Jag har promenerat idag och kroppen befinner sig så smått i chock. En vanlig lunk runt Flaten som tog hela 70 minuter, så inte gick det fort inte. Det kändes tungt och ovant. Det som kändes ovant var att röra mig upprätt och framåt. De senaste veckorna har jag legat hos naprapaten eller i soffan alternativt ränt runt i Crocsen eller dubbelvikt som en fällkniv när jag har målat, gnuggat, slipat och krälat. Ungefär som den där bildsekvensen som illustrerar hur apan rätar på sig för att till sist bli en homo sapiens.
Jag lyssnade på en bok i förra veckan medan jag målade trappan, ”Jag är sjuk” av Lisa Jisei med Frida Möller som uppläsare. Den handlar om ortorexi, en ohälsosam inställning till träning som faktiskt kan leda till döden om den inte behandlas. Just det – det går att träna ihjäl sig och det går fort när man, som Lisa Jisei, har en ätstörning (anorexi) i bagaget. Det som var det största hindret i kampen att få vård var att hon inte såg sjuk ut. Hon var vältränad med muskler och noll underhudsfett och BMI visade att hon inte var underviktig trots att hon levde på under 500 kcal/dag trots vansinnigt hård träning. Jag har länge ansett att BMI är en helt felaktig måttstock och den här boken bekräftade det. Mitt vanligaste argument är att Mr Universum som består av 110% muskler och mindre än 0% fett kan ha samma BMI som jag som är uppbyggd på nästan motsatta sättet. Muskler väger mer än fett. WHTR som betyder Weight toHeighT Ratio där man mäter runt magen vid naveln och delar det måttet med sin längd i centimeter är betydligt mer korrekt. Det allmänna målet är 0,5 eller mindre. Själv får jag 0,7. Hm. Det är ju inte så helt åt skogen ändå…
