Elin bor hemma den här veckan eftersom det är hon som har huvudansvaret för Ellie och idag fixade hon marsvinens frukost, så att jag fick sovis. Jag sov inte så länge, till strax efter 9 för det verkar som att min kropp är inställd på 8, men det är ändå skönt att inte behöva hetsas av utsvultna husdjur när jag hanterar knivar för de är ju vegetarianer. Hehe. Efter lunch blev det ett pass med gummibanden. Benövningarna var flåstunga, men sköna på ett självplågaraktigt vis. Jag känner mig väldigt mörbultad och har stukningsont i foten.
Den här låten finns på min inomhuslista. Jag har flera med Susanne Sundför. Härligt svävande musik.
Jag fick den här bilden i ett MMS från Pär med ett enda ord i texten: ”Problems…”. Renar är roliga och tror benhårt att det de inte ser, det finns inte. De vänder rumpan till och så ”ur syn ur sinn”. Kolla skylten för köbildning längst till höger. Hihi.
Det var 19 grader när jag kom in i köket klockan 8 för att frukostera 3 tjoanden marsvin. Min egen frukost bestod av grekisk youghurt med resten av hallonen från igår. 10 över 9 hade jag vattenflaskan i ryggsäcken och stavarna i nävarna, men jag ångrar att jag inte tog kepsen för det var varmt i solen. Riktigt varmt. Stavandet gick väldigt bra även om det tog lite tid innan flytet infann sig. 2 rejäla pust & vattenpauser och jag var duktigt trött när jag kom hem igen efter 70 minuter. Det är skönt att vara ute på morgonen och då tänker jag inte bara på värmen utan för att de enda som oxå är ute då är hundarna som släpar på sina ägare och andra som tränar. Kanske drack jag ändå för lite, kanske var det avsaknaden av skyddande huvudbonad, kanske tog solen mer än jag trodde, men jag har varit så himla trött och tung hela dagen och huden hettar från solen. Jag lade mig till rätta i soffan för att sova en stund, men jag lyckades bara slumra in i kanske en kvart. Åskan har mullrat i flera timmar på eftermiddagen och det har till och med blixtrat. Najs! Sedan kom regnet och temperaturen sjönk flera grader.
Jag har hittat tillbaka till musiken. Det känns som om det är flera år sedan jag lyssnade på musik under mina promenader. Det har bara varit bok efter bok efter bok, men i lördags blev det musik i stället och det är lättare att få upp ett tempo med musik i stället för prat. End of discussion! De senaste dagarna har jag gått igenom mina spellistor och rensat ganska hårt och gjort mitt bästa för att hinna ikapp när det gäller all ny musik.
Brunbjörnen är stor, tung och kan vara farlig och rent intellektuellt vet jag det, men för mig är den en nalle. Punkt slut.
Morfar björn är 17 år och berättigad att sitta i solen och relaxa.
Mamma björn har fullt upp med 2 av ungarna som brottar ned henne för att komma åt lunchen.
Nalle!
2 björnungar busar i badet.
Rovfågelvisningen var imponerande och den inleddes med att hervévråken kom inflygande, gjorde en sväng över publiken och landade hos falkeneraren. Ståpäls!
Hervévråken kan springa och det är ingen mesig halvlunk utan långa, spänstiga steg.
Falken kan komma upp i hastigheter av 300 km/timmen, kan få korn på ett byte på flera kilometers avstånd och har ett skyddsögonlock för att slippa blinka. Dessutom sluts andningshålen i näbben för att underlätta. De små liven nere på marken är chanslösa …
Berguven har fransiga vinpennor som gör att den glider fram ljudlöst. Den är ståtlig!
En kapybara. Världens största gnagare och nära släkt med marsvinen trots att levnadssättet påminner om flodhästens.
”En kort sorts struts som stavas e-m-u. Ekonomiskt klen och lite småaggressiv. ” Galenskaparna ur ”Alla ska bada”
Jag gillar getter! De är egensinniga och personliga och otroligt söta. För att inte tala om killingarna eller getvalparna som Elin kallade dem.
Närbild på en av järvarna. De hade ungar oxå.
Vi åt lunch på Nham Nham, currykyckling med ris där riset och grönsakerna utgjorde 90% av maträtten som kostade 89 kronor inklusive dryck (vattning äppeljuice). Allt utom maten är bra med Kolmården. Det är bättre att ha med sig matsäck. Matställena är dyra och fantasilösa. Det vi åt igår var gott, men det hade mättat bättre med mer kycklingbitar.
Delfiner. Det är någonting med delfiner. Jag känner en dragning till dem som är annorlunda jämfört med den jag känner för pälsiga fyrbeningar. De fyller mig med glädje och värme. De verkar lika glada som quokkan. Lika personliga som geten. Lika vänliga som hunden. Styrka och smidighet och lekfullhet. Jag kände av både kärlek och respekt mellan delfinerna och deras tränare. De hade roligt!
När showen drog igång och delfinerna kom farande i grupper om 2 och 3 då rann glädjetårarna nedför kinderna.
