Snöknarr och bilder

Det låg ett stort brev hos ICA i Salem som väntade på att hämtas av mig. Det anlände för bara 2 dagar sedan, men jag hade hunnit få 2 påminnelser. Jag förde en inre debatt med mig själv för, trots att jag har skrutit med att jag har sluppit bli förkyld var jag sänkt igår och smått mosig idag. Det som fick mig att verkligen komma iväg var det fantastiska vintervädret med solsken och 14 minusgrader. Jag visste att jag skulle ångra mig om jag inte passade på att gå ut. Jag växte upp med den här sortens vinterväder i Kiruna, men här nere blir det en ren och skär happening. Snöknarr, frost och stelfruset ansikte – ålrajt! En rask, kortare promenad på 2 x 25 minuter. Jag passade på att köpa fler ögondroppar från apoteket. Ögonen är ovanligt torra sedan ett par månader tillbaka och jag behöver droppa ett par tre gånger om dagen och den extra torra inomhusluften gör att jag får droppa ännu fler gånger.

Rönninge sett från gångbron mot Salem.
Rönninge sett från gångbron mot Salem.
Solen är trött, men den tar sig uppåt lite mer för varje dag. Det var inte många människor i rörelse vid 10-tiden och Säbytorgsskolan har jullovsstängt.
Solen är trött, men den tar sig uppåt lite mer för varje dag. Det var inte många människor i rörelse vid 10-tiden och Säbytorgsskolan har jullovsstängt.
Ett skyddande täcke av snö.
Ett skyddande täcke av snö.

Jag fortsätter att prova mig fram med Photo Editor-appen och hittade en möjlighet att göra kollage med de bilder jag är extra nöjd med. Titta!

Flaten 18

Känner ni till den nya trenden med målarböcker för vuxna? När jag var liten gick det åt många målarböcker och jag fick lust att prova det igen. Jag tänkte att det kanske är mindre ansträngande för handen att måla än att rita.

Den är inbunden och känns lyxig.
Den är inbunden och känns lyxig.

Det fungerade bättre med färgpennor än med tuschpennor eftersom jag kan måla fram och tillbaka och runtrunt utan att det blir fult. Dessutom kan jag leka med nyanser på ett annat sätt. Det är rogivande och de har naturligtvis redan gjort undersökningar som visar på positiva effekter på hjärnan och stressnivån. Behöver jag säga att det är ett lysande tillfälle att lyssna på en bok?

Målarbok 2

 

Skrivövning

Lektion 5 i journalistkursen. Jag valde att skriva fritt om ett angeläget ämne. För mig är det angeläget med större öppenhet och tolerans gentemot psykiska sjukdomar och att minska rädslan för antidepressiva mediciner. Den är 1377 ord och det finns inga bilder. Ta dig tid och fokusera!

 

Jag är drogberoende. Det går även att uttrycka det som att jag är beroende av mediciner. I 28 år har jag tagit antidepressiva mediciner s.k. SSRI-preparat och det är klart att jag är beroende av dem. De är livsnödvändiga för min hälsa. Utan dem hade jag kastat mig framför tåget för många år sedan. Det känns inte bra att vara beroende av mediciner, men det är ett val jag gör. Jag fick anlaget för depression med modersmjölken och jag är inte den enda i familjen som har varit deprimerad, men när jag växte upp talade man inte om den sortens problem med hälsan utan det är något som jag har förstått som vuxen. Vi vill gärna intala oss att dagens samhälle är öppnare och tolerantare när det handlar om att må psykiskt dåligt. Visst är det bra att man inte blir stämplad som brottsling vid ett självmordsförsök eller att sjukdomen förenklas som ”nervösa besvär” eller det mer romantiska ”melankoli”, men den allmänna okunnigheten och oförståelsen är fortfarande sorgligt stor och med okunnighet och oförståelse följer rädsla.

