Etikett: te

En introvert påsk

Solen har strålat från en klarblå himmel och ljuset har reflekterats i snön. SNÖN! Det vräkte ned större delen av gårdagen och det var flera minusgrader inatt och när jag gick ut med soporna var det halt i trappan! Igår kväll, vid 20-tiden när solen var på väg ned och vädret hade klarnat upp, tänkte jag ”Vilken härlig vintereftermiddag i december!”. Det påminde mig om Kiruna som ju får allt längre kvällar samtidigt som snön ligger kvar. Vårvintern. Jag har promenadstrejkat både igår och idag. Jag tänker inte ta fram vinterskorna igen och jag tänker inte ta fram vinterjackan heller. Jag vägrar! Jag sitter hellre inomhus, dricker te och läser. Promenera kan jag göra någon annan dag. Problemet är att jag får ont i ryggen av att inte röra på mig, men jag tar 2 Treo och inväntar bättre väder. Pär och Elin tillbringar påsken på Öland tillsammans med svärisarna och svägerskan och det är ljuvligt att få vara ensam. Vila öronen från prat och krav på uppmärksamhet. Jag känner mig extra introvert eftersom jag läser en biografi om Greta Garbo som nog kan beskrivas som introvert de luxe. Jag beställde från Lakritsroten för att ha påskgodis redo och jag tjuvstartade redan i onsdags och igår och idag har jag verkligen svullat. Lakrits är bra för min mage eftersom den är lätt laxerande. Nu ska jag hänga lite med familjens alldeles egna påskharekanin, Selma!

Tråkigt

Idag har jag haft tråkigt. Det är inte ofta det händer och jag ser fram emot att den här dagen ska ta slut. Jag vaknade med igentäppt näsa, tandvärk och jävligt ont i en axel (det är förmodligen pga. hur jag har suttit). Jag hade ingen – absolut INGEN – lust att gå ut eftersom jag är så leds på skavsår och jag inte varit utanför dörren sedan i onsdags. Det blev te och läsning i stället. Jag har inte orkat duscha trots att jag känner mig sunkig. Ingenting har varit gott, inte ens charktallriken till lunch och jag befarar att dagen är här nu – dagen när jag faktiskt har tröttnat på charktallriken. Vad fanken ska jag nu äta som inte får mig att gå upp i vikt?! 3 kannor med te där den första var för stark och de andra två smakade varmt vatten. Jag sov en timme på eftermiddagen, men jag kände mig inte piggare efteråt. Uää!

Kläder, strumpor och vår gård

Jag försökte promenera igår, men skavsåren på hälarna – speciellt den högra hälen – hindrade mig från att komma längre än till soprummet där jag åtminstone blev av med soppåsarna. Blåsan sprack och det kändes som en kniv i hälen. Det tog en evighet att gå tillbaka. Jag blev besviken, arg, leds och fick ångest. Jag bytte kompress på hälen, gjorde en kanna te och satte mig och läste. Friden infann sig efter en stund.

Idag gjorde jag ett nytt försök och det var nödvändigt för jag hade 3 paket att hämta varav 2 med påminnelse och så behövde jag handla. Jag tog faktiskt de gamla, döda MBT-skorna som är mjukare. Det kändes i hälarna i början, men när smärtan gick över fick jag upp farten och det var så skönt att komma ut! 1 paket hos ICA, 2 paket hos Bamses och så ryggsäcken full från Konsum. Det blev lite packåsna med ryggsäck, 1 matkasse, Ellospaketet och en tygkasse med de 2 andra paketen.

Jag har länge efterlyst snygga träningskläder i stora storlekar, men har tröttnat på att leta. Det är särskilt tröjor i funktionsmaterial jag har saknat. Döm om min glada förvåning när jag hittar snygga funktionströjor i min stora storlek hos Ellos. En långärmad tröja och en t-shirt och de är faktist i en storlek mindre än tidigare. Gudrun Sjödéns kläder har jag sneglat på länge. Jag gillar färgerna och så den lösa, bekväma stilen, men kläderna är inte billiga och det har heller inte funnits stora storlekar. På något vänster halkade jag in på hennes sida härom kvällen och upptäckte avdelningen XXL. Jag gjorde min första beställning: en kofta i rött, en randig tröja i gult och grått och en långskjorta i blått. Tyvärr, visade sig både tröjan och skjortan vara restnoterade. En annan rolig websida är Strumplandet. Mängder av strumpor i alla möjliga material, mönster och färger. Jag beställde en hel drös för ett tag sedan och nu har jag ett lager att ta av.

