Etikett: USA

Bin

”Binas historia” av Maja Lunde.  En roman med en titel som för tankarna till en faktabok i naturkunskap.

England på 1800-talet. William Savage kämpar med sin självbild. Efter att ha blivit förödmjukad av sin förebild och mentor blir han deprimerad och sängliggande i ett års tid. Hans familj kämpar för att få tillbaka honom till livet och till slut blir en bok om bin det som vänder allt.

USA i nutid, 2007. George är biodlare och hans familj har varit biodlare i många generationer. Sonen Tom vill egentligen inte ta över gården och bli biodlare han också och Georges fru Emma vill helst av allt sälja gården och flytta ned till värmen i Florida. Plötsligt dör det ena bisamhället efter det andra, från en dag till en annan och frågan är om de går att rädda? Vill de rädda gården?

Kina i framtiden, 2098. Tao lever i en värld där bina har dött ut helt och hållet. Hela dagarna arbetar hon med manuell pollinering av fruktträd för att människorna ska få något att äta. Vid en sällsynt ledig dag då Tao, hennes man Kuan och deras son Wei-Wen gör en utflykt händer det något med Wei-Wen. Han blir allvarligt sjuk, men de förstår inte varför och han förs bort till närmaste stora sjukhus i Beijing. Tao ger sig iväg för att få reda på vad som har hänt hennes son.

När jag tagit mig förbi den missledande titeln på boken och läst baksidestexten och sedan började läsa själva boken, så var jag fast. Biodling som sådan handlar George-kapitlen om och jag tycker det är intressant. Tao-kapitlen visar på i hur stor utsträckning dessa små kryps väl och ve påverkar hela jordens befolkning. William-kapitlen handlar mest om en osäker familjefar som hela tiden söker bekräftelse från en dryg jävel till mentor, men hans arbeten med bikupor får så småningom rötter som sträcker sig långt utanför England.

Maja Lunde kan berätta! Hennes karaktärer känns levande och trovärdiga (även om jag inte är överförtjust i den självupptagne William Savage…). Beskrivningarna av framtidens Kina som ödelagt och kärvt är skrämmande och då har de det ändå mycket bättre än vad vi i Europa kommer att få. Beskrivningen av en nutida biodlare i USA känns trovärdig, George lever och andas sin gård, han blöder och svettas sin gård, så när sonen inte vill ta över blir det naturligtvis ett hårt slag. Jag kommer att läsa den här boken igen!

Spretigt

”Det måste var här” av Maggie O’Farrell är den tredje boken av henne som jag har läst. De andra böckerna är ”Den hand som först höll min” och ”Sommaren utan regn”.

Det handlar om Daniel som är lyckligt gift med Claudette och de bor mitt i ingenstans, långt från ära och redlighet. Daniel står i begrepp att åka tillbaka till USA för sin pappas födelsedag, något han inte ser fram emot. När han väl har landat på amerikansk mark gör han en avstickare för att hälsa på sina barn med från första äktenskapet. Han får också veta något om en kvinna han kände för många år sedan som skakar om honom och gör att han hamnar ur kurs.

Jag upplevde handlingen som väldigt spretig eftersom den hoppar mellan, inte bara, olika personer utan även olika årtal. Min koncentrationsförmåga varierar mycket nu för tiden och det påverkade min uppfattning av boken för jag har alltid haft svårt att komma ihåg namn, men den här gången var jag tvungen att även ställa om mig varje gång handlingen hoppade i tiden som med Claudette som exempel: när hon är ung och o-berömd i ett kapitel och sedan nutid för att nästa gång gå tillbaka till hennes första man och sedan nutid och så tillbaka till när hon träffar Daniel och så nutid igen. Handlingen för bokens alla karaktärer är uppdelad på samma sätt och det hade fungerat bättre om det inte varit så många personer inblandade.

Den här är inte min favorit av O’Farrells böcker, men jag gillar hennes stil. Hon är en mycket driven berättare som lyckas med konststycket att kunna ta tag i allvarliga ämnen utan att det blir vare sig deprimerande eller smörigt (ett av de tydligaste tecknen på att hon inte är amerikansk!) och alltid med den där gnuttan humor som alla med lite självdistans har.

