Jag fick till en promenad på 65 minuter och halva sträckan hade jag ett riktigt bra tempo och det kändes som att jag var tillbaka på rätt köl igen. När benen började kännas stumma sänkte jag farten och efter ett tag kändes det lättare igen och jag orkade hela vägen hem utan problem. Efter lunch blev jag riktigt trött och lade mig faktiskt i sängen (sängen innebär en seriös tupplur till skillnad från en i soffan), men lyckades aldrig somna helt. Jag låg i 2 timmar, dåsade och fick åtminstone vila kroppen.
Jag har kommit på mig själv med att slänga ur mig spydiga kommentarer riktade till Pär och Elin. Den sortens spydigheter som jag aktivt hindrar mig själv ifrån i vanliga fall eftersom jag inte tycker om vare sig mig själv eller den stämning de för med sig. Det är tålamodet som brister. Jag orkar inte vara medkännande eller sympatisk eller diplomatisk. Munnen tar kommandot över hjärnan och ut hoppar grodorna. Jag är inte säker på att Pär eller Elin har märkt det; de har inte sagt något. Det känns som en mildare form av Tourettes. Kan det vara den höga dosen av Lyrica som gör att spärrarna försvagas? Eller är det ett resultat av den ständiga kampen jag upplever av att över huvud taget ta mig igenom varje dag? Kanske en del av klimakteriet?
I tisdags började jag ta en extra Lyrica varje dag oavsett ångestnivå och sedan dess har jag sovit hela nätterna. I natt somnade jag svimmade jag av vid halv 1 och sedan märkte jag inget förrän mobillarmet igång halv 8 och jag hade inga problem att stiga upp. Inget toalettspring, inga vallningar; endast sömn, välsignad sömn 3 nätter i rad. Jag känner mig inte tung i huvudet dagen efter, men jag är lite yrslig på kvällarna. Idag promenerade jag i 55 minuter (första promenaden sedan i lördags) och det fanns inget behov av att ha ett lägre tempo. Kroppen var med på noterna och det var så skönt! Höstsvalka i luften, sol på näsan och stuns i stegen!
Det går framåt!
Den krassa verkligheten är att det förmodligen är pengar som kan få mig att låta bli att äta på kvällarna. Det är pengar som kan motivera mig. Cold hard cash.Min motivationshöjande text har haft noll inverkan. Jag ”ser” den inte längre. Jag lämnade ett förslag till Pär, eftersom vi har gemensam ekonomi, som går ut på att jag får 25 kr för varje kväll jag inte äter något efter kvällsteet dvs. en kväll utan kvällstugg. De pengarna kan jag använda till Wrendale-porslin (det finns en mugg med MARSVIN!!!) eller något annat jag känner att jag inte kan leva utan. Det är billigare än KBT och det innebär inget förbud mot kvällstugg. Om den här metoden fungerar och jag får igång viktminskningen igen, så är det inte helt otroligt att motivationstexten kommer att fylla sin funktion. Allt är värt ett försök. Alla sätt är bra utom de dåliga.
Vägning: 98,4 kg som innebär att 2 fisiga hekton har försvunnit. Försumbart. Min hälsocoach och jag enades om att jag ska sänka ambitionerna till att inte gå upp i vikt.
Jag tränade med gummibanden idag. Lätt pass utan uppvärmning. Gick finfint.
I lördags tog jag en extra Lyrica och den hjälpte mig att sova hela 6 timmar i sträck plus att jag fick till en sovmorgon på söndagen ända till 10. Vilken skillnad! Söndagen var så mycket bättre! Jag behöver sova; jag är oerhört känslig för sömnbrist. Jag har sett ett mönster de senaste veckorna där jag sover dåligt, 2-3 timmar i taget, natt efter natt. Tröttheten tar över mer och mer, motståndskraften minskar och ångesten stormar in. Då tar jag en extra Lyrica och får sova igen. Det händer kanske en gång i veckan. Jag är oerhört frestad att ta en extra varje dag för jag vet inte om jag orkar med det här tills nästa fredag när jag ska till läkaren.
