Shakespeare

”Nykomlingen” av Tracy Chevalier är en av böckerna i projektet Hogarth Shakespeare. Ett tjugotal förlag samarbetar om en utgivning av nytolkningar av Shakespeares verk som sträcker sig över flera år och som startade 2016, 400 år efter skaldens död.

”Nykomlingen” är en nytolkning av ”Othello” och Tracy Chevalier har valt att förflytta handlingen till en skola i en förtort till Washington DC 1974. Osei är ny och han är svart. Han står ut bland alla vita elever som för länge sedan har etablerade vänskapsförhållanden och hierarkier. Dee, som är skolans populäraste tjej, tar sig an Osei och det drar igång en dramatisk kedja av händelser som tar plats under en enda skoldag.

Tracy Chevalier tillhör en av mina favoritförfattare ända sedan ”Flicka med pärlörhänge”, så naturligtvis blev jag nyfiken även på den här boken. Det har gått dryga 40 år sedan året för bokens handling och eftersom jag själv var med på den tiden (jag var 9 år 1974), så känns det inte så himla avlägset och därför är det svårt att förstå rasmotsättningarna som rådde då; 70-talet kunde väl ändå anses som hyfsat upplyst. Det känns sorgligt att en pojke på endast 11 år är så van och luttrad att ingen behandling eller reaktion och inga skymford chockerar honom. ”Othello” är en tragedi och den som känner till handlingen i stora drag med Othello, Desdemona och Jago i centrum vet att den slutar eländigt, så även ”Nykomlingen”.

Det är lätt att läsa Tracy Chevalier! Jag tycker mycket om hennes språk och det här är en bra översättning. Däremot upplever jag intrigerandet och dramatiken som överdriven med tanke på att det 11-åringar det handlar om, men kanske är jag naiv?

En annan bok från Hogarth Shakespeare-serien är ”Honung och ättika” av Anne Tyler. Jag har lyssnat på den 2 gånger och den är suveränt inläst av Cecilia Walton Agrell. Det är ”Så tuktas en argbigga” i en mindre elak och rolig version än filmatiseringen med Taylor & Burton (det är i alla fall så jag minns den). Jo Nesbö har tolkat ”Macbeth”, men den versionen var så oerhört mörk att jag inte orkade lyssna särskilt länge. Just nu lyssnar jag på ”Hag-seed” av Margaret Atwood med Robert Holmes Thomson som inläsare. Det är ”Stormen” som ligger till grund för handlingen och den känner jag inte till, men den är klart lyssningsvärd!

Infriade förväntningar

Musan” av Jesse Burton. När jag fick veta att Jesse ”Miniatyrmakaren” Burton gett ut en ny bok blev mina förväntningar så höga att jag köpte den som inbunden direkt i stället för att fega till det genom att först prova den som ljudbok. Mina förväntningar infriades!

Odelle Bastien i 1967 års version av London och Olive Schloss i 1939 års version av södra Spanien. Odelle är missnöjd med sitt arbete i skobutiken och söker ett arbete på Skelton Institute of Art. Hon får anställning som sekreterare till Marjorie Quick som visar sig vara en svårtolkad kvinna med växlande humör, men hon och Odelle kommer bra överens. På en fest träffar Odelle Lawrie som visar henne en tavla han fått av sin mamma. Odelle tycker att han ska ta med den till Skelton-institutet för värdering. Lawrie följer hennes råd och tavlan framkallar en hel del oväntade reaktioner.

Olive Schloss kommer tillsammans med sina föräldrar till en liten by i södra Spanien där de har hyrt ett hus. Redan första dagen kommer Teresa och Isaac. Teresa får anställning hos familjen och blir snabbt vän med Olive. Isaac arbetar som lärare i Malaga och är även konstnär och det sista fångar Olives intresse eftersom hon själv målar. Familjen vänjer sig vid livet på den spanska landsbygden och till slut trivs de så bra att de inte vill återvända till England trots den turbulenta hösten 1939.

Det är ett populärt berättarknep att knyta ihop två, till synes, vitt skilda personer och perioder på ett sätt som får mig, som läsare, att tappa hakan. Vissa författare är skickligare på det här än andra och Jesse Burton är skicklig. Dessutom skildrar hon kvinnors olika villkor på ett sätt som får mig att vantroget skaka på huvudet; kvinnor kan möjligen kludda lite som hobby, men saknar förutsättningar för att bli konstnärer (ett förhållande som beskrivs ännu tydligare i ”Hilma” av Anna Laestadius Larsson). Jag är väldigt svag för det här konceptet när det görs bra och den här boken läste jag på några dagar. Jesse Burton har ett flyt och driv som gör texten lättläst och språket/översättningen är levande. Karaktärerna känns trovärdiga i hur de påverkas av sina miljöer och upplevelser; Teresa är inte fullt så naivt romantisk som Olive samtidigt som hon inte är lika världsvan. Odelle känns en aning kuvad och försiktig. Både temat och stilen påminde mig om Tracy Chevaliers bok ”Flicka med pärlörhänge” som är en av mina favoriter.