Jag har promenerat både igår och idag. Igår blev det nästan 6 km, men idag blev det bara 3,5 då jag gick tur och retur Salem utan omvägar. Idag hade jag MBT-skorna och jag hörde hur fötterna utbrast ”Halleluja!”. Speciellt högerfoten (som är lite större) som blev väldigt klämd av vinterkängorna under gårdagens promenad. Tårna domnade bort och värkte resten av dagen. De värkte för säkerhets skull när jag skulle ut idag och närmade mig vinterkängorna… Skorna är för smala över tårna – jag har korta och breda fötter som faktiskt är väldigt gulliga, men det är knepigt att hitta bra skor. Jag har beställt ett par skoblock som jag hoppas kan hjälpa till att töja ut dem.
Det händer att jag köper vatten på flaska, men det är väldigt sällan. Det är så löjligt dyrt och onödigt eftersom vi har så gott vatten i Rönninge. Dessutom är det ganska svårt att hitta flaskvatten utan kolsyra eller smak. Jag kan inte dricka kolsyrat vatten vilket även jag tycker är knäppt eftersom jag inte har några problem med att drick läsk eller cider. Idag fick jag (kran)vatten på min kvarn när jag läste följande på en mjölkförpackning: ”En flaska vatten i affären kostar lika mycket som 2000 flaskor från kranen. Flaskvatten är sämre för miljön – de har åkt flera mil med lastbil. Medan vattnet från kranen inte släpper ut några avgaser alls.” 2000 flaskor med kranvatten. Nu när jag klunkar vatten från morgon till kväll använder jag min knallrosa Klean Kanteen-flaska.
Det tog 20 minuter att gå till Salem och jag hade ett bra tempo och jag har minskat tiden med 5 minuter. Allt promenerande lönar sig på flera sätt. Först gick jag in på ICA för de har Ferrarisar (till skillnad från Konsum – meh!) och så köpte jag chips och en 4-pack med Ferrero Rocher. Jag fortsatte till Apoteket där jag hämtade ut från alla mina recept och nu har jag frikort i 6,5 månad. Leve högkostnadsskyddet! Farmaceuten gick igenom mina mediciner för att se om några av de krockade med varandra. Något som de gör sedan ett par månader. Omeprazolen och Sertralinet kan försämra upptagningsförmågan av Levaxinet. Jaha, ja. Hon sa att läkaren förmodligen har koll på det här och jag svarade att jag inte har så stort förtroende för läkarna längre vilket fick henne att haja till, men hon sa inget. Eftersom jag hade ryggsäck behövde jag ingen påse och ryggsäcken blev full. Full av mediciner för både kropp & själ! Jag gick via tennishallen när jag gick hem och det tog 35 minuter och jag hade bortdomnade tår igen. En sammanlagd sträcka på 4,6 km.
35 minuter till Salem via tennishallen och 45 minuter hem via Fjärilstigen blir 80 minuters promenad av en sträcka på 5,8 km. Kroppen var svårstartad, men sedan blev det skönt och mot slutet blev det toktungt. Kroppen känns tung och trög, värk lite överallt – knäna, ryggen, fingrarna – och det känns trist. Idag kände jag mig så där sjukt stel och mörbultad efter promenaden som jag brukade göra för några månader sedan och ändå tar jag 2 Artrox per dag. Treo dagligen hela veckan.
Från och med den här veckan kommer jag att äta vanlig middag på fredagarna dvs. ingen ersättning alls. Jag har inte för avsikt att byta ut måltider hela tiden medan jag går ned i vikt för förr eller senare är det ju tänkt att jag ska äta vanlig mat alla måltider. Pär lagade en fiskrätt från Itrims kokbok: torsk i foliepaket med grillad paprika och champinjon till. Det var gott och mättade utan att kännas mäktigt.