Jag tycker mycket om Malmö! En otroligt grön och fin stad med ett behagligt tempo där bilisterna stannar vid övergångsställena – som i Göteborg! De allmänna toaletterna var fräscha och så talrika att kissnödigheten aldrig blev överhängande. Det är en cykelstad med tydlig uppdelning mellan gång- och cykelväg. Både Pär och jag skulle mycket väl kunna tänka oss att bo där, men det blir för långt till Elin och Selma. Vi bodde på Best Western Hotel Royal på Norra Vallgatan. Ett mindre hotell med samma intima stämning och lugn som Hotell Lilton i Göteborg. Vårt rum och ett till låg för sig själva vid en innergård. Enkelt, fräscht och funktionellt.
Ett litet kylskåp med glasdörr som jag fick användning för när tesuget fick mig att köpa egen mjölk.
Innergården och med tanke på vilket drag det var utåt gatan hade vi tur som inte fick fönster åt det hållet…En annan innergård intill. Där åt vi frukost vår sista morgon. Det röda huset tillhör hotellet.
Mina framgångar med Itrim har gjort mig stöddig. Så här års pratas det mycket om problemet med att många går upp några kilo under semestern. Jag har smålett överlägset och sagt att det kommer inte att hända mig när jag åker till Malmö. Det handlar bara om att inte suga i sig första bästa maträtt – plättlätt! Jag erkänner härmed att jag hade fel. Jag har inte vägt mig, det gör jag i morgon på morgonen, men jag blir inte förvånad – även om jag kommer att bli förkrossad – om jag är tillbaka på 99 kg. Problemet har varit att inte kunna få måltiden den tid jag har vant mig vid för att t.ex. hålla blodsockernivån i schack. Vi har ätit frukost vid 9 och där har det inte varit några problem förutom att jag har ätit en fralla varje dag, men både lördag och söndag blev det lunch så sent som halv 15 och då var vi båda sammanbitet smågriniga. Igår och idag lyckades vi bättre och mådde bättre. Jag har – och det är ovanligt för mig – ätit för mycket mat och dessutom godis och chips. Det verkade som jag glömde packa ned disciplin och karaktär … Jag har inte fått i mig 2 liter vatten varje dag, knappt 1 liter ens och det har varit köpt flaskvatten (min KleanKanteen är för tung för att jag skulle vilja släpa på den och behöva fylla på den hela tiden). Men jag har promenerat! Jösses vad stegräknaren har fått jobba.
Resan innebar ett sjumilakliv utanför min komfortzon, ett sjumilakliv jag kände var nödvändigt både för min egen skull, men även för Pärs och mitt äktenskaps skull. Fredagen var jobbig och jag sa till honom att jag verkligen, verkligen försökte att se fram emot det, men att det kom i skuggan av själva sjumilaklivet. Med facit i hand kan jag säga att det var värt det, det var verkligen, verkligen värt det! Jag törs nog tala för Pär när jag säger att vi har haft det mycket trevligt när vi har pratat mycket och skrattat, småretats, men inte tjafsat och ännu mindre grälat. Vi är samkörda efter 25 år som gifta och 27 år som ett par. Jag har sluppit min ångestladdade hemlängtan eftersom jag har lärt mig att grejen med att åka bort är att inte få det precis som det är hemma, men att det finns fördelar med det oxå och så blir det så mycket skönare att komma hem sen. Nu är jag hemma igen och det är skönt! Mitt introverta batteri är urladdat, men i morgon ska jag ta sovmorgon och bara stanna inne och tvätta. Jag har bränt mig ordentligt i nacken och på bröstkorgen och mår bäst om jag kan slippa solen några dagar.
Jag kommer att skriva fler inlägg med många bilder om vår kortsemester till Malmö. Fortsättning följer!
