Jag hade ont i höger knä i morse och dessutom hade Pär tagit en post-it och ritat dit en småkrokig varningstriangel, skrivit ”Halt!” och satt upp den på ytterdörren. (Jag brukar tänka att det kanske står ”halt” som i stopp och då kan ingen gå ut och man blir stående vid dörren. Hahaha! Ibland är jag så fyndig att jag dånar.) Halkvarningar tar jag på dödligt allvar och träning och viktminskning i all ära, men det är inte värt att riskera fler stukade vrister eller ännu värre. I stället för att gå ut gjorde jag en kanna te, tog plats i soffhörnet och läste i ett par timmar. Najs! Ögonlocken kändes väldigt tunga efter ett tag och frestelsen att lura en stund var mycket stor, men i stället bytte jag boken mot hypnosen. När den var avklarad slumrade jag i några minuter innan jag åt lunch tillsammans med Elin. På eftermiddagen hade temperaturen krupit upp till drygt 4 grader, så då borde det inte vara halt. Halka är i och för sig inget hinder numera eftersom jag har isbuggarna, men jag misstänker att det var isbuggarna som var anledningen till att jag fick så jäkla ont efter de senaste promenaderna. Eftersom det nu var flera plusgrader och halkfritt satte jag på mig MBT-skorna, tog stavarna och gick runt Flaten (den lite längre rundan förbi ”Stallet”). Inget av knäna protesterade när jag tog mig nedför trappan och då blev jag uppmuntrad att fortsätta och det gick bra hela vägen, vad gäller smärta, men när jag kom till den sista backen (vid gymnasiet), så orkade inte armarna mer och låren kändes stumma. Tempot var stadigt och det tog 60 minuter och det var så skönt! Nu på kvällen har det uppstått en mörbultarkrock. Träningsvärken efter igår kickade loss ungefär när jag kom hem och kände mig mörbultad efter dagens runda. Det är mest ryggen och skuldrorna.
Dagens låtlisterepresentant är Humans med låten ”Water water”.
Jag stod vid balkongdörren och tittade ut på vintern. Jag uppskattar den inte. Det drog lite kallt och jag kröp längre in i koftan medan jag debatterade med mig själv. 2 plusgrader – skulle jag vara tvungen att ta vinterjackan? Jag ville inte det för den känns så klumpig tillsammans med stavarna. Hoppa över stavarna då! Jag gillar stavarna för då blir jag inte lika trött i benen och fötterna. Om jag tar en t-shirt under polotröjan borde jag klara mig med den tunna jackan för jag kommer ju att vara igång. Ett beslut fattat! Undrar om det är halt ute? Det ser torrt ut, men tänk om det är en sån där bedräglig tunn is… Jag vill inte halka!! Stanna inne då. (Vid det här laget var jag trött på mig själv.) Åh, vad mysigt att krypa ned i sängen igen! Jag var trött för jag sov dåligt inatt. Då blir det inget godis ikväll. Meh! Jag går väl ut då!! Sedan klädde jag på mig innan jag hann ändra mig igen. Mössa eller keps. Keps!
Det var inte halt och jag höll mig varm i den tunna jackan – med t-shirt under polon – och stavarna fick följa med. Vilken väg skulle jag gå? (Ständigt dessa beslut…) Jag kom till punkten där jag kunde välja mellan Landet Runt eller Korta Rundan. Beslutsångesten fick mig att stå helt stilla i säkert 1 minut. Om jag valde Landet Runt riskerade jag att bli trött och få ont och att det blev skit av alltihop. Knäna kändes inte helt hundra. Det blev korta rundan. När alla beslutsmässiga hinder var avklarade blev det en bra runda. Bortsett från Serpentinbacken som knäna inte tyckte om var tempot bra och det blev 50 minuter. Inte illa och jag får äta godis ikväll. Hehe. Godiset har visat sig vara en jäkligt bra sporre som förgyller min vardag, men egentligen är den kontraproduktiv. Skrutt samma!
