Etikett: te

Visit

Elin och Pär hämtade Mio idag och när de var tillbaka i Lilla Pärlan – som Elin kallar sin lägenhet – promenerade jag dit för att hälsa på honom. Mio är en dvärghermelin. Han är så olik Selma som det är möjligt vilket är bra för då undviker vi att jämföra hela tiden. Mio är liten med upprättstående öron och små baktassar och ännu mindre framtassar. Nougatfärgad med sotade öronspetsar, tassar och nos. Vi satt runt buren med varsin mugg te eller kaffe och tittade på honom. Buren var öppen och han åt lite hö, vilade, hoppade ut och undersökte sitt nya hem, in i buren igen för att bekräfta tryggheten och det dröjde inte länge innan han kände att han inte behövde hoppa in och i stället utvidgade sökområdet. Elin har låtit honom komma till henne och jag har fått fortlöpande sms och för en liten stund sedan skrev hon att de till och med har gnuggat nos! Det märks att Mio har haft det bra i sitt första hem för han verkar vara trygg i sig själv och jourhemmet upplevde honom som väldigt mysig och nyfiken.

Mio har ett gosedjur i form av en kängur.

 

Tåvantar

Vaknade före 5. Toaletten. Omöjligt att somna om. Jag låg kvar till 7 innan jag gick upp, klädde på mig och åt frukost inklusive 1 mugg te i lugn och ro. Då blev jag minsann trött och skulle ha kunnat sova, men jag hade en promenad inplanerad. Samma blöta väder som igår även om det var ett par grader mildare och regnet inte var lika ihållande. 55 minuter – den korta rundan inklusive Kaffestugan. Med hopp om att slippa avdomnade och smärtande tår har jag köpt tåstrumpor från Strumplandet. Jag tänkte att det borde vara bättre om tårna slapp trängas ihop i strumporna som dessutom stramas till när jag tar på skorna. Strumporna eller tåvantarna som jag kallar dem, är överraskande bekväma! Jag får prova några gånger till innan jag vet om de fungerar. Det är en smått bisarr upplevelse att se fötterna i tåvantar för jag associerar hela tiden till fingervantar, men tårna är ju betydligt kortare än fingrarna och så sitter ju ”tummen” helt fel!

Det ser helt galet ut!

Tålamod

Vägning: 99,5 kg som innebär en ökning med 0,4 kg.

Jag åkte till optikern idag fast besluten att byta de idiotiska trippelslipade brillorna mot 3 enkelslipade par. Det snöade lätt. Ju närmare Stockholm tåget kom desto tätare blev snöfallet. I Stuvsta, drygt halvvägs, blev vi stående på stationen i minst 15 minuter. Jag läste och brydde mig inte så mycket om det. Till en början. Sedan blev det varmt. Folk tjattrade, mobiler plingade och varannan minut informerade tågföraren att vi stod still pga. ett växelfel i Älvsjö. Är det inte växelfel, så är det signalfel eller lövhalka eller pajsigt tåg och när man väl närmar sig Stockholm City (som Centralen heter numera), så har det kört ihop sig ordentligt och det blir kötid i stället. På Stockholm Södra klev det på en nisse med dragspel. Jag avskyr dragspel. Det tog 1 timme att komma till Stockholm mot normala 30 minuter. Magkänslan sa att optikerbesöket inte skulle sluta som jag önskade och magkänslan hade rätt. Jag fick hjälp av samma tjej som tidigare. Hon kollade att glasögonen var rätt inställda, att slipningen satt där den skulle och så fick jag läsa exempeltexten i olika storlekar. Att jag är tvungen att hela tiden prova mig fram för att hitta skärpan är det som är hela grejen med att vänja sig vid progressiva glasögon. ”Du måste ha tålamod! Minst 2 veckor.” En man i min ålder hämtade sina nya progressiva glasögon och han sa att det hade tagit 1 år innan det klickade och började gå av sig självt. 1 år!! Jag märkte att jag inte nådde fram och att jag inte skulle få som jag ville, så jag gav med mig och ger brillorna en chans till. Det är väldigt vanligt att det tar tid att vänja sig – att det tar tid för ögonen att anpassa sig –  och jag har förstått att personalen ofta, ofta måste bemöta otåliga kunder som jag. Det finns ingenting att säga om det. Däremot tyckte jag inte om att man flinar åt mina svårigheter och skakar överseende på huvudet. De här idiotiska brillorna ger mig ångest, men hur ska jag kunna förklara det för dem?! Jag får panik av att veta att när jag slår mig ned soffan för att dricka te & läsa, så kommer det att bli en kamp. Jag kommer att vara så koncentrerad på att hitta skärpan att teet kallnar samtidigt som jag inte fattar något av det jag läser. Det är nästan samma sak med datorn. I skrivandets stund har jag glasögonen på mig, men det är bara ett par tre ord som syns helt skarpt. Det framkallar ingen ångest, men jag spänner mig och får huvudvärk. Okej då! Jag kan stå ut 1,5 vecka till. Kanske de 3 månader som garantin gäller, men aldrig 1 år. Tårar av frustration och besvikelse. Hemfärden gick utan andra stopp än vid stationerna och jag var hemma kvart i 12. 2 timmar och 45 minuter för ingenting – vilket slöseri med ork och tid! Jag ska byta Specsaversbutik till Tumba eller Huddinge för jag orkar inte åka hela vägen till Kungsgatan.

