Etikett: te

Ett vrak som klagar

I fredags gick jag tur och retur Salem och det var skitjobbigt! Jag kände mig matt och yr och minsta uppförslut fick mig att önska att jag hade haft en syrgastank på ryggen. När jag kom hem var jag helt färdig och fick dessutom ont i hela kroppen. Huvudvärk så gott som dagligen. Mystiska blåmärken dyker upp. Nu har jag ett på ovansidan av handen, men inget som helst minne av att ha slagit i den. Järnbrist! Werlab-läkaren uttryckte det som mild järnbrist och då undrar jag hur man mår med grav järnbrist… Nu tar jag Hemofer igen och så har jag börjat med D-vitamin.

Jag sover dåligt trots Stilnoct. Antingen är jag för varm eller för kall eller så är bara fötterna iskalla och ibland fryser jag bara om axlarna. Jag vaknar till flera gånger varje natt. Om en dryg månad fyller jag år och jag kommer att önska mig ett sånt där specialtäcke för tusen spänn som ser till att jag varken svettas eller fryser. Om jag kan vänta tills dess.

Nu är jag säker på att min förhöjda kroppstemperatur är vallningar och det är väl det som stör nattsömnen, men de är inte så kraftiga att jag svettas. Det påminner mig om sommarens attacker av värmepanik och de brukar jag kunna vänta ut genom att bara sitta ned och andas. Nu kommer de flera gånger om dagen – vissa dagar – och uteblir helat andra dagar. PhysiCool-sprayen hjälper.

Huvudvärken kan oxå ha koppling till ögonen och synen. Ögonen är torra och jag droppar med Artelac från apoteket. Klimakteriegruppen tipsar om ögondroppar från optikern. De har bättre effekt. Jag behöver nya läsglasögon, men jag tror faktiskt inte att jag behöver nya vanliga glasögon. Det här måste dock vänta till nästa kassaflöde.

Magen är inte bra. För 1 år sedan sa läkaren att jag borde sluta med Omeprazol eftersom matsmältningen kan rubbas. Jag trappade ned direkt och under flera månader klarade jag mig med en eller ett par tabletter i veckan mot 1 per dag, men de senaste månaderna har katarren kommit tillbaka jag kommit på mig själv med att ta 2 tabletter vid varje tillfälle och tröstat mig med att jag ju inte tar de varje dag längre. Förfelat. I förra veckan bestämde jag mig för att börja ta 1 tablett per dag igen och det känns bättre. Jag har sällan problem med förstoppning tills nu. Det har varit så fullständigt stillastående att jag har fått känslan av att vara igenpluggad. Mer fibrer, vatten och motion! Jag vet!! Jag provade Ortis Frukt och fibrer, tuggtabletter. En halv tablett med ett stort glas vatten. Nada. 5 timmar senare tog jag den andra halvan och det var halväckligt, jag hade svårt att få ned den. Drygt 12 timmar senare, igår morse, kom magen igång och det var ingen behaglig känsla. Jag var alldeles spak efteråt.

Ett annat symptom på klimakteriet är värk i ryggslutet. Det har jag redan efter att jag ramlade i trappan för 5 (?) år sedan, men det har blivit sämre. Jag använder massagebältet varje kväll när jag har min te & lässtund. Jag vilar den delen av ryggen genom att ligga på sidan. Ibland tar jag värktabletter, men som det har varit de senaste veckorna med den dagliga huvudvärken, så kan tabletterna tydligen inte åtgärda båda smärtställena. Jag funderar mycket på att vända mig till en homeopat för jag orkar inte med så mycket mer av mediciner och motion. Numera är en dag utan värktabletter en bra dag. Trist.

Udda eller normalt

”Udda” av Sara Lövestam. Boken handlar om 3 personer som är udda. Eller? 2 av personerna skiljer sig från mängden rent utseendemässigt. Den tredje personen har ett ovanligt intresse. Jag tycker inte om ordet normal. Det är trångsynt. Naturligtvis hajar jag till om jag ser en kvinna som saknar ben. Jag hajar oxå till när jag ser en kvinna med grönt hår. Om en person berättar att han föredrar amputerade ben framföra hela blir min första reaktion ”Åhå!” följd av ”Varför?”. Att stämpla någon av dem som udda eller onormal skulle aldrig falla mig in.