Jag hämtade 2 paket idag. Ett av dem innehöll produkter från Itrim bl.a. en kokbok. Jag mindes att jag hade beställt flera chokladshake, men jag mindes inte att jag hade beställt de i färdigblandad form dvs. i tetraförpackningar. När jag tog emot paketet och kände hur tungt det var blev jag osäker. Jag beställde väl bara en kokbok, eller…? Hade jag snurrat till det igen?! Paketet gick inte ned i ryggsäcken, så jag gjorde som jag har gjort vid flera andra tillfällen, jag använde nyckeln till att skära upp tejpen och sedan lastade jag över allt i ryggsäcken och slängde allt förpackningsmaterial i papperskorgen. Det var när jag öppnade kartongen som förklaringen till den överraskande tyngden kom: 12 stycken tetrapack à 330 ml (ca 3,9 liter). Fasiken vad tungt det var! Ryggsäcken tyngde bakåt och jag gjorde mitt bästa för att motverka det och när jag kom hem var jag trött i ryggen och nacken, men magmusklerna fick ju arbeta.
Till Salem gick jag via tennishallen och det tog 35 minuter, direkt hem tog 25 minuter och då var det tungt (i dubbel bemärkelse…) mot slutet. 4,8 km och drygt 6000 steg, så idag har jag nått målen även med vattnet. Jag har inga problem att få i mig 2 liter vatten när jag är igång, men att dricka den mängden bara för att – det funkar inte.
Jag drack en av chokladshakerna nu ikväll och den är godkänd. Liksom hallonsmoothien som jag köpte i tisdags. VLCD-shaken med skogsbär var god i början, men nu tycker jag att den doftar för starkt, nästan parfym och smaken känns syntetisk.
Jag promenerade till Salem (20 minuter) och via tennishallen hem (40 minuter). Enligt min stegräknare är det 5 kilometer dvs. en halv mil. Det var ett makalöst vinterväder med knallblå himmel, en sol som orkat upp över horisonten (det var vid 10-tiden) och 10 minusgrader. Livsandarna vaknade. Men det går en gräns här i Rönninge/Salem. Gränsen utgörs av järnvägen och det handlar om plogning. På min sida plogas bilvägar och parkeringar. Punkt. Absolut inte trottoarer och knappt gångvägar. När jag har passerat järnvägstunneln vid Hagavägen och kommer till gångbron mot Salem, så är framkomligheten föredömlig. Skillnaden är så tydlig att det är pinsamt! På hemvägen var det plogat fram till ”tennisbron” över järnvägen där jag fick trippa fram i tidigare fotspår hela vägen ned till tennishallen. Där finns en parkering och en bilväg, så där var det plogat. Suck. Samma sak varje vinter.
Jag har minskat skärpan och lagt till en vinjett, men inget mer. Vilket ljus!
Jag funderar en hel del på orsakerna till ångestattacken i tisdags. Pär påpekade att jag ju har haft den här förändringen i tankarna länge och när den väl påbörjas slappnar jag av samtidigt som jag stressas just för att förändringen är så avgörande. Krasch! Det handlar oxå om mina rutiner. Jag älskar mina rutiner! Det är de som får mig att fungera, som gör att jag slipper tänka och det är de som gör mig oflexibel och att jag stressas när de ruckas på. De 2 senaste dagarna har jag tagit tillbaka en del av dem genom att få äta ordentlig mat, men framför allt genom att jag har gjort det på de tider jag har blivit så van vid. Känslan av det kaos som förändringen fört med sig har minskat. Men. Jag mår inte toppen direkt. Ångesten lurar i bakgrunden och jag kan inte bestämma mig för om jag ska dämpa den med en ökad dos av Lyrica eller inte. Jag känner igen ångesten från vintern 2011/12 för plötsligt står jag inte ut med tystnad, så jag lyssnar på en bok hela tiden om jag inte tittar på film med Elin. Jag har inte haft min läs & testund på ett par veckor eftersom jag inte kan koncentrera mig på sammanhängande text. Jag brukar tycka om att lufsa runt i en mörk lägenhet, men nu tänder jag nästan alla lampor när det skymmer vid 16-tiden. Det är inte bra. Inte bra alls.