Vägning: 98,7 och det innebär att jag har gått upp 0,8 kg den senaste veckan. Paniken varvas med resignation för det är ju så här det alltid blir. Aldrig med 99!! Aldrig i helvete mer 100!!! Beror det på att jag äter vanlig middag varje dag och sedan kvällsmål? Det blir nog för mycket. Om jag skippar kvällsmålet är det smart att äta middag vid 18 i stället, så att jag inte hinner bli hungrig, MEN – och det hängde över mig idag – då är jag tillbaka i samma låsning som innan jag gick med i Itrim: jag upplever det som att jag måste, måste äta mycket middag för sedan blir det inget mer tuggbart och om då middagen inte är god, ja, då är paniken där som ett brev på posten.
Jag genomgick en lång, inre strid när det gällde dagens träning. Den trista vägningen lade sordin på stämningen och jag hade inte lust med något. Just för att jag har gått upp i vikt borde jag träna, men jag hade ingen lust och jag var så trött. Ska jag verkligen tvinga mig själv till att träna när kroppen eller sinnet inte vill? Jag måste väl ha självdisciplin! Jag tycker ju om hur det känns under tiden och ännu mer efteråt; hur kroppens muskler håller ihop, tajtar till och stramar upp kroppen och får den att känna sig lättare. En snäll form av disciplin? Det blev en fristajlar-version av gummibanden med några tillägg och avdrag: vissa övningar orkade jag fullt antal repetitioner och andra blev det bara minsta möjliga. Uppvärmningen var en nära döden-upplevelse, men sedan blev det skönt och lagom tungt och det tajtades till och stramades upp och kändes lättare. Samvetet är lugnt. Jag gjorde det jag orkade vilket är bättre än inget.
Jag inser att om jag ska äta vanlig middag med Pär varje dag, så måste jag stryka kvällsmålet.
Vägning: 97,9 kg som innebär en minskning med 0,9 hg den senaste veckan och en total minskning med 9,2 kg. Jag kan inte vara annat än nöjd!
Idag kände jag att jag definitivt har tröttnat på charktallriken i dess olika varianter. I stället för att oroa mina små grå med vad jag nu ska äta, så kommer jag att dricka min VLCD-soppa till lunch och äta vanlig middag med Pär varje dag som på den gamla goda tiden. Han behöver styra upp sina matvanor som har slirat de här 4 månaderna. 😉
Jag har promenerat idag igen, 4,9 km på 60 minuter i MBT-skor. Varför ska jag använda andra skor egentligen?! Hälarna jublar över dämpningen, knäna visar sin tacksamhet genom att inte göra ont, ryggen älskar att hållas rak och själv gillar jag att till och med magmusklerna får sig en omgång.
Enligt den senaste vägningen har jag gått ned 7,4 kg på drygt 2 månader och det har fört med sig förändringar till det bättre. Orken är en helt annan tack vare alla promenader. Lårmusklerna är starkare till följd av trapptämjande och de är smalare oxå; jag kan oftast både sätta mig i och resa mig ur soffan utan att knäna protesterar. Jag känner mig sällan mörbultad efter mina rundor. Vissa plagg hänger lösare över magen eftersom den har minskat, men även över ryggen där jag kan känna att tyget lixom fladdrar. Mitt samvete är lugnt för nu gör jag en seriös ansträngning och det fungerar, det känns hållbart och jag lever ett så pass sunt liv att ingen kan ha åsikter om det och det har frambringat en frid här hemma. Pär är lugn därför att jag gör något åt min hälsa. Jag blir lugn när han är lugn.För någon vecka sedan mötte jag några grannar som var på väg ut när jag kom hem från promenaden. ”Den dagliga promenaden, antar jag? Vi ser hur du är ute och går varje dag. Tänk om alla var så flitiga!” Jag svarade att jag gör det för att jag tycker om det för jag tror inte på självplågeri. Det är grundförutsättningen: om jag tycker om det, så ökar chanserna för att det håller.
Vägning: 100,3 kg som innebär att 1 sketet hekto har försvunnit den senaste veckan. Status quo, tycker jag. Den största besvikelsen kom av att jag ska fira med nya MBT-skor när jag når under 100 kilo och jag var säker på att jag skulle nå det målet den här veckan.