Varannan dag

65 minuters långsam promenad runt Flaten. Bitvis skönt, bitvis jobbigt, men ingen nära döden-upplevelse. Det slog mig att det förmodligen naturligtvis är den ökade Lyrica-dosen som påverkar orken. Duh! Jag blir tydligen trögfattad av den oxå… Däremot har jag svårt att tro att den är boven bakom smärtan. Jag får ont i ryggen, knäna och höfterna. I tisdags bestämde IB och jag att jag ska träna varannan dag för att slippa det bakslag jag fick förra helgen då jag bara sov. Varannan dag plus att jag ska sänka tempot och ambitionen. Eftersom det verkar som att jag får fortsätta med extra Lyrica för att få sova pga. vallningarna, så…

Det går riktigt bra med att låta bli kvällstugget! Måndag, tisdag och onsdag var det inga problem. Igår var jag hungrig precis hela dagen, så på kvällen blev det rostade mackor och te. Sedan jag började med tugg-stoppet, alltså innan IB och jag höjde ribban, har jag fått ihop till en ny Wrendale-mugg.

Intensivbehandling

Igår fick jag massage av Bitte. 3 månader sedan sist och jag var säker på att hon skulle känna att musklerna hade knutit sig fullständigt längs hela ryggen. Hon masserade nacken den här gången eftersom jag har haft spänningsvärk lite för ofta för att jag ska kunna bortse ifrån det. Hon lade ned en hel del tid på det området och det kändes väldigt skönt efteråt. Ryggslutet behövde hon inte jobba med så mycket och det gjorde mig förvånad. Musklerna i övre ryggen och runt nacken däremot… Jag är faktiskt lite öm idag och då är hon ändå mycket försiktigare än de var på AAA-kliniken.

Min hälsporre har kommit tillbaka och den har skaffat sig en polare som bor i vänsterfoten och den är otrevligare än originalet i högerfoten. Jag är oförstående till varför de har dykt upp igen. Övervikt och dåliga skor är 2 anledningar till hälsporre, men jag har gått ned i vikt och jag använder MBT 9 gånger av 10 som jag går ut. Jag har ingen som helst lust att börja pendla för att få stötvågsbehandling. Själv är bäste dräng! Jag har satt in en egen intensivbehandling med medicinboll och Crocs. Jag kom plötsligt ihåg bollen som jag köpte förra sommaren. När jag har min te & lässtund rullar jag den fram och tillbaka över fotbladet, som jag kallar det och växlar mellan vänster och höger fot. Det gör ont, rejält ont, i vänster fot, men det är en skön smärta och det hjälper! Ett par gånger om dagen den senaste 3-4 dagarna plus att jag använder mina Crocs inomhus och jag inte alls lika ont längre, inte ens när jag stiger ur sängen på morgnarna.