20 minuters promenad till vårdcentralen och 30 minuter hem med bra tempo! Det var jätteskönt! Isigt och knölig, men med isbuggarna var det inga problem och jag hade lyckats snöra dem ordentligt, så jag har sluppit få ont efteråt. Jag har provat på Artrox från Apoteket för knäna och har tagit 1 eller 2 tabletter om dagen och kors i himla taket de hjälper! Jag tänkte på det just idag när jag kom till trappan upp till Salem centrum, så tämjde jag den utan problem. Det gjorde inte ont nedför trappan heller. På förpackningen står det att om man behöver ta Artrox i mer än 1 månad bör man rådgöra med sin läkare, så idag rådgjorde jag med min läkare. Han tittade på FASS, men kunde inte se något som skulle vara skadligt mer än att huvudingrediensen är glukosamin (en sockermolekyl) och att man kanske ska hålla koll på blodsockret om man är diabetiker. Varför kan de inte skriva det då?! ”Om du lider av diabetes bör du rådgöra med din läkare om du behöver Artrox mer än 1 månad.”
Jag hade en eftermiddagstid, klockan 15, som jag egentligen inte gillade, men som gav mig intrycket av att JP inte var lika stressad, så jag kunde fråga om lite av varje. Vi gick igenom provresultaten och enligt honom såg det bra ut. Jag bad om och fick en utskrift. Det onda kolesterolet, LDL, var 5,79 i januari, 5,61 i september och 4,81 nu i december. Den största minskningen är under de 3 senaste månaderna och den enda förklaringen jag kan komma på är aloe vera-tabletterna eftersom jag inte har gjort några större förändringar i vare sig kosten eller träningen. Blodsockret ligger precis under övre gränsen och där hoppas jag att en viktminskning kan hjälpa. Järnvärdet skulle kunna vara högre. Han kollade blodtryck, hjärta och lungor och allt var som det skulle. Vi gick igenom vilka recept som behövde förnyas och sedan var vi färdiga. Jag gick med känslan av att inte vara helt kört hälsomässigt.
En pakethämtarpromenad på eftermiddagen. Jag gick strax före 16 och då var det så gott som mörkt. Det var 3 paket som behövde hämtas och ett av dem hade jag fått 3 påminnelser om eftersom de har så trångt i hyllorna nu när det drar mot jul. Jag tycker inte om att vara ute när det är mörkt, men det kändes angeläget att hämta paketen, så jag snörde på mig isbuggarna och ryggsäcken och gick i rask takt – även i uppförsbackarna! – till Salem. Nu har det blivit kallt igen, minusgrader och det var is överallt; knölig is, mörkt och taskig syn. Spännande! Jag fick vänta 20 minuter med 12 nummer före (det händer ytterst sällan). Apotekspaketet gick knappt ned i ryggsäcken medan Footway-paketet hade ett bärhandtag. Sedan satte jag fart igen till Bamses för paketet från Lakritsroten. 20 minuter till Salem, 30 minuter hem. Det gick bra och det var skönt och jag fick ont efteråt.
Jag förde oseriös statistik på min promenad. Det var den tiden på dagen när ungar hämtas på dagis. Jag såg/mötte 6 föräldrar med ett eller flera barn. 5 mammor, 1 pappa. Av de 5 mammorna talade 4 i telefon, pappan gjorde inte det för han pratade med sitt barn. Ungarna hasar med tysta och trötta. Föräldern pratar i telefon. Jag förstår inte det här. Allvarligt: vad 17 är det som är så viktigt att man alltid måste vara nåbar?! När du inte har träffat din avkomma på hela långa dagen borde det finnas massor att prata om! Frågor och småprat. Skulle någon ta illa upp om du sa att ”Nu ska jag umgås med mina barn, så jag stänger av mobilen.”? Det är i så fall den personens problem.
I morgon ska jag till Itrim för en kostnadsfri rådgivning. Jag vill egentligen inte, men känner att jag måste. Sista utvägen. Desperation. Hopplöshet. Jag har inga förväntningar, bara farhågor. En ung, vältränad, fullt frisk människa som aldrig har haft problem med vikten, inställd på att få mig att börja träna och gå över till lättprodukter. Hur reagerar hon när hon inser att jag är 50+, i klimakteriet och tar många mediciner? Varje ny läkare jag har träffat och även homeopaten och sjukgymnaster hajar till när de, som svar på frågan om jag tar någon medicin, får en hel lista som jag skrivit ut hemma. Jag fasar för att sitta mitt emot den här människan och redogöra för mina matvanor; vad äter jag, när äter jag, hur mycket äter jag. Jag hoppas att jag inte blir överkörd, att jag har sinnesnärvaro att säga nej ifall jag känner att personkemin skorrar. 38 kg ska bort, en schäfer och jag fixar inte det själv.