Det andra bakslaget kom när jag promenerade runt Flaten. Det har snöat igen. De plogar och vräker upp snön på trottoarer och gångvägar. Jag blev på så dåligt humör medan jag vinglade, slirade och pulsade att jag övervägde att endast gå till Konsum och hem igen. Den ynkliga viktförändringen fick mig att fortsätta och jag valde att se det som en bra träning för benen och att snöpulsande förmodligen höjer pulsen.
De har påbörjat pålningen. Dunk! Dunk! Dunk! Jag är glad att jag inte bor granne med bygget…
Det tredje bakslaget är att jag har tandvärk varje dag. Jag brukar klara mig med en omgång av värkkombon, men nu har det börjat värka även i den nedre kindtanden som oxå har en gammal lagning som bör bytas.
Det fjärde bakslaget är att jag inte lyckas ta mig förbi en svår nivå i Candy Crush. Jag skulle kunna köpa förstärkningar, men jag vet att nästa månads mobilräkning redan nu är otrevlig.
Gummibandsträning på medelnivå idag. Flyt, ork & koncentration! Jag lyssnade på en annan låt medan jag värmde upp på step up-brädan och även om inte takten var den rätta, så hade jag ett väldigt schvung och orkade betydligt mer än tidigare. Endorfiner! Jag lade till 2 enkla yoga-övningar för ryggen. Det var inga problem att komma ned på jorden efteråt när jag fick ont i ryggen (det hade jag sedan tidigare) och knäna. Det blev Treo igen. Jag tror att jag har tagit det varje dag i 2 veckor. Inte bra.
Vägning: 104,3 kg vilket innebär en minskning med 0,9 kg den senaste veckan. Det går åt rätt håll.
När jag började Itrims program var det med en s.k. kick-start för att få fart på viktminskningen. 3 veckor med endast måltidsersättningar. Det var det jag inte klarade. Det blev inte mer än 28 timmar när ångesten dundrade in. Efter det gick jag över till handfast minus. Antalet kalorier per dag i kick-starten är inte fler än 600 och handfast minus är 1100, men – och det är ett viktigt men – egentligen handlar det inte om att räkna kalorier utan om vad och hur mycket jag äter. Jag mäter med handflata och knuten näve. Charktallriken till exempel innehåller 6 skivor kött som, när jag radar upp dem, motsvarar en handflata. Handen har man alltid med sig, så det är ett smart sätt att mäta. Handfast minus innebär att t.ex. potatis försvinner (kolhydrater).
Promenerade Landet Runt-rundan. Den visade sig vara 6 km och det tog 80 minuter. Bra flyt och tempo större delen av tiden. Flera plusgrader gjorde att jag tog dubbla tröjor under den tunna jackan kombinerat med mössa och handskar. Jag ska nog ta stavarna nästa gång.
För flera veckor sedan sträckte jag mig när jag gjorde ryggövningar på golvet. Vänster sida protesterar. Sträckningen, eller vad tusan det handlar om, kommer och går. Det kan till och med vara svårt för mig att ta riktigt djupa andetag. Idag slog det nya rekord och jag hade jävligt ont när jag kom hem och efter duschen stapplade jag runt och stönade. 2 Treo. Jag sov i soffan i natt och det är möjligt att det förvärrade det hela.
Just nu känns det här med Itrim, måltidsersättningar och kalorier inte särskilt roligt. Jag kämpar med mig själv för att bryta kvällstuggandet. Faaan, vad det är svårt!!! Idag har jag haft en hungerdag, men jag ska verkligen, verkligen göra mitt bästa för att inte äta mer ikväll. Jag kämpar mot mig själv och min egen skoningslösa kritik. ”Det är kört…” ”Du fixar inte det här – du har ingen karaktär.” ”Du har noll uthållighet.” ”Du är ynklig som gnäller över att behöva gå hungrig.” ”Du vet att promenader fungerar bra, så du måste, måste ut varje dag!!” ”Kalorier in – kalorier ut. Kalorier in – kalorier ut! Kalorier in – kalorier ut!!” ”DRICK VATTEN!!!” Rösten maler hela tiden. Vis av förra veckans nedslående måndagsvägning skjuter jag upp eländet till imorgon, men det känns inte som att jag har gått ned.