En jämförelse

De som känner mig tycker att jag är oerhört tjatig när jag alltid drar upp jämförelsen mellan depressioner och cancer, men jag envisas eftersom jag tycker att skillnaden i bemötandet är pinsamt tydlig. Till att börja med handlar det om att psykiska sjukdomar fortfarande är skambelagda jämfört med fysiska sjukdomar. Det är inte klokt! Om du drabbas av en depression är inställningen att du ska bita ihop och rycka upp dig för ”alla blir ju deppiga till och från”. Cancer för med sig en form av respekt, kanske av den anledningen att den är skrämmande på ett mer påtagligt sätt där behandlingen leder till håravfall och viknedgång. Det ger intryck av krigföring. Man kan ju faktiskt dö av cancer, men faktum är att självmord till följd av depression tar betydligt fler liv varje år. Det är till och med fler som dör av självmord än i trafiken. Medicinering framställs alltid som ett alternativ för den som är deprimerad och inte som en nödvändighet medan den cancersjuke inte förväntas välja om han eller hon vill överleva. Rädslan för att bli beroende av antidepressiva mediciner är stor, men vad finns det för garantier att du inte blir beroende av smärtstillande i samband med cancerbehandlingen? Du kan bli beroende av Ipren och nässpray, men hindrar det dig från att ta dem när huvudvärken sätter in eller när du är så täppt att du endast kan andas genom munnen? När någon dör p.g.a. självmord till följd av depression heter det aldrig att han eller hon ”förlorade kampen mot sjukdomen” som man alltid vill uttrycka det när det handlar om cancer. Då är det underförstått att människan gav upp och ger man upp är man ynklig. Varför är kampen mot celler som löper amok mer ärofull än kampen mot bristen på serotonin?

I media 

I tv-serien ”Desperate housewives” får Lynnette cancer och det blir stor dramatik. Väninnor och familjemedlemmar blir engagerade och hjälper till med precis allt. Det här pågår i ett flertal avsnitt. Hennes läkare kommer hem till henne för att meddela att hon är friskförklarad och hon faller på knä ute i trädgården och gråter av tacksamhet.  När hennes man, senare i serien, blir deprimerad efter att deras sladdbarn fötts, en form av manlig förlossningsdepression, söker läkarhjälp och blir rekommenderad antidepressiv medicin får Lynette spel. För det första förlöjligar hon hans sjukdom. För det andra tillåter hon inte att han tar mediciner.”Inser du hur farliga de medicinerna är?”. När han vill prova medicinsk marijuana byter hon ut den mot oregano. Ingen av väninnorna blir indragna, det är knappt att någon i deras egen familj vet om att han är sjuk och allt klaras av i ett enda avsnitt. Det nämns aldrig mer. The end.

Beroende eller inte är ett val

När du har huvudvärk gör du ett val om du ska ta hjälp av värktabletter eller inte. Din första tanke är förmodligen inte att du kan bli beroende. Du vill slippa ha ont för att kunna fungera som du är van vid. Det skulle kunna bli så att huvudvärken återkommer och vanlig Alvedon inte biter och då ökar du dosen, kanske kombinerar du den med en annan sorts värktablett. En mindre nogräknad läkare skriver ut starkare doningar som definitivt är beroendeframkallande, men det struntar du i eftersom det är så skönt när värken försvinner. Om du skulle drabbas av depression väntar du ut den för ”alla blir ju deppiga till och från”. När en vän råder dig att söka hjälp, för det finns mediciner som kan få dig att må bra igen, att fungera som du är van vid, slår du ifrån dig. ”Jag vill inte bli beroende av mediciner! Skulle du vilja leva som en avtrubbad zombie?” Du väljer mellan att fortsätta vara deprimerad eller risken att bli beroende. Risken att du blir beroende av SSRI-preparat är egentligen inte större än att bli beroende av värktabletter. Med hjälp av en läkare trappar du upp doseringen tills du når en nivå som får effekt och när du känner att du mår bra igen, att du är stabil och klarar dig utan krycka, så trappas medicinen ut långsamt.

