Dagarna går och jag mår bra i det stora hela, men nu vet jag att jag känner av utfasningen av Lyrica. Min kropp protesterar mot att nekas drogerna, så är det bara. Jag tänker ta det ännu lugnare med åtminstone 2 viloveckor mellan varje minskning. Just nu väntar jag på att Pär ska komma hem med maten från Coop. Han fyllde år i måndags och i morgon kommer hela Vårat Gäng hit på middag inklusive svägerskans hund (under protest från min sida – hon är inte rumsren än… Hunden alltså.). Jag städade igår och idag och allt känns väldigt rent och fräscht. Jag har förresten fått en tid för samtal om en vecka – jag trodde inte det skulle gå så fort! Hon är sköterska och min tanke är att det kan vara bättre än en diplomerad psykolog för såna kan vara lite för akademiska. LG som jag gick hos för några år sedan var skötare med utbildning inom KBT och han var bra. Däremot har det bara blivit 1 promenad den här veckan. Styrketräningen hoppade jag över för att jag helt enkelt inte orkar just nu.
Igår gick min promenad runt Flaten och längs strandpromenaden. Alltid lika skönt att gå där! Jag stängde av musiken och lyssnade på fåglarna och suset i träden. Det var 2 skäggdoppingar som kurtiserade varandra ganska högljutt. Sedan vred de sina huvuden åt höger och vänster, höger och vänster blixtsnabbt som bara fåglar kan och det verkade som att de var oroliga att någon hade sett dem. Finingar! Det finns bävrar vid Flaten! Jag har inte sett några tecken på det tidigare.
Det var inte alltför länge sedan de var där…
Det pågår – fortfarande – en trädkapningsfrenesi runt om i kommunen som jag absolut inte tycker om och som förfular omgivningarna rent otroligt. Vid Rönninge Kungsgård ligger de här travarna och de blir bara högre… Numera finns det inget ljud som ger mig sådan ångest som ljudet av en motorsåg. Det skulle vara av ett djur som plågas.
Travarna i sig är även de fula och jag blir ledsen. Ångest.
Gårdagens promenad tog 70 minuter och då var den bitvis långsam, helt stillastående varje gång jag tog en bild. Idag gick jag ut igen – fjärde promenaden den här veckan! – men det blev ”bara” tur och retur Filmkedjan för att hämta det efterlängtade bokpaketet med bland annat ”Kurtisanen” av Anna Laestadius-Larsson som jag verkligen ser fram emot att läsa. Igår kom äntligen den femte delen i Lövberga-serien av Göran Redin: ”En ensam färd”!!
Dagen började med att jag ringde psyk i Södertälje för att förnya receptet på Lamictal. Nu är jag uppe i 6 tabletter à 25 mg per dag, så de har en strykande åtgång. Jag fick beskedet att en läkare skulle ringa upp mig vid 14. Då så!
Tvättmaskinsdoktorn dök upp strax före 9 med rätt reservdel och då var felet snabbt åtgärdat. Vi får betala ca 1600 kr varav gummiringen som behövdes kostar en dryg 100-lapp. Huvudsaken är att jag kan tvätta obehindrat! Just nu går den sista maskinen och sedan har jag tvättat ikapp. Borta är alla pappkassar med sorterad tvätt och det lilla vi har samlat på oss ligger åter igen i tvättkorgen där det är meningen att det ska samlas.
Sedan gick jag ut. Under helgen var det varmt, upp emot 17 grader, men idag hade temperaturen sjunkit till endast 4 vilket jag föredrar. Jag masade mig runt Flaten medan jag lyssnade på min lugna lista. De gånger jag hade motvind var det kalla vindar och skyarna var mörka. Flera mindre snöbyar drog förbi medan jag knatade på. En relativt backfri runda, så det kändes inte fullt så tungt, bitvis var det till och med skönt.
En blandad kompott av sjöfåglar. Det är inget superfoto, men det som var intressant i situationen var att de satt precis på kanten till isen som – förvånande nog – ligger kvar.
Jag fick telefonsamtalet från läkaren mot slutet av rundan. Det var en överläkare som ringde i stället för den som hade satts upp på telefontiden, men som var sjuk idag. Den här läkaren ringde kvart över 10 i stället för vid 14 som avtalat. Lurarna jag fick i födelsedagspresent, Jabra Elite 65t, är suveräna på de flesta sätt. Ljudet är fantastiskt och det är skönt att slippa sladdarna. De sitter bra även om jag får lite klåda i öronen av silikonet. Det finns en anti-brus-funktion där jag kan slippa störande ljud från omgivningen och den är väldigt användbar till exempel när jag diskar eller det blåser mycket ute, men den är inte bra eftersom eventuella bilar inte heller hörs… Jag har svarat på telefonsamtal inomhus och det har fungerat problemfritt, men idag, när jag var ute hade läkaren svårt att höra mig och då låg mobilen i jackfickan. Mottagningen blev riktigt bra först när jag höll upp mobilen i höjd med ansiktet. Ett litet minus, men jag tycker ändå inte om att tala i telefon och svarar aldrig på samtal som jag inte vet ska komma.