Mina absoluta favoriter. Jag blir glad av dem!
Av någon okänd anledning fick jag ett halsband utan extra kostnad från Gudrun Sjödén. Inte min stil alls och jag blev jäkligt förvånad när jag såg att det kostar 195 spänn!! Det ser ut som nåt vilken dagisunge som helst kan sätta ihop.

Vår gård ser allt annat än lajbans ut, men jag försöker trösta mig med att den är under förändring. Alla träd som skulle slaktas har slaktats och de 2 senaste veckorna har en firma arbetat – väldigt sporadiskt – med att få bort stubbar och rötter. De har forslat hit jord och jag antar att pinnarna som sticker upp markerar var de nya träden kommer att planteras.

Jag tar för givet att vi kommer att få en ny gräsmatta oxå…

Att få må bra

Jag stavgångade till Salem och skickade MBT-skorna i retur (136 pix för att jag ville ha ett kvitto i stället för snålvarianten för att ha koll på att de kommer dit de ska). Det tog 30 minuter dit och 40 minuter hem och jag blev så infernaliskt trött i armarna igen. Jag bar stavarna nästan halva sträcka hem och tyckte att den extra svängen kändes dubbelt så lång som vanligt och jag blev förvånad över att det inte handlade om mer än 40 minuter. Bitvis var det väldigt skönt och jag fick in ett bra flyt.

Dagens låtlisterepresentant blir Sia med den väldigt passande ”Never give up” för det är så det känns nu när jag vet att jag kommer att gå ned i vikt och att all träning definitivt har gett mig mer ork.

Den senaste månaden har jag upplevt en sällsam lyx av att få må bra. Morgonångesten har bara visat sitt fula tryne vid enstaka tillfällen. Jag är fortfarande ingen morgonmänniska, men vet nu att det känns bättre bara jag kommer upp och igång och det är sällan jag sover längre än till halv 9. Att få vakna med en kropp som väger allt mindre … jag saknar ord! Jag slipper ha dåligt samvete för att jag inte gör allt jag kan för det är precis det jag har gjort sedan den 2 januari. Jag blir väldigt uppmuntrad av Pärs och Elins stöd och heja-rop och jag känner mig inte fullt så värdelös längre. Jag mår så bra av den frid som råder här hemma; att det går bra för Elin i skolan och ute på praktiken, att Pär trivs med sitt arbete och att han står ut med att vi inte äter middag tillsammans mer än 1 gång i veckan. Det faktum att läslåsningen har släppt och jag känner samma läsglädje som tidigare är en enorm lättnad. Te & lässtunden är återigen dagens höjdpunkt. Tidigare orkade jag med 3, möjligen 4, träningspass i veckan och jag hade ofta ont efter promenaderna. Nu blir det oftast 6 pass varje vecka och jag blir otålig när jag blir förhindrad (då räknar jag inte med vilodagar) och jag får nästan aldrig ont efteråt. Sedan jag bytte ut Itrim-baren som kvällsmål mot en liten charktallrik har jag inte haft några problem med kvällstuggande. Jag har hittat både en massör och frisör på kila-ned-avstånd.

På vägen hem från Salem fick jag syn på en hare som skuttade fram och tillbaka längs en väg. Sedan kom en till! De hoppade om varann, kors och tvärs för att sedan sätta sig platt ned på några meters avstånd från varandra och bara glo på varandra. ”Ni kan ju inte stanna mitt i vägen!!” Sedan såg jag en bil längre upp i kurvan. ”Flytta på er!!” Bilen närmade sig och jag visste inte om jag skulle gå eller stå kvar och kanske bli vittne till en massaker. Bilen kom allt närmare. ”Härregud … skutta iväg då!!” Då upptäckte tydligen föraren hararna och sänkte farten tills den stannade helt och först då fick haruslingarna fart och satte iväg mot tryggare nejder. Jag kunde andas igen och fortsatte att gå. Egentligen ville jag springa fram till föraren och tacka för att han/hon sänkte farten. Vardagsspänning i Rönninge!