Känslomässigt avtrubbad

För ett par år sedan befann jag mig i en situation där mina mediciner inte verkade hjälpa. Jag mådde sämre och sämre och hade självmordstankar. Det var jag själv som tog upp el-behandling som en desperat åtgärd. ECT, Electrical Chock Treatment kändes för mig lika skrämmande som mediciner gör för de flesta andra och beslutsprocessen var svår, men till slut valde jag att ta chansen. Jag grät hela vägen till sjukhuset. Bokstavligen. Jag gick igenom sex behandlingar (de rekommenderar tolv) över en period av knappt tre veckor, men när jag inte mådde ett dugg bättre efter halva tiden och dessutom kände mig avtrubbad av att sövas med narkos vid varje behandling satte jag stopp. Jag var besviken. Hösten och vintern som följde är bland de värsta jag har varit med om. Det var ångesten som var värst. En ständig knut i magen som gjorde att jag hade svårt att äta. Sömnen rubbades och jag blev rädd för att vara ensam hemma. Jag som i vanliga fall älskar att vara ensam flera dagar i sträck började oroa mig för hur jag skulle klara mig när min man åkte till Öland som han alltid gör på sommaren. Jag kunde inte koncentrera mig tillräckligt för att läsa och det är något jag har svårt att leva utan. Jag mådde så psykiskt dåligt att det gjorde fysiskt ont. Det enda som egentligen fungerade var fysisk aktivitet. Jag promenerade varje dag och jag tog på mig de flesta uppgifterna hemma bara för att ha något att göra. Den här krisen sammanföll med och förstärktes av ett byte av både mediciner och läkare. Så småningom fick de nya medicinerna effekt och jag kände igen mig själv igen, men det tog tid. Nedåtgången började i juli, botten nåddes i november – december och jag kände mig stabil igen först i maj året efter. Det här vill jag aldrig vara med om igen! Utan medicinerna fick alla känslor fritt spelrum, men ångest, depression och rädsla gav inte de positiva känslorna en chans, så jag är mycket hellre lite känslomässigt avtrubbad än att gå igenom den skärselden igen. Om jag hade begått självmord under det året hade det berott på att jag inte orkade vänta på att må bättre och inte på att jag var feg som valde den lätta vägen. Det hade verkligen handlat om att jag förlorat kampen mot sjukdomen.

Det är värt ett försök

Nu kan jag säga att jag till och med har provat el-behandling och för mig betyder det att jag har provat allt när det gäller vad som får mig att slippa djupa depressioner. Det mesta är värt ett försök. Allt från Johannesört för milda depressioner (deppighet) till el-behandling. Fysisk aktivitet, rutiner, mediciner och regelbunden sömn är det som garanterat fungerar för mig. Det klarar jag mig inte utan. Det vet jag nu. Att läsa och att skriva, närhet till djur och natur är också nödvändigt. En annan sak som hjälper är att prata om det. Jag bloggar om mina erfarenheter och jag smyger inte med min sjukdom. Det är mitt bidrag till större öppenhet och tolerans.

 

 

 

 

Skitvecka

Det började i lördags med att jag var erbarmligt trött. Söndagen var likadan. På måndagen försökte jag ta mig ur sängen men sov till 11. I tisdags tog jag mig till Konsum med stort besvär. Igår sov jag till 11 igen. Inatt sov jag dåligt och vaknade inte  förrän 10 över 12. Det gick helt enkelt inte att vakna! Obehagligt. Knäppa drömmar. Inte en enda runda med stavarna, endast knäböjningarna. Jag har vräkt i mig 2 påsar med lakrits och en liten förpackning med SIA chokladglass (det kan omöjligt finnas en chokladglass som är godare än den!). Nu är klockan 7 minuter efter midnatt och jag har gjort en kladdkaka som står på svalning. Jag har tappat lusten för allt igen. Trött och ont varje dag och nu har jag börjat göra mentala noteringar de dagar jag klarar mig utan vare sig Alvedon eller Ipren och de är inte många ….

