Etikett: Svärfar

Sömn

Efter den miserabla promenaden i onsdag har jag int’ gjort nå’. Jag har sovit och jag har suttit. Den längsta sträckan jag har rört mig har varit mellan mitt sängbord i hörnet av sovrummet till frysen i hörnet av köket. Jag är trött och har lagt mig redan vid 23, varit på toaletten 1 eller ett par gånger och sedan fortsatt att sova; i snitt 10 timmar per natt. Ändå är jag trött och somnar ofta när jag sitter och läser. Knäet har mått bra av overksamheten även om resten av kroppen inte gör det och det har känts så jäkla skönt att slippa ha ont att jag inte ens försökt ge mig ut! Selma skulle ha kommit i morgon, men är fortfarande inte helt kurant – stackarn! – och jag kan ta emot tvättmaskinsdoktorn i lugn och ro.

Pär är ute på vift igen och den här gången har han åkt långt nämligen till Italien! Svärmor och svärfar var i Alessio för några år sedan och blev stormförtjusta och nu ville svärfar ta med sig sina barn och åka dit, så då gjorde de det.

Jag har en ny Hjärtefilm som har intagit första platsen och knuffat ned ”Miss Potter” till andra plats. ”Christoffer Robin och Nalle Puh” heter den och jag hittade den av en slump när jag var inne på Discshops sida och det är jag så tacksam för. Den handlar om Christoffer Robin som vuxen. Han är olycklig och vilsen. Då dyker hans gamla barndomsvän Nalle Puh upp och han behöver Christoffer Robins hjälp. Det här är en film för dig som föredrar den engelska original-Nalle-Puh framför Disneys (även om det här är en Disney-producerad film), som har fantasi, som älskar mjukisdjur och är övertygad om att de har en själ. Redan i inledningsscenen där alla är samlade för ett te-kalas knep det till i hjärtat och magkänslan hojtade om att ”Det här, det är en Hjärtefilm!”. Filmen fick en Oscarsnominering för specialeffekter 2018. Nalle Puh, Tigger, Nasse och Ior ser underbart tufsiga och använda ut så som älskade mjukisdjur gör. Jag har alltid gillat Ewan McGregor och han gör ett bra jobb även i den här filmen och det gör även flickan som spelar hans dotter. Filmen är så makalöst välgjord!! Jag lånade genast ut den till Elin och det ångrar jag nu… Jag har en fundering om Disneys Nalle Puh: varför har han en tröja? I Milnes original är han oklädd. Nasse har alltid haft sin halsduk och Ru sin tröja, men varför ha Puh fått en?

Ett par själfulla ögon tillhörande Måns.

Julafton

Minus 6 grader, snö och sol. På självaste julafton! Det är man inte bortskämd med direkt. Jag gick den första riktiga promenaden på flera veckor och det gick långsamt i 55 minuter, men det var inte tungt och det var ljuvligt att komma ut, ut, UT!

Förra helgen blev Elin sambo med sin Robin, men i fredags åkte han till sina föräldrar i Skåne för att fira jul. Elin kände sig lite ensam, så hon och Mio kom hem till oss igår för att sova över till idag. Efter frukosten bytte vi julklappar som vanligt. Vi hade köpt en pall i rosa sammet med förvaringsmöjligheter som hon hade önskat sig. Jag fick en väldigt fin sjal i ljust grått med blommönster i rosa och gult och så ett presentkort hos Bokus. Julefröjd! Pär och Elin firar jul hos svärfar och jag firar för mig själv. Jag sitter faktiskt i vardagsrummet med Kalle Anka på tv:n (Robin Hood just nu). Vi åt ett litet julbord tillsammans med Elin igår, så idag skippar jag julmaten. Det blir nog bara te och mackor.

Islossning

Förra veckan blev det ingen styrketräning och det var nära att sluta på samma sätt idag, men jag vill undvika att hamna i börja-om-från-början-läge eftersom det känns så tröstlöst, så jag körde ett lätt pass idag. Det var inte jobbigt rent styrkemässigt och jag kände att det fanns mer att ta av och det var uppmuntrande och gjorde att jag kände att det var rätt beslut att träna, trots allt. Det var skönt oxå. Stundtals var jag helt försjunken och koncentrerad på både övningarna och musiken – en flykt från vardagen. Tyvärr, har jag haft en stor spik inkörd i ryggen sedan dess och en första värkkombo var effektlös, så nu på kvällen tog jag en till plus tigerbalsam.

