Etikett: Storytel

Klassiker

”Jorden runt på 80 dagar” av Jules Verne och Robert Ingpen med Peter Haber som inläsare. Phileas Fogg är en engelsk gentleman med stort G. Mitt inrutade och rutinspäckade liv hamnar helt i skuggan av hans. Phileas Fogg älskar spel och vadslagning, men inte för möjligheten att vinna utan bara för själva spelandets skull. Det är av den anledningen som han antar vadet att resa jorden runt på 80 dagar. Eftersom han är en Gentleman har han naturligtvis en betjänt vid namn Jean Passepartout som är sprillans nyanställd och som ser fram emot att få anställning hos en man som är slav under sina rutiner och aldrig rör sig utanför sina invanda cirklar. Ha!

Det är en smårolig berättelse med smak av skröna, men med en hel del intressanta historiska fakta, men det allra bästa är inläsaren, Peter Haber. Vilken härlig röst han har! Det är en tydlig skillnad mellan berättande text och dialoger och man vet alltid vem rösten tillhör. Peter Haber har bara gjort en inläsning, i alla fall av vad jag kan se hos Storytel. Det kan finnas många anledningar till det, men jag skulle väldigt gärna lyssna till honom igen.

Är det någon mer som minns Svt:s filmatisering med Jarl Kulle i rollen som Fogg och Janne ”Loffe” Carlsson i rollen som Passepartout. Monica Nordenquist i rollen som mrs Aouda.

Skitvecka

Söndag kväll strax efter klockan 21 och jag drar en suck av lättnad över att den här skitveckan är slut! Däremot vet jag inte om jag orkar lägga ned energi på att hoppas på att nästa blir bättre.

Igår var vi hemma hos Elin på middag. Nye Pojkvännen var oxå där och hon har gjort ett fantastiskt fynd i honom! Det var väldigt trevligt och inte alls krystat eller alltför trevande med tanke på att det var första gången vi fick träffa honom ordentligt (de var förbi hemma hos oss en kortis i somras för att bryta isen). Mitt vibb-känsliga jag tog inte emot några som helst negativa signaler liknande de jag fick med Skitstöveln och R. Mio var självklart med och jag fick den hjärtevärmande äran att gnugga honom i pannan.

Titta på de pyttiga framtassarna…

Naturligtvis förde gårdagens middag med sig anspänningar. Anspänningar som jag egentligen inte ville erkänna ens för mig själv för vi skulle ju bara hem till vår snorpa och hennes Pojkvän som jag redan visste är mer än godkänd, men idag har jag varit så in i helvete trött! Jag kan ju lägga till magkrasch och städning och brist på träning och redan existerande depression och medicinering… I morse steg jag upp vid 8, som vanligt, tog morgonmedicinerna, gick på toaletten och stod sedan vid balkongfönstret och tittade på det strålande höstvädret utanför och längtade efter att gå ut och få andas in frisk luft och bli av med spänningarna i ryggen. Jag fortsatte stå där medan tröttheten och tröstlösheten tryckte ned mig så att knäna nästan vek sig. I stället för en promenad tog jag kuddar och täcke och öronproppar och lade mig i lilla rummet. Det dröjde en halv timme eller mer innan jag somnade, men sedan sov jag till 12. Efter det uppvaknandet stod dagens göromål uppradade och väntade: städa hos Bibbi, tvätta, förbereda medicinerna för nästa vecka, göra matsedel och beställa från Coop on-line. Nu ikväll började jag läsa den sista boken från min senaste beställning och den verkar bra för Maggie O’Farrell kan man lita på, men jag blev trött och somnade en kort-kort stund.