En bild som Pär tog för flera år sedan och som jag föll för eftersom det ser ut som om haren räcker lång näsa åt fotografen.

Fortsatt ologiskt och en seger

Stavgång i 65 minuter och den här gången kroknade inte armarna förrän mot slutet. Enligt stegräknaren var rundan 4,8 km. Utan stavar är den 5,3 km. Det är inte logiskt! Stegen blir längre när jag går med stavarna, men sträckan är ju densamma och ändå skiljer det 0,5 km. ???

De har pålat på bra, men det är svårt att se att det ska bli en byggnad. Det ser mest ut som en obegriplig konstinstallation.

Igår fick jag massage igen. Det var lika välgörande som tidigare. Precis när jag tänkte fråga om hon märker någon skillnad från när jag kom dit första gången, sa hon just det. Musklerna är inte lika hård och spända. I början hade hon ”verkligen behövt jobba med dem” medan hon bara behöver ”mata på” numera.

Igår kväll fick jag möjlighet att öva mig på att stå emot, att inte få en till mat-smälta. Jag köpte Ferrarisar i onsdags att äta ikväll och hade gett mig 17 på att inte öppna påsen förrän idag, men igår hade jag en hungerdag och ett godissug som kunde få den bästa på fall. Elin åt en fryspizza till middag och jag övervägde allvarligt att själv äta en, men jag satt där med min lågkalorisoppa och tröstade mig med att får dricka te senare. Jag åt mitt kvällsmål (liten charktallrik och 2 rostade med smör) och det var efter det som kampen inleddes. Jag satt bara 2 meter från Ferrarisarna i skåpet och tuggade Stimorol som en besatt. Det skulle vara så gott… Den där hallonsmaken… Bara 3 stycken… En kväll hit eller dit! Hur skulle jag känna mig nästa morgon dvs. idag? Varje morgon brukar jag gå igenom vad jag åt kvällen innan, ifall jag stoppade i mig ”något xtra”. Jag skulle förmodligen sucka inombords åt att jag hade gått i fällan igen, men det handlar ju bara om en kväll. Gör det? Gör det verkligen det? IB tipsade mig om att stå ut i 2 minuter när suget sätter in. Jag stod ut i 2 minuter. Gånger 10! Och längre, men jag stod ut. Jag vann! När Stilnocten kickade in utnyttjade jag det, stängde av datorn, borstade tänderna och gick och lade mig och när jag vaknade i morse kände jag mig stolt och Ferrarisarna kommer att smaka desto bättre ikväll. Jag kan bara jag vill tillräcklig mycket.

Det blir en låtlisterepresentant idag: Marilyn Manson med ”The last day on earth”.

 

En skrämd råtta i trappor

Youghurtkvarg med müsli och 1 ägg till frukost.

PANG! Tandvärk så in i …. Värkkombon. Borstade tänderna och väntade otåligt på att tabletterna skulle kicka in.

Nedför vår trappa, ut från gården, nedför fler trappor, mot stationen.

Upp för trappor, genom spärren, ut på perrongen. 10 minuter tills tåget skulle gå. Jag vankade fram och tillbaka hellre än att bara stå.

Mycket folk trots att morgonruschen var slut. Lyckades läsa trots att det babblades i telefon på både svenska och utrikiska och trots en dragspelare som spelade ”Besame mucho” (han spelar alltid den trots att det går månader mellan uppträdandena). Jag har samma förhållande till dragspel som Sten Broman…

Av på centralen och trapporna upp till Klarabergsvägen. Rulltrappa ned till Vasagatan, till vänster längs Vasagatan och sedan över till Kungsgatan där jag försökte hålla mig långt ute till vänster för att slippa takdroppet. Målet var Tehuset Danielsson (tebutiken). Många hekto te, en ny burk och en ny tehuva.