Lelle är en kvinnlig Casanova och byter tjejer som andra byter strumpor. Hon arbetar som svensklärare på gymnasiet och älskar partikelverb. Martin är bästa vän med Lelle. Han arbetar som butikschef på Systembolaget och är omtyckt av kvinnsen, men han föredrar när de är mindre perfekta. Paula skriver på en avhandling om partikelverb. Hon föddes utan ben och föredrar bandinspelningar av partikelverb. Hon träffar Martin via ett nätforum. Han blir kär vid deras första möte och Paula har svårt att lita på att hans kärleksförklaringar. Hon är ju ett missfoster! När Lelle träffar Paula skär det sig. Lelle är inte direkt ”fin i kanten” och Paulas försvarstaggar fälls ut för säkerhets skull.

Det här är den tredje boken av Sara Lövestam som jag har läst. Den fjärde om jag räknar med ”Grejen med verb”. Hon har blivit en av mina favoritförfattare och det hon har gemensamt med mina andra favoriter är att hon kan konsten att berätta. Rent kronologiskt är det hennes första bok och just för att jag inte har läst dem i rätt ordning tycker jag att det är tydligt att det är hennes debut. ”Skriv om det du känner till!” är ett vanligt tips. Det gjorde hon. Hon är lärare i svenska för invandrare, hon älskar grammatik och hon är lesbisk. Sara Lövestam har en fantastisk känsla för dialog. Den flyter och känns okonstlad och den är dessutom rolig. Det finns ett driv i berättandet och de korta kapitlen gjorde att jag hela tiden tänkte: ”Äh, bara ett kapitel till!” och plötsligt hade jag läst mer än halv boken som inte är så tjock. Jag kommer att läsa den igen och det är det samma som högsta betyg.

 

Provsvaren har kommit

Nu har en läkare gått igenom mina provsvar från Werlab. Långtidsblodsockret ligger bra. Jag har lyckats sänka det under det senaste året. Fasteblodsockret låg yttepytte för högt och det har förmodligen att göra med att det inte blev riktigt 12 timmars fasta (12 timmar utan mat eller te är lååååång tid). Totalkolesterolet är lätt förhöjt. ”… ett förhöjt LDL / det ”onda” kolesterolet coh en något förhöjd ApoB/ApoA1-kvot vilket åskådliggör en något ofördelaktig kolesterolfördelning, detta är något ogynnsamt men kan ofta påverkas med ändrad kost och ökad motion.” Läkaren uttrycker sig diplomatiskt, eller hur, men det ger mig möjlighet att tolka det som att jag inte är i behov av de förhatliga statinerna. Kostmässigt finns det spelrum, men själv känner jag att det är en bra balans som bygger på sunt förnuft. När det gäller motionen kan jag inte göra mer eftersom jag inte orkar mer (3-4 pass i veckan). Sänkan är något förhöjd vilket kan ses som att en inflammation har flyttat in. Förkylning eller den artrit som redan finns. Jag lider av en mild järnbrist vilket inte förvånar mig, så jag ska börja med Hemofer igen. Jag ska oxå börja med D-vitamin. ”I övrigt ses inget avvikande i dina provsvar.” Ja, men då så!

