Varning för spoiler!
Jag har lyssnat på ”Kejsaren” av Dan Buthler och Dag Öhrlund som är den nionde och avslutande delen om Christopher Silfverbielke. Den första boken, ”En nästan vanlig man” var överraskande bra och det var en brutal fräschör över den psykopatiske Christopher Silfverbielke och hans trogna motståndare Jacob Colt. Samhällskritisk och detaljrik med både sjuka och trovärdiga karaktärer, till och med en gnutta humor. Den andra och tredje boken höll måttet, men i fjärde boken hände något. Det blev plötsligt ett sjukt frosseri i våld och sex med flera utdragna scener som var jobbiga att lyssna på (det är lättare med en fysisk bok där det bara är att bläddra förbi). Den femte, sjätte och sjunde boken kändes allt mer frustrerande: ska han verkligen vara så jävla svår att få bakom lås och bom?! Jacob Colt blev allt pinsammare och klantigare. I den åttonde boken önskade jag att författarna borde ha låtit Silfverbielke och för den delen även Jacob Colt få somna in. Och ja, jag vet att jag inte var tvungen att lyssna på eländet.
Nu kommer jag att avslöja handlingen i sista boken!
Cliffhangern i åttonde boken pekade på att Silfverbielke nått nya sjuka höjder i och med sin idé om att anordna människojakt på en liten ö i Stilla havet för att på så sätt återfå det sanslösa lyxliv som han tyckte att han förtjänade. Jag blev lite förvånad över att inte hela boken handlade om det. Jacob Colt tog sig till ön med hjälp av sin FBI-vän Vanderaz och när de lyckades smyga sig på Silfverbielkes side-kick, tyske Max, så började jag hoppas att kanske, kanske skulle de lyckas. Men inte då. Både Vanderaz och Colt dödas, men inte nog med det: när människojaktsverksamheten avslutats och packats ihop och alla ska lämna ön, så avrättas naturligtvis personalen – inga vittnen – och så skjuter han Max! Nu var ju Max inte någon mysig typ, men han hade ställt upp på precis alla galna idéer och fixat vapen och droger och så – pang! Svin! Silfverbielke tar sig till Kalifornien där han börjar spendera pengar som bara han kan göra innan han drar vidare till New York och Wall Street. Han har en affär med frun till en Colombia-gangster, men när hon blir gravid och börjar yra om familjeliv, så tar han livet av henne. En inredningsarkitekt är svårfångad, men får på något sätt aldrig in foten i handlingen vilket hon skulle ha fått tidigare i serien. Elin Colt, Jacobs dotter, som blivit våldtagen och misshandlad de luxe av ni vet vem satt på ett mentalsjukhus i ett katatoniskt tillstånd. Senare i boken har en manlig sjukvårdare lyckats nå henne och hon mår plötsligt så bra att hon tar reda på var CS befinner sig, åker dit och kastar sig över honom i ett oerhört lamt försök att sticka kniven i honom. Hon blir arresterad och tar livet av sig i häktet. Nu har vi kommit till slutet av boken och CS börjar må dåligt. ??! Ingenting är kul, drogerna har ingen effekt och det är inte ens kul att ”uppfostra kvinnor”. Christopher Silfverbielke är inte längre på ett bra humör och i fyllan och villan ”trillar” han över kanten på sin altan till sin penthouse-våning och sedan är det slut. Jätteslut.
I början av ”Kejsaren” var stämningen lite mer som i början av serien, men efter 2 tredjedelar kändes allt väldigt trött och uttjatat och det märktes så tydligt att författarna hade tröttnat på sin psykopat. De gjorde ett halvtaskigt försök till en lika genomarbetad berättelse som i fornstora dagar, men kom inte ens i närheten. ”Äh, vad fan, nu orkar jag inte längre! Låt honom trilla ned från taket, så vi blir klara nån gång!” Den här serien har sina trogna läsare som i i inläggen på FB citerar CS och alltid längtar till nästa del ska komma. När författarduon lämnar oss med den här antiklimaxen signalerar de en brist på respekt på sina läsare. Jag är besviken på boken som sådan, men jag är även arg på Buthler & Öhrlund. När man tar på sig att skriva en serie så ska man naturligtvis skriva färdigt den, men man ska oxå se till att kvaliteten håller hela vägen. Den här serien började dyka vid femte boken och i och med den nionde kraschade de. De flesta böckerna har känts genomarbetade och genomtänkta, till och med bitvis långrandiga, men ”Kejsaren” är ett hafsverk. Som författare måste man respektera sina läsare!
Det finns en sak som har varit genomgående bra i alla böckerna och det är att de har lyckats med konststycket att få en och samma inläsare: Stefan Sauk. Jag kan inte låta bli att undra om inte han blev trött på de ständiga upprepningarna. Om han blev det, så märks det inte det allra minsta. Han är ett proffs! Hatten av för Stefan Sauk!