I förrgår, efter den korta Stockholmsturen, somnade jag i soffan sent på eftermiddagen. När jag vaknade hade jag lock för vänster öra och det susade och jag var yrslig och vinglig. Vad fan nu då?! Min första tanke var att jag började bli fett leds på att det, varje gång jag tycker mig ha fått något så när ork tillbaka, dyker upp nåt nytt skit. Jag försökte att få bort locket för örat genom att hålla för näsan och blåsa ut, gäspa stort, tugga tuggummi, men icke. Jag kollade blodtrycket (132/90) – inget alarmerande. Jag googlade och genom att pricka av det jag inte upplevde som illamående, kräkningar, kraftig huvudvärk, synrubbningar etc. återstod förkylning (nä, jag är inte förkyld) eller spänningar i nackmusklerna (mycket troligt) eller kristallerna i örat (det har jag varit med om förut). Yrseln var av den gungande varianten och inte den snurrande som jag, tyvärr, har blivit van vid och den här var obehagligare. Igår kändes det bättre. Öronlocket var kvar, så jag sprayade med Vaxol utifall det handlar om vax. Idag är öronlocket borta. Tror jag. Det susar inte längre, men jag känner mig fortfarande lite vinglig.
Med hjälp av stavarna gick jag tur och retur Salem (20 + 25 minuter) och det var inga större problem. Det var skönt! Dit hade jag riktigt bra tempo och fick ett meditativt flyt tack vare andningen: in-in-uuut, in-in-uuut. När jag skulle gå hemåt igen ramlade orkeslösheten över mig och yrseln med den, men då drog jag bara ned på farten.
Dagens låtlisterepresentant blir ”Life itself” med Glass Animals.
Jag tog stavarna och gick 20 minuter till Salem och hämtade ett skopaket (mer om det längre ned) och 35 minuter hem. Mitt förhållande till uppförsbackar är fortsatt ansträngt, men raksträckorna klickar jag med och där fick jag upp farten ordentligt. Najs! Mot slutet fick jag ont på utsidan av höger ben. Ett tecken på snedbelastning, det är jag medveten om, men jag vet inte hur jag ska komma tillrätta med det. Antingen har skon blivit sned, men hur skulle det ha gått till eller så vrider jag foten/benet som kompensation för att skon känns sned. Behöver jag köpa nya MBT igen?
Det har varit rejält blåsigt de senaste dagarna och nu har värmen försvunnit. Tack för det! Idag var det runt 15 grader när jag var ute på förmiddagen. Det var rejält varmt i solen, svalt i skuggan och svinkalla vindar. Knepigt väder. Jag hade jeansskjortan över träningslinnet ena vägen, men lade den i ryggan på vägen hem.
Dagens låtlisterepresentant är Fallulah med ”Dumb me down”. Den är så skön och har blivit min nya favorit!
