Vägning: 99,5 kg som innebär en ökning med 0,4 kg.
Jag åkte till optikern idag fast besluten att byta de idiotiska trippelslipade brillorna mot 3 enkelslipade par. Det snöade lätt. Ju närmare Stockholm tåget kom desto tätare blev snöfallet. I Stuvsta, drygt halvvägs, blev vi stående på stationen i minst 15 minuter. Jag läste och brydde mig inte så mycket om det. Till en början. Sedan blev det varmt. Folk tjattrade, mobiler plingade och varannan minut informerade tågföraren att vi stod still pga. ett växelfel i Älvsjö. Är det inte växelfel, så är det signalfel eller lövhalka eller pajsigt tåg och när man väl närmar sig Stockholm City (som Centralen heter numera), så har det kört ihop sig ordentligt och det blir kötid i stället. På Stockholm Södra klev det på en nisse med dragspel. Jag avskyr dragspel. Det tog 1 timme att komma till Stockholm mot normala 30 minuter. Magkänslan sa att optikerbesöket inte skulle sluta som jag önskade och magkänslan hade rätt. Jag fick hjälp av samma tjej som tidigare. Hon kollade att glasögonen var rätt inställda, att slipningen satt där den skulle och så fick jag läsa exempeltexten i olika storlekar. Att jag är tvungen att hela tiden prova mig fram för att hitta skärpan är det som är hela grejen med att vänja sig vid progressiva glasögon. ”Du måste ha tålamod! Minst 2 veckor.” En man i min ålder hämtade sina nya progressiva glasögon och han sa att det hade tagit 1 år innan det klickade och började gå av sig självt. 1 år!! Jag märkte att jag inte nådde fram och att jag inte skulle få som jag ville, så jag gav med mig och ger brillorna en chans till. Det är väldigt vanligt att det tar tid att vänja sig – att det tar tid för ögonen att anpassa sig – och jag har förstått att personalen ofta, ofta måste bemöta otåliga kunder som jag. Det finns ingenting att säga om det. Däremot tyckte jag inte om att man flinar åt mina svårigheter och skakar överseende på huvudet. De här idiotiska brillorna ger mig ångest, men hur ska jag kunna förklara det för dem?! Jag får panik av att veta att när jag slår mig ned soffan för att dricka te & läsa, så kommer det att bli en kamp. Jag kommer att vara så koncentrerad på att hitta skärpan att teet kallnar samtidigt som jag inte fattar något av det jag läser. Det är nästan samma sak med datorn. I skrivandets stund har jag glasögonen på mig, men det är bara ett par tre ord som syns helt skarpt. Det framkallar ingen ångest, men jag spänner mig och får huvudvärk. Okej då! Jag kan stå ut 1,5 vecka till. Kanske de 3 månader som garantin gäller, men aldrig 1 år. Tårar av frustration och besvikelse. Hemfärden gick utan andra stopp än vid stationerna och jag var hemma kvart i 12. 2 timmar och 45 minuter för ingenting – vilket slöseri med ork och tid! Jag ska byta Specsaversbutik till Tumba eller Huddinge för jag orkar inte åka hela vägen till Kungsgatan.