Dagens låtlisterepresentant är Coast Modern med ”The way it was”. Skööön låt!
Middagen med Vårat Gäng som jag hade sådan ångest inför blev riktigt trevlig. Vi var 8 stycken (av 11 möjliga) och det var lagom för att kunna prata med alla och inte bara de som satt närmast. Jag fick dra mig undan vid ett tillfälle, efter maten före efterrätten, när det blev för varmt (klimakterievärme och varm övervåning) och jag kände att koncentrationen tröt, så då gick jag ned i det svalare köket och röjde undan lite disk. Det är fördelen med att de kommer hit jämfört med att vi åker dit. Det är lik förbaskat skönt att det är över. En oproportionerligt stor lättnad infann sig och har funnits kvar hela dagen idag.
Jag promenerade runt Flaten idag utan stavarna för jag kände mest för att komma ut och bort, ut i höstsolen och andas sval luft. Solen strålade och det blåste inte lika iskallt som igår och det var ljuvligt. Höst när den är som bäst! I fredags och igår hade jag riktigt ont i knäna, men idag har jag varit nästan besvärsfri. Jag klarade av att ta mig både nedför och uppför trappor utan att stappla och grimasera av smärta. Den slutsats jag kan dra är att ångesten hade satt sig i knäna. Spänningsvärk på sätt och vis.
Den här vackra eken står nere vid centrum. Det är ju en salig tur att de inte fick för sig att kapa den när de började göra om centrum och busshållplatserna! En bit av rondellen syns och den har vi cirklat runt i ett år nu. Snett till vänster, utanför bild, jobbar de med att göra om busshållplatserna till ett buss-torg.
Så här såg det ut i förra veckan innan trädfällningen kom igång. Flera av träden är höga och smala beroende på att de växte tätt, tätt innan husen i vår förening byggdes. På den övre bilden syns en gran till vänster och stammen på en väldigt fin tall. Nu är granen borta (den skuggade ju några balkonger, gud bevars!) och tallen var det första trädet som fälldes. Varför?!
Den här bilden tog jag idag. Min favoritgran står kvar, men det beror bara på att avverkningen har skjutits upp eftersom det var för blåsigt förra helgen och nu måste de pussla ihop det med arboristernas schema.
Jag försöker att se det positiva även i denna massaker och träden på bilden är det som kan vara positivt. En stor lind (?) och en ek har blivit synliga. Inte helt fel, trots allt.
70 minuters stavgång där kanske 20 minuter var sköna. Jag hade gått i mindre än 5 minuter när jag kände att … blä-hä! Då tänkte jag att vad ska jag göra hemma? Sitta i soffan? Jag fortsatte. Ungefär halvvägs av den planerade rundan försvann både orken och lusten. Det var kämpigt att gå resten av vägen. Minsta ojämnhet fick mig att sidsteppa och tappa farten. Bitvis bar jag stavarna. Koncentrationen kom och gick och påverkade rytmen i andningen som i sin tur påverkade orken och flytet. Jag hade ångest inför imorgon och söndag när de ska fälla träden. Den här gången fungerade inte fysisk aktivitet som ångestdämpare. Pär har åkt till Öland för att slippa trädslakten, men jag känner att jag vill konfronteras med eländet direkt. Både igår, när jag kom från affären från ena hållet och idag, när jag kom in på gården från andra hållet stod jag och tittade på träden. Jag tittade ordentligt för att se vilka träd som är markerade för att sparas och såg ett par lindar (?), några mindre ekar och några stadiga björkar bland annat. Jag försökte tänka att det kanske inte blir så farligt ändå, men det är svårt. Dessutom passerade jag en tomt där de precis hade sågat ned många träd och stubbarna stod kvar med blottade och oskyddade snittytor.
Dagens låtlisterepresentatn blir Airplane Man med låten ”We’re on fire”. Det var den som hjälpte mig att fortsätta stavgången och den var bra att gå till, så det blev åtminstone 4 minuters flyt.
