vägning | Mitt liv i ord

Rönninge & Huddinge

Vägning: 101,1 kg som innebär en minskning med 1,2 kg sedan igår och 1,6 kg under den senaste veckan. Och ja, jag vägde mig idag igen eftersom jag var så missnöjd med gårdagens resultat. Nu märker jag en skillnad när det gäller hur kläderna sitter. Jag har ett par chinos som är de byxor jag använder när jag ska ut bland folk och vill se hyfsat anständig ut. Idag märkte jag att de sitter lösare runt midjan. Så pass mycket lösare att jag kan dra ned dem utan att knäppa upp knappen eller gylfen. Det är inte resår i linningen. Sug på den!

Pakethämtarpromenad, 6 km på 70 minuter. Det var skönt! Min ork blir allt bättre, jag är uthålligare och benmusklerna är starkare. Sedan jag bestämde mig för att bli en trapptämjare, i somras, har jag inte använt rulltrappa eller hiss. På något enstaka ställe har det inte funnits annat än rulltrappa eller hiss, men det har varit undantag. Det går av sig själv och när det går av sig själv, så fungerar det. Tack vare att jag åkte till Itrim nu ikväll lyckades jag få ihop 10,000 steg.

Jag var på min första av tre (obligatoriska/rekommenderade) workshops på Itrim i Huddinge. Jag och 7 damer plus min egen hälsocoach IB. Det var mest information och småprat, de som ville fick berätta hur de tyckte att det fungerar. I vanlig ordning fanns det en som gärna berättade och kommenterade, en som gav mig intryck av att vara vettig, en som inte sa något förrän i slutet och så jag som bara ville hem. Jag som inte kände att någon annan delade min problematik: att inte tycka om mat, att ha gått upp i vikt för att jag har ätit, inte för mycket utan fel. Jag har noll behov av gruppstöd. Jag får ingen energikick av att prata i grupp eftersom det alltid stannar på ytan. I övningsboken som jag fick vid tillfället för kontraktskrivandet i december finns ”Workshop 1” med flera frågeställningar och övningar, men IB tog inte upp något av det. Jag har en känsla av att jag inte kommer att få så mycket användning av boken trots att jag inte använder Itrims app (jag kunde välja mellan de alternativen). Min stegräknare och Fitbit-appen plus en anteckningsbok där jag skriver vad jag äter, hur mycket jag tränar och vad jag väger fyller samma funktion.

Klockan 10 i 18 en onsdagskväll är perrongen tom. Rusningen är över. Lätta slöjmoln över en himmel som mörknar allt mer, men ljuset dröjer sig kvar lite längre för var dag. Kallt och stjärnklart.

Misströstan & Förtröstan

Vägning: 102,3 kg som innebär en minskning med 0,4 kg. Misströstan: inte ens ett halvt kilo! Tänk om det är på väg att stanna av?! Förtröstan: även om det inte är så stor minskning, så är det en minskning. Jag har inte gått upp!

Efter lunch umgicks jag med mina gummiband i nästan 2 timmar och det var inte en av de bästa träffarna direkt. Jag körde ett fullt program och det var tungt. Armmusklerna verkade ha försvunnit från en vecka till en annan och det var mer än en övning där armarna var som kokt sparris och jag gav upp. När jag hade kommit knappt halvvägs tappade jag lusten. Misströstan: varför håller jag på?! Det är bara jobbigt och tråååkigt… Förtröstan: det är endast ett träningspass och inte varje träningspass. Det går bättre nästa vecka.

Det var inte lika påfrestande att lyssna på musik den här gången och när det var dax att stretcha kom jag på att jag ju kunde byta till min lugna spellista. Misströstan: jag kommer aldrig att njuta av musik igen… Förtröstan: tänk om och använd spellistorna annorlunda! ”Work” med Charlotte Day Wilson blev den första låten ut och den var som balsam för själen. Lugn, nästan som en vaggvisa. Lyssna och njut!

Färdigvilat

Vägning: 102,7 kg som innebär en minskning med 0,8 kg den senaste veckan. Det innebär oxå att jag har gått ned 5 kg sedan starten för 5 veckor sedan. Det fungerar!