Dödsriket, finns det?

”Playground” av Lars Kepler med Angela Kovacs som uppläsare. För er som har följt Joona Linna vill jag tala om att detta inte är en av de böckerna. Det här är något helt annat. Verkligen. Inte en polis så långt ögat örat når. Jag var inte särskilt nyfiken på den här boken, men så lyssnade jag på ”Storytelpodden” där de intervjuades och berättade om hur idén uppstod. Boken bygger på urgamla traditioner och berättelser om dödsriket dit man kommer för att skeppas över floden (Styx). I det här fallet utgörs dödsriket av en kinesisk hamnstad som kontrolleras av våldsamma triader.

Jasmin Pascal-Anderson är en f.d. militär som skadades svårt vid ett uppdrag i Kosovo. Hennes hjärta stannade i fyrtio sekunder och under den perioden vistades hon i hamnstaden. När hon kommer tillbaka vill hon berätta om sina upplevelser, men allt förklaras med den panik som uppstår i hjärnan vid syrebrist till följd av hjärtstopp; ett oräkneligt antal synapser och signaler. Hon vill inte släppa det och blir till slut tvångsintagen då hon anses vara psykotisk.

Vid en bilolycka flera år senare stannar hennes hjärta än en gång och hon befinner sig åter igen i Hamnstaden. När hon återvänder till livet får hon veta att hennes son, Dante är svårt skadad. Hans hjärta behöver stannas för att de ska kunna laga det. Jasmine får panik för hon inser att han inte kommer att kunna klara sig själv i Hamnstaden eller hitta tillbaka till livet. Hon får hjälp att framkalla ett hjärtstopp och kommer fram till Hamnstaden samtidigt som Dante. Triaden är ute efter det visum som alla nyanlända får, det visum som är nödvändigt för att kunna ta sig tillbaka till Livet. De lurar till sig Dantes visum. För att få tillbaka det blir Jasmine och Dante tvungna att tävla på Lekplatsen (Playground), en tävling på liv och död.

Lars Kepler har samma fina språk och otroliga driv i berättandet som i sina tidigare kriminalthrillers och boken är bra, men det blir för mycket déja vu från ”Hungerspelen”; tävling på liv och död, inga regler, en massa döda och en publik som hetsar. I intervjun tyckte jag inte att de direkt bekräftade att det kommer att bli en hel serie om Jasmin och jag hoppas att det inte blir det för varför måste alla böcker vara den första i en serie och vad skulle de övriga handla om i just det här fallet?

Angela Kovacs växer som uppläsare och hon gör en mycket bra insats.

Det finns ingen, ingen som kan bevisa att man inte hamnar i ett dödsrike, en Hamnstad när man dör vare sig man har en chans att ta sig tillbaka till livet eller inte. Det finns många berättelser från nära-döden-upplevelser som vetenskapen gärna förklarar med just det som händer med hjärnan vid syrebrist till följd av hjärtstopp. Det är inte bara Jasmin som får gå i terapi och får en psykosdiagnos och medicinsk behandling. Människan har alltid varit och lär alltid förbli rädd för det som ligger utanför de vanliga referensramarna, men det är inte det samma som att dödsriket inte finns. Jag fascineras av den här möjligheten på samma sätt som jag fascineras av fjärilseffekten och strängteorin – det svindlar.

Dagens stund av lycka. Det finns ingen sån idag. Jag har städat och det tog en jäkligt lång tid. Jag var trött och fick ont och att ha mens varje dag i över en månad tar på krafterna. Ingen lycka idag. Mest trötthet, värk och ångest.

 

Skrivövningar

3 korta texter. 5-minutare från journalistkursen. 

