Etikett: värkkombo

Rutiner

Igår lämnade jag en full, uttömmande uppsättning prover på vårdcentralen på fastande mage inför läkarbesök i nästa vecka. Jag tog bussen dit och efteråt åt jag en banan och drack en protein-shake tillsammans med vatten och morgonmedicinerna (som jag hade med mig i en liten pillerburk). Kanske var det protein-shaken i kombination med bananen som gjorde att jag överraskande nog inte blev helt utslagen resten av dagen som jag alltid blir annars efter att ha blivit av med 5 helrör blod, ingen huvudvärk heller. Jag promenerade hem i makligt tempo som tog 45 minuter. I natt sov jag 5,5 timme i ett enda svep innan jag behövde gå på toaletten och sedan kunde jag sova lite till. 5,5 timme är för lite, men det var ovanligt mycket för tillfället och kändes lyxigt. Jag upplever att jag har svårt att somna ordentligt, blir ofta kvar i den där halv-dvalan där jag, på sin höjd, slumrar. Det underlättar förstås att stiga upp kvart i 7, bli av med blod, morgonpromenera och sedan faktiskt inte sova någonting på dagen. Ett tips!

Idag åkte jag en snabbis till Stockholm och fyllde på te-förrådet. Jag hade flyt med stort F: jag hann med ett försenat tåg in till stan vilket gjorde att jag hann med apoteket innan te-butiken där jag klev in genom dörren precis när hon hade öppnat klockan 10 och jag hann med tåget hem med 2 minuter till godo. 2,5 timme från dörr tillbaka till samma dörr inklusive Konsum.  För att köpa te … Tänk om det ändå fanns en riktigt bra te-butik på gångavstånd!

Den 18:e dagen sedan skärpning infördes och nu rullar det på utan ansträngning. Jag har min godis-fredag – endast fredag! – och har avvikit från regeln att inte äta efter middagen endast 1 gång. Jag har, tyvärr, inte märkt något på vikten, men jag orkar inte riktigt bry mig om det så mycket. Jag känner att jag mår bra av att inte äta på kvällen och det känns bra varje morgon som jag vaknar utan att ha dåligt samvete.

Tillvaron känns uthärdlig. Rutinerna sitter i ryggmärgen och är den främsta anledningen till att jag kommer ur sängen varje morgon. Dagarna rullar på, nästan rusar förbi och jag vet inte om jag är avtrubbad eller fullständigt närvarande när jag konstaterar att ”Just det, det var i morse jag lämnade prover!” eftersom det känns så avlägset. Jag gör alltid någonting: promenerar, läser, ser film, diskar, lyssnar & spelar, tvättar, städar buren, bloggar, betalar räkningar, borstar tänderna, ger Bibbi mer hö, byter utbrunna värmeljus, äter lunch eller middag, dricker te och så vidare.

Jag har riktigt, riktigt ont i tummen. Värkkombo morgon och kväll.

 

Huvudvärk

Jag har en lång startsträcka på morgonen. Minst 1 timme. I morse lyckades jag vakna 20 i 9 som var en hel timme senare än jag hade tänkt mig och det gjorde att det kändes som om jag försovit mig. Planerna var att gå till apoteket och hämta ut mediciner till både Pär och mig själv, men nu var jag frestad att strunta i det och fortsätta sova. Det blev 2 piskor som fick mig ur sängen (det finns inga morötter att locka mig nu för tiden…): tänk om jag är ännu tröttare i morgon? och så var det den oerhört lockande Mc Donalds-maten som Pär skulle ha med sig som lunch och som helt enkelt krävde en promenad som motprestation. Klatsch! Klatsch! Upp och på med kläderna, toalettbestyr, lite yoghurt till frukost, ingen tandborstning och sedan iväg. Startsträckan blev 40 minuter och jag kände mig knappt vaken när jag vinglade iväg mot Salem. Det blev en 25 minuter lång Golgata-vandring där jag svettades och kroppen kändes stum och tung. Ett väderomslag de luxe medförde vansinniga morgontemperaturer på 13 plusgrader och jag hade ljumma vindar i ryggen hela vägen och såg fram emot hemvägen då jag skulle få dem i ansiktet i stället. Hemvägen blev bättre, jag hade fått dricka vatten och den tog oxå 25 minuter, så sammanlagt 50 minuters promenad backe upp och backe ned gjorde att jag kunde avnjuta en Mc Donalds-lunch och jäklar i min lilla låda vad gott det var!!! Utom jordgubbsshaken som var äckelsöt. Jag kan inte minnas den senaste gången, innan idag, som åt mat från Donken….