Bistert

Vägning: 98,6 kg som innebär en ökning med 0,6 kg. Det var ett bistert konstaterande. Jag orkar inte få panik. Det tar för mycket på krafterna.

Det var ett kompakt mentalt motstånd mot att promenera trots bra väder. Medan jag åt frukost bestämde jag mig för att prova ett gummipass även om motståndet fanns där med. Jag satt i köket hela förmiddagen. Drack te, soppa och mer te medan jag spelade på mobilen, lyssnade på bok och löste korsord. Jag hoppade över uppvärmningen för att slippa en nära döden-upplevelse och jag körde ett lätt pass av samma anledning. Det gick alldeles utmärkt och det var riktigt skönt – jag kände att jag hade saknat det.

Vackra bruksföremål

Ha-begär. En sida av mig själv som jag inte är överdrivet förtjust i, men som har blivit nedtonad ju äldre jag blir, är ha-begäret. Vissa saker som jag ser, dreglar över och helt enkelt inte kan släppa tankarna på. Prylar som får mig att tro att jag inte kan klara mig utan, som kommer att lämna mig sömnlös, okoncentrerad, oresonlig och ångestfylld. Jag tycker inte om att ha många saker. Egentligen. Särskilt inte prydnadstjafs. Jag vill leva så enkelt som möjligt. Det är bara böcker jag inte kan ha för många av. Vad vill jag ha sagt med det här då? Jo, för några år sedan hittade jag en tehuva som jag blev handlöst förälskad i. Den var tillverkad av Pimpernel och hade diverse djur spridda över tyget; räv, and, grävling, hare, uggla. Den använde jag tills den hade bytt färg från vit till tebrun. Då köpte jag en till för – kors i taket!! – den fanns fortfarande att köpa i tebutiken. Pimpernel, Wrendale-design. Tebutiken säljer inte den längre och jag har letat på nätet och hittade en brittisk sajt som dessvärre inte levererade till Sverige, men som hänvisade mig till en svensk återförsäljare, Briscapo. Tehuvan fanns där. Och muggar. Och glasunderlägg. Och bricka … glas-skärbräda … skedar … sockerskål … kanna … Jag var i himlen! Jag blev sömnlös, ha-galen och okoncentrerad tills jag övertalat Pär att få köpa det som jag kände att jag inte kunde leva utan. Jag fick dem i förrgår och nu är te & lässtunden upphöjd till Paradisets övervåning! Allvarligt! Det handlar om utsökta bruksföremål som jag helt ärligt inte kan se mig mätt på.

Baksidan och framsidan på muggarna. Den övre är min. Den påminner mig om Påskharen i Tim Burtons Alice i Underlandet. Smått galen.

Den här muggen fick Elin för den är gjord för henne. Kaninen påminner så mycket om Selma!

Fullständigt vilsen och snurrig i huvudet

Kvart över 5 igår steg jag upp och sade hejdå till Pär och Elin när de drog iväg till Norge och Grövelsjön. Ingen känsla av övergivenhet den här gången, men inte heller någon glädje över att få vara ensam. Jag lade mig för att sova ett par timmar till innan jag skulle upp igen för att åka till tebutiken. Att ligga i sängen och försöka övertala kroppen att somna är dödfött, men när jag började tänka att det inte gjorde något om jag förblev vaken – för så var det ju – dröjde det inte länge innan jag domnade bort. Och så var jag såååå trött när det var dax att stiga upp…