Världens bästa jobb!
Showen var snygg och påkostad, men det blir snuttifierat när de försöker få med hoten från människa och miljö genom att dramatisera det och dränka allt i musik från Bond, Star Wars och Pirates of the Caribbean. Den här gången var det tur att vi såg showen för Lagunen var stängd, så det fanns ingen annan möjlighet att se delfiner, men nästa gång kommer vi att hoppa över den.
På väg till delfinshowen tittade vi in hos tigrarna, men vi hade inte tid att stanna och sedan glömde vi att gå tillbaka …
Efter delfinerna tog vi oss uppför en av de brantare backarna på jakt efter en toalett och då fick vi syn på ”Safari” och en lång kö och jag hörde någon som sa ”Det är väl där man kliver på?”. Kliver på vad, undrade jag. Kanske ett sånt där mysigt litet tåg som tuffar runt djurparken? När vi hade kissat övertalade jag Pär om att det kunde bli kul och det var lite av ”Åh, kolla en kö! Vi ställer oss i den och ser vart den leder!”. Kön var lång, men rörde sig hela tiden och slutade framme vid linbanans gondoler som har gjorts om helt och har läckra djurtryck utanpå och djurmönstrade (stenhårda) säten. Vi fick en egen giraff-gondol och gled iväg.
En vidunderlig utsikt över Bråviken.
Jag snodde omkring på sätet, fram och tillbaka, som en 3-åring med brallan full av myror och jag var nära att trycka mig ut genom skyddsgallret i hopp om att kunna klia på ….
… giraffen! Om jag sträckte mig liiiiite till.
Familjemåltid.
De flesta lejonen låg under ett tak och sov middag och det såg så mysigt ut. Lejonhannen hade lagt sig på rygg lite bredvid. Jag skulle kunna ge en hel del för att få komma nära och bara hålla om …
3 elefantrumpor.
Längst in i hörnet, bredvid elefanterna bor surikaterna, mina hjärtefavoriter efter delfinerna. Det rådde full aktivitet med många vuxna och flera ungar och mitt i allt det här måste någon hålla vakt.
Sture surikat hade stenkoll på allt som rörde sig i luften.
En hel hög med både stora och små som tjattrade på på ungefär samma sätt som marsvin gör.
Liten med en stor som trygghet.
Schimpanserna var förkylda och fick antibiotika och skulle lägga sig redan klockan 16. Det slappades högt och lågt när vi tittade förbi.
Man kan slappa i grupp …
…. eller så har man en egen kupé.
Gorillorna bodde granne med scimpanserna, åtskilda av vatten. Det var inget röj där heller och den här gorillan verkar undra varför han ska ställa upp?
Vi hann inte med allt vi ville se och vi hade nog behövt övernatta och dela upp allt på 2 dagar. Nästa år kanske?
När någon använder en vanlig bettskena till något hemskt.
Inger hatade sin lillasyster Angelica. Hata är ett starkt ord, men det fanns inget annat ord som var tillräckligt kraftfullt för att beskriva hennes känslor inför sin syster. Hon hade inte känt så hela sitt liv utan känslan hade vuxit fram under det senaste året. Året då hon förlorade sin syster.
Det skiljde bara 10 månader mellan dem vilket gjorde att de följdes åt som ler och långhalm de första tretton åren och även hamnade i samma klass varje årskurs. Sommaren mellan sjunde och åttonde klass gjorde Angelica en tillväxtspurt och drog ifrån Inger som stod kvar aningen undrande och såg på medan systern blev bästa kompis med en ny tjej i klassen som kommit hela vägen från Stockholm och av den anledningen visste mycket mer och fick göra mycket mer eftersom hennes föräldrar gärna gav efter som kompensation för att de släpat ut henne på vischan. Den nya flickan hette Natalie och uttalade sitt namn med ett tjockt, utdraget i, så det lät som Nataliiiii. Nataliiiii fick använda smink. Nataliiiii fick tre gånger så stor veckopeng som Inger och Angelica för Nataliiiii hade inga syskon.
”Vad är Inger för gammalt tantnamn?” hade Natalie frågat. ”Det är väldigt lätt att säga fel och kalla dig Inget.” Inger, som i hemlighet höll med om att hon hade ett gammalt tantnamn, svarade bara att hon tyckte att Natalie var ett väldigt fint namn precis som Angelica var. Hon hade alltid varit avundsjuk på Angelica för hennes änglalika namn och ofta frågat sig hur deras föräldrar hade tänkt när deras döttrar fick så orättvist olika namn. ”Angelica är ett urtjusigt namn” höll Natalie med om. ”Man kan nästan tro att hon kommer från Stockholm hon med, men när man heter Inget, åh, förlåt Ingerrrrrr, så är man från landet, jag menar det finns ingen av mina kompisar i stan som heter Inger!” Hon skrattade ett klingande skratt. Angelica som hade stått bredvid under samtalets gång och lyst upp när hon hörde att hennes namn passade i den kungliga huvudstaden föll in i skrattet. Hon hade inte kommit till Ingers försvar då hennes namn klassades som bonnigt och det var nog då som allt började förändras.