Jag brinner för…

… det svenska språket. Det gör ont i både ögon och själ när jag ser hur dålig på stavning alla verkar vara. Det gör mig rädd också. Att språket utarmas av alla nya ord och engelska uttryck. En förtvivlan över att folk inte verkar inse vilken makt det man får när man har ett språk och har förmågan att uttrycka sig. Det är så sorgligt att det språkliga inte värdesätts på samma sätt som när jag gick i skolan. Rättstavning och välskrivning är något som jag har haft omätligt användning av. Det har alltid gett mig självförtroende.

Hemma hos mig finns alltid …

… socker eftersom jag har socker i te och jag dricker flera muggar varje dag. Socker och mjölk. Jag har gett upp juicen på grund av sockret. Vanlig läsk förekommer inte på grund av sockret. Osötade Havrefras till frukost. Fikabröd är lika sällsynt som isbjörnar på gatorna i Kiruna. Jag har till och med slutat med att dricka mjölk till maten på grund av laktosen. Sockret är nutidens största bov, men jag kommer inte att sluta med socker i teet! Där går gränsen! Jag gillar inte honung. Jag har försökt att dricka osötat te, men …näää! Det kommer att finnas ett sockerpaket i skåpet även i fortsättningen.

För tjugo år sedan hade vi aldrig trott …

… att det skulle behövas telefonfria zoner. Mobilen håller på att ta över! Smartfånen gör oss till fånar med gamnacke och ledbesvär i tummarna. Den för oss oförmögna att känna ett lugn i att inte vara ständigt kontaktbar. I samband med semestertider tipsar tidningar om hur vi ska kunna tillgodogöra oss vilan genom att stänga av datorer och mobiler. Det senaste är att man samlar in mobilerna i ingången till arbetsplatsen för en eller ett par timmar om dagen för att öka prestationen och minska stressen. Förut minskade man stressen genom att vara ledig från sitt arbete.

 

Det här med lycka

I min förra blogg hade jag en kategori som hette ”Tacksamhet” och i ungefär 1 års tid skrev jag ned 3 till 5 saker som jag var tacksam för varje enskild dag. Det hjälpte mig när jag mådde dåligt och det hjälpte mig när jag kände att jag blev gnällig och missnöjd. I början var det knepigt, men det blev fort en vana och när jag kom upp i antalet 5 hade de utvecklats till små saker, små händelser, små upplevelser dvs. det som vardagen består av. Det blev så att jag, under dagens lopp, letade efter något att känna tacksamhet över eftersom jag ju måste ha något att blogga om. Jag använder mig fortfarande av det här även om jag inte längre skriver ned det i bloggen och det är precis som man säger att ju mer du kan uppskatta de små sakerna desto mer har du att glädja dig över.

I den här bloggen väljer jag att namnge kategorin ”Lycka”. Jag fick idén när jag för femitelfte gången kom att tänka på Charlotte i ”Sex and the City”. När hon får frågan om hon är lycklig svarar hon att hon inte är lycklig 24/7, men någon gång varje dag. Det är det jag tänker ta fasta på – en stund av lycka någon gång varje dag.

Igår kväll när jag hade min te & lässtund kände jag lycka, en endorfinkick. Jag satt bekvämt och läste en riktigt bra bok och teet var väldigt gott. Jag kunde inte ha det mycket bättre!

Idag har det varit lite svårare eftersom jag har ont i ett, förmodligen, stukat finger som distraherar mig, men det var nog vid halv 16-tiden när Elin hade hämtat in posten och gett mig ett brev från Försäkringskassan – ett brev som jag hade väntat på – med beskedet att den regelbundna genomgången av mitt sjukersättningsärende resulterat i en oförändrad utbetalning som jag kände mig lättad, lycklig. Jag hade tagit för givet att genomgången skulle innebära antingen att jag fick åka dit eller att FK ”förhörde” mig över telefon och så blev det inte värre än så!