Dagarna går och jag mår bra i det stora hela, men nu vet jag att jag känner av utfasningen av Lyrica. Min kropp protesterar mot att nekas drogerna, så är det bara. Jag tänker ta det ännu lugnare med åtminstone 2 viloveckor mellan varje minskning. Just nu väntar jag på att Pär ska komma hem med maten från Coop. Han fyllde år i måndags och i morgon kommer hela Vårat Gäng hit på middag inklusive svägerskans hund (under protest från min sida – hon är inte rumsren än… Hunden alltså.). Jag städade igår och idag och allt känns väldigt rent och fräscht. Jag har förresten fått en tid för samtal om en vecka – jag trodde inte det skulle gå så fort! Hon är sköterska och min tanke är att det kan vara bättre än en diplomerad psykolog för såna kan vara lite för akademiska. LG som jag gick hos för några år sedan var skötare med utbildning inom KBT och han var bra. Däremot har det bara blivit 1 promenad den här veckan. Styrketräningen hoppade jag över för att jag helt enkelt inte orkar just nu.
Etikett: psykolog
Jag behöver mer hjälp
Igår promenerade jag runt Flaten. Jag strosade. Tog det lungt och klunkade vatten. Det var ganska skönt, men lite för varmt i solen. Det är så fint längs sjön! Så ljuvligt lugnt och obefolkat – åtminstone före 10 en söndag.
Vägning: 97,4 som innebär en ökning med 0,9 kg. Fy fan! Jag lade mig igen efter att Bibbi fått sin frukost och jag tagit mina mediciner. Jag bara låg där. Ångesten kom och gick innan Lyrican kickade in. Jag var äcklad av mig själv. Så in i helvete leds! Och så vallningarna… Precis när jag har lyckats varva ned, slappna av och känner att sömnen är nära, så väller värmevågen in och i stället får jag slänga av mig täcket, koncentrera mig på att hålla ut, bara vänta på att den ska passera. Sedan sov jag till halv 12. Bibbi tjoade från köket: ”Hallå! Är du hemma? Det är matdax!!”. Jag kom på att jag glömde att ge henne frukosthö och fick dåligt samvete, men jag låg kvar. Det som fick mig ur sängen var, som så ofta, att jag var kissnödig.
Jag behöver mer hjälp! Det insåg jag när min första tanke för dagen var att jag måste, måste se till att bli mätt vid middagen för att undvika kvällstugget och att bara tanken på det gav mig ångest. Det här går inte! Jag är så fastlåst i det sättet att tänka. Det känns som att rusa runt i ett rum utan fönster eller dörrar och så stannar jag upp och tänker att jag kan försöka att springa åt andra hållet, att det kanske går bättre, men det går bara runt, runt, runt. Jag behöver hjälp! Det känns inte som att IB på Itrim har det rätta djupet utöver peppning och att ringa vårdcentralen – inga kommentarer. Att få hjälp av en psykolog över nätet kostar nästan 1000 spänn!! Då kom jag på att Bitte, som ger mig massage, sa att de har slagit sig ihop med en terapeut inom KBT och jag fick ett visitkort. Jag har mailat henne och hoppas på det bästa.
Jag är leds. Jag är mentalt trött. Jag försöker ändra mitt förhållningssätt, men jag kommer ingen vart. Egentligen vill jag bara skita i allt och vräka i mig vad jag vill, närhelst suget ramlar över mig; klockan 9, kvart över 15, halv 23. ”Aldrig mer 100!!” Det är det som stoppar mig. ”Aldrig mer 99!!” påminner mig. ”Aldrig mer 98!!” lägger jag till idag för jag kommer att ångra mig så fruktansvärt om jag ger efter. Om jag ger upp. Jag vill inte behöva ångra mig, men jag är så trött och tålamodet är försvinnande litet…
Hedersmord och blodshämnd
”Abbas hjärta” av Sigrid Edsenius med Maria Lyckow som uppläsare. Igår hade jag en allmänt usel dag som toppades av krångel med Storytel-appen (jag blir utloggad och kan inte logga in igen utan att starta om mobilen) och den ena usla ljudboken efter den andra. Jag försökte lyssna på ”STHLM DELETE”, men den var oerhört ointressant. Hårdkokt stil och språk, platta karaktärer och långsökt handling. Jag började lyssna på ”Abbas hjärta” i stället. Den var inte trevligare om jag uttrycker det så, men den var bättre, mycket bättre. Riktiga människor och – tyvärr – riktiga brott.
Abbas Rezai mördades av sin flickväns, Zahra, familj. De ogillade förhållandet, familjens heder riskerades. Mordet och tortyren beskrevs detaljerat, men kortfattat och jag var gråtfärdig. Hur kan man göra så mot en annan människa?! Boken väcker många känslor och tankarna virvlar. Jag försöker förstå. Jag vill förstå, men jag kan inte. Ren information och fakta kan jag ta till mig, men jag har inte förmågan att sätta mig in i det sättet att tänka. Det är mig lika främmande som att någon människa skulle vara mindre värd än andra. Hur kan en familjs heder vara viktigare än en människas liv? Hur känns det att tvingas fly från sitt hemland?
Något jag blev förvånad över, men som är värt att tänka på är att hedersmord inte är strikt kopplat till islam. Faktiskt. Det har att göra med patriarkalt styre där kvinnan inte har något värde. Det finns flera religioner som har hederstänkandet ”Hedern är som ett glas vatten”, säger Zahras pappa, ”om man spiller ut det kan man inte få det tillbaka.” Det som verkar skilja mordet på Abbas från de flesta andra hedersrelaterade morden är att de inte dödade Zahra; det är vanligare att båda mördas.
