Det var rea hos Lakritsroten, 4 cellofanpåsar betala för 3. Det blir mycket lakrits. Och det är god lakrits. Och jag åt en hel del i fredags och sov sedan inget vidare p g a. halsbränna. Jag åt ännu mer igår och lade mig med en mage i olag. Lakrits har en laxerande effekt i stora doser och klockan 7 i morse hade magen fått nog. Ut med allt, båda vägarna! Efteråt fick jag frossbrytningar och låg under 2 täcken och 1 filt. Jag fick ont i hela kroppen. Dåsade av och till. 20 över 11 tog jag mig ur sängen, fick i mig lite yoghurt och orkade hålla mig uppe. Jag klarade av några sysslor, åt lite mer yoghurt och sedan duschade jag. Efter det signalerade magen tummen upp för dagens första kopp te och efter det började jag känna mig som människa igen. Jag fick presentkort hos Lakritsroten som försenad födelsedagspresent. Hehe. Det är giltigt i 1 år. Jag kommer inte att äta lakrits på ett tag…
I torsdags promenerade jag till Elin där jag pausade 1 timme och drack te och kliade lite på Mio och sedan promenerade jag hem igen. Det var tungt, men ganska skönt. Jag fick ont i hälen efteråt, men det var hanterbart. Idag däremot gick det så satans tungt från första steget tills att jag vacklade in genom dörren. Blä, blä, BLÄ-HÄ! Jag hade ont mot slutet och har haft jävligt ont efteråt plus att jag har sträckt ljumsken (?!) och haltar värre än någonsin.
Videkissar. Nästan lika sammetslena som Selmas öron.
I måndags fick jag laserbehandling igen. Jag använde MBT-kängorna för första gången på väldigt länge för nu när snön äntligen har försvunnit (peppar, peppar!) och hälsporren har lugnat ner sig (mer peppar, peppar!) längtar jag efter dem. Att få rulla fram, att känna hur hållningen får en ordentlig skjuts och att väcka liv i slumrande muskler – vilken känsla! Efteråt kändes det i muskler lite över allt, lår, rumpa, rygg, mage och då gick ändå inga längre sträckor. Jag är sååå otränad….
Idag har jag gått desto mer. Tur och retur till öppna mottagningen på vc:n och ett vankande fram och åter i korridorerna. Hostandet är överjävligt och eftersom påsken finns runt knuten och större delen av den icke akuta vårdapparaten stänger, så kände jag mig pressad att ta mig dit. Jag önskar att jag hade gått igår i stället som jag först hade tänkt…. Det började med att jag missuppfattade tiderna för mottagningen (de är 10-12 och inte 9-11). Kölapparna släpps en halv timme innan (som en upptrissad väntan på konsertbiljetter!), så när jag anlände klockan halv 9 kom jag en timme för tidigt för biljettsläpp. Jag frågade om det fanns någon ledig bokbar läkartid, men icke vilket var lite märkligt, tycker jag. VC:ns telefontid börjar klockan 8 – när jag gick hemifrån – och 30 minuter senare fanns inte en enda tid kvar! Som lök på laxen fanns ett anslag där det stod att få läkare fanns tillgängliga just idag vilket betydde först till kvarn. Jag övervägde att gå hem igen, men orkade inte med tanken på att inte få lindring för hostan eller att inte få sova ordentligt, så jag satte mig och började vänta. Jag lyssnade på en bok och sms:ade lite med Elin. 10 över 9 började jag vanka samtidigt som jag höll stenkoll på klockan och övriga sjuklingar som hovrade kring kölappsautomaten. 20 över 9 ställde jag mig i närheten. 25 över 9 ställde jag mig på armlängds avstånd från automaten. Ping! Jag lyckades få tag i den tredje lappen. Med lappen i näven anmälde jag mig i receptionen och gick vidare till väntrummet där jag satte mig att vänta igen. 10-slaget kom och gick utan att någon av de 2 som hunnit före mig fick komma in till en läkare. Halv 11 hade känseln i rumpan försvunnit och ryggen började gnälla, så jag reste mig och började vanka. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Klockan 11 fick jag slutligen träffa en läkare i 5 minuter. Han konstaterade att jag inte hade vare sig feber, halsont eller lunginflammation, men det pep lite när jag andades häftigt, så jag fick 2 astmamediciner; 1 för att vidga luftrören som ska tas 10 minuter före jag tar den andra. 2,5 timme. Jag var gråtfärdig av …. för att jag var leds!! Det känns för jävligt att min närmaste möjlighet till vård fungerar så satans dåligt – det känns otryggt! Jag gick direkt till apoteket och hämtade ut medicin nr 2. Av någon anledning fanns inte medicin nr 1 – ett elektroniskt recept som inte lyckats nå fram till lokalen som ligger snett nedanför i samma hus. Underbara teknik… Jag har beställt den online, men den hinner nog inte fram före påskstängningen.