Ointressant är ordet

Varför vill jag tycka om en bok som många andra tycker om och höjer till skyarna trots att den tillhör en genre jag är ointresserad av? Därför att jag ibland vill vidga min läse-sfär. ”Jag är pilgrimen” av Terry Hayes får 5 stjärnor över allt och beskrivs som en thriller utöver det vanliga. Det faktum att den är 787 sidor gör den till något utöver det vanliga inom den genren. Efter ca 100 sidor – då tyckte jag att jag hade gett den en ärlig chans (Sara Lidman ger en bok en halv sida och om hon blivit fängslad vid det laget, så dumpar hon den.) – gav jag upp. Maximalt ointressant. Den sortens superintelligenta felfria agent-typer är så ointressanta! Om jag hade haft möjlighet att läsa baksidan där Mail on Sunday skriver: ”En halsbrytande mix av The Wire, Homeland och Bourne Ultimatum” hade jag dragit öronen åt mig direkt. En mix av en polisserie, en USA-patriotisk serie respektive överdrivna actionfilmer där skådespelarna saknar ansiktsmimik – trist, ointressant och gubbigt. Nu har jag lärt mig av ännu ett misstag.

En av hans bästa

”Den gröna milen” av Stephen King. Jag var väldigt nära att köpa den hos Bokbörsen när jag fick ett infall att fråga om Pär hade den (han gillar oxå Stephen King, men har mest de engelska versionerna). Till min oerhörda förvåning sa han att han var säker på att en pocketversion stod på övervåningen och han kunde till och med precisera platsen. Min förvåning blev – om möjligt – ännu större när jag faktiskt hittade en svenska pocketutgåva precis där Pär sa att den skulle finnas. I 9,5 fall av 10 är det jag som vet var prylar finns i det här huset. När jag tittade på titelbladet såg jag att det var jag som hade köpt den för 17 år sedan, men inte läst den!! ”Den gröna milen” skrevs och gavs ut som en följetongsroman i 6 delar. I den här utgåvan har de 6 delarna inte redigerats ihop till en sammanhängande roman och det tycker jag är synd, men boken blir egentligen inte ett dugg sämre för det.

1932 i depressionens USA. Delstatsfängelset i Cold Mountain har ett cellblock för fångar som ska avrättas i elektriska stolen, även kallad Gamla Gnisten. Här arbetar Paul Edgecombe som chef för fängelsevakterna. Att ansvara för dödsdömda män är inte ett arbete som passar alla. Paul Edgecombe och hans 3 närmaste män har svetsats samman och när Percy Wetmore förflyttas till avdelningen rubbas den känsliga balansen. John Coffey har dömts för våldtäkt och mord på 2 små flickor och anländer till cellblocket. Han skiljer sig från övriga fångar och gör intryck på allihop från början. När William ”Vilde Bill” Wharton anländer blir tillvaron på Den gröna milen minst sagt påfrestande…

Boken har filmatiserats och jag har sett den flera gånger. Nu när jag till slut har läst den kan jag konstatera att filmen är unik på så sätt att den innehåller lika mycket som boken. Inget saknas i själva handlingen, miljöerna stämmer, karaktärerna stämmer och – det som fascinerar mig mest – känslan stämmer; trots den gräsliga inramningen finns det mycket värme och medmänsklighet och till och med lite humor (Stephen King glömmer aldrig den oerhört viktiga humorn). I vanliga fall brukar jag störas av att jag ser skådespelaren framför mig när jag läser boken, men inte här. De fångar som sitter på Den gröna milen har i många fall mördat flera människor. Paul Edgecombe har dödat 77 människor. Mördat – dödat. Det första sättet är olagligt, det andra sättet är lagligt.

 

 

Hur är det möjligt?!

Harmageddon. Ragnarök. Världens undergång. Nostradamus. Titanic. Jag drömde faktiskt om något Titanic-relaterat inatt och man behöver inte någon drömexpert för att begripa varför. Jag lade mig med hopp om att Hillary Clinton skulle klara det, men vaknade till Donald Trump som president i USA. Undergångsstämning. Jag förstår inte. Hur är det möjligt?! Trump i väster. Putin i öster och längre ned i Europa finns IS. Putin har skaffat sig makt på odemokratiska vägar. Trump har fått makt på demokratiska vägar. Båda är lika otäcka. Trump är så okunnig att det läskigt och Putin är enbart läskig. Jag trodde att amerikanerna var ett intelligent folk, men att de är så sugna på förändring för förändringens skull att de väljer en rasistisk, sexistisk, makthungrig, arrogant och okunnig människa till ledare för sitt land säger egentligen mer om dem än om den nya presidenten. Människor som Donald Trump och för all del Hillary Clinton som vill ha makt, som strävar efter makt, ska inte få makt. De är absolut minst lämpade för det. Makt förutsätter ödmjukhet, som i och för sig är väldigt oamerikanskt och vill man ha makt saknar man ödmjukhet. Begriper amerikanerna vad de har ställt till med??!!  Vet ni vad min första tanke var när jag vaknade i morse? Om det blir världskrig kommer jag att begå självmord innan jag blir lidande av det. Vilket jävla sätt att börja en dag.

