Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
Träning med gummibanden, ett lätt pass igen och det gick fin-fint och det var så skönt! Jag kände av ryggen halvvägs in i passet och försökte mota Olle i grind, men innan jag klev in i duschen masserade jag in Tigerbalsam. Efter middagen tog en värkkombo oxå och den har lyckats slipa av det värsta.
Idag ökade jag Lyrica-dosen och kanske inbillar jag mig, men vallningarna har dämpats till uthärdliga värmepåslag. Ångesten har oxå lugnat sig. Tack och lov!
Stavgång i 65 minuter runt Flaten och gångvägen längs sjön – det är väldigt länge sen jag gick där på grund av hälsporren som hållit mig inomhus i flera månader. Jag känner mig fortfarande i usel form, men jag orkar få upp ett visst tempo kortare sträckor. En form av intervallträning. Hehe. Gårdagens träning satt kvar i kroppen oxå. Det var 12 grader med svala vindar, så det blev långärmad tröja och vanliga mjukisbyxor – aj lajk it!
Idag är det onsdag, så det var i förrgår jag fick laserbehandling igen. Nu är det 2 planerade behandlingar till innan utvärdering och uppehåll. Han tejpade hälen. Jag hade ont resten av dagen och blev äckeltrött i vanlig ordning. Igår, tisdag hade jag larmet på 9, men kom inte ur sängen förrän halv 11. Ingen träning. Idag tog jag mig ur sängen en halv timme tidigare och har inte känt mig lika sänkt, så idag har jag tränat med gummibanden, ett mellanpass. Det gick riktigt bra och det var skönt. Jag hade så pass ork att jag naggade lite på pausen mellan varje set och övning och lyckades hålla mig varm hela tiden, nästan svettig. Det går åt rätt håll, men det tar tid nu när hälsporren härjar.
Den 22 januari, för knappt 3 veckor sedan, beslöt jag att lägga all träning på hyllan för fotens skull och nu börjar jag känna av de negativa aspekterna. Ryggen mår inte bra av allt sittande och liggande och felbelastning. Jag känner mig ovig och klumpig. Huvudvärk oftare. Ångest och irritation. Koncentrationssvårigheter. Jag blir trött av denna inaktivitet! Jag kommer ut och hemifrån ännu mer sällan och rastlösheten kryper i kroppen. Idag åkte Pär och jag runt för att få veta mer om takpanel till övervåningen och så klarade vi av andra ärenden oxå. Vi var borta i 3 timmar och det var rena äventyret för mig, men jag blev helt färdig efteråt och utnyttjade sängen i Läsrummet för en längre tupplur. Min ork och uthållighet och mitt humör är redan på upphällningen – efter 3 korta veckor! I morgon kommer vi att arbeta på övervåningen, men på måndag måste jag ut, ut, ut!!
I lördags gick jag en pakethämtarpromenad på 60 minuter. En stadig lunk i fenomenalt höstväder. Jag använde mina gamla MBT som kändes som tofflor. Ingen antydning till skavsår på hälarna och – trots att det är samma modell – mer utrymme för tårna. Jag fick inte ont efteråt heller. På eftermiddagen och kvällen hade en sjuhelvetes ångest och vallningar. I och med den promenaden blev det träning 2 dagar i rad och på söndagen var jag äckeltrött och deppig. Det var väl efterdyningarna av ångesten oxå.
Idag körde jag ett fullt pass med gummibanden och det var tufft. Tufft, men så skönt! Och så ont efteråt. Både Tigerbalsam och Treo för ryggvärken. Jag tror jag behöver nya inneskor… Jag har ont i handen oxå efter korsordslösandet. Det känns svårt att komma åt med värktabletter, men balsamet hjälper en del.
Trött, trött, trött. Sov dåligt igen och hade klockan på kvart över 6 eftersom jag skulle vara hos IB halv 9. Det blev ett bra samtal. Jag fortsätter med en låg ambitionsnivå med både träning och kost. Jag måste trycka undan panikkänslan som kommer när jag tänker på att tiden bara går medan jag inte orkar träna så ofta som jag tycker att jag borde. En. Dag. I. Taget. Det viktigaste just nu är sömnen, så från och med idag tar jag en extra Lyrica fram till läkarbesöket nästa vecka. Jag ska träffa IB igen om 2 veckor och det känns bra.
Jag befinner mig vid en skiljeväg där den ena vägen leder till slutmålet 70 kg och den andra vägen är en återvändsgränd med en stege där jag kan klättra uppåt och nedåt, några hekto hit, några hekto dit, men stanna kvar på 96 kg.
Det jag upplever nu handlar inte om att jag ger upp eller att jag är leds och absolut inte att jag är nöjer mig med 11 kg minus. Det handlar mer om VARFÖR jag och kroppen verkar ha gjort halt här.