Söndagen och måndagen gick i Vilandets Tecken. Inte ens 500 steg per dag. Jag har suttit eller legat 85% av tiden och jag behövde det. Kroppen behövde det och jag lyssnade på den. Jag tryckte tillbaka den hetsande rösten som hör ihop med att gå ned i vikt. När jag vaknade idag kände jag att kroppen hade vilat färdigt och att jag skulle orka med ett gummibandspass på eftermiddagen. Sagt och gjort! Det blev ett mediumpass och det gick väldigt bra! Det känns att jag är befriad från 5 kg och det är mindre mage i vägen. Fantastiskt! Dessvärre känner jag av sträckningen på vänster sida av ryggen, men jag vet vad och när jag gör fel och jag brukar lära mig av misstagen.

Jag har skrivit om läslåsningen, men jag verkar även dras med en musiklåsning och den kände jag av när jag tränade. Musiken når inte fram. Alla låtar låter likadant och det är ingen av dem som lyckas ge mig gåshud. Det fungerar inte att lyssna på en bok när jag styrketränar eftersom det krävs att jag koncentrerar mig på övningarna och då hör jag inte berättelsen. Det blir alltså ingen låtlisterepresentant idag, men jag kör en favorit i repris eftersom den är så bra att köra uppvärmning till. Jag hade fått för mig att jag behövde en låt som jag kan trampa i takt till (på step up-brädan), men jag hade fel. Det är nästan bättre med en riktigt bra låt som jag bara kör på till. ”Let the day begin” med Simple Minds.

Ibland blir det fel

Vägning: 104,3 kg innebär en nedgång på 0,8 kg den senaste veckan.

Promenad idag igen. En sällan utnyttjad runda eftersom miljöerna är oinspirerande (tennishallen – Skogsängsskolan – upp till Fjärilstigen – förbi Circle K och hem), men det tog 60 minuter (4,7 km) och jag har ändrat målet för antalet aktiva minuter per dag från 30 till 60 efter artikeln i DN. När jag kom ned mot Garnudden blev det snorhalt och MBT-skorna har absolut noll fästförmåga. Bambi på hal is. Jag stannade till flera gånger och tvekade om jag skulle fortsätta, men så tänkte jag att när jag väl har kommit uppåt igen blir det nog mindre halt och jag hade rätt, så då fick jag upp tempot. Kommunen har påbörjat utbyggnad av vatten och avlopp i Heliodal (var kommer det namnet ifrån?!) och det kommer att hålla på hela sommaren och det påverkar mina Landet-runt-rundor. Jag kan förmodligen promenera där i alla fall, men jag tycker att det är småläskigt med alla tunga maskiner och allt buller. Dagens runda är en som jag blir hänvisad till. Fördelen är att den går att förlänga på olika sätt.

För ett par veckor sedan fick jag ett innehållsrikt sms från Itrim med alternativa datum för kommande work shops. Jag skrev ned i min kalender och den första skulle ha varit idag. Igår kom ett xtra sms som välkomnade till work shop samma kväll. Whaaat… Hm. Jag kände en viss ovilja redan när jag vaknade idag eftersom det här med oörk shåpps inte är min grej. Något gnagde medan jag halkade omkring utomhus och när jag kom hem kollade jag det innehållsrika sms:et. ”Måndag 31/1”. Det var igår kväll! Jag hade stirrat mig blind på datumet vilket är mer begripligt än att jag fokuserade på veckodagen. Jag ringde Itrim. De hade skrivit fel. Ooops. Vid något av mina första besök ska jag ha fått ett program och det innehållsrika sms:et var egentligen bara en påminnelse. Jag fick aldrig något program, men jag fick det via mail efter telefonsamtalet. Då slapp jag i alla fall ut och halka ikväll! Det är slarv från Itrims sida, men inget jag hetsar upp mig över direkt.