Nu för tiden kan Pär och inte prata om min övervikt, kost eller träning utan att det blir en märklig stämning. I början berodde det på att jag tog så illa vid mig, jag var överkänslig och kände mig alltid kritiserad. Vi tänker lika i det stora hela även om vi använder olika ord (Pär är och har alltid varit mer ”vetenskaplig”). Den senaste tiden har något ändrats och han verkar ovillig att prata om min övervikt oavsett i vilket sammanhang. I onsdags köpte jag varsin semla och när vi åt den till efterrätt sa jag någonting om att jag inte tror på stränga försakelser, för mig funkar det inte att bannlysa allt som jag tycker är gott och som faller utanför ramarna för vad som är bra för mig att äta. Sunt förnuft med en semla om man är sugen. Antingen förstod han inte vad jag menade eller så är han trött på samtalsämnet eller så tycker han att jag är dum i huv’et. Han himlade med ögonen och jag släppte ämnet. Om jag utbrister ”Gud, vad jag blev sugen på choklad!” reagerar han som om jag där och då tänker rusa till Konsum och köpa hela deras lager för att sedan svulla i dagarna 3 och kasta allt vad sunt förnuft heter över bord. Jag är medveten om att jag har gjort många försök att gå ned i vikt och misslyckats, tappat sugen, inte mått bra och han kanske inte törs lita på att den metod jag kör med nu är den jag tänker hålla fast vid. Det gör inte jag heller, men det blir jobbigt i längden om vi inte kan prata om det utan att han hela tiden tolkar in tecken på att jag kommer att ge upp allt. Det känns som om han inte har något som helst förtroende för mig eller att även jag har tillräckliga kunskaper för att veta hur jag ska äta och träna. Eller så är han irriterad över att mitt sätt som inte är hans sätt fungerar.

 

Pinterest

”Pin your interest – pinterest”. Jag hörde talas om det för något år sedan och kunde inte förstå vitsen med det. Jag fattade inte ens hur jag skulle använda det. Sedan skaffade jag ett konto i somras, men jag minns inte varför. Minnet har väl sållat bort det just för att det inte verkade vettigt. Hehe. En startsida kom upp, så kallat startflöde. Massor av bilder på vad som helst. Djurbilder! Hundar och katter och björnar och marsvin och tigrar och… Jag behövde en anslagstavla! Den fick titeln ”Djur”. Duh! Sedan dess har jag pinnat. Nu har jag 31 anslagstavlor med t.ex. djur, böcker, film, psykologi, Snobben, Downton Abbey och kloka ord. Djur-tavlan har delat sig i 4: djur, marsvin & kaniner, hundar & katter och STORA katter. För mig handlar det om bilder. Jag har alltid behövt bilder att försjunka i. Ljus och skuggor. Färg och svartvitt. Kontraster och form. Jag använder inte Pinterest till annat än att samla ungefär som jag samlade filmisar när jag var liten. När jag känner mig nere går jag in bland djurbilderna och jag känner hur endorfinerna sprider sig i kroppen som värmen efter en mugg te. Det fungerar alltid! Just idag har jag spenderat ovanligt mycket tid vid datorn och jag fastnade på Pinterest när jag äntligen tog tag i röran på djur-tavlan och såg till att hundarna & katterna och de STORA katterna fick varsin tavla. Det ger samma tillfredsställelse som att städa, att bringa ordning, att sortera. I början pinnade jag allt, men nu är jag mer selektiv speciellt bland djuren för jag avskyr när man klär ut djur och vill förmänskliga dem med hjälp av uttryck och kommentarer. Det är som med precis allt annat i livet – sålla, sålla, sålla! Jag har fått med Elin i pin-träsket. Från början var hon precis lika skeptisk som jag, men nu är hon värre däran än jag. Moahahahaaa!!

 

Förändring

Pär och jag åt nyårsmiddag hos svärisarna igår. Det var så gott! Jag var inte på topp. Trött och ofokuserad. Oftast hängde jag med i samtalen, men så var det någon som berättade något i mer än en minut och då var det som att jag kopplade ned och liksom väntade tills det blev intressant igen; jag tappade inte tråden utan pausade engagemanget. Ju senare det blev (vi var där i 5 och en halv timme) desto tätare pauser. Kroppen fixade en blodig avslutning genom att starta årets sista mens med allt vad det innebar av värk och svullnad. Lysande… Jag vägde mig i morse, men de siffrorna var så läskiga att jag vägrade ta dem till mig och skyller på mensen för jag hade gått upp 3 kg på bara en vecka och det är inte rimligt på en enda fläck! Jag försöker om några dagar igen. Det är nåt knas på gång utöver klimakteriet. De senaste veckorna har jag inte lyckats få gott te mer än kanske 1 kanna av 10 och jag gör minst 2 kannor per dag. Ingen smak! Varken för starkt eller för svagt. Det är bara smaklöst. Jag rengjorde både kannans insida och silen häromdagen och då trodde jag att det hade vänt, men nej. Och så har datorn blivit urtråkig. Jag har tappat lusten att skriva. Facebook är blähähä. Det enda jag vill göra är att läsa eller lyssna & spela.