Omvänd sträcka tillbaka till centralen. Jag passerade 2 Espressohuse och var oerhört frestad att lyxa till med en varm choklad med extra vispgrädde. Jag stannade till utanför den ena och kunde se prislistan som avslöjade att det skulle kosta mig 45 riksdaler att lyxa till tillvaron. 45 kronor för varm choklad som endast är uppvärmd och med grädde som inte är äkta – det är inte försvarbart! Jag kilade vidare i min skrämd-råtta-stil uppför trappan till Klarabergsvägen, över gatan, genom spärren och nedför trappan till perrongen och 8 minuter kvar tills tåget skulle gå.

Jag såg en hel drös med panchisar i ena änden av perrongen och de kan vara stimmiga när de kommer i flock, så jag drog mig mot andra änden. En lärare med en skolklass i släptåg passerade mig inne i vagnen. Han ville väl längre fram i tåget, men där satt panchisarna, så de kom travande tillbaka och spred ut sig i min närhet. Skolklasser är oxå stimmiga och jag fixade inte att läsa. Jag lyssnade på bok och spelade i stället.

Rönninge. Nedför trappan från perrongen, uppför trapporna från stationen, uppför backen, in på Fiskaruddsvägen och sedan uppför trapporna till Engelsbergsvägen, in på gården och uppför den sista trappan. Hemma! Det tog 2 timmar tur och retur. Vad gör jag inte för att få dricka gott te?

Härdsmälta

Igår var inte någon bra dag. Jag var sjukt trött och när jag drack mitt lunch-te – pang! – kom tandvärken tillbaka. Jag ringde tandläkaren som rådde mig att vänta till efter helgen eftersom det kan vara ”efterskalv” (mitt eget ord) och att Alvedon + Ipren brukar fungera. Jag vet att värkkombon fungerar, så jag tog den i stället för Treo och den hade och har bättre effekt. Efter det gick det utför resten av dagen och när jag hade min te & lässtund blev det en härdsmälta. Koncentrationen var väck, irritation och rastlöshet kröp som loppor i kroppen och jag önskade bara att den jävla dagen skulle ta slut. Jag fick verkligen behärska mig för att inte skrika åt Elin eller Pär. Klockan 20 bestämde jag mig för att göra slut på dagen genom att gå och lägga mig. Jag tog min Stilnoct och en extra Lyrica och en andra dos av värkkombon. Jag somnade vid halv 21 och sov som en död till ungefär 1 när jag behövde gå på toaletten. Sedan somnade jag om som ett släckt ljus och sov till 8. I vanlig ordning har jag analyserat orsakerna till härdsmältan, men utan något resultat. Visst var tandläkarbesöket tufft, men inte så tufft.

Det ramlade ned ett par centimeter vattenmättad snö inatt och dagens promenad var ingen höjdare. Blött och slirigt och tungt – jag var inte i högform direkt. Jag hade mina vinterkängor (tåmördarna) eftersom jag ville förbli torr om fötterna. De senaste veckorna har de stått med skoblock i och de har faktiskt hjälpt till att töja ut skorna och tårna överlevde promenaden.

Sinnessjukt knöligt

Idag hade jag tid för massage redan halv 9 och jag hade sett fram emot det länge. Nacke och rygg i 60 minuter och som vanligt kändes det som ett hårt skal över ryggen knäcktes, lossnade och försvann. Ljuvligt! Något som var på den absolut motsatta änden av ljuvlighetsskalan var väglaget. Gårdagens vatten och snö frös till under natten och det var sinnessjukt knöligt och halt. Inte ens mina isbuggar hjälpte särskilt mycket. Fotlederna tog stryk av den korta promenaden. De (läs: kommunen) gör ingenting för att få bort isen utan öser bara ut grus ovanpå. Det går dessutom en osynlig gräns precis nedanför trapporna som innebär att inget gjordes åt gångvägen mellan den övre trappan och de 2 nedersta. Jag ser människor utan spikskor som stolpar på som det var torr asfalt de går på och undrar om de vet något jag inte vet. Om jag skulle ramla, så vete 17 om jag skulle kunna ta mig upp igen för att inte tala om återhämtningen… När jag kom hem gjorde jag te och satt i soffan och läste ett par timmar innan jag föll åt sidan och somnade. Jag sov inte bra i natt heller, vaknade 20 över 5 och kunde inte somna om. Pär är hemma pga. vad jag har börjat kalla för Kollaps Modell Mindre som beror på en illasinnad kombination av långvarig stress, frustration över jobbsitutionen (läs: omgiven av idioter) och att han inte orkar träna. Han är hemma och sover, helt enkelt. Han sover 12 timmar i stöten – eller mer – och sedan återvänder han till livet. Det är ett sätt att hantera det hela. Problemet är att KMM slår till allt oftare… Elin pluggar och trivs. Klarade den första (lilla) tentan med VG. Dessutom arbetar hon hos Nannyakuten med 2 familjer dvs. hon har 2 små herrar som hon hämtar på dagis och är hemma med tills föräldrarna kommer hem. Det är en enorm lättnad att det har vänt för min snorpa och hon ska ha all heder över att ha gjort jobbet själv.