Pakethämtarrunda med stavarna. 20 minuter dit och 40 minuter hem via Tennishallen. Vad skönt det var!! Att andas in-in (med bröstet, fylla lungorna) och sedan uuuut fungerar perfekt. Oftast går det av sig själv, särskilt på raksträckorna, men ibland måste jag koncentrera mig. Idag styrde fötterna medan armarna arbetade med stavarna. Jag var frikopplad och kunde bara njuta. Kroppen kändes lätt och alert. Kläderna hängde över enbart muskler som arbetade. Det var så det kändes. Allt onödigt fett som jag släpar på var lika lätt som bomull. Det är så jag vill må oftare! Problemet är att det är så många slumpvisa faktorer som behöver samspela för att få dagens resultat. Oftast är det en eller två eller tre faktorer som saknas och känslan efter ett träningspass blir att ”det är bättre än x minuter i soffan!”.
Vid (de förhatliga) trapporna finns den här färgpaletten.
Det är tvärmulet idag och det blir aldrig riktigt ljust, men utomhus känns det ljusare. Trädens löv går mot gult nu och de fungerar som ljuskällor, särskilt när det är flera större träd tillsammans.
Ljuset var väldigt behagligt och luften frisk och fuktig.
Dagens låtlisterepresentant är en ny favorit som är så bra att den ger mig gåshud. ”I’m the ice” med Raindear. Ett maffigt arrangemang med mycket bas och hennes röst som sträcker sig över hela registret. Höj volymen, gott folk!
Igår var jag ute med stavarna i 55 minuter. Jag kom inte iväg förrän efter 10, så jag gick en kortis. Det var rundan med serpentinbacken fast åt andra hållet vilket innebär en låååång uppförsbacke till Högbacka. Det var skönt. Idag har jag tränat med gummibanden. Det lätta programmet. Småtungt i början, men sedan kändes det bara bra. Jag har utökat ryggövningarna med de yogaövningar jag numera gör varje dag. Ryggen tackar och bockar. Men vad hände efter träningen? Efter duschen kände jag mig frusen (dubbla sockor plus kofta-frusen) och jag blev trött. Pär fick äta middag själv idag för jag hade noll matlust och blev sittande i soffan och lyssnade på en bok, ”Avalons dimmor”, men störde mig på uppläsaren. Jag spelade olika spel på mobilen, men det gick åt pipsvängen i alla 4. Otålighet och irritation spred sig i kroppen. Ångest! En extra Lyrica. Vid halv 19 gjorde jag te och tog med mig brödrosten med allt som behövdes in till vardagsrummet där jag åt middag medan jag läste. Teet blev gott, men inte det rostade brödet. Boken var inte bra. ”Den trettonde historien” som jag läste första gången för 9 år sen och mindes den som väldigt bra. Jag har ändrat åsikt om det. Lyrican hjälpte som vanligt och jag har kunnat koncentrera mig på att betala räkningar. Jag fryser inte längre. Nu är det barfota som gäller. Jag får pisksnärtskador av de här humör- och värmeväxlingarna!
Dagens låtlisterepresentant blir PHASES med låten ”Paradise”. Det var paradiskänsla när jag tränade.
I förrgår, efter den korta Stockholmsturen, somnade jag i soffan sent på eftermiddagen. När jag vaknade hade jag lock för vänster öra och det susade och jag var yrslig och vinglig. Vad fan nu då?! Min första tanke var att jag började bli fett leds på att det, varje gång jag tycker mig ha fått något så när ork tillbaka, dyker upp nåt nytt skit. Jag försökte att få bort locket för örat genom att hålla för näsan och blåsa ut, gäspa stort, tugga tuggummi, men icke. Jag kollade blodtrycket (132/90) – inget alarmerande. Jag googlade och genom att pricka av det jag inte upplevde som illamående, kräkningar, kraftig huvudvärk, synrubbningar etc. återstod förkylning (nä, jag är inte förkyld) eller spänningar i nackmusklerna (mycket troligt) eller kristallerna i örat (det har jag varit med om förut). Yrseln var av den gungande varianten och inte den snurrande som jag, tyvärr, har blivit van vid och den här var obehagligare. Igår kändes det bättre. Öronlocket var kvar, så jag sprayade med Vaxol utifall det handlar om vax. Idag är öronlocket borta. Tror jag. Det susar inte längre, men jag känner mig fortfarande lite vinglig.