På tal om böcker har jag – och nu är det bäst att du sitter ned – börjat tröttna på ljudböcker. Så där! Nu har jag skrivit det som gnagt i mig i flera veckors tid. Lurarna blir liggande allt oftare eller så lyssnar jag på musik. Jag har blivit alltför kräsen och överpetig för att någon ljudbok ska falla mig i smaken. Det finns åt helvete för många deckare och kriminalromaner. Jag förstår inte varför svenskarna är så svaga för den genren och att den har kommit att dominera så pass att det börjar likna monopol. Och så de här eviga feel-good-böckerna som bara gör mig avundsjuk över att ingen ingriper i mitt liv, så att jag får det jag tycker att jag borde ha! Storytel introducerar nya inläsare där den ena är sämre än den andra. Min bokhylla är väldigt tunn med bara 40 böcker, nästan hälften av dem är sådana jag vill lyssna på igen och många av de 40 är på engelska. Oktober 2014 blev jag medlem, ganska precis 4 år. Ska det ta slut här?

1793

”1793” av Niklas Natt och Dag är en historisk roman som är något utöver de vanliga historiska romanerna. Den hamnar i genren deckare och därför kommer nog en del anhängare av historiska romaner att missa den. Vet ni hur jag hittade den? Jag lyssnade på Fredrik Backmans sommarprat förra sommaren och där berättade han att han delade skrivarlya med Niklas Natt och Dag och tipsade om den här romanen var i antågande och då blev jag nyfiken och därför kunde jag bortse från att den är en deckare. Det dröjde ett bra tag innan jag köpte den (i pocket) och faktum är att jag började med att lyssna på den på Storytel och det är först nu jag har läst den.

Boken är uppdelad i 4 delar. De 3 första delarna handlar om Cecil Winge, Kristofer Blix och Anna Stina Knapp och i den sista delen knyts säcken ihop. Det hela inleds med att en kropp flyter iland vid Fatburen. Det råder inget tvivel om att det handlar om mord eftersom kroppen blivit stympad å det grövsta. Cecil Winge, som varit polisen behjälplig vid tidigare fall, får i uppdrag att lösa även detta.

Den här boken tog på krafterna för den är rå och smutsig, eländig och så långt från all mys-pysighet man kan komma. Vanliga människors levnadsvillkor med löss, lort, stank, kyla och sjukdomar. Lägg där till att vara kvinna… Och ovanpå det att lösa ett mord utan hjälp av dna, datorer eller ens telefoner. Inte ens fingeravtryck!

Niklas Natt och Dag har ett språk som gör det till en njutning att läsa! Miljöerna är så levande att de blev påträngande. Jag önskade ofta att jag hade haft tillgång en illustration av dagens Stockholm med dess mest centrala stadsdelar och en överlappande dito av 1793 års Stockholm för att få en bättre överblick eftersom jag inte är särskilt insatt trots att jag bott i Stor-Stockholm i 30 år.

Alternativ midsommar

Jag vaknar av larmet halv 8, men blir kvar i sängen till 8 när jag stiger upp och fixar frukost till Bibbi. Jag plockar undan disken och lyssnar på en bok som inte är bra. Sedan blir jag tvungen att tillbringa en sammanlagd halvtimme på toaletten eftersom magen vaknat till liv. Av någon anledning fungerar inte Storytel-appen längre. Jag lyssnar på musik i stället – det kommer ju en fredagslista! – , men den nya fredagslistan har inte kommit ännu. Jag letar upp en annan lista. Jag äter frukost, lyssnar på musik och drar sedan igång städningen vid halv 10. Får hela tiden leta upp nya album eftersom ingenting är bra. När jag är färdig med badrummet är jag genomsvettig och matt och står plötsligt inte ut med att lyssna på musik. Stäng av för guds skull!! Jag vilade en stund och drack vatten. Jag vill lyssna på en bo-ho-hoook!  Om Storytel inte fungerar, så får jag väl städa under tystnad … Olidlig spänning medan jag startar appen och väljer en annan bok än den jag lyssnade på tidigare. Den fungerar!! Jag lyssnar på ”This is my life” av och med Christer Lindarw. Den var överraskande bra! När köket och hallen var städade blev det lunchpaus och idag såg jag faktiskt en film i stället för att läsa, ”Ninotchka” med Greta Garbo som jag minns som rolig och den är fortfarande rolig. Klockan 16 ställde jag in dammsugaren i städskåpet igen. Rent och fräscht. Dusch! Paus i soffan innan jag kokade pasta och stekte falukorv till middag. Alltid lika gott! Småkakor till efterrätt. Tyvärr, var jag för trött för att orka läsa till teet. Jag lyssnade färdigt på Christer Lindarw (det är en kort bok) och spelade Candy Crush och nu sitter jag här och lyssnar på fredagslistan. Alternativ midsommar. Introvert midsommar. Aj lajk it!