Ironiskt nog (eller logiskt nog?) är det mina fötter som är min akilleshäl. De har alltid varit det, ända sedan jag var liten och fick konstaterat av skolsköterskan att mina fotleder var klena. Redan då stukade jag fotlederna första gången. Flera gånger. Om och om igen utan att på något sätt försöka bygga upp styrkan i dem. Så har det fortsatt. En gång i tiden tyckte jag att det var roligt med skor, jag tyckte om att köpa skor och en period köpte jag alltid 2 par av varje, 1 brunt och 1 svart. Mina fötter är korta och breda och de har faktiskt förblivit just breda eftersom jag aldrig har lärt mig gå i högklackat med spetsiga tår. Skavsår på hälar och småtår, trött i fötterna, blåsor och lätt att både frysa & svettas om fötterna. Jag får inte glömma hälsporren! Nu tycker jag att skor är ett nödvändigt ont och köper bara när jag måste och aldrig för att titta-ett-par-snygg-skor-de-måste-jag-bara-ha. Jag har ytterst sällan möjlighet att känna mig fin. Att vara barfota i ett par skor finns inte på kartan. Jag har ett par sandaler från Hush Puppies som jag kan faktiskt kan vara barfota i när det är för varmt för strumpor, men det förutsätter att jag inte går någon längre sträcka. Sedan har jag förstås Ice Bugs som passar för väderlek på den andra änden av väderleksskalan. De svåraste skorna att hitta är mellanskorna. De där som är lätta att ta på när jag inte ska gå så långt, men som ändå ger mina klena fötter Stadga & Stöd – mina fötters 2 ledord. Som jag kan ha strumpor i, men ändå hyfsat smidiga. Tidigare i sommar gjorde jag ett felköp med Crocsskorna (har bara använt dem 1 gång och har slängt in de i garderoben) och i förra veckan gick jag tillbaka till Footway.se på ny skojakt. De har ett bra söksystem med flera alternativ för att begränsa antalet träffar. Dessutom är de löjligt snabba med att leverera och det är enkelt att returnera (jag har provat). Jag filtrerade min sökning, valde och sållade noga tills det här paret var kvar.
Titta vad de sitter snyggt! Jag gillar att foten ser slank ut. Tänk bort mjukisbyxorna och byt ut de mot ett par vanliga ljusa bomullsbyxor.
De satt som en smäck och i morgon får jag inviga dem!
Jag försöker ta hand om mina fötter utöver att hitta Den Perfekta Skon. Tånaglarna är alltid kortklippta och filade och oftast lackade för det tycker jag om. Jag filar på hälarna och smörjer in. För många år sedan, minst 10, köpte jag en fil av glas på Body Shop. Den sortens fil är mycket skonsammare än vanliga sandpappersfilar, pimpstenar och – gud förbjude! – metallraspar (jag använder glasfil på naglarna oxå). För några dagar sedan höll jag fodralet upp & ned och filen gled ur, landade på parketten och gick av. Meh! Den gick fortfarande att använda. Den blev kortare på ett bra sätt – lättare att hantera – och jag tejpade över den vassa änden med silvertejp. Sedan gick jag ut på nätet för att hitta en ny! Body Shop har inga glasfilar längre, men jag hittade en hos Bodystore.com. Jag köpte en salva oxå, Aloe Vera Creme Extreme från Avivir med läkande egenskaper för extra torr problemhud – som gjord för mina hälar! Filen är behändigt kort och ena sidan är grov medan den andra är fin. Idag invigde jag båda och fötterna uppskattade behandlingen. Salvan gick in ordentligt och trots att det har gått hela 10 timmar känns fötterna fortfarande mjuka och det har ingen annan salva lyckats med.
Aloe vera-salva och en ny glasfil från Bodystore.com.
Jag trodde inte att jag skulle orka ta mig ut med stavarna idag. Det har varit dåligt med träning sedan jag började hos naprapaten mycket beroende på att det har sammanfallit med så mycket annat t.ex. tvättmaskinen och Maja. Orken har inte funnits. Den finns fortfarande inte, men jag tog mig fram och tillbaka till Salem, 20 minuter respektive 35 minuter. Dit gick det väldigt bra och det var skönt. Halvvägs hem försvann orken – poff! Jag hade inget vatten med mig den här gången för jag trodde inte att det var fullt så varmt som det visade sig vara, speciellt i solen. Fötterna har ömmat rent fantastiskt efter gårdagens zonterapi och jag har faktiskt blåmärken i hålfoten. Nu har jag haft blåmärken över allt. Det ser ut som om jag har åkt på stryk. Redan på väg hem från Salem såg jag fram emot att få sova middag. Vid 15 lade jag mig i sängen. Pär gjorde mig sällskap och vi sov middag tillsammans och vaknade kvart över 17. Fy 17 vad skönt det var!
Dagens låtlisterepresentant blir Jennifer Lopez med ”Ain’t your mama”.