Det finns flera fina ekar uppe vid Skogsängsskolan.

Efter lunchen hade jag huvudvärk och tog 2 Treo som skrapade bort det översta. Det jävliga blev kvar – spänningsvärken – och den försvann inte trots att jag låg och vilade i 1 timme, gjorde uppmjukande rörelser, smorde in tinningar och nacke med tigerbalsam. Efter middagen kröp jag till korset och drämde till med en värkkombo och tillsammans med 2 timmars läsning (1793 av Niklas Natt och Dag – vilken bok!!) finns bara en liten rest kvar som jag tänker satsa på att sova bort. Jag har mått konstigt idag med huvudvärken, som sagt, och med hjärtklappning (Venlafaxinets fel) och vallningar lika jobbiga som de i somras. Det förvånar mig inte om väderomslaget är orsaken. 14 plusgrader klockan 21 i oktober är skitväder i mina ögon.

Jag tar med en låtlisterepresentant idag som finns med på min lugna Spotify-lista som jag låg och lyssnade på medan jag vilade. ”New friend” med lemin.

Värk

Risken med att sova gott på eftermiddagen är att nattsömnen inte blir lika bra. Så blev det för mig. Vaknade hur många gånger som helst och vid ett tillfälle fick jag så ont i höften (jag kan få det om jag ligger orörlig på höger sida för länge) att det trängde in i drömmen som en oväsentlig detalj och väckte mig. Jag orkade träna med gummibanden i alla fall även om jag drog gränsen vid ett mediumpass. Det gick bra i början, men efter 3/4 kom tanken: ”Varför håller jag på?!” och då smet koncentrationen snabbt som ögat och med den tempot och orken. Jag blev kall och stel och värken kom lite i taget. Först ryggen, sedan handlederna, fötterna, knäna och vristerna. Jag tog en värkkombo och smorde in handlederna med tigerbalsam innan duschen. Det är efter såna här träningspass – när jag bara blir trött och värkbruten och inte får någon positiv energi – som jag börjar fundera varför jag egentligen orkar hålla på …

Det är första dagen på Skärpning Nummer Femtielva och jag är hungrig.

Middagxlur

Jag grävde fram mina vinterkängor från MBT, de med den gosiga pälsen i skaften, men inte så mycket på grund av att fötterna behöver värmas som att jag vill få stöd av skaften. Det kändes bra när jag drog iväg på en långtur, 85 minuter, Ut På Landet. Det var skönt och inte lika mördande tungt som i fredags, men ont fick jag. Jag känner mig alltid så pass mörbultad att jag har tagit för vana att ta en värkkombo när jag kommer hem. Idag blev jag tvärtrött oxå och sov i 2 timmar på eftermiddagen och det är det absolut bästa sättet att tillbringa en eftermiddag!

Det här lövet bara låg där på asfalten och lixom ropade: ”Hallå?! Kolla in mina färger och hur läckert dropparna glittrar. Du måste fota!” Så då gjorde jag det.

Islossning

Förra veckan blev det ingen styrketräning och det var nära att sluta på samma sätt idag, men jag vill undvika att hamna i börja-om-från-början-läge eftersom det känns så tröstlöst, så jag körde ett lätt pass idag. Det var inte jobbigt rent styrkemässigt och jag kände att det fanns mer att ta av och det var uppmuntrande och gjorde att jag kände att det var rätt beslut att träna, trots allt. Det var skönt oxå. Stundtals var jag helt försjunken och koncentrerad på både övningarna och musiken – en flykt från vardagen. Tyvärr, har jag haft en stor spik inkörd i ryggen sedan dess och en första värkkombo var effektlös, så nu på kvällen tog jag en till plus tigerbalsam.