Det hade tagit 25 minuter att promenera dit och det tog 30 minuter hem och jag var så trött och hostan rev och slet. ”För varje steg kommer jag närmare hem. För varje steg kommer jag närmare hem. För varje steg kommer jag närmare hem…” Kvart i 12 var jag hemma. Bibbi var upprörd eftersom hennes mat var 1 timme och 45 minuter försenad för andra gången på några dagar. När hon fått sina pellets drack jag vatten som aldrig förr och innan jag hann sätta mig ned – för då skulle jag bli sittande! – såg jag till att komma in i duschen och sedan gjorde jag en mugg te och satte mig. Och blev sittande i 1 timme. Jag var gråtfärdig, men jag är dålig på att gråta nu för tiden. Ljudboken hjälpte oväntat till när det visade sig att paret i boken som väntade tvillingar fick beskedet att det ena barnet hade dött i magen. Tårarna rann.
”Var är Jane Eyre?” av Jasper Fforde är den första av fem böcker om Torsdag Nesta (Thursday Next på engelska). Jag köpte den här boken för 8 år sedan och har nu läst den för andra gången. Den ges inte ut på svenska längre och inte då, 2010, fanns fler än 2 av dem 5 översatta. Jag undrar varför den här pärlan inte har nått ut till fler?
Det handlar om Torsdag Nesta som arbetar som litteraturkriminalare och det handlar om storskurken Acheron Hades. Det handlar oxå om Torsdags morbror Mycroft som är uppfinnare och har tillverkat en portal som fungerar genom att bokmalar tuggar i sig en text t.ex. Jane Eyre och – tadaa! – du har möjlighet att kliva in i Charlotte Brontës odödliga verk. Acheron Hades kan vill lägga vantarna på den här portalen, men inte för att dricka te med mr Rochester…
Det är berättarglädje och en fantasi som för tankarna till ”Liftarens guide…” av Douglas Adams. Den är rolig och underfundig de luxe. Jag har köpt den andra delen på engelska och väntar otåligt på att den ska komma.
Dax för laserbehandling igen. Eller inte. Jag sov dåligt och var äckeltrött i morse; halvsov vid frukosten. Ont i hälen, i hela foten, upp i benet. När jag kommit till stationen stannade jag utanför spärrarna eftersom det var nästan 10 minuter innan tåget skulle gå och för att det redan var en hel del folk inomhus innanför spärren. Jag visste inte hur jag skulle stå utan att få ont. Jag är på väg att utveckla belastningsproblem i höger ben eftersom jag undviker att stödja på vänster fot. Det skulle inte fungera. Det gjorde för ont. Jag vände om, tog hissen ned, handlade som planerat på Konsum och stapplade hem (ingen överdrift!). Jag gjorde te, dunsade ned i soffan och blev kvar där. Det känns bättre att ha foten i högläge. Klockan 11 kroknade jag och sov i soffan 1 timme. När jag sitter ner rör jag på foten då och då; vickar, cirklar och sträcker. Varje gång jag reser mig stretchar jag båda vaderna eftersom hälsporren har gett sig till känna även i höger häl. När jag går omkring tjatar jag på mig själv att gå normalt och inte halta eller lägga tyngden på utsidan av foten eller att vrida foten i självförsvar mot smärtan. Vänster vadmuskel har hårdnat, på gränsen till kramp. Tigerbalsam, stretching och normal gång. Jag har fått en ny tid för laserbehandling den 13:e. Det har inte varit någon bra dag…
Sol och 4 minusgrader med snö som legat kvar i ett par dagar nu. Det var ljuvligt ute! Jag promenerade till Elin för en kopp te och för att hjälpa till att klippa Mios klor. Han känns som 1 kg brun bomull, men det finns gott om muskler och missnöje när jag håller honom. Den här gången fick han till 2 rejäla skråmor på min underarm. Sviiiider….. Han kommer aldrig att börja gilla mig om det blir en sån batalj varje gång vi träffas… En långsam promenad hem igen via Konsum och Kaffestugan. Det verkar som om orken blev kvar i det föregående året för det gick tungt och så fick jag ont, ont! ONT!! De dubbade isbuggarna med hälsporresulan i fungerar INTE. Jag har haft så satans ont sedan jag kom hem. Hälen är faktiskt svullen på undersidan.