Nu har all effekter av antidepressiva mediciner slutat, både positiva och negativa. Jag mår skitdåligt och umgås med Tunga Tankar mest hela tiden. Dessutom har en större islossning kommit igång eftersom medicinernas avtrubbande effekter har avtagit. Jag har gråtit flera gånger de senaste dagarna. Tårarna står i konstant kö i tårkanalen och börjar rinna av de mest skilda anledningar: mitt liv känns fullständigt hopplöst eller när en animerad robot dör i en film eller när jag tragglat med samma nivå i ett av mina mobilspel hur jävla länge som helst (det är ett under att jag inte kastat mobilen i väggen) eller att jag är så in i helvete trött. Svärfar åt middag med oss i lördax och det var skittråkigt. Han och Pär pratade mest om Pärs nuvarande arbete och hans (förhoppningsvis) nya arbete. Eftersom det bara var vi 3 märktes en av svärfars mindre tilltalande sidor mer än vanligt: han är alltid så tvärsäker i sina uttalanden. ”Vågar du diskutera med en 84-årig professor?! Gör du det?” Det finns ett område där jag skulle kunna klå honom på både längden och tvären: depression, ångest, mediciner och psykvården. Till saken hör att han aldrig, aldrig skulle få för sig att fråga mig om något av det, så det lär väl aldrig hända. Jag är så trött på att alltid behöva gå till torgs med vad som händer i mitt liv!!! Jag förstår mig inte på den här familjen jag har gift in mig i! Vid ett tillfälle när jag var så uttråkad att jag ville skrika var det nära att jag fick ett psykbryt i stil med det jag fick när Elins förre pojkvän åt middag med oss för x antal år sedan, men jag lyckades bita ihop. Det är frånvaron av medicinerna, det är jag medveten om, men egentligen har detbara har fört alla de här känslorna närmare ytan för känslorna är varken nya eller obekanta.

Nu har Lyricas biverkningar som fått fritt spelrum och de är legio. Jag har tittat närmare i FASS och insett att det kryllar av förklaringar till hur jag har mått de senaste åren. Läs och häpna, du oxå! Vanliga biverkningar som jag har märkt av är irritabilitet (särskilt de senaste veckorna), darrningar, domningar, muntorrhet, uppsvälld buk, berusningskänsla, viktökning, ledsmärta (men det kan ju även bero på reumatism). Mindre vanliga biverkningar som jag har märkt av är högt blodsocker (som inte blir bättre av att jag är fet, men övervikten är alltså  inte enda anledningen), humörsvängningar, svårighet att finna ord, likgiltighet, yrsel vid stående, ökad känslighet för ljud (som även är en del av introversionen), torra ögon, vallningar (som om inte klimakteriet fixar det alldeles själv…), svettningar och frossa (jag fryser så att jag nästan hoppar medan kinderna är varma och flammiga), kalla händer och fötter. Förra gången jag var mellan mediciner, 2011/12, hade jag varken Lyrica eller Stilnoct, så det borde inte finnas någon risk för att det ska bli lika illa den här gången. Fast jag vet inte om jag är orolig för det för jag vet inte hur mycket jag bryr mig.

Efteråt

Vi överlevde gårdagen. Det var en fin begravning i Skogskapellet på Skogskyrkogården. Eftersom det var en kyrklig begravning gällde den kyrkliga liturgin med en präst, bibelprat och psalmsång. Ateisten i mig har svårt för det och när det blev för högtidligt stängde jag av. Det spelar ingen roll hur väl prästen talade om Svärmor eller vilka detaljer ur hennes långa liv hon tog med, så fort hon tog med gud, kändes det allt annat än avslappnat eller naturligt. Det gör aldrig det. Det var ett tillfälle som gick rakt in i hjärtat på mig och som fick ögonen att tåras. När prästen beskrev hur Svärmor hade fått ge efter för sjukdom och avslutade med att hon ”… behöver inte sin kropp mer.” Det nådde hela vägen in. Det är en knapp månad sedan hon dog, men jag har inte gråtit förrän igår. En människa som jag tyckte mycket om och som jag kände i 28 år har dött, men jag har känt mig fullständigt, totalt (välsignat?) avtrubbad. Det handlar om medicinskt framkallad avtrubbning och inte känslolöshet, men det har inte känts bra.