I Zahras familj var alla barn oerhört kontrollerade av främst pappan. De blev förödmjukade och misshandlade mer eller mindre dagligen. Familjetraditionen innebär att sönerna uppfostras till att hålla kolla på sina systrar. När hon gör något fel har de i uppgift att tillrättavisa, uppfostra, slå henne. Om de protesterar åker de själva dit. På ett sätt blir även de offer.
I boken ”Medinas juvel” av Sherry Jones får man följa Muhammed från början när han blir Allahs profet och arbetar fram de levnadsregler som muslimerna skulle följa. I en av Muhammeds uppenbarelser föds idén med att kvinnan ska beslöjas eller sitta dold bakom en skärm. I första hand för sin egen skull (för att slippa alla liderliga blickar från män). I boken ”Abbas hjärta” visar det sig att Zahras mamma tror på magi, att det är vanligt i den del av Afghanistan som hon och hennes man kommer ifrån. De hävdar att kvinnan utstrålar sexuell magi som mannen inte har en chans att stå emot och av den anledningen bör hon vara beslöjad. ”Mannens heder sitter mellan kvinnans ben” är ett uttryck som finns i boken. Varför kan inte mannens heder bestå i att han klarar av att stå emot en (lockande) kvinna? Varför läggs ansvaret för hedern på en annan människa? Ta ansvar för dina egna handlingar, vill jag utbrista.
Vid tidpunkten för mordet på Abbas, november 2005, var både hedersbegreppet och hedersmord nytt i Sverige och för de svenska myndigheterna. Nu vet man att ett hedersmord alltid planeras i förväg, i första hand av familjens/klanens män och att det är vanligt att en yngre man som inte är straffmyndig tar på sig ansvaret. Det var Zahras äldsta bror, som var 17 år då som tog på sig ansvaret och i rättegången som följde friades föräldrarna helt. Det gick några år medan brodern satt av straffet på en ungdomsvårdsanstalt och kom i kontakt med en psykolog som en del av behandlingen. De samtalen fick honom att tänka om och han bad om resning i fallet. Tillsammans med den tekniska bevisningen förklarades föräldrarna skyldiga till mord och dömdes till fleråriga fängelsestraff med livstids utvisning efter avtjänat straff. Brodern hade vid det laget suttit av det straff han dömdes till vid den andra rättegången.
Den tanke som får starkast fäste hos mig efter att ha lyssnat färdigt är att, så länge det finns kulturer som värdesätter familjens heder högre än kärleken till sina barn kommer det att vara svårt att få fred på jorden. Hederstänkandet begränsas inte till familjen eller klanen. Hedern kan gälla ett helt land, en religion. Så länge det finns kulturer där männen har totalitär makt är det kört. En annan tanke rör Elins förre pojkvän och hans familj som har en form av hederstänkande, men jag vet inte hur stark. Vad skulle ha hänt om Elin och han hade framhärdat med sitt förhållande?
Nutida exorcism
Igår såg jag dokument utifrån på svt.play och det handlade om nutida exorcister i Polen. Allt fler präster utbildar sig i exorcism och allt fler polacker tror sig vara besatta av onda andar. I programmet ställer man frågan varför ökningen kommer nu, men jag tycker inte att jag fick något svar. Det finns kanske inget svar. Kanske beror det människans känsla av maktlöshet inför miljöförändringar, naturkatastrofer och politikers handlingsförlamning och då vänder man sig till religionen med allt vad den innebär.
En av prästerna som är med är även psykolog och det är en intressant och ovanlig kombination för, som han förklarar, prästerna är rädda för vetenskapen och vice versa. Han får en unik dubbel synvinkel. Trots att han är präst eller tack vare att han är psykolog inser han att det inte finns besatta människor.
Det här är Polen på 2010-talet och det räknas som ett modernt land samtidigt som det religiösa har ett starkt grepp om folket och för det tillbaka till medeltiden med ett snävt, kategoriskt och fördömande synsätt. Programmet tar upp 3 fall, 3 unga kvinnor som utsätts för exorcism eftersom både de själva och deras anhöriga anser att de är besatta av djävulen. Kvinna 1 upplever homosexuella känslor som hon tolkar som att den onde vill förleda henne. Kvinna 2 visar en kraftigt förändrad personlighet och får anfall flera gånger om dagen. Kvinna 3 har tappat intresset för religionen. Om det hade handlat om 3 kvinnor som blivit elaka och hatiska och som genom att ”kasta onda ögat” omkring sig fick människor att falla döda ned, så hade jag blivit fundersam, men jag tittar väl på för mycket film. Det här handlar om okunskap och den rädsla som andra upplever när någon börjar ifrågasätta sin omgivning. Det handlar om utanförskap och ångest. Ångest kan man behandla med KBT eller mediciner. Det går att bli fri från den. Utanförskap kräver acceptans främst från en själv. När det gäller kvinna 2 tänkte jag på hjärntumör. Att alla 3 kvinnor skrek ordlöst har inget att göra med djävulen. Om ångesten blir tillräckligt stor hjälper det att skrika rakt ut i brist på annat. Det har jag egen erfarenhet av.
Om jag hade förts in i ett rum och hållits fast av 4 män (inte en kvinnlig präst så långt ögat kunde nå) som mumlar böner, tvingar mig att dricka vigvatten och trycker ett krucifix mot mitt ansikte, så hade jag tyckt att det var jävligt otäckt även om jag vetat vad jag gav mig in på. Jag hade blivit rädd, fått panik och ångest och till slut vrålat rakt ut. Tacka fan för det, men jag hade inte varit besatt av djävulen! Filmen var otäck, men inte på skräckfilmsvis utan för att den visar den negativa sidan av religion och att den sidan inte har förändrats trots att det har gått många hundra år. Det är aldrig bra när präster tillåts ha makt.