Harry Potter och ett ofött vittne

Harry Potter… Jag återvänder till de böckerna om och om igen och det känns som att komma hem! Härom dagen lyssnade jag klart på ”The deathly hallows” för … jag vet inte vilken gång i ordningen. JK Rowling har äntligen gått med på att släppa böckerna till Storytel. Anledningen till att det dröjt sägs vara ett visst motstånd mot tjänster som streamar böcker. Än så länge är det endast den engelska versionen med Stephen Fry som uppläsare. Den svenska kommer till våren och då med en ny uppläsare (det är Krister Henriksson som har läst in böckerna tidigare) eftersom tidens tand har gnagt på kvaliteten. Den engelska produktionen är inte någon nyinspelning utan en uppfräschning och det är, banne mig, den bästa produktion jag har hört! Jag tycker egentligen inte om att använda ”perfekt”, men i det här fallet nöjer jag mig inte med mindre. Fantastiskt jämn ljudkvalitet! Jag får intrycket av att Stephen Fry har läst in var och en av böckerna i en enda sittning vilket jag vet inte är möjligt eftersom de är så långa. Inte ett spår hörs av omtagningar eller felläsningar. Stephen Fry är fenomenal!! Han har en varm röst och en brittisk engelska som ger mig ståpäls. Han pauserar och utnyttjar kommatecknen i texten och han gör en tydlig skillnad på dialog och löpande text. Felfritt. Perfekt. En sann njutning. Jag försjönk så djupt i de här böckerna att det var som att få en kalldusch när de tog slut. Tillbaka till den muggliga verkligheten, men det dröjer inte länge innan jag återvänder.

En helt annan bok är ”Nötskal” av Ian Mcewan med Helge Skoog som uppläsare. Bara 6 timmar. Den var ok, men inte mer trots att den lovordas både här och där. Småspännande, men ingen thriller. En kvinna och en man planerar att göra sig av med kvinnans make. Det finns ett vittne till allt nämligen det ofödda barnet i kvinnans mage och det är barnet som är berättaren. Berättelsen är underfundig och riktigt rolig emellanåt och Helge Skoog gör ett bra jobb – jag gillar honom. Den blir lite för filosofisk emellanåt, men ställer en viktig fråga: när blir en människa medveten? En fråga för abortmotståndarna. Jag tycker att det blir fånigt när barnet inte har något förhållande till färgen blå – fullt begripligt – , men har starka åsikter om druvor och viner.

PS. Jag har ännu inte blivit av med läslåsningen. 🙁

 

Förberedelser

Det har tagit stopp och därför har jag inte skrivit på några dagar. Min första träff med hälsocoachen hägrar och upptar en stor del av min koncentration, så till den milda grad att jag inte klarar av att läsa och jag blir rastlös. Jag har svårt att hitta en ljudbok och har gått som en skoningslös bärsärk genom bokhyllan hos Storytel och ratat den ena efter den andra. Trist eller fånig eller dåligt språk eller hemsk uppläsare eller kass översättning – you name it. Förkylningen, som mest sitter i näsan, har hindrat mig från att träna. 2 korta promenader (i mina nya vinterkängor) var urjobbiga och hela kroppen värkte efteråt. Idag gick jag min kortaste runda på 50 minuter i MBT-skorna och det var jätteskönt och jag fick inte det minsta ont efteråt. Betyder det att vinterskorna inte var ett bra köp?

När jag gick igenom materialet från Itrim och fyllde i hälsodeklarationen upptäckte jag att det är tänkt att jag ska räkna steg varje dag i ungefär 1 vecka. Ooops! Jag hade ingen stegräknare, men hittade en app som faktiskt fungerade och var enkel att använda. Jag beställde en stegräknare från Tretti.se, en Fitbit Zip som fått högst betyg i testen. Ibland är de sjukt snabba för jag hade den i brevlådan efter 2 dagar. Det är en liten rackare (se bilden).