Med hjälp av stavarna gick jag tur och retur Salem (20 + 25 minuter) och det var inga större problem. Det var skönt! Dit hade jag riktigt bra tempo och fick ett meditativt flyt tack vare andningen: in-in-uuut, in-in-uuut. När jag skulle gå hemåt igen ramlade orkeslösheten över mig och yrseln med den, men då drog jag bara ned på farten.
Dagens låtlisterepresentant blir ”Life itself” med Glass Animals.
Idag fick armarna sitt när jag tog med stavarna ut på en 45-minutare, den runda som inkluderar serpentinbacken. Det tog bara 5 minuter innan jag blev trött i armarna, men det gick hyfsat bra och stavarna har ju den fördelen att de avlastar ryggen och vristerna. När jag kom hem gjorde jag rygg-yogan igen. Klådan har minskat – halleluja!! – utan att jag listade ut vad den berodde på och jag kunde ta bort plåstret på handleden.
Dagens låtlisterepresentant blir DNCE med ”Cake by the ocean”. Den är riktigt skön och det låter småputtrigt med någon som längtar efter ”fika vid havet”, men låten har en explicit-markering, så då kan man ju räkna ut vad ”fikat” består av…
Jag tog stavarna och gick 20 minuter till Salem och hämtade ett skopaket (mer om det längre ned) och 35 minuter hem. Mitt förhållande till uppförsbackar är fortsatt ansträngt, men raksträckorna klickar jag med och där fick jag upp farten ordentligt. Najs! Mot slutet fick jag ont på utsidan av höger ben. Ett tecken på snedbelastning, det är jag medveten om, men jag vet inte hur jag ska komma tillrätta med det. Antingen har skon blivit sned, men hur skulle det ha gått till eller så vrider jag foten/benet som kompensation för att skon känns sned. Behöver jag köpa nya MBT igen?
Det har varit rejält blåsigt de senaste dagarna och nu har värmen försvunnit. Tack för det! Idag var det runt 15 grader när jag var ute på förmiddagen. Det var rejält varmt i solen, svalt i skuggan och svinkalla vindar. Knepigt väder. Jag hade jeansskjortan över träningslinnet ena vägen, men lade den i ryggan på vägen hem.
Dagens låtlisterepresentant är Fallulah med ”Dumb me down”. Den är så skön och har blivit min nya favorit!