Dränerad och påfylld

Vi var hos svägerskan med familj där vi blev bjudna på risgrynsgröt (gryningsgröt som Elin sa när hon var liten och det var väldigt passande för hon var – milt uttryckt – morgonpigg…) och julskinka. Kusinernas farmor var oxå där och vi var 9 personer. Inte många tysta stunder och jag lyckades nog prata lite med alla. Det var hur trevligt som helst även om jag upplevde mig själv som alltför gapig. Jag var klimakterievarm hela tiden och min svägerska ääääälskar värmeljus… Medan de andra tyckte att det var kallt i vardagsrummet placerade jag mig så nära fönstret som möjligt utan att krypa upp på fönsterbänken och pressa mig själv mot det svala glaset. Ända sedan jag lyssnade på Linus Jonkmans bok kan jag inte låta bli att etikettera personer som introvert, extrovert eller ambivert. De flesta i Vårat Gäng är nog ambiverta medan svägerskan är en klar och tydlig extrovert. Hon och jag befinner oss i varsin ände på skalan. Idag har jag mått bra, i det stora hela och med de förutsättningarna tar det 4 timmar att dränera mitt batteri. När det är 2 streck kvar börjar jag bli trött och längta hem. När det bara är 1 streck kvar kryper irritationen under skinnet, just idag fick jag en jäkla huvudvärk och så blir jag tyst för jag orkar inte prata mer. I bilen på väg hem pep min inre varning allt ihärdigare. ”När vi kommer hem”, sa jag till Pär, ”ska jag göra en kanna te, stänga in mig i vardagsrummet och läsa för nu är jag helt dränerad!”. Sagt och gjort! Kvällsdosen av Lyrica var ett par timmar försenad. Ångesten satt bredvid mig i soffan och ville ha uppmärksamhet. Jag tog några djupa andetag, hällde upp te i muggen och fokuserade järnet på boken. Ångesten fattade vinken och när Lyrican kickade in så dröp den av och lämnade mig ifred. Det blev 1 timmes läsning i tystnad och efteråt kändes det bättre. Det viktigaste för mig när det gäller det här är att det inte är något fel på mig. Jag är inte socialt inkompetent eller ens blyg, jag är introvert och jag behöver inte träna på att bli mindre introvert.

Hos tandläkaren

Förra torsdagen fick jag ett sms från distriktstandvården i Salem där de påminde mig om tiden nästa dag. Whaaaat…. Jag ringde direkt och enligt den överenskommelse jag hade gjort med min tandläkare skulle jag kallas via mejl och så kommer det en påminnelse dagen innan. Jag förklarade att jag inte hade fått någon kallelse vare sig via mejl eller vanlig post. Jag fick boka om tiden till idag.

Den här dagen började med att jag vaknade före 6 och inte kunde somna om. Jag gav upp strax efter 7, startade en tvättmaskin, tvättade mig, gjorde en kanna te och åt frukost medan jag lyssnade på min bok. Tiden gick och så var det plötsligt bara en halv timme innan jag skulle gå, så då startade rengöringen av tänderna. De senaste åren har jag gnidit med plackers och gnuggat med 2 olika mellanrumsborstar, och Fluxat – jag har inte kunnat göra mer, så jag kände mig lugn inför besöket.