Fitbit Zip jämfört med ett vanligt cerat.

Den synkas med mobilens Fitbit-app. Överraskande lätt att använda för en teknikfientlig tant som jag. Stegräknaren hakar jag fast i linningen eller bh:n. Egentligen är det inte meningen att jag ska promenera eller träna de dagar jag räknar steg och det är väl för att få fram hur många kalorier jag egentligen behöver förbränna. Häromdagen kom jag inte ens upp i 300 steg. Jag hade ont överallt och föredrog att sitta. Idag däremot har det blivit drygt 5800 steg (det rekommenderade antalet är 10.000) tack vare promenaden som var 3,7 km och det är inte så pjåkigt för att vara den kortaste för det är bara backe upp och backe ned. Antalet aktiva minuter är 52 och det rekommenderade antalet är 30. En bra dag röreslemässigt.

Pär har åkt till Öland över nyår och 13-helgen. Elin är hemma ikväll, men firar nyårsafton med Robin och hans familj. Här hemma blir det den vanliga trion, Bibbi, Selma & jag. Jag kör inte med nyårslöften, men jag måste erkänna att det är psykologiskt att börja hos Itrim måndagen den andra januari 2017. Jag känner mig försiktigt hoppfull.

Den här gjorde jag för 13 år sedan.

Knäna höll!

Det blev ett pass med gummibanden idag trots att jag kände mig orolig för om knäna skulle hålla. Då fick jag en idé som var så självklar att det nästan blev pinsamt: naturligtvis kunde jag köra fullt program på rygg och armar, men en lättare variant på benen för knänas skull. Duh! Det fungerade förstås och knäna höll och träningen gick bra och det var skönt!

Jag har dammat av painmastern igen och den här gången sitter den nedanför höger knä. Den har suttit där sedan i lördags, hela tiden utom när jag har duschat och – kors i taket! – det känns som det fungerar. Eller så har det att göra med att jag inte har promenerat något sedan i lördags. Om jag går ned 30 kg underlättar jag för knäna, men det blir svårt att bli av med 30 kg utan att träna och nöjet med träningen försvinner när jag hela tiden får ont efteråt. Moment 22. Ett till kors i taket är att jag faktiskt har fått tid hos Fysioterapiteamet redan på måndag! Ett återbud. Jag ska få träffa en knäspecialist. Joråsåatt…

Självhypnos för att lyckas gå ned i vikt och sedan hålla vikten. Det har jag provat för 2 år sedan och kände inte att det var något för mig. Jag tänker försöka igen och har hittat en version på Storytel som är bara 13 minuter och som det är meningen att jag ska lyssna på 1 gång om dagen i 3 veckor. Det låter rimligt. Det är mitt undermedvetna som skall stimuleras till ny tankebanor. Något måste jag göra. Dock är problematiken den samma: jag ska lära mig att äta långsamt (det gör jag redan), att njuta av maten och att känna mig nöjd med en portion. Och att inte småäta. Jag tycker inte om att äta lagad mat. Jag mår ofta illa av matos och klarar sällan av att äta tills jag är ordentligt mätt. Det gäller middagsmaten. Mitt absolut största problem är att hitta ett vettigt mellanmål sent på kvällen då jag alltid blir hungrig eftersom vi oftast äter vid halv 18 och jag sällan lägger mig före midnatt. Jag har inte problem med att jag äter för mycket utan att jag äter fel eftersom jag är ointresserad. 

Dagens låtlisterepresentant blir Youngblood med ”Easy nothing”. De fick endorfinerna att flöda!

Ljudboksminnen

Igår började jag lyssna på ”Farmor och vår herre” av Hjalmar Bergman. Det är Meta Velander som läser och jag tycker om hennes röst; en äldre dam som läser högt ur en bok och som har en skolad röst som gjord för den svenska som gällde för 1921 när boken kom ut. Det här är ingen bokrecension. Det här handlar om ljudböcker eller när någon läser högt för en. Jag har ju lyssnat på så många böcker de senaste åren, så många olika röster, men det var Meta Velanders som triggade mitt minne.