Nu har all effekter av antidepressiva mediciner slutat, både positiva och negativa. Jag mår skitdåligt och umgås med Tunga Tankar mest hela tiden. Dessutom har en större islossning kommit igång eftersom medicinernas avtrubbande effekter har avtagit. Jag har gråtit flera gånger de senaste dagarna. Tårarna står i konstant kö i tårkanalen och börjar rinna av de mest skilda anledningar: mitt liv känns fullständigt hopplöst eller när en animerad robot dör i en film eller när jag tragglat med samma nivå i ett av mina mobilspel hur jävla länge som helst (det är ett under att jag inte kastat mobilen i väggen) eller att jag är så in i helvete trött. Svärfar åt middag med oss i lördax och det var skittråkigt. Han och Pär pratade mest om Pärs nuvarande arbete och hans (förhoppningsvis) nya arbete. Eftersom det bara var vi 3 märktes en av svärfars mindre tilltalande sidor mer än vanligt: han är alltid så tvärsäker i sina uttalanden. ”Vågar du diskutera med en 84-årig professor?! Gör du det?” Det finns ett område där jag skulle kunna klå honom på både längden och tvären: depression, ångest, mediciner och psykvården. Till saken hör att han aldrig, aldrig skulle få för sig att fråga mig om något av det, så det lär väl aldrig hända. Jag är så trött på att alltid behöva gå till torgs med vad som händer i mitt liv!!! Jag förstår mig inte på den här familjen jag har gift in mig i! Vid ett tillfälle när jag var så uttråkad att jag ville skrika var det nära att jag fick ett psykbryt i stil med det jag fick när Elins förre pojkvän åt middag med oss för x antal år sedan, men jag lyckades bita ihop. Det är frånvaron av medicinerna, det är jag medveten om, men egentligen har detbara har fört alla de här känslorna närmare ytan för känslorna är varken nya eller obekanta.

Nu har Lyricas biverkningar som fått fritt spelrum och de är legio. Jag har tittat närmare i FASS och insett att det kryllar av förklaringar till hur jag har mått de senaste åren. Läs och häpna, du oxå! Vanliga biverkningar som jag har märkt av är irritabilitet (särskilt de senaste veckorna), darrningar, domningar, muntorrhet, uppsvälld buk, berusningskänsla, viktökning, ledsmärta (men det kan ju även bero på reumatism). Mindre vanliga biverkningar som jag har märkt av är högt blodsocker (som inte blir bättre av att jag är fet, men övervikten är alltså  inte enda anledningen), humörsvängningar, svårighet att finna ord, likgiltighet, yrsel vid stående, ökad känslighet för ljud (som även är en del av introversionen), torra ögon, vallningar (som om inte klimakteriet fixar det alldeles själv…), svettningar och frossa (jag fryser så att jag nästan hoppar medan kinderna är varma och flammiga), kalla händer och fötter. Förra gången jag var mellan mediciner, 2011/12, hade jag varken Lyrica eller Stilnoct, så det borde inte finnas någon risk för att det ska bli lika illa den här gången. Fast jag vet inte om jag är orolig för det för jag vet inte hur mycket jag bryr mig.

Förberedelser

Igår var jag hos frissan och blev av med ”…2 kg hår” som Anette uttryckte det. Sedan förra klippningen i juni och särskilt sedan håret började växa ut igen har jag vantrivts med det rent otroligt. Jag har varit väldigt frestad att ta Pärs hårklippningsmaskin och raka av rubbet. S, som ryckte in när Anette hade gipsad arm , lyckades förstöra den fina form som Anette lyckats arbeta fram; en form som höll även när håret vuxit ut. Där S kommer ifrån är det sällsynt att kvinnor har kort hår och det tror jag låg bakom hennes sätt att kapa av mitt hår – snaggat, men formfattigt som det ofta ser ut på snaggade män. Anette, däremot, är svensk och hon är själv riktigt kortklippt och har därmed en helt annan känsla för korta frisyrer hos kvinnor. Igår var jag inte i form, hade ingen ork eller lust att prata och när jag försökte förklara hur jag upplevde den förlorade formen nådde jag inte fram och då slöt jag mig och det blev som det blev. Jag bryr mig inte lika mycket längre (även när jag mår bra). Mitt hår är grått och torrt och inte särskilt roligt att ha att göra med längre och jag är leds på att alltid se likadan ut efter ett frisörbesök… Det viktigaste är att nacken är snaggad, så att hårbotten får tillgång till syre och egentligen skulle jag kunna spara pengar om jag övergick till att klippa mig själv med en hårklippningsmaskin.

I morse, kvart i 9, fick jag massage av Bitte, men det blev inte den förlösning jag hoppats på. Det fanns några punkter vid axlarna och skulderbladen som var hårda, men i övrigt kändes jag inte särskilt stel, som hon uttrycker det. Någonting lossnade i alla fall för yrseln blev värre och jag fick gå långsamt hemåt. Klockan var 10 när jag kom hem och Bibbi ville ha sina pellets och när hon fått dem och allt var tyst igen lade jag mig i läsrummet och sov till efter 12. Överraskande nog har jag haft en spik i ryggen efter massagen, men en värkkombo hjälpte.

I morgon är det dax för begravningen. Den hänger över oss som en våt, mögelstinkande yllefilt . Jag förbereder mig på det sätt jag kan. Kläderna är bestämda (och godkända av Svärfar), skorna insmorda och putsade och allt jag anser att jag behöver ha med mig ligger framme tillsammans med den väska jag ska ha. Ikväll tänker jag ta en extra Lyrica tillsammans med Stilnocten och sova i läsrummet. På så sätt stör jag inte Pär med mina snarkningar och jag får sova ifred ifall det visar sig att han bara ligger och vrider sig.