Kalorier och Treo

Gummibandsträning på medelnivå idag. Flyt, ork & koncentration! Jag lyssnade på en annan låt medan jag värmde upp på step up-brädan och även om inte takten var den rätta, så hade jag ett väldigt schvung och orkade betydligt mer än tidigare. Endorfiner! Jag lade till 2 enkla yoga-övningar för ryggen. Det var inga problem att komma ned på jorden efteråt när jag fick ont i ryggen (det hade jag sedan tidigare) och knäna. Det blev Treo igen. Jag tror att jag har tagit det varje dag i 2 veckor. Inte bra.

Vägning: 104,3 kg vilket innebär en minskning med 0,9 kg den senaste veckan. Det går åt rätt håll.

När jag började Itrims program var det med en s.k. kick-start för att få fart på viktminskningen. 3 veckor med endast måltidsersättningar. Det var det jag inte klarade. Det blev inte mer än 28 timmar när ångesten dundrade in. Efter det gick jag över till handfast minus. Antalet kalorier per dag i kick-starten är inte fler än 600 och handfast minus är 1100, men – och det är ett viktigt men – egentligen handlar det inte om att räkna kalorier utan om vad och hur mycket jag äter. Jag mäter med handflata och knuten näve. Charktallriken till exempel innehåller 6 skivor kött som, när jag radar upp dem, motsvarar en handflata. Handen har man alltid med sig, så det är ett smart sätt att mäta. Handfast minus innebär att t.ex. potatis försvinner (kolhydrater).

Hårfin skillnad

Vägning: 106,1 kg som innebär att jag har gått upp 1,4 kg som i sin tur innebär att jag har fått tillbaka hälften av det jag jobbat bort. Det finns muntrare sätt att börja en måndag…

Jag hade svårt att få i mig frukosten efter det bakslaget, men jag kom iväg på en 70 minuters /4,9 km:s promenad. Den positiva sidan av mig uttrycker det som att jag blev motiverad att promenera medan den negativa sidan väljer att kalla det för att jag blev hetsad. Det är en hårfin skillnad. Det var skönt och jag hade ett riktigt bra tempo hela tiden.

Fitbit-appen som krävdes för att få ut mesta möjliga av stegräknaren är riktigt användbar. Jag lär mig fortfarande och idag gick justerade jag inställningar och mål. Det förinställda antalet steg per dag var 10000 och det ändrade jag till 5000 eftersom det är vad IB och jag kom överens om. Sträckan som jag bör gå varje dag var dryga 8 km och den ändrade jag till 5 km. Antalet kalorier sänkte jag jag till 1225 enligt ”Handfast-minus” och då handlar det om minsta antalet kalorier som jag bör förbränna (det går att logga mat och antal ätna kalorier oxå, men det går över min horisont). Mängden vatten ändrade jag från 1,8 liter till det jämnare 2 liter. Antalet aktiva minuter per dag fick vara oförändrade 30. Helt plötsligt blev staplarna över nådda mål gröna och fina.

Till lunch åt jag ”charktallriken”. Både middagen och kvällsmålet har varit VLCD. Jag måste se det här som ett tillfälligt bakslag. Det är inte kört! Det är värt att fortsätta!! Det handlar om en enda dag av 730. Kanske är villkoren så tuffa att jag inte kan avvika mer än en kväll i veckan.

Kompromiss = balans

Jag överväger att börja sova med stegräknaren fastklämd på pyjamasen för inatt var jag tvungen att gå på toaletten 3 gånger och ska jag fortsätta på det viset kommer jag att gå miste om många steg! Det är ett jäkla spring även dagtid. Jag lyckas oftast få i mig de rekommenderade 2 literna med vatten och så dricker jag ungefär 6 muggar te varje dag och sedan är ersättningarna (soppa, shake och smoothie) baserade på 2-3 dl vatten – det kluckar om mig.

Jag tränar kontinuerligt på att kompromissa. Den senaste lektionen var ju förra veckan när jag var tvingad att inse att det inte är helt kört bara för att jag inte klarar 3 veckor på enbart ersättning. Idag har jag haft en vilodag eftersom jag, i ren och skär entusiasm, har kört slut på mig genom att promenera varje dag utöver den omställning som Itrim för med sig. Huvudvärk, ryggvärk och vansinnigt trött. Att jag inte promenerade idag innebär inte att jag kommer att gå upp i vikt. Det innebär inte att jag aldrig mer kommer att träna. Det innebär inte att jag har misslyckats. Om jag väljer att vila en dag eller om jag, någon enstaka dag, äter mer än det är tänkt att jag ska, så innebär det inte att jag förblir fet. Det tar bara lite längre tid för mig att nå målvikten. Jag måste våga kompromissa för att få balans. Nolltoleransen passar inte in i det här sammanhanget.