Jag kom med 5 minuter tillgodo och behövde inte vänta på övertid. Ny tandläkare, DV och hennes sköterska ML. Inga hål, bara lite tandsten som hon tog bort direkt vilket jag uppskattade, tandköttsfickorna var ok, men jag ska borsta ännu lösare för att tandköttet inte ska dra sig tillbaka. Jag fick en lösning att skölja runt i munnen i en halv minut för att bedöva när hon skulle ta bort tandstenen med ultraljud. ”Ge mig all bedövning du har”, sa jag även den här gången. Varför plågas? Anledningen till att jag inte fått något mejl var att de hade skrivit fel i min mejladress, men nu är det fixat och om det inte tillstöter några problem ska jag tillbaka sommaren 2017.

Jag fick ett nytt turkost fodral till bettskenan. Det gamla satt inte ihop längre.
Jag fick ett nytt turkost fodral till bettskenan. Det gamla satt inte ihop längre.

Det blev en vanlig promenad på 25 minuter dit och 35 hem. Skönt! Efter lunch kändes ögonlocken blytunga och jag tippar omkull i soffan. Jag hann precis somna när Pär kommer hem. Ikväll slog Stilnocten till ordentligt och jag är sååååå trött. Natti!

Den första advent

Det blev en promenad på 50 minuter. Det var blåsigt och de sista 10 minuterna ösregnade det. Ingen höjdare, men jag kom ut trots kompakt motstånd. Jag gjorde 30 knäböjningar oxå. Jäss!

Man gallrade träd vid förskolan i förra veckan. Ljudet av motorsågen gav mig ångest och jag blir så nedtryckt av att se stubbarna...
Man gallrade träd vid förskolan i förra veckan. Ljudet av motorsågen gav mig ångest och jag blir så nedtryckt av att se stubbarna…

Precis när de första regndropparna föll hörde jag ett honkande uppe i skyn. Ett fågelsträck! Jag var ruskigt snabb med att få fram kameran och fick en hyfsad bild vilket jag aldrig har hunnit med förut.

Nu sticker vi! Ses nästa år igen! De var stora med rejält långa halsar. Svanar?
Nu sticker vi! Ses nästa år igen! De var stora med rejält långa halsar. Svanar?

Är det någon som har julstämning över? Jag har tagit fram vårt adventspynt. Det blir mindre och mindre för varje år. Jag blev glad över att ha glömt bordsgranen som jag köpte förra året! Ljusstaken som brukar stå i Elins rum är paj. Helt död.

Snyggaste benen i stan! Han brukar sitt nånstans på övervåningen, men i år fick han flytta ned till köksfläkten.
Snyggaste benen i stan! Han brukar sitt nånstans på övervåningen, men i år fick han flytta ned till köksfläkten.

Dagens tema har varit: jag vill slippa. Jag vill slippa gå ut! Jag vill slippa få ont i foten! Jag vill slippa städa buren! Jag vill slippa chatten! När jag hade min te & lässtund kunde jag inte koncentrera mig just för att jag visste att mobillarmet skulle dra igång kvart i 20 inför kurschatten. Det är så trååååkigt och så o-givande. Jag bestämde mig för att skolka. Jag har inte skolkat i hela mitt liv. Det är sant! Men så tänkte jag … att jag ju inte behöver åka nånstans. Jag behöver inte träffa någon eller prata med någon. Jag kan hålla mig i bakgrunden utan att läraren blir misstänksam. Nu är det 10 minuter kvar av chatten och jag har hållit mig i bakgrunden, men jag har inte skolkat.

Ett enda stort meh!