Svackan

När jag promenerade i torsdags fick jag ett mindre skavsår på ena hälen från en innersöm i skon. Jag täckte sömmen med vävtejp och för att mota Olle i grind gjorde jag likadant i den andra skon. När jag promenerade idag fick jag ett värre skavsår på just den andra hälen på grund av tejpen. *himlar med ögonen och suckar djupt* Hela promenaden var en katastrof: trött, motigt, tungt, ont över allt. Det tog hela 70 minuter för mig att ta mig runt Flaten vilket är 15 minuter längre än vanligt. Om  inte till och med 20 minuter…. Vid ett tillfälle var jag oerhört frestad att sätta mig på vägkanten, slänga skorna i sjön och be Pär komma och hämta mig (han kom hem i fredax). Det var oxå medan jag promenerade som jag kom underfund med att Svackan har kommit. Svackan som infinner sig när jag börjar med en ny medicin. Jag får oxå kort-korta ångestattacker och får psykbryt över småsaker t.ex. att Pär inte ställer sin perkolator i diskstället när han har sköljt ur den utan på diskbänken så att det blir söligt och jävligt. Bara för att ni ska få ett grepp om nivån på det hela. Det var oxå medan jag promenerade som jag kände mig så jävla leds. Varför kämpa? Varför inte bara ligga kvar i sängen? Idag var det vikt-ångest som drev mig ut genom dörren, men jag har promenerat 5 gånger den här veckan plus att jag har städat 2 förmiddagar. Det har varit ohemula temperaturer och jag har vallningar 75 gånger om dagen. Jag är yrslig, konstig i magen, har ingen matlust och spiken i ryggen känns av dagligen nu, men det är för varmt för att jag ska orka stå och gnida in tigerbalsam, så jag tar en värkkombo i stället. PSH: piss, skit & helvete.

Värmepåslag

Träning med gummibanden, ett lätt pass igen och det gick fin-fint och det var så skönt!  Jag kände av ryggen halvvägs in i passet och försökte mota Olle i grind, men innan jag klev in i duschen masserade jag in Tigerbalsam. Efter middagen tog en värkkombo oxå och den har lyckats slipa av det värsta.

Idag ökade jag Lyrica-dosen och kanske inbillar jag mig, men vallningarna har dämpats till uthärdliga värmepåslag. Ångesten har oxå lugnat sig. Tack och lov!

Stavgång

Pär är på Öland, så jag har frukostjänstgöring för Bibbi. Jag vaknade redan 20 i 7 och det kändes inte som någon idé att somna om eftersom larmet var satt på halv 8. Dessutom hade jag i uppdrag att mata Mio idag och hoppades komma iväg innan det blev för varmt. Linne och prasselbyxor och så letade jag rätt på mina gamla MBT eftersom jag hade för mig att de inte är riktigt lika täta. Som pricken över i tog jag stavarna för att få stöd och möjlighet att hänga på. Klockan var 23 minuter över 8 när jag gick hemifrån. Jag tog det lugnt och använde inte stavarna som träningsredskap idag (men jag känner ändå av övningen i skuldror och överarmar). Det kändes betydligt skönare än igår och stavarna underlättade en hel del. De gamla MBT är rymligare i tårna och kändes inte lika varma. Mio mådde prima och följde efter mig när jag gick runt och vädrade, bytte hans vatten, lade in nytt hö och pellets och sedan stängde jag in honom i buren och fortsatte hemåt. Knäna och fötterna protesterade innan jag fick upp värmen, men sedan flöt det på bra tills jag var 5 minuter hemifrån. Jag ville titta närmare på ett fruktträd översållat av rosa blommor – såååå fint! – när jag trampade snett på asfaltskanten och åkte i backen. Man hinner tänka på mycket på ett par sekunder: inte nu igen!! och Hur länge kommer jag att bli satt ur trafik den här gången?! och Var det någon som såg mig? och Det känns faktiskt inte lika illa den här gången. Jag känner lite i högerfoten som redan är sönderstukad bortom alla möjligheter att någonsin läka ihop, men mer i båda handlederna. Jag kommer nog att få ett sjutusan till blåmärke på höften. Väl hemma igen duschade jag och drack en kopp te och sedan tog jag en värkkombo och lade mig i Lilla rummet och där låg jag i 3 timmar och sov en stor del av tiden. Efter det mådde jag bättre.