Det var 3 månader sedan jag köpte te senast och jäklar i min lilla låda vad det hinner hända mycket när jag vänder ryggen till! För 8 år sedan inleddes bygget av Citybanan i syfte att minska trafiktrycket runt Stockholms Central (det har varit trängsel som har lett till ständiga tågköer och förseningar). Jag är ju så förbaskat ointresserad och därmed oinsatt och har inte tänkt närmare på det här mer än de gånger som tågtrafiken har varit avstängd mellan Älvsjö och Centralen och de senaste åren har jag åkt pendeltåg alltmer sällan. Och så – pang! – är allt klart och 2 nya, stora stationer står färdiga bl.a Stockholm City (som ersätter Centralen för mig som åker kommunalt). ”Jaa! Då får du se den nya stationen!!”, utbrast både Pär och Elin när jag sa att jag skulle in och köpa te. Min reaktion blev ”Ok…”. Ointresse gör min oinsatt och även trög för det var inte förrän på tåget in som det slog mig: finns den gamla uppgången mot Klarabergsvägen kvar? Hur ska jag hitta till Kungsgatan?! Jag följde det råd som jag ger andra som är osäkra och nervösa inför en ny destination: andas, ta det lugnt, läs skyltarna och det finns alltid någon att fråga. Vilket gräsligt plejs det visade sig vara! Stationen ligger djupt ned och det tog 7 evigheter att för mig att komma upp till Vasagatan med hjälp av skyltar och rulltrappor, rulltrappor, rulltrappor. (Hur blir det vid strömavbrott? Flera av rulltrapporna är väldigt långa och branta och fruktansvärt tuffa att gå uppför och hur går det för de med rörelsehinder och barnvagnar om hissarna inte fungerar?) Jag har inga anlag för klaustrofobi, men jag fick inga positiva vibbar. Glas, blankpolerad sten, metall och kallt ljus och eftersom det inte är mer än 2 veckor sedan stationen togs i bruk, så är allt så väldigt nytt. Och hårt. När jag kom upp till t-banespärrarna tog det många långa sekunder innan hjärnan hade slutat snurra och greppat var jag befann mig och hur jag hade kommit dit. Ganska obehagligt. Jag såg förmodligen lika snurrig och vilsen ut som jag kände mig. Jag kom, så småningom, ut på Vasagatan under det nybyggda urfula Scandic-hotellet och vägen till tebutiken är numera enklare. Jag behöver inte korsa Vasagatan längre utan kan kila fram på ”rätt sida” och sedan svänga höger in på Kungsgatan. Alltid nåt!

Perrongen för södergående tåg. Den nedre bilden riktar sig söderut. Det finns plattformsväggar som förhindrar att man ramlar ned på spåret. Som i Tokyo.

Jag hade bara fötter i sandaler, men det var inget bra val. Jag hade ont i vristerna, knäna och ryggen när jag kom hem och dessutom har jag börjat få ont av hälsporre igen. I båda hälarna. Väl hemma duschade jag och sedan åt jag en fralla med prickig korv till lunchtet – första gången det här året! Det var ingen bra dag och den enda fördelen med uschliga dagar är att de tar slut. Sömntabletten slog hårt, men jag hade inte förstånd att gå och lägga mig där och då, så när jag väl kom i säng strax före midnatt tog det tid att somna och jag sov uselt.

När jag lyckades släpa mig ur sängen kvart i 8 i morse hade jag redan bestämt mig för att inte tvinga mig ut på någon promenad. I stället segade jag runt och gav fyrbeningarna frukost och även mig själv, plockade in disk, lyssnade på några lugna favoritlåtar för att kväsa ångesten och gjorde en kanna te som jag sedan sörplade på medan jag spelade Candy Crush där jag kom in i ett makalöst flyt med idel belöningar och evigt liv. Resten av dagen har varit bra. Nu är jag mitt uppe i alla de sysslor som jag skrev om härom dagen. Det går i ett och jag hinner inte tänka så mycket.

Stimmigt och stressigt

Nu är det åter igen stimmigt hos oss. Grövelsjöveckan är i faggorna och för första gången på flera år ska Elin följa med, så nu är både hon och Pär fulla av resfeber och det planeras och packas högt och lågt. De kom hem från Öland i onsdags (det känns som de har varit hemma i flera veckor…) och på onsdag åker de igen. På lördagen, veckan efter, åker Elin hem medan Pär fortsätter till Sarek där han ska fjällvandra i härlig ensamhet. 1,5 vecka helt ensam igen (närmare 3 veckor utan Pär), men den här gången är jag inte pirrig av förväntan. Jag är stressad och jag har ångest. Det är den stimmiga stämningen som stressar mig och att jag ska vara kaninvakt den här svängen. Ångesten gör att jag har svårt att koncentrera mig och få ihop vettiga meningar, så jag skriver som det kommer:

