Etikett: viktresa

Botten är nådd

Ibland är det enklare att inte kämpa emot utan bara följa med tills botten är nådd och då ta ordentlig sats uppåt i stället. Igår nådde en av många bottnar i min evighetslånga viktresa. Franska våfflor i 10-pack (inte de där stora som brukar finnas på kaféer) kan jag äta hur många som helst av och det gjorde jag igår. Efter middagen åt jag 10 stycken till efterrätt. Så goda! Senare på kvällen vid den där oerhört kritiska kvälls-tugg-tidpunkten – då jag egentligen skulle ha hoppat i säng för att sova – fick jag en matsmälta och vräkte i mig 15 till. De var väldigt goda varenda en och jag blev inte äcklad av mig själv på något sätt, men jag kände att jag hade nått botten. Jag var redo att ta sats igen. Att fortsätta viktresan. Det beslutet tog jag med mig när jag gick och lade mig och det beslutet kändes fortfarande aktuellt när jag vaknade. Förutom att jag åt en fralla med prickig korv även idag (jag är ju rätt leds på VLCD-sopporna) har det gått bra. Klockan är 5 i 21 och jag är varken hungrig eller sugen. Allt lugnt!

Det tar emot

Dagens frisörbesök krävde riktiga byxor dvs. inte mjukisbyxor. Jag tog på mig mina chinos, men de sitter så himla illa nu att det känns som om de är på väg att halka ned. Jag grävde fram mina gamla, numera omoderna jeans eftersom bakfickorna sitter på rumpan i stället för halvvägs nedför låret och – jäklariminlillalåda – jag fick på mig dem utan problem och med god marginal och de satt kvar! Visserligen stretchjeans, men ingen resår i linningen här heller.

Igår kväll var jag hungrig och Elin hade chips. Jag smakade några och naturligtvis var de ovanligt krispiga med en makalös smak av saltad, friterad potatis. Det slutade med att jag åt mer än halva påsen. Anledningen till att jag skriver det här är inte att jag vill bekänna en synd eller att jag fick ångest efteråt eller att jag ångrar mig. Inget av det. Tvärtom! Jag njöt verkligen av det och nu efteråt unnar jag mig den njutningen. Det var en vidöppen fallgrop med all möjliga blinkande varningsskyltar och jag valde att trilla dit. Jag känner mig frestad att äta resten av chipsen ikväll därför att jag har stött på det första stora hindret i min viktresa. Tror jag. Det känns oerhört motigt nu. Jag är trött på sopporna och kvällsmålen. Hindret ger mig inte lusten att hoppa av för det fantastiska faktum att jag har gått ned 6,7 kg får inte vara förgäves. Fallgropen från igår finns varje kväll framåt 22-tiden när jag alltid är hungrig och jag måste få hjälp med hur jag ska undvika den. Jag hoppas att min hälsocoach IB ringer i morgon.

PS. Åsså har jag tandvärk och ska till tandläkaren på onsdag. 🙁