Efteråt samlades vi hemma hos Svärfar där vi åt förrätt och varmrätt och Svägerskans hemgjorda schwarzwald-tårta. Tröttheten kom i vågor och jag orkade inte engagera mig i samtalen. Stämningen var inte dyster på något vis och vi skrattade en hel del. Eftersom det var en väldigt speciell och prövande dag för alla, så bet jag ihop och tvingade mig själv att stanna kvar. Vi hade kommit tillbaka till Svärfars lägenhet vid 16 och klockan var nästan 21 innan vi slutligen bröt upp.

Jag vet att jag har sovit i natt, men det känns inte så. Tröttheten ligger som ett cementlock ovanpå huvudet. Optimisten i mig hoppades att jag skulle komma iväg på en promenad på förmiddagen. Hahaha! Ja, jäklar…. I morgon däremot – det skulle vara skönt att få komma ut.

Greta Garbo ligger begravd på Skogskyrkogården. Pär och jag var där en allhelgona-afton för x antal år sedan.

Förberedelser

Igår var jag hos frissan och blev av med ”…2 kg hår” som Anette uttryckte det. Sedan förra klippningen i juni och särskilt sedan håret började växa ut igen har jag vantrivts med det rent otroligt. Jag har varit väldigt frestad att ta Pärs hårklippningsmaskin och raka av rubbet. S, som ryckte in när Anette hade gipsad arm , lyckades förstöra den fina form som Anette lyckats arbeta fram; en form som höll även när håret vuxit ut. Där S kommer ifrån är det sällsynt att kvinnor har kort hår och det tror jag låg bakom hennes sätt att kapa av mitt hår – snaggat, men formfattigt som det ofta ser ut på snaggade män. Anette, däremot, är svensk och hon är själv riktigt kortklippt och har därmed en helt annan känsla för korta frisyrer hos kvinnor. Igår var jag inte i form, hade ingen ork eller lust att prata och när jag försökte förklara hur jag upplevde den förlorade formen nådde jag inte fram och då slöt jag mig och det blev som det blev. Jag bryr mig inte lika mycket längre (även när jag mår bra). Mitt hår är grått och torrt och inte särskilt roligt att ha att göra med längre och jag är leds på att alltid se likadan ut efter ett frisörbesök… Det viktigaste är att nacken är snaggad, så att hårbotten får tillgång till syre och egentligen skulle jag kunna spara pengar om jag övergick till att klippa mig själv med en hårklippningsmaskin.

I morse, kvart i 9, fick jag massage av Bitte, men det blev inte den förlösning jag hoppats på. Det fanns några punkter vid axlarna och skulderbladen som var hårda, men i övrigt kändes jag inte särskilt stel, som hon uttrycker det. Någonting lossnade i alla fall för yrseln blev värre och jag fick gå långsamt hemåt. Klockan var 10 när jag kom hem och Bibbi ville ha sina pellets och när hon fått dem och allt var tyst igen lade jag mig i läsrummet och sov till efter 12. Överraskande nog har jag haft en spik i ryggen efter massagen, men en värkkombo hjälpte.

I morgon är det dax för begravningen. Den hänger över oss som en våt, mögelstinkande yllefilt . Jag förbereder mig på det sätt jag kan. Kläderna är bestämda (och godkända av Svärfar), skorna insmorda och putsade och allt jag anser att jag behöver ha med mig ligger framme tillsammans med den väska jag ska ha. Ikväll tänker jag ta en extra Lyrica tillsammans med Stilnocten och sova i läsrummet. På så sätt stör jag inte Pär med mina snarkningar och jag får sova ifred ifall det visar sig att han bara ligger och vrider sig.