Kroppens celler mår bra av ljus även cellerna nere i hälen. Mina hälceller fick en första laserbehandling idag för att de ska vakna till liv och sätta fart på blodcirkulationen och läkningen. Det tog ett par minuter och kändes inte mer än yttepytte känsla av värme på utsidan av hälen. Klart! Nästa besök på måndag.
Jag hade huvudvärk redan när jag gick hemifrån och jag var trött. Efter behandlingen var hälen öm och trots att jag gjorde mitt bästa för att inte felbelasta som kompensation hade jag ont i hela underbenet när jag väl kom hem. Treo och en mugg te och efter lunchen gick jag och lade mig i sängen. Det är så skönt att kunna sträcka ut ordentligt och att hela kroppen får stöd. Jag vaknade vi 17-tiden när Pär kom hem. Det har inte varit någon bra dag idag…
Halv 4 väckte jag mig själv genom att hosta. Jag glömde den sista dosen Bisolvon igår kväll. Det gick inte att somna om, så jag klev upp och gjorde en mugg te och passade på att ta hostmedicinen och 2 Treo mot huvudvärken. Bibbi var inte riktigt vaken eller så övertygade hon sig själv om att jag gick i sömnen för hon tjoade inte om att få frukost förrän klockan 6. När hon fått sitt åt jag lite yoghurt och gjorde mer te och sedan gick jag och lade mig. Det kändes inte som att jag sov någon längre stund, men klockan var 11 när jag vaknade. Jag har sunkat omkring i pyjamas och kofta och känt mig allmänt ämlig. Ögonen har känts torra och irriterade å det grövsta.
Det här är mitt 1000:e inlägg på den här bloggen! På juldagen fyllde den 3 år. Jag har bloggat i 10 år nu och jag funderar ofta på varför jag fortsätter. Mitt liv känns futtigt och begränsat mycket beroende på att jag är så likgiltig och ointresserad av omvärlden. Min introversion blir allt mer uttalad – det är inget jag mår dåligt av – och jag hymlar inte längre med att jag inte tycker om människor. Mänskligheten. Jag tycker fortfarande om att skriva, men varför i det här formatet?
För första gången i mitt liv, som jag kan minnas det, tänker jag avge ett nyårslöfte inför 2018 och det är att 2017 kommer att vara mitt sista år som fet.
Nu när Elin och Mio har fått kontakt med stort K, så ökar chanserna för närbilder.
Inatt blev det inte mycket sömn. Jag vet inte hur många gånger jag väcktes pga. hostan. Det både killade och rev i halsen. Pär är på Öland över nyår och kunde inte störas av det som tur var. När jag väl kravlat mig ur sängen tog jag fram flaskan med Bisolvon hostmedicin och tog en första dos. Magen brukar inte tycka om den flytande varianten, men det var nödvändigt att effekten kom fortare än den skulle ha gjort med en tablett och faktum är att den har haft en viss dämpande effekt.
En pakethämtarpromenad där längtan efter att få komma hem igen och dricka te gjorde att det inte tog mer än 20 minuter dit och 25 minuter hem. Jag kom iväg redan klockan 9 och det var inte så mycket folk i rörelse.
Jag gick till Elin för att hjälpa till vid Mios första kloklippning och valde den längre vägen. Det tog 35 minuter och jag förtog mig en smula, glömde bort att jag inte är fullt frisk än. Hos Elin drack vi te och blev vittnen till när Mio med ett graciöst avstamp hoppade upp i sängen för första gången och sedan gjorde han inte annat. Upp och röja runt bland täcke och kuddar och ned igen. Upp och röja och ned. Kloklippningen blev en mindre kamp, men nu har vi fixat det den psykologiskt viktiga första gången. För att vara så små är Mios klor stenhårda och jäkligt vassa. Tro mig, jag vet…
Aj. Typ.
Efter det promenerade jag hem igen och Elin gjorde mig sällskap eftersom hon skulle till Konsum och vi skildes åt vid rondellen. Fy, vad jag har haft ont av hälsporren resten av dagen….
I eftermiddags fick jag plötsligt nog av det minimala julpyntet och tog bort det. Vanligtvis kan jag hålla mig till nyårsdagen, men det är inte så mycket som har varit så vanligt den här julen.