Hur är det möjligt?! Det är november. Sverige ligger på norra halvklotet. Årstiden heter vinter. SMHI har varnat för snöfall, till och med kraftigt snöfall i en dryg vecka. Ändå blir det snökaos. Skolorna stänger. Hur är det möjligt?! Här i Rönninge har vi fått ca 10 cm snö och det räcker för att bussarna ska bli stående. I Kiruna är 10 cm snö som en fis i rymden. Snöröjarna har blivit tagna på sängen. Igen. Stockholms innerstad är bokstavligt talat insnöad. Lastbilar och bussar behöver inte dubbdäck före 1 december trots att det inte är så jävla märkligt om snön kommer redan i november, så de blir stående eller hamnar på sniskan över vägarna och stoppar upp all annan trafik. Och så alla snöanalfabeter som bor i den här delen av Sverige… Snofsiga dunjackor, pälsmössor som hör hemma i Ryssland och vinterkängor som tål allt från duggregn till 30 minusgrader – de använder paraply när det snöar. Jamenhärreguuuuud…. Ut i snön med er! Använd apostlahästarna. Låt det ta tid att ta sig fram, så slipper ni ta er till gymmet för att springa på löpbandet som en annan hamster i ett hjul. Ta fram skidorna och börja träna för Vasaloppet. Var inte såna mähän!

Träd 31

Sekter

I våras visades ”Fångad av scientologin” på svt.play (den är inte längre tillgänglig). Den var mycket bra! Dokumentären gav en gedigen bakgrund till scientologins uppkomst och dess grundare, L R Hubbard. Flera avhoppare vittnade om det helt vansinniga systemet och förödmjukande bestraffningar. Något som gav extra tyngd var att Mariette Lindstein, som är med i författargruppen på FB, bekräftade att allt var sant. Hon var själv medlem i 25 år och kände flera av vittnena i filmen. 2004 rymde hon och i höstas kom hennes bok ”Sekten på Dimön” ut. Den handlar inte om scientologin utan om sektfenomenet som sådant, men scientologins auditering finns med. Jag har lyssnat på boken med Gunilla Leining och Björn Wahlberg som uppläsare.

Sofia Baumann har precis gått ut universitetet och vet inte riktigt vad hon ska göra med sitt liv. Hon går på en föreläsning med den beryktade Franz Oswald och blir nyfiken på Viaterra. Franz Oswald och hans anhängare håller till på Dimön utanför Bohusläns kust. Sofia åker dit på ett studiebesök, provar teserna och blir sedan erbjuden att bygga upp biblioteket. Hon tackar ja. Kraven på arbetsinsatser och engagemang ökar så gradvis att hon nästan inte märker det. Franz Oswald blir allt mer oresonlig och nöjer sig inte med att bara tillrättavisa sin personal utan inför bestraffningar. Sofia inser att hon har begått ett misstag, att hon måste därifrån, men dittills har ingen rymt från Viaterra.

Boken är bra och spännande! Den är väldigt snyggt upplagd och knyts ihop med ett logiskt vis och det fungerar utmärkt med 2 uppläsare. Gunilla Leining har den större rollen och gör det mycket bra. För mig är hon ny och det är alltid roligt att hitta en ny röst att lyssna till. Medan jag lyssnade kom jag på mig själv med att tycka att Mariette Lindsteins svenska är överraskande bra med tanke på att hon levde i USA i så många år. Ordet ”botgörelse” vill jag dock byta ut mot ”botgöring”. Det måste ha varit både tungt och befriande att skriva om det här och jag tycker att vissa partier sveptes förbi lite för fort. Det här är den första boken i en planerad trilogi. De andra böckerna kommer att handla om hur det är att leva som avhoppare respektive att växa upp inom en sekt. De ser jag fram emot!