Stiltje

Det händer ingenting. Stiltje. Den här sommaren har varit den värsta på många år och jag är helt dränerad. Det har gått knappt 2 veckor sedan Svärmor dog och det mesta har landat. Begravningen blir den 23:e och gravsättningen 1 månad senare. Pär har tät kontakt med Svärfar och sin syster. Förra söndagen var vi hos Svärfar på namnsdagsfika och det var trevligt, men mycket mer social aktivitet orkar jag inte just nu. Det är rutinerna som gör att jag inte bara blir liggande i sängen även om jag har sovit till 10 eller längre alla dagar den här veckan. Min favoritstund är på kvällen när jag målar i målarboken ”Min mandala” av Maria Ljungeld. Det är väldigt rogivande och ett behagligt sätt att avsluta dagen. Att komma iväg på en promenad känns fullständigt omöjligt trots att kroppen protesterar mot allt stillasittande. Jag är så oerhört sjukt leds på att alltid svettas!! Det är kanske därför jag,  i ren självbevarelsedrift, gör minsta möjliga. Idag är det dock bara 22 grader och det blåser och i morgon utlovas regn och bara 16 grader, men det tror jag när jag ser det….

Dimma

Min Svärmor somnade in klockan 23 den 30 juli 2018. Hon blev 83 år och om hon hade fått vara frisk vet jag att hon hade velat leva många år till. Nu slipper hon ha ont. Hon slipper sömnlösa nätter och långa dagar. Pär och Elin åkte till sjukhuset för att ta ett sista farväl innan begravningen. Väntan är över.

Jag har befunnit mig i en dimma större delen av dagen. Pär kom hem vid midnatt igår med beskedet att hans mamma dött. Jag var precis på väg att plocka ihop och gå och lägga mig, groggy av sömntabletten. Efter 4 timmars sömn var jag på toaletten och efter det sov jag i knappt 2 timmar innan det var dax att stiga upp. Jag hade tid hos MR klockan 9. Pär skjutsade mig dit innan han fortsatte till Elin. Klockan var 20 i 9. Det stod en fläkt i korridoren precis utanför MR:s rum och jag damp ned i stolen som stod där och lite i taget blev jag torr och sval igen. Jag somnade nästan. Han hade en fläkt i rummet oxå som han var vänlig nog att rikta in på mig. Den egentliga anledningen för besöket var bytet till Venlafaxin och när han frågade mig hur jag hade det med de tunga tankarna och jag svarade genom att säga att jag inte skulle ha något emot att byta plats med Svärmor kom vi överens om att dubblera dosen till 150 mg. Lyrican fortsätter jag med tills vidare. Nytt besök med provtagning, särskilt för att kolla LSH-värdet (sköldkörteln som påverkar serotoninhalten) i slutet av augusti.

Jag promenerade hem – lååångsaaamt – i värmen som nu inte bara är varm utan även fuktig, men tunikan han bli nästan genomblöt och på armarna fanns stora svettdroppar. En dusch, byte av kläder och sen lade jag mig, somnade och sov i 2 timmar. När Coop-leveransen kom strax efter 13 var jag relativt nyvaken och småsnurrig och hungrig. Sedan mindes jag att Svärmor har dött,  anledningen till att Pär inte var hemma och morgonens läkarbesök och dimman försvann.

Väntan

Vi har väntat länge nu. Först på hur länge Svärmor skulle klara sig på egen hand. Efter att hon kraschade för 3 veckor sedan väntade vi genom en kris. När hon klarat den och flyttats från Kalmar till Stockholm har vi väntat på att läkarna skulle fatta ett beslut om när det var dags att släppa taget. Den dagen är idag. Pär, Svärfar och Svägerska med familj träffade läkaren halv 13 och väntar nu på slutet. Det kan ta timmar eller dagar. Elin valde att stanna hemma hos sig och jag är här hemma hos mig. Jag försökte köra ett fullt pass med gummibanden, men fick ge mig när den fysiska orken tröt till följd av att jag inte kunde koncentrera mig. Som pricken över i är luften fuktig och helt jäkla stillastående med 26 grader.