Hur många gånger kan man vakna under en enda natt och det ändå räknas som sömn? Jag har sovit dåligt. Uselt. Pär är på Öland (igen), så vid 8 var jag upp och utfodrade pipmojarna. Det tog 10 minuter. Huvudvärk (möjligen pga. av drag från halvöppet fönster) och känningar av magkatarr. Halv storm och tvärmulet. Jag tänkte definitivt lägga mig igen, men frågan var om jag skulle starta dagens första maskin med tvätt? Nah! Somnade vid 9. Från halv 11 och framåt gjorde jag flera misslyckade försök att vakna. Det gick inte! När jag kollade klockan nästa gång var den kvart i 13. Meh! Hur seg som helst och på dåligt humör vacklade jag in i köket och utfodrade pipmojarna igen, pellets denna gång. Tvättdag. Duschdag – absolut nödvändigt. Orkidédag. Och så måste jag ju äta nåt. Te (blaskigt) och flera skivor rostat bröd med bara smör (mums!) medan jag såg ett avsnitt av ”Bron” på svtplay. Den tredje säsongen är nog den bästa! Vad skulle jag läsa då?! Det uppstår alltid ett vakuum efter en riktigt bra bok. Ett sting av lättad lycka när jag såg ”Livet går vidare” i min olästa hög. Jag hade glömt den! Dagen har hasat sig fram. Operation Dygnsvändning startar i morgon. Jag har haft svårt att hitta en vettig anledning att stiga upp före lunch hela den här veckan eftersom jag inte har kunnat promenera, men imorrn ska jag ut. Bara det inte ösregnar. Jag mår dåligt av att inte ha en vettig dygnsrytm och av att inte röra på mig. Blä!

Stockholm, mensvärk och pyjamas

Jag vet hur lång tid jag behöver på morgonen för att vakna, göra mig i ordning, x antal toalettbesök och frukost dvs. basic och eftersom jag är en vanemänniska av guds nåde och gör mycket på rutin kör det sällan ihop sig, men trots att jag upplevde det som att jag gjorde allt i den ordning jag brukar var det knappt att jag hann äta frukost innan jag var tvungen att gå för att inte missa tåget. Märkligt!

Det var dax att besöka Rosie för att hon skulle befria mig från håret. För varje besök har jag bett henne att tunna ut det lite mer och vid de 2 senaste besöken har vi gått hårt fram med resultatet att frisyren har hållit sig väldigt bra i 6 av de 8 veckor som går mellan besöken. När hon hade klippt, tunnat och putsat färdigt och innan vaxet var på plats fick jag dra igenom det lilla som fanns kvar med händerna och när de gled över den snaggade, sidenlena nacken kunde jag inte låta bli att utbrista: ”Det är så skönt!!”. Hon är så duktig och så bra på att tolka mina önskemål och värd varenda krona!

Efter frisören blev det tebutiken, som vanligt där jag bunkrade upp med te så att det räcker i 8 veckor. Medan mitt te mättes upp och packades i påsar kikade jag runt mot bättre vetande för det innebär ofta ett impulsköp… Det blev en svart-vit burk med mumintrollet på. Jag kan inte motstå mumin…

Klockan var 12 när klev in genom dörren hemma. Jag var trött, hade en djävulusisk mensvärk och hår innanför kläderna som kliade. I rask takt fick jag av mig ytterkläderna, gav marsvinen mat (1 timme för sent), tog en värkkombo och en snabb dusch innan jag gjorde lunch och parkerade min lekamen i soffan. Jag hade bestämt mig för att sova middag innan jag ens gick hemifrån i morse och eftersom Pär ställde upp på att ta veckohandlingen själv (tack!) bytte jag helt sonika om till pyjamas och kröp ned i sängen för att få möjlighet att sträcka ut kroppen och vila ordentligt. Nyduschad, nymatad, pyjamas och tyssssstnad – ett av recepten för lycka. Ett hallelujamoment.

Jag fick ett till hallelujamoment när det blev te & lässtund. När jag drog iväg i morse fann jag mig själv i en otäck lässituation i och med att jag skulle börja på en ny bok som jag inte visste om den var bra. Skitläskigt var bara förnamnet. ”Metro 2033” var inte bra. Om jag ska se det mer positivt, så var den helt fel bok för mig just då. Jag har alltid en ljudbok med mig i mobilen, ”Färjan” som, efter flera timmars lyssnande, aldrig blev bra. Urtrist uppläsare. En fysisk-bok-nit och en ljudboksnit. Men så började jag läsa ”Så tuktas en svinpäls” på kvällen och fick en endorfinkick! Halleluja! Jag bytte ljudbok oxå till ”I vargavinterns land” med Kerstin Anderssons behagliga stämma. Frid råder!