Sommarlov. Väckarklockan ringer klockan 8. Då börjar ”Sommarlovsmorgon” i radion och just den här sommaren läser man ”Det blåser på månen”. ”När det blåser på månen måste man tänka mycket noga på hur man uppför sig. För om det är en ond vind och man uppför sig illa, blåser den rakt in i hjärtat, och sedan uppför man sig illa en lång tid framåt.” Systrarna Dina och Dorinda som hamnar i en sån knipa att det nästan blev otäckt. Det hände ofta att jag somnade om medan jag låg i sängen och lyssnade. Om det inte var alltför spännande vill säga.

Sommarnätterna var långa och ljusa. I Kiruna blev det aldrig mörkt. Närmare midnatt sändes ”Kalla kårar”. Korta berättelser om oförklarliga händelser eller konstigheter eller rena spökhistorier. Skitläskigt! Det var Björn Granath som läste och hans röst var perfekt. Långsam, lågmäld och lite knarrig. Radion stod nära huvudänden av sängen för jag ville inte störa mamma och pappa som redan somnat och det gjorde att Björn Granaths röst kröp in i huvudet och fyllde det med kusliga bilder. Det var nog lika bra att solen var uppe hela nätterna för det hade nog blivit för kusligt om det hade varit mörkt…

Jag och min lillasyster hade många skivor med barnvisor och sagor som vi ofta lyssnade på. Skivspelaren, en plastvariant i beige och rött, var igång mest hela tiden medan vi lekte med Barbie eller byggde med Lego. Jag spenderade många, många timmar med att lyssna på ”Kåldolmar och kalsipper” av Nationalteatern samtidigt som jag ritade.

Sedan dröjde det många år innan jag lyssnade på böcker igen. Jag var i 30-årsåldern när jag föll pladask för ”Harry Potter”. När jag hade läst alla böcker flera gånger och sett filmerna började jag lyssna på böckerna på både svenska och engelska. ”Harry Potter och de vises sten” var den första ljudboken jag köpte och den var i CD-format. En period var jag alltid ansluten till min bärbara CD-spelare. Hörlurarna var som en navelsträng. När jag gick hemifrån var jag tvungen att ha med extra batterier och kanske den CD som stod på tur.

Sedan 2 år tillbaka har jag en smartphone (Android) med Storytel-appen och jag är återigen navelsträngad. Det är inte Barbie eller tecknande som gäller längre utan allt annat: promenader, diskning, vila, städning och när jag spelar spel på mobilen. När Meta Velander triggade mitt minne här hemma i köket för snart 2 dagar sedan, så insåg jag ju att jag alltid har tyckt om att lyssna på böcker. Och att läsa själv. Böcker är min drog vare sig jag läser själv eller lyssnar när någon annan läser.

Droger och hörlurar

Vinsten från Storytel kom idag: hörlurar från Urbanears. Härlig orange färg! Pär är ju en aning färgfeg och hans kommentar var: ”Ja, man lär inte tappa bort dig…”. Tillsammans med min knallrosa regnjacka lär jag synas ordentligt. Mer färg åt folket!

Överdraget på bågen och kuddarna på insidan av lurarna kan tvättas. Det följde med en liten tvättpåse!
Överdraget på bågen och kuddarna på insidan av lurarna kan tvättas. Det följde med en liten tvättpåse!

Visste ni att saliven innehåller droger? En kusin till morfinet som heter opiorfin. Det handlar naturligtvis om minimala doser, men det är tillräckligt för att det skulle kunna kopplas till tröstätande; du är deppig – du äter – saliv avsöndras – opiorfinet gör att du mår bättre – du äter mer för att få må bra. Eller halstabletter! Varje läkare jag har träffat hävdar ju att det inte finns någon halstablett som egentligen har en lindrande effekt och det stämmer för det är förmodligen opiorfinet. För att inte tala om alla som hela tiden maler på tuggummi… Det här lärde jag mig medan jag lyssnade på ”Charmen med tarmen” av Giulia Enders. Det är en intressant och mycket begriplig bok. Den gör sig kanske bäst som fysisk bok eftersom illustrationerna är väldigt charmiga.