 

NÖRAH

Vägning: 101,0 kg som innebär en minskning med ett hekto. Jag åt en hel del extra under helgen och får nog vara taxam att jag inte har gått upp i vikt.

Trött, håglös och leds. Jag sov dåligt. Var på toaletten vid 2 och vid 4 och sedan vaknade jag kvart över 7. Vad skulle det vara bra för?! Det blåste och snöade igår och det har blåst och snöat idag med, men idag bestod snön mestadels av regn. Efter en hel del inre debatterande besparade jag mig den planerade promenaden eftersom jag skulle iväg till en workshop senare. Efter handduksbyte hos Bibbi, frukost och dusch gjorde jag en kanna te och satt i soffan och läste (JA – jag kan läsa igen!!). Teet var inte gott, men boken är bra. En dryg timme senare gick jag över till ljudbok och spel; andra boken i ”Game of thrones-serien”, på engelska med Roy Dotrice, men de böckerna är oerhört sega och uppläsaren var jobbig. Jag blev trött och var inställd på att sova en stund. Trots att det närmade sig lunchdax hade jag ingen matlust. Tvärstopp i magen. Elin kom hem från skolan vid halv 14 och jag åt en sen lunch med henne, men det var inte särskilt gott. Jag var oerhört frestad att stanna hemma från workshopen. Skitväder och att allt med Itrim känns som att kasta pengarna i sjön. Jag känner inte att jag har fått särskilt mycket stöd från min hälsocoach och jag ska inte träffa henne förrän i april. Det enda jag gör är att betala en månadsavgift och för måltidsersättningar som är svindyra. Men jag pallrade mig iväg och jag passade på att fylla på mitt ”skafferi” (12×2 portioner soppa och 3×4 bars för 695 kr). På vägen hem blev jag på dåligt humör bara för att det var så satans blött, halt och vidrigt!! Och så upptäckte jag att min isbuggar läcker. Förbannadejävlaskit.

Workshopen då. Idag handlade det om målbilden. Itrim kör en variant som kallas NÖRAH: Nuläge, Önskat läge, Resurser, Agerande, Hinder.

Vi fick fylla i det lite grand och jag ska göra det noggrannare hemma och det är väl tänkt att jag ska gå tillbaka till den här ”kartan” vid behov. Det var en aning mer givande än förra veckan och jag kände igen 3 av damerna medan de andra var nya. Att börja varje workshop med att prata 2 och 2 om varför, hur länge och målbilden tar oerhört mycket tid från de 45 minuter som planerats in och känns meningslöst eftersom vi sedan fortsätter med att presentera oss kort för hela gruppen. Whaaat… Nu har jag en ”obligatorisk” workshop kvar i mitten av mars och sen får jag se om jag ska gå på fler. Det är tveksamt om alla är upplagda på samma sätt.

Appar och centimetrar

Promenad på 5 km som tog 65 minuter. Jag höll på att stå på öronen på grund av osynlig is. Gångvägen lutade och snöhögarna vid kanten hade smält och runnit tvärs över och så frös det till i natt, men jag fick upp farten där det var grusigt.

Jag installerade Itrim-appen i alla fall. På workshopen i onsdags snappade jag upp att mina hälsouppgifter som IB registrerar vid våra träffar dyker upp där. IB tog mitt midjemått på vårt första möte den 2 januari, men jag fick aldrig veta det. Idag mätte jag själv midjan och förde in resultatet i appen och fick då se att det har minskat med 8 cm. Ja jävlar i min lilla låda…