En ljudbok. ”Tribunalen” av Nina Åkestam Wikner. Inläst av Emma Peters.
Josephine K vaknar upp i, något som visar sig vara, ett häkte. Hon minns inte hur hon hamnade där och hon vet inte vad hon är anklagad för. I rättegångssalen finns en ung kvinna med näsan i mobilen. Hon är en influenser som kallar sig Unicorn97. Hon leder rättegången mot Josephine K gällande ”grovt problematiskt beteende”. Det är en feministisk domstol och rättegången följs och kommenteras av tusentals upprörda följare.
För varje åtalspunkt får lyssnaren (av boken) en inblick i Josephine K:s bakgrund och liv. Eftersom hon är aktiv på alla sociala medie-plattformar har Tribunalen fått ihop en gedigen grund för åtalet. Det är här den satiriska tonen börjar ljuda och den blir allt starkare. Unicorn97 och hennes följare använder så många uttryck och en terminologi som nästan blir byråkratisk, men saknar förmågan att formulera sig på vanlig svenska. Josephine K har passerat 40 och har både livserfarenhet och en vokabulär som höjer henne över domstolen, tycker jag som själv är en ivrig anhängare av språkvård och att det är oerhört viktigt att ha en stabil grund i sitt hemspråk.
Varje gång Josephine K protesterar mot en åtalspunkt som konsekvent bygger på något hon skrivit eller sagt d.v.s inget agerande bemöts hon med att det inte spelar någon roll vad hon tycker eftersom hennes ”följare har rätt till sina känslor”. Det är hon som måste ta ansvar för hur det hon säger ”landar hos mottagaren”. Känslor, känslor, känslor. Kravet på bevis knuffas helt åt sidan. Allt fokuserar på hur kränkt någon blir av ett uttalande eller formulering oavsett mängden fakta som finns i grunden. Det är precis det som antivaxxarna bygger hela sin rörelse på tillsammans med alla dem som protesterade mot de begränsningar som var nödvändiaga i samband med Covid-19. Den politiska korrektheten har lett till att varje person som hamnar i offentligheten, frivilligt eller ofrivilligt, blir trängd för hur hon/han än gör får hon/han skit för det, blir hotad med våldtäkt eller mord.
Emma Peters, inläsaren, är en av mina favoriter! Hon är särskilt bra när hon, som i den här boken, ger röst åt personer i tonåren och tidiga 20-åren med sin överdramatisering och ”meh-ande”.