Ironiskt nog (eller logiskt nog?) är det mina fötter som är min akilleshäl. De har alltid varit det, ända sedan jag var liten och fick konstaterat av skolsköterskan att mina fotleder var klena. Redan då stukade jag fotlederna första gången. Flera gånger. Om och om igen utan att på något sätt försöka bygga upp styrkan i dem. Så har det fortsatt. En gång i tiden tyckte jag att det var roligt med skor, jag tyckte om att köpa skor och en period köpte jag alltid 2 par av varje, 1 brunt och 1 svart. Mina fötter är korta och breda och de har faktiskt förblivit just breda eftersom jag aldrig har lärt mig gå i högklackat med spetsiga tår. Skavsår på hälar och småtår, trött i fötterna, blåsor och lätt att både frysa & svettas om fötterna. Jag får inte glömma hälsporren! Nu tycker jag att skor är ett nödvändigt ont och köper bara när jag måste och aldrig för att titta-ett-par-snygg-skor-de-måste-jag-bara-ha. Jag har ytterst sällan möjlighet att känna mig fin. Att vara barfota i ett par skor finns inte på kartan. Jag har ett par sandaler från Hush Puppies som jag kan faktiskt kan vara barfota i när det är för varmt för strumpor, men det förutsätter att jag inte går någon längre sträcka. Sedan har jag förstås Ice Bugs som passar för väderlek på den andra änden av väderleksskalan. De svåraste skorna att hitta är mellanskorna. De där som är lätta att ta på när jag inte ska gå så långt, men som ändå ger mina klena fötter Stadga & Stöd – mina fötters 2 ledord. Som jag kan ha strumpor i, men ändå hyfsat smidiga. Tidigare i sommar gjorde jag ett felköp med Crocsskorna (har bara använt dem 1 gång och har slängt in de i garderoben) och i förra veckan gick jag tillbaka till Footway.se på ny skojakt. De har ett bra söksystem med flera alternativ för att begränsa antalet träffar. Dessutom är de löjligt snabba med att leverera och det är enkelt att returnera (jag har provat). Jag filtrerade min sökning, valde och sållade noga tills det här paret var kvar.
Titta vad de sitter snyggt! Jag gillar att foten ser slank ut. Tänk bort mjukisbyxorna och byt ut de mot ett par vanliga ljusa bomullsbyxor.
De satt som en smäck och i morgon får jag inviga dem!
Jag försöker ta hand om mina fötter utöver att hitta Den Perfekta Skon. Tånaglarna är alltid kortklippta och filade och oftast lackade för det tycker jag om. Jag filar på hälarna och smörjer in. För många år sedan, minst 10, köpte jag en fil av glas på Body Shop. Den sortens fil är mycket skonsammare än vanliga sandpappersfilar, pimpstenar och – gud förbjude! – metallraspar (jag använder glasfil på naglarna oxå). För några dagar sedan höll jag fodralet upp & ned och filen gled ur, landade på parketten och gick av. Meh! Den gick fortfarande att använda. Den blev kortare på ett bra sätt – lättare att hantera – och jag tejpade över den vassa änden med silvertejp. Sedan gick jag ut på nätet för att hitta en ny! Body Shop har inga glasfilar längre, men jag hittade en hos Bodystore.com. Jag köpte en salva oxå, Aloe Vera Creme Extreme från Avivir med läkande egenskaper för extra torr problemhud – som gjord för mina hälar! Filen är behändigt kort och ena sidan är grov medan den andra är fin. Idag invigde jag båda och fötterna uppskattade behandlingen. Salvan gick in ordentligt och trots att det har gått hela 10 timmar känns fötterna fortfarande mjuka och det har ingen annan salva lyckats med.
Aloe vera-salva och en ny glasfil från Bodystore.com.
Jag trodde inte att jag skulle orka ta mig ut med stavarna idag. Det har varit dåligt med träning sedan jag började hos naprapaten mycket beroende på att det har sammanfallit med så mycket annat t.ex. tvättmaskinen och Maja. Orken har inte funnits. Den finns fortfarande inte, men jag tog mig fram och tillbaka till Salem, 20 minuter respektive 35 minuter. Dit gick det väldigt bra och det var skönt. Halvvägs hem försvann orken – poff! Jag hade inget vatten med mig den här gången för jag trodde inte att det var fullt så varmt som det visade sig vara, speciellt i solen. Fötterna har ömmat rent fantastiskt efter gårdagens zonterapi och jag har faktiskt blåmärken i hålfoten. Nu har jag haft blåmärken över allt. Det ser ut som om jag har åkt på stryk. Redan på väg hem från Salem såg jag fram emot att få sova middag. Vid 15 lade jag mig i sängen. Pär gjorde mig sällskap och vi sov middag tillsammans och vaknade kvart över 17. Fy 17 vad skönt det var!
Dagens låtlisterepresentant blir Jennifer Lopez med ”Ain’t your mama”.