Angelica tillbringade allt mer tid tillsammans med Natalie och de var ofta hemma hos Angelica och Inger efter skolan. Inger och Angelica delade rum och i början var de tillsammans alla tre och gjorde sina läxor, lyssnade på musik, skvallrade och Natalie lärde Angelica hur hon skulle sminka sig. Inger gjorde sitt bästa för att delta, men kände sig mer och mer utanför och den känslan förstärktes när Angelica och Natalie började tillbringa eftermiddagarna och helgerna hemma hos Natalie i stället.
Vid ett besök hos tandläkaren hade Inger fått frågan om hon gnisslade tänder om nätterna, men det kunde hon inte svara på. Angelica hade aldrig sagt något om störande gnissel nattetid. Hade Inger haft huvudvärk? Hon hade haft huvudvärk, men vem hade inte det emellanåt? Tandläkaren talade om att han kunde se förslitningar på tändernas ytor som tydde på att Inger gnisslade tänder om nätterna och att det kunde leda till spänningsvärk i huvudet och axlarna förutom att det skadade tänderna. Det bästa vore att hon fick en bettskena utprovad. Så blev det. Efter ett par veckor fick Inger sin bettskena och upptäckte efter några dagar att huvudvärken avtog. Hon tyckte inte om den. Den kändes klumpig och om hon försökte säga något med bettskenan kvar i munnen, så lät hon som ett sluddrande fyllo.
När Inger och Angelica kom till skolan en måndag morgon, så tyckte Inger att alla tittade på henne och fnissade. Plötsligt hördes någon ropa: ”Ser du vem som går där?”. ”Nä, jag ser inget.” svarade en annan. ”Precis!” ropade den förste igen ”Det är inget som går där!” Inger frågade Angelica vad de menade, men systern ryckte bara på axlarna och fortsatte gå. Det elaka skämtet upprepades om och om igen var Inger än kom gående och till slut flydde hon in på toaletten där hon började gråta. Varför sa inte Angelica något? Varför ställde hon inte upp för Inger som de alltid hade ställt upp för varandra? Det var förstås Natalies fel. Förutom att Angelica sällan var hemma och aldrig fanns där för Inger, så hade hon också blivit otrevlig gentemot föräldrarna och på sätt och vis tyckte Inger att det var jobbigare än att hon själv blev utsatt. Inger hade inte berättat hemma om det elaka skämtet utan tänkte att de inte orkade hålla på hur länge som helst, men en vecka senare mötte hon två killar från parallellklassen i korridoren och de ställde sig i vägen för henne. ”Nä, men är det inget som är ute och går.” sa den ene med ett retsamt tonfall. Han nickade åt den andre som utan att säga något tryckte upp Inger mot väggen så hårt att hennes huvud slog i. Inger blundade av smärta och kände plötsligt en hand över munnen och en andra hand som klämde åt om hennes näsa. Det tog inte många sekunder innan Inger fick svårt att andas och paniken kom snabbt när hon kände att hennes armar satt fast. ”När man är inget, så behöver man väl ingen luft, eller hur?” Plötsligt släppte de taget om henne och hon drog ett djupt andetag samtidigt som ögonen tårades av både smärta och rädsla. Hon såg hur killarna släntrade iväg genom korridoren medan de gjorde high five och asgarvade. Hon såg också hur Angelica och Natalie stod en bit bort. Hade de sett allt och ändå inte gjort något för att stoppa killarna? När även de vände sig om och gick, så blev Inger arg.
Senare den dagen satt Inger på sin säng och fingrade på den förhatliga bettskenan när Angelica kom hem. Hon gav Inger en illvillig blick och sa: ”Titta, det sitter inget på sängen!” . Det blev droppen. ”Håll käft.” sa hon med låg röst.
”Ursäkta, men jag hörde inget” svarade Angelica.
”Jag sa håll käft. Håll. Käft. Håll käft!”
Inger flög på Angelica och fick ned henne på rygg på mattan sittande grensle över hennes mage medan armarna klämdes fast under Ingers knän. ”Vill du veta hur det känns att kvävas?” väste Inger och tog ett hårt tag om Angelicas näsa för att täppa till den. Angelica öppnade automatiskt munnen för att kunna andas och då körde Inger ned bettskenan i halsen på henne. ”Varför hjälpte du mig inte när de där killarna höll på att kväva mig? Va? Och varför protesterade du inte när varenda jävel retade mig och skrattade? Varför? Vad har jag gjort dig för att du ska ha blivit så jävlig?!” Plötsligt far dörren upp och föräldrarna står där med frågande miner. Pappan rusar fram och knuffar undan Inger medan han skriker att Angelica håller på att bli blå i ansiktet och någon måste ringa 112. Mamman rusar iväg för att ringa medan Inger efter att ha varit rasande och stark nu är apatisk och orörlig. ”Hon övergav mig” var det enda de fick ur henne. ”Hon övergav mig.”