Det största problemet har visat sig vara kvällstugget. Anledningen till att jag började med det var att slippa kommentarer från Pär om vad jag äter. Han lägger sig tidigt och då kunde jag slappna av och äta mig mätt. Anledningen till att jag fortsatte även sedan kommentarerna blev färre och även sedan stödet ökade sedan jag gick med i Itrim är en helt annan femma. Hunger är en sak. Okynnesätande är en annan. Trots att jag inte ens är sugen går jag i skåpen och stoppar i mig eller rostar några skivor med smör. Jag är medveten om att jag gör det. Jag är medveten om att det inte är så smart. Jag väger mig och ser att det ju inte är någon fara eftersom jag – i bästa fall – har gått ned i vikt eller att jag åtminstone inte har gått upp i vikt. PANG! Fällan slår igen! Jag fortsätter och sedan går jag upp i vikt och får ångest och bestämmer mig för att skärpa mig och så vidare, och så vidare. Det är dömt att misslyckas.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att göra sig av med en ovana utan att ersätta den med något annat, något bättre. Jag har provat mig fram i 6,5 månad nu. Olika strategier. Olika förhållningssätt. Jag blir egentligen inte nedslagen över att inget har visat sig vara hållbart och jag känner mig inte misslyckad. Jag känner mig själv. När jag hittar ett sätt som känns som när en pusselbit faller på plats, så kommer jag att bita mig fast. Eller när jag är tillräckligt angelägen. Jag har börjat ställa mig just den frågan oftare. Varför är jag inte tillräckligt angelägen att fortsätta gå ned i vikt? Nu vet jag ju att det enda jag behöver avstå ifrån är kvällstugget. Kvällstugget som inte längre fyller någon funktion. Kvällstugget som bara ger mig ångest dagen efter när jag reflexmässigt rekapitulerar hur mycket jag stoppade i mig kvällen innan. Kvällstugget har ingen tröstande, uppmuntrande eller belönande funktion. Det händer att den har en mättande funktion, men – som sagt – det är inte tillräckligt ofta för att vara befogat.
Det som finns kvar att prova är mental träning genom påminnelser och tänk-efter-före-metoden. Jag har satt ihop en motivationshöjare som jag har skrivit ut i 3 exemplar och kommer att sätta upp i ögonhöjd på lämpliga ställen.
Ewa!
107 106 105 104 103 102 101 100 99 98 97 96
11 kilo på 6 månader är bra gjort!
Du kommer att fixa resten också!
Kom ihåg hur bra det känns varje gång vågen visar minus.
Kom ihåg hur skönt det är när magen minskar.
Kom ihåg känslan när du orkar mer.
Kom ihåg vilken lättnad det är att slippa få ont i knän och vrister efter promenaderna.
Du har alltid ett val: att äta eller att fortsätta gå ned vikt.
Texten är skriven i olika fonter, både stilmässigt och storleksmässigt, kursiverat och understruket för att det inte ska bli en löpande text som ögonen bara kan svepa förbi, men det syns inte här i bloggen. Inga pekpinnar, inga förmaningar utan uppmuntran och betoning på att komma ihåg en positiv känsla.
Så nej, jag har inte gett upp!
Vägning: 96,3 som innebär att ett helt hekto har försvunnit den senaste veckan. Wow. Med tanke på hur jag har mått är det ett under: choklad, glass och noll träning brukar inte vara någon hit när man ska gå ned i vikt, så jag är lättad.
Jag har gjort mig själv frigående! Stegräknaren har fått semester, likaså matdagboken. Efter 5,5 månad med detaljerade noteringar om vad, hur mycket och när jag har ätit; vilken sorts träning; antalet steg per dag och vattenkonsumtion vet jag nu varför och när det dyker upp diskrepanser. Jag behöver inte det tills vidare. Det känns bra! Jag är mindre bunden.
Idag har jag promenerat 60 minuter. Det var den kortaste rundan (som brukar ta 45 minuter…) och det gick varken fort eller lätt. Usch, vad det tog emot! Jag handlade lite på Konsum oxå.