Ett missmod hänger över mig på grund av att jag får så ont efter varje promenad. Jag försöker verkligen att inte halta, att belasta båda benen lika mycket och det är svårt. Det slutar ofta med att jag har ont i båda knäna. Jag har inte gått upp i vikt. Inte ned heller, för den delen. Jag ligger kvar på 106-107 kg. Tyvärr. Kanske kommer jag att orka ta tag i kosten nu när det själsliga är stabilt, men jag vet inte om jag har lust…
Tvättmaskinen har varit obrukbar i ett par veckor. Den läcker vatten varje gång den ska tömmas. När den sedan slutade centrifugera ringde jag Cylinda. Idag kom reparatören. Det visade sig inte vara det fel vi trodde utan beror på att gummilisten runt insidan av luckan har klämts sönder och det i sig innebar 2 saker. 1: han hade inte med sig rätt reservdelar utan måste återkomma om 1 vecka. 2: eftersom det är vi som har pajat den gäller inte garantin. Dubbelfel från vår sida. Han sa att vi kan använda maskinen om vi klämmer in en handduk runt nedre kanten av luckan för att fånga upp vattnet och det har jag gjort. Det var småbråttom att tvätta bland annat handdukar. Mina underkläder och vissa tunikor har jag stått i köket och handtvättat en gång i veckan. Det går an med små plagg…
Jag vaknade kvart över 4 i morse och kunde inte somna om. Stressad! Reparatör och Selma och matleverans och burstädning och fan och hans moster. När Pär steg upp vid 5 var jag vaken och frågade om han inte hade möjlighet att jobba hemma på förmiddagen för att ta emot reparatören och det hade han! Vilken lättnad! Selma och M kom redan halv 8. Dagens första promenad tog 1 timme i småregn och snöblandat regna. Torka hunden och torka jackan. Den andra promenaden tog 25 minuter i hällregn. Torka hunden igen och torka jackan igen, så med den läckande maskinen är det blött både ute och inne. Jag har haft huvudvärk mer eller mindre hela dagen och är trött, så trött. Det blir samma cirkus nästa måndag…
Två och en halv vecka utan egentlig träning och utan att justera ätandet har lett till en viktökning på 1 kg. Det är väl inte så mycket egentligen, men det kilot känns. Det känns när det försvinner och det känns ännu mer om det kommer tillbaka. Jag känner mig tung och otymplig och har ont överallt. När jag vaknade i morse ville jag inte något. Tung och klumpig. Minnet av förra måndagens promenad som gjorde så ont. Allmän tristess och otillfredsställelse. En kombination av elände som stressar mig och ger mig huvudvärk. Men jag kom iväg på en promenad. Faktiskt! Jag bestämde mig för att gå långsamt. Det viktiga var att komma ut och iväg, inte att hålla ett högt tempo. Jag lyssnade på min lugna lista. Efter ungefär tredje låten och en långsam lunk gick pulsen ned. Andningen sjönk från struphuvudet till magen. Det var så skönt! Det bästa av allt var att jag inte haltade, att vridningen av knäet äntligen har rättat till sig efter 2,5 vecka. Jäss! Visserligen kände jag mig stel efteråt, men jag känner mig alltid stel efter all träning. Jag gick min kortaste runda och det tog 55 minuter i snöglopp och med behagligt få människor i rörelse.
”Don’t trust the rain” har jag haft på min lista i ett par år nu och jag tröttnar inte. Den är lugn och mjuk, lätt och svävande.
Don’t trust the rain to fall /better wash away your tears / Go easy on your self / don’t trust the rain…
Jag sov uselt, riktigt uselt, i natt och jag är så jäkla trött och jag vet att det påverkar mitt mående, men jag skriver i alla fall att nu är det inte roligt. Okul. Trött. Ont. Ångest. Benet är fortfarande inte bra och blev inte bättre av att jag har gnott omkring och städat i närmare 4 timmar. En kort promenad, tur och retur Filmkedjan, igår var även den för mycket. I onsdags åkte Elin och jag till svägerskan med familj för att hälsa på Valletta (hon är ljuvlig!!) och jag hade vanliga kängor = ont. Jag är leds. Jag käkar Alvedon. Jag mår dåligt av att inte kunna träna regelbundet!
Idag fick jag böckerna från Göran Redin och nu har jag de 4 första delarna i inbunden form! När jag öppnade paketet och såg att det inte var de urfina omslagen som jag är van vid, så blev jag oerhört besviken. Jag började nästan gråta och fick lust att returnera dem med vändande post. Omslaget är en väsentlig del av en bokupplevelse för mig och de här omslagen är förmodligen från den första upplagan. Nu har jag haft möjlighet att tänka och lugna ned mig och jag ställde mig följande fråga: om Göran Redin hade frågat mig om det hade någon betydelse att det inte var samma omslag hade jag då tackat nej till böckerna? Det hade jag inte gjort. Då så!