Slutmålet med viktminskningen är 70 kg och att inte gå upp igen. Tidsplanen är 2 år. Jag ska träffa min coach i början av april och det är tänkt att jag ska ha gått ned 10 kg tills dess dvs. jag ska väga runt 97 kg. För att göra den här resan mer hanterlig och för att uppmuntra mig själv kommer jag att ha delmål på vägen med någon form av belöning som kan utgöras av allt möjligt så länge det inte handlar om mat eller att äta. Mitt första delmål blir 99,9 kg – jag ska under 100. Av måndagens vägning att döma har jag 4,8 kg kvar. Ingen tidsgräns, endast ett delmål.

Minns ni att jag tipsade om ”Lätt att sova och somna om”? Det någon vecka sedan jag lyssnade på den senast, men det är nog dax igen. Jag sover inte bra och om jag ska fortsätta med flera nattliga toalettbesök är det en fördel om jag kan somna om lite fortare än vad jag lyckades med inatt. Det är förmodligen tänkt att jag ska lära mig genom att lyssna på boken för att inte vara beroende av den för att somna, men det struntar jag i. Camilla Gyllensvan är fantastiskt behaglig att lyssna på och även om jag 9 gånger av 10 somnar innan boken är slut vet jag att hjärnan tar den till sig eftersom hörseln är det sista sinnet som försvinner.

Det kan vara tungt att stå på sig inför sig själv

Jag hade tid hos diabetessköterskan klockan kvart över 8, så idag blev det ingen sovmorgon. Igår tog jag Stilnoct för första gången på en vecka och jag sov gott. Tänk ändå att det inte var svårare än så att sluta med dem! Invägning, med skor (orkade inte ta av isbuggarna), men utan jacka. Drygt 108 kg. ”Det stämmer inte.”, protesterade jag lite lamt. ”Det stämmer inte.”, upprepade jag mest för mig själv. Jag förklarade för henne att flera kilon har försvunnit det senaste halvåret, men det var 108 kg hon noterade. Det kändes surt! Den vägningen visade ju 4 kg mer än vägningen hemma. ”Då vägde du dig på en annan våg?” Den lätt frågande tonen antydde att min personvåg inte är ens i närheten av lika bra som hennes professionella våg. Förra året hade vi en liknande diskussion om blodtrycksmätare (den ska vara från Apoteket ifall en mätning i hemmet ska godkännas). Skit samma, jag vet vad jag väger och det är under 105 nu!! Jag vet det och jag vet oxå att jag gör mitt bästa!

Att fasta 19 timmar innan provtagning hade effekt på fasteblodsockret för det sa hon inget om. Jäss! Långtidsblodsockret var något förhöjt jämfört med förra året. Meh! Det är min sista sockerbastion som är boven i dramat: sockret i teet. I de flesta fall är det bästa att sluta helt och tvärt, ”cold turkey”, men jag fixar inte det när det gäller teet. Jag kommer att minska med en halv tesked per vecka. Längre än så kan jag inte sträcka mig. Det känns som att te är det sista goda jag har kvar. Vanlig läsk, juice (åh, vad jag kan sakna apelsinjuice med fruktkött…), kakor, pasta, vitt bröd, vanliga frukostflingor, frukt – allt det har jag känt mig tvungen att ge upp med olika grader av motvillighet. Inte så mycket för att jag bryr mig om min hälsa utan mer för att andra ska sluta tjata. Men jag vill inte få diabetes eftersom det skulle innebära ytterligare en sjukdom med allt krångel det för med sig, så jag drar ned på sockret i teet. Jag ska göra så gott jag kan, mer kan jag inte göra!