Jag kommer inte att få någon sovmorgon eftersom Pärs frånvaro innebär frukostjänstgöring för mig plus att Selma kommer att vara här. Bibbis bur städas ordentligt på torsdagar (min uppgift) och fräschas till på söndagarna (Pärs uppgift) och nu blir det mina uppgifter plus att Selmas bur behöver fräschas upp varje kväll och storstädas ordentligt minst en gång medan Elin är borta. Selma ger mig dåligt samvete. Hon är så fin och go och förtjänar det bästa i form av stimulering och sällskap, men när Elin inte är här får hon inte uppmärksamhet mer än vid mattillfällena och när hon är ute på kvällarna. Hon sitter där och verkar övergiven… För att Selma ska hinna få åtminstone ett par timmars tid i frihet kortar jag av min te & lässtund (de dåliga dagarna gör stressen att jag inte alls kan ta till mig det jag läser). När jag är ensam veckor i stöten blir det ett jäkla rännande i affären och släpande på kassar (en online-best måste vara på minst 500 kr och det kommer jag sällan upp till) och kan kännas slitigt.

Just den här solo-svängen kan jag lägga till att tankarna hela tiden maler kring viktminskningen och det förestående besöket hos terapeuten som är obehagligt kostsamt… Vallningarna kommer tätare och blir varken färre eller svalare när jag är stressad. Jag sover dåligt, men jag tror att jag kan få bukt med det med hjälp av  ”Lätt att sova och somna om”. Efter ett 2-3 lyssningar vaknar jag inte riktigt lika ofta.

Som stress-prick över stress-i:et är det bra om jag fortsätter att träna som vanligt dels för viktminskningen, dels för att jag behöver det för att hantera stress. En släng av moment 22, tror jag.

Just i detta nu har jag inget att se fram emot. Inget att lyxa till tillvaron med utan att det ger mig dåligt ekonomisamvete. Inget som gör att jag kan andas ut och utbrista: ”JÄSS!!”. Det enda jag ser i den närmaste framtiden är trötthet. Kanske inte så mycket under tiden, men efteråt. Idag har jag tagit 1 extra Lyrica.

Det skulle aldrig falla mig in att be vare sig Elin eller Pär att stanna hemma. Aldrig! I det stora hela är den här stressen hanterbar. Jag är fullt medveten om att det handlar om hur jag förhåller mig till den, att Selma-delens dåliga samvete inte är befogat för 5 öre. Problemet är att tröttheten riskerar att slå in dörren som håller Depressionen ute. Ångesten har redan tagit sig in via brevinkastet…

Ökentorrt

Gårdagen blev en skitdag då jag bara önskade att den skulle ta slut och tog min Stilnoct redan klockan 21 för att skynda på det hela. Jag var trött och sov till 11. Ont i nacken. Rastlös. Ingenting förutom lunchteet smakade bra och jag var hungrig. Hasade runt i pyjamas hela dagen. Ångest och en extra Lyrica. Jag tröstade mig med att det sällan blir 2 såna dagar efter varandra och jag hade rätt.

Idag har jag mått bättre och jag fick till en 70 minuters promenad inklusive Konsum i riktigt bra tempo hela vägen. Det var väldigt skönt! Allt har smakat smaskens idag och jag har druckit en jäkla massa te.

Efter besöket hos tandhygienisten har jag börjat skölja med Listerin Total Care (LTC). Den ska tydligen ta hand om bakterier och tandsten samtidigt som den innehåller fluor. Inflammationen i tandköttet är borta, så den biten stämmer ju. Om tandstenen minskar lär väl visa sig, men Pär tycker att han har betydligt mindre sedan han började med LTC. Det är bra sting i den och det är tur att jag bara ska skölja i 30 sekunder för munnen känns bedövad och den är fullkomligt ökentorr efteråt. De stackars salivkörtlarna åker på pisk 2 gånger om dagen. Faktum är munnen blir så torr att jag är tvungen att använda Zendium saliv-gel efteråt. Det vore ju höjden av ironi om tandstenen försvinner, men jag får hål i tänderna till följd av muntorrhet…

Dagens låtlisterepresentant är Glassio med låten ”If I was your boy”.