 

Harald Blåtand

Visste ni att bluetooth inte bara betyder ”blåtand” (i direkt översättning) utan att det fick namnet från den danske kungen Harald Blåtand? När man grunnade på vad den gemensamma standarden för trådlös överföring skulle kallas var den Jim Kardach på Intel i USA som kom med förslaget. Han hade läst ”Röde orm” av Frans G Bengtsson och fascinerades av kung Harald.

Källa: Allt om historia, nr 2/2016

Dödsstraffets vara eller icke vara

”Sju dagar kvar att leva” av Carina Bergfeldt med Karin Bergquist som uppläsare. USA är det enda demokratiska västlandet som har dödsstraff. 32 av 50 stater har det främst i syfte att avskräcka. I de 18 stater som inte har dödsstraff är brottsstatistiken lägre. Ironi i sin fulla prydno. Den här boken fick mig att reagera och reflektera och det gillar jag. Jag är oerhört kluven till dödsstraff och tack vare att Sverige inte (längre) praktiserar det finns det egentligen inget som gör att jag måste ta ställning för eller emot, men jag vill göra det ändå.

Carina Bergfeldt reser till Texas för att besöka Vaughn Ross som skall avrättas om 7 dagar. Det blir mer än så för hon pratar även med anhöriga till både Vaughn Ross och andra dödsdömda och till offren. Hon pratar med en präst och med en kvinna som blev kär i och gifte sig med en dödsdömd. Inte så många åsikter som berättelser. Carina Bergfeldt varvar fakta med intervjuer och historier så att det blir lätt att ta till sig boken trots att ämnet är tungt och kontroversiellt. Karin Bergquist är en ny uppläsare och hon är mycket bra!

Rent känslomässigt tycker jag att om en mördare tar sig rätten att ta någons liv, så ska hon/han inte blir alltför förvånad om straffet blir just det att de själva ska dö. Men, hur ofta kan vi lita på att hon/han är skyldig bortom rimligt tvivel? Många av fångarna hävdar att de är oskyldiga och sedan DNA-tekniken kom har allt fler fångar fått upprättelse. Ska rättsväsendet vända andra kinden till och på så sätt visa medmänsklighet mot en mördare som inte visade det mot sitt offer? Om dödsstraffet avskaffades i alla 50 stater och i stället omvandlades till livstid, var ska alla fångar få plats för – krasst uttryckt – skapar avrättningarna utrymme.

En jury består av tolv utvalda, edsvurna och opartiska personer och det är tänkt att de ska fatta sitt beslut baserat på endast fakta. Är det möjligt? Det är mänskligt att fela och det finns hur många faktorer som helst som påverkar alla inblandade från jurymedlemmarna över åklagare och försvar till domaren. Trötthet, sjukdom, stress och yttre påverkan som kan påverka både arbetsinsatsen och omdömet, så hur kan någon säga säkert att den dömda/dömde skyldig bortom rimligt tvivel? En avrättning är definitiv och kan inte göras ogjord.

Det fängelse som Carina Bergfeldt besöker är det i särklass hårdaste i Texas. De fångar som sitter i dödscell är instängda 22 av dygnets 24 timmar och cellen är inte större än att man når båda väggarna när man sträcker ut båda armarna. Varje gång de lämnar cellen blir de visiterade t.o.m. i anus och bär handfängsel. Varje gång. Förutom besöken har de ingen möjlighet att prata med någon utom genom celldörren. De saknar varje möjlighet till fysisk beröring. Många fångar utvecklar allvarliga psykiska sjukdomar. Så pass allvarliga att de inte längre anses vara tillräkneliga och inte ens i Texas får man avrätta en människa som inte är tillräknelig. En f.d. fängelsechef ansåg att fångarna skulle behandlas så humant och värdigt som möjligt på själva dagen för avrättningen, men det måste anses som hyckleri med tanke på under vilka förhållanden de tillbringar år efter år i väntan på avrättningen.

Efter att ha lyssnat på den här boken har jag bestämt mig för att jag är emot dödsstraff. Tror jag. Jag är fortfarande tudelad i den känslomässiga öga för öga-inställningen och i den logiska som hävdar att så länge den felande människan är inblandad finns utrymmer för tvivel och då kan man inte döma någon till döden. Den logiska delen börjar få ett övertag.