Det var faste-hjärnan som var med på dagens besök och den var inte alltför alert för då hade jag haft argument och ork till att argumentera med henne, att fråga varför och om hon hade några råd att ge. Vågen – hennes våg – visade 108 kg, blodsockret är förhöjt, midjemåttet var samma som förra året, jag måste dra ned på sockret i teet och hennes tjänstemobil avbröt oss 2 gånger. Jag blev tvärleds. När hon hade kollat blodtrycket frågade hon vad jag trodde var anledningen till det förhöjda blodsockret. Förutom tesockret visste jag inte. Faste-hjärnan lyckades inte få fram mer än en huvudskakning. Där hade hon ett gyllene tillfälle att tala om det för mig, att föreslå alternativ, men hon sa bara: ”Då kallar jag dig om ett år igen.”. Varför ska jag betala 200 kr för ett goddag-yxskaft-besök? I fortsättningen ska jag kolla mitt blodsocker själv och bara väga mig på min personvåg.

Om jag brydde mig mer om min egen hälsa, hade jag då upplevt den här sortens läkarbesök som mindre förnedrande? Varje läkarbesök där jag inte får en klapp på huvudet för att jag har gjort precis som man ska göra för att vara frisk är en besvikelse. När blev det så? Jag gör så gott jag kan! Jag gör mitt bästa!! Det är tungt att stå på sig inför sig själv…

Jag var hemma igen strax före 9 och gick och lade mig och sov till 12. Den här fastan har jag inte mått bra. Hungrig och matt och uppblåst. Och leds. Så jääääävla leds.

Diverse hälsogrejjer

Jag vägde mig idag av flera anledningar och två av dem var känslan av lätthet i kroppen och att jag hade lite svårt att tro på att det inte hänt någonting med vikten sedan 1 oktober. Idag visade vågen 106,5 kg vilket betyder att jag har gått ned 0,9 kg sedan i söndags. Pär och jag har haft smått hetsiga diskussioner om hur ofta man bör väga sig. Han tror på fakta, mätbara resultat och möjlighet att få ut ett genomsnittsvärde och väger sig därför en gång i veckan eller oftare (och så har han en superspecialvåg som till och med mäter koloxidhalten i sovrummet och det är inte som jag överdriver). Jag har länge kört med månadsvägningar och jag hade dessutom dietistens hela yrkeskunskap som stöd eftersom hon höll med mig om att det inte är någon vits med att väga sig för ofta; det finns så många faktorer och omständigheter som påverkar vikten. Om man ser till att förhållandena vid varje enskilt vägningstillfälle är exakt desamma (du vaknar, går på toaletten, har inte mer än underkläder på dig och har varken ätit eller druckit), så går det att lita på det vågen visar, men hur ofta är förhållandena exakt desamma? Man har kanske svullat kvällen innan eller så är det dax för mens och man har hur många liter vätska som helst i kroppen. Sedan jag vägde mig söndags har jag gått med stavarna 2 gånger, jag åt glass till efterrätt i söndags, jag har inte ätit rostat bröd och igår åt jag fish & chips till middag som jag inte blev mätt på (det var inte gott) och pasta med kyckling vid halv 23 och jag har gått ned knappt 1 kg – jag förstår inte. I fortsättningen ska jag väga mig varje söndag morgon. Godisförbudet är upphävt eftersom jag ju har gått ned minst 0,5 kg. Ha! Ärligt talat fattar jag noll.

Knäböjningar: 20. Igår skulle det ha varit 15. Oops!

Min hälsporre har inte övergivit mig och det känns även som om en tvilling är på g i andra foten. Den här gången har jag inte för avsikt att åka fram och tillbaka för att få stötvågsbehandling. Jag blir matt av bara tanken. Jag gör vad jag kan på hemmaplan i form av stretching, hälkuddar, MBT och den senaste prylen: kompressionsstrumpa.

Jag beställde från ”Min fot” och 399 kr för ett par strumpor känns i plånboken, men jag tycker att det är värt ett försök. Jag gillar att de är tålösa eftersom jag är mycket varmare i kroppen i och med klimakteriet och går barfota ofta trots att det är november.

Dagens lycka är enkel: jag har gått ned 0,9 kg.