Pär, Elin och Selma åkte till Öland idag över midsommar och några dagar till. Det är bara Bibbi och jag nu och det är välsignat tyst utom när Bibbi känner sig sällskapssjuk och vill prata. Jag har kommit in i en bokslukarperiod i och med att jag började läsa ”Det mörka tornet” av Stephen King som består av 8 böcker. De är helt underbara! Vilken berättelse! Vilken berättare! Numera läser jag medan jag sörplar i min min sopplunch eftersom det inte finns någon serie eller film jag vill se OCH när jag dricker kvällste. Jag har några sidor kvar i den tredje delen och den fjärde delen ligger i vardagsrummet och väntar. De 4 sista böckerna är beställda och på g. Det kommer en recension så småningom och det blir lite av en utmaning att skriva den…
Det är inge’ kul! Det är den förhärskande känslan just nu. Det fungerar inte så bra med ätandet. Handflate-metoden har inte hakat fast i hjärnan än, inte blivit en vana och jag har inte den rätta orken att lägga upp en taktik för att få det att kännas bättre. Pär åker till Gotska Sandön imorgon och jag har 4 middagar för bara mig som helst inte ska flippa ut i i någon riktning. Om jag inte var så förbålt trött hade jag kunnat se det som ett tillfälle att bevisa för mig själv att jag kan ännu mer – för jag vet redan att jag kan – när jag väl vill. För att lugna Pär och Monica: jag har inte för avsikt att ge upp – aldrig! Jag är bara trött av att koncentrera mig dagarna i ända sedan den 2 januari. Igår blev en riktig skitdag på kostfronten, ett bottennapp. Frukosten och lunch-soppan utgjorde inga problem, men middagen… Det var tänkt att Pär skulle göra kycklingfilé i sötsur chilisås med ris till (mitt förslag). Filén var tinad och klar att smörjas med sås och så in i ugnen. Jag satt i vardagsrummet när jag lade märke till att matlagningsljuden inte stämde överens med det vi skulle äta. En gjutjärnspanna på spisen – pang! – fräsande av något som steks i nämnda panna. Sedan röjde han i frysen och då frågade jag: ”Du gör väl inte kycklingwok IGEN?!” (vi åt det förra veckan och det var inte gott den gången heller). ”Jovisst”, svarar han glatt. Jag var mentalt inställd på sötsur chilikyckling med ris och var ganska grinig vid middagen och det värsta var att jag inte blev mätt. När jag inte blir mätt ringer larmklockorna. 2 mini-baguetter till teet smakade blä!. Grillchipsen som jag kämpade emot förra måndagen fanns fortfarande kvar, men idag, tisdag, gör de inte det. Moooahahaha! Jag vräkte i mig hela påsen och en liten påse med lakrits. När jag vaknade idag och mindes frossandet, så tröstade jag mig med att det hade varit gott. Av taktiska skäl vägde jag mig inte i morse och av samma taktiska skäl körde jag ett medel-pass med gummibanden i stället för det lätta. Om jag vill komma någonstans med min träning måste den ökas på då och då. Det gick bara bra, det var skönt även om uppvärmningen var otäck och hostan ville vara med.
Dagens låtlisterepresentant är Foxtrott med ”Colors”. Vi måste sluta bry oss om att vi föds med olika hudfärger.
Igår fick jag ryggmassage av Bitte och det var så skönt! Hon nämnde en läkare (kiropraktor?) som kommit fram till att en viss ryggövning skulle kunna vara lösningen på alla ryggproblem. Du ligger på golvet med böjda knän och fötterna stadigt i golvet. Höj höfterna till halv brygga och rör sedan höfterna i en liggande 8. Då ska spänningar och låsningar släppa. Jag provade den idag. Kiropraktorn rekommenderade 40 åttor, jag klarade av 20. Den var himla knepig. Efter passet och duschen har jag haft riktigt ont i ryggen och det är inte så enkelt som att skylla allt på den liggande 8:an. Det kan vara mensvärk eller trötthet efter träningen eller att jag är öm efter massagen. Det enda jag kunde vara säker på vara att 2 Treo inte hjälpte.
PS! Nästa fredag, den 2 juni, tar Pär och jag bilen och åker ned till Malmö över pingsthelgen och vi åker förstås över bron till Köpenhamn.
Vägning: 98,7 och det innebär att jag har gått upp 0,8 kg den senaste veckan. Paniken varvas med resignation för det är ju så här det alltid blir. Aldrig med 99!! Aldrig i helvete mer 100!!! Beror det på att jag äter vanlig middag varje dag och sedan kvällsmål? Det blir nog för mycket. Om jag skippar kvällsmålet är det smart att äta middag vid 18 i stället, så att jag inte hinner bli hungrig, MEN – och det hängde över mig idag – då är jag tillbaka i samma låsning som innan jag gick med i Itrim: jag upplever det som att jag måste, måste äta mycket middag för sedan blir det inget mer tuggbart och om då middagen inte är god, ja, då är paniken där som ett brev på posten.
Jag genomgick en lång, inre strid när det gällde dagens träning. Den trista vägningen lade sordin på stämningen och jag hade inte lust med något. Just för att jag har gått upp i vikt borde jag träna, men jag hade ingen lust och jag var så trött. Ska jag verkligen tvinga mig själv till att träna när kroppen eller sinnet inte vill? Jag måste väl ha självdisciplin! Jag tycker ju om hur det känns under tiden och ännu mer efteråt; hur kroppens muskler håller ihop, tajtar till och stramar upp kroppen och får den att känna sig lättare. En snäll form av disciplin? Det blev en fristajlar-version av gummibanden med några tillägg och avdrag: vissa övningar orkade jag fullt antal repetitioner och andra blev det bara minsta möjliga. Uppvärmningen var en nära döden-upplevelse, men sedan blev det skönt och lagom tungt och det tajtades till och stramades upp och kändes lättare. Samvetet är lugnt. Jag gjorde det jag orkade vilket är bättre än inget.
Jag inser att om jag ska äta vanlig middag med Pär varje dag, så måste jag stryka kvällsmålet.