Det ramlade ned mer snö igår och inatt. Jag gav mig iväg på en promenad 20 i 10 och jag var beredd på att få pulsa och slira. Jag gick runt Flaten och började med att gå längs Rönningevägen där trottoarerna var plogade och det var problemfritt att gå. Jag fortsatte hela vägen förbi förskolan Ängstäppan och sedan svängde jag av mot Stallet och det var fortfarande plogat. Efter det blev det till att promenera längs med vägen och där var det oplogat hela vägen fram till Dånviksvägen som plogats, men snörenset hade de låtit ligga kvar på trottoar och gångväg (det är ett jäkla sätt!!!) och det var så satans tungt och slirigt i bortåt 500 meter. En rumpträning som heter duga! Jag trodde att jag aldrig skulle komma fram! När jag nådde korsningen vid tunneln nedanför gymnasiet blev det lättare att gå, men då var jag grymt trött i benen! Jag hade huvudvärk redan när jag gav mig av hemifrån och den har stannat kvar plus att ryggen värker erbarmligt. Treo, Alvedon novum och massagebältet plus uppmjukande övningar, men ryggvärken är kvar.
Jag kallar det Stallet för att det gick hästar där, men det är några år sedan.
Igår vaknade jag klockan 5 eftersom jag var kissnödig och sedan kunde jag inte somna om. Det är inte första gången det blev så. Jag har fått ändra tiden för min kvällsmedicin inklusive Stilnoct för att kroppen inte ska inbilla sig att den har sovit färdigt redan klockan 5 för jag har så svårt för de där svintidiga timmarna särskilt så här års. De gånger jag har lyckats somna om närmare 7 har jag sedan varit så trött när mobilen väckt mig vid 8 att jag inte har orkat stiga upp, än mindre komma iväg på någon promenad, men igår gjorde jag inte så utan steg faktiskt upp före 7 och åt frukost i lugn och ro, drack te och väntade på dagsljuset. Kvart i 9 gick jag ut och då var det 10 minusgrader och det nöp ordentligt i kinder och näsa. Det blev ännu en långpromenad på 70 minuter, men det var inte lika skönt som i söndags och jag fick så ont i hela kroppen efteråt – det sliter att halka runt och trippa runt ojämnheter. Resten av dagen var jag äckeltrött och hade jag varit 3 år hade jag gnisslat och gråtit högt.
Inatt sov jag tungt och idag vaknade jag vid halv 9, men låg kvar i sängen en dryg timme till. På dagens schema fanns ett pass med gummibanden, men när det drog ihop sig tog det emot rejält. Jag var så trött och jag hade ingen lust. ”Vad 17 ska jag göra hela eftermiddagen då?” Jag tränade med gummibanden. Det var tungt och flåsigt, men jag orkade igenom hela passet och det känns rejält i överkroppen. Det tog emot. Det var tungt, men det var likafullt skönt!
Igår åkte Mio hem. Han är oerhört söt och inte svår att ha hand om, men det har likafullt inneburit ett stressmoment av ångestframkallande mått och igår kväll började jag slappna av för första gången sedan i lördags. Om det inte hade varit för att det kom så tätt inpå problemen med medicineringen, så hade det kanske gått lättare.
Jag somnade tidigt igår, vinglade upp på toaletten någon gång mitt i natten, somnade om och sov till strax efter 7. Jag tycker fortfarande att de mörka morgontimmarna är ångestladdade och föredrar att ligga kvar i sängen för att slippa konfronteras med dem och det gjorde jag i morse med. Klockan 8 larmade mobilen för att Bibbi skulle få sin frukost och då steg jag upp. Den här gången gick jag inte och lade mig igen för det kändes faktiskt som att jag hade sovit färdigt, så klockan 9 steg jag ut genom dörren, väl påpälsad och påbörjade en 75 minuters promenad. Det var 4 minusgrader, men det hade slutat blåsa. Det var skönt och jag kom in i en behaglig lunk tack vare att jag lyssnade på musik för första gången på över 1 månad. Vid de 3 tidigare promenaderna hade jag inte vatten med mig och det var ett misstag, så trots minusgraderna hade jag nu en gammal Loka-flaska som jag fyllt med ljummet, nästan varmt vatten och det underlättade faktiskt den sista fjärdedelen. Att fötterna har mått uselt efteråt, det hjälper ingen vätska mot.
Den senaste månaden har jag gått ned ca 2 kg, mycket beroende på att jag mådde så illa och hade svårt att äta och en viktnedgång som kommer av att äta för lite (som inte är det samma som att äta mindre) brukar inte vara hållbar, men jag ska göra mitt bästa och att jag orkar promenera förbättrar förutsättningarna. Midjemåttet har minskat med 2 cm sedan i november och med 4 cm sedan jag började mäta i september.
Pär kommer hem från Öland idag. Han brukar alltid handla i en gårdsbutik på vägen hem. Deras ägg är mycket godare än de från Konsum! Han brukar även få handla åt övriga släkten och det har han gjort den här gången. Svägerskan med familj ska komma hit ikväll för att hämta sina ägg och sin potatis och då vill Pär passa på att bjuda på middag. Hemgjord pizza gjord på pizza-kit. Från att ha varit helt solokvist i nästan 1 vecka blir det rena rama invasionen. Kortvarig, men likafullt en invasion.
