Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
Idag är jag tacksam för …
… att jag har fått tillbaka min mobil efter 1 veckas inläggning med byte av komponenter dvs. reparation!
… att jag hade en gammal mobil som kunde vikariera för annars vet jag inte hur det hade gått…
… att jag klarar av att erkänna att jag är oerhört beroende av min mobil – jag gillar den skarpt!
Kläder har blivit ett än mer aber-aktigt område sedan jag hamnade i klimakteriet och särskilt jackor. Nu behöver jag en jacka för i princip varje väderlek och temperatur i kombination med hur varm jag själv känner mig. Jag har en tunn sommarjacka som jag har haft i flera år och så har jag min chock-rosa ”regnjacka” som har blivit den jag använder mest. Tidigare i höstas köpte jag en väst som har varit väldigt användbar, så pass användbar att jag nu har investerat i en jacka av samma varma, lätta, vattenavvisande material, även den från Klingel och i vinrött. Den ska jag inviga i morgon! Min Riktiga Vinterjacka Som Står Pall För Alla Väder är helt enkelt för varm och tung för mig även när jag har bara en tunn tröja under. Jag brukade älska att flytta in i den med alla användbara fickor och skyddande huva, men nu känner jag mig som en signalröd stoppad korv när jag har den på mig. Den är tidlös och av en sjusärdeles kvalitet och får vila i ett par år eller åtminstone till januari-februari då den Riktiga Vintern brukar komma, kort och intensiv. Och så har jag ju min lila ull-kappa som jag tar på mig när jag ska ut bland folk och vill se anständig ut, när jag är trött på mjukisbyxor & sportjacke-stuket.
Idag har jag då äntligen skickat iväg min mobil till doktorn och så hämtade jag ut 2 paket på ICA och 2 hos Bamses. Jag hade ett tempo i 40 minuter till Salem och lite lugnare 30 minuter hem. Jag sov bra i natt, 7 timmar i sträck, men har varit trött (somnade när jag försökte läsa) och med ångesten som petade mig i ryggen hela tiden som för att få min uppmärksamhet: ”Du? Hallå? Kom igen nu! Du? Du där, tjockis? Inte trodde du väl att jag var på väg bort bara för att jag tog det lugnt igår? Tji fick du, fetto!”
TRISS
Idag är jag tacksam för …
… att jag fick den sista sms-aviseringen på väg till ICA och besparades ännu en vända dit om ett par dagar.
… ”Jessica Jones” på Netflix.
… att det blir 4:e kvällen i rad som jag inte kvälls-tuggar.
Om jag ska klara mig helskinnad genom den här medicinska övergångsperioden måste jag acceptera att det inte finns några som helst marginaler och jag måste anamma mitt rutinspäckade sätt att leva ännu mer, så vida det är möjligt. Jag måste ta mig ur sängen vid 8-tiden för att inte gå miste om allt dagsljus under förmiddagen. Jag måste äta middag tidigast klockan 17 för att kunna hålla mig mätt resten av kvällen och inte gå i kvällstuggs-fällan. Jag måste ta Stilnoct klockan 9 för att bli lagom trött till 23 och jag måste, måste, måste komma i säng en bra stund före midnatt för att få tillräckligt med sömn. Idag sov jag ända till halv 13 på grund av öronpropparna som gjorde att jag inte hörde mobillarmet och öronpropparna hade jag i för att slippa höra Pär hosta och snora (han är hemma med en förkylning). Den ständigt närvarande ångesten gör att jag inte har någon som helst tolerans för den sortens ljud – nerverna sitter utanpå huden – så när jag såg att klockan var lunch blev jag förbannad och hade kunnat klippa till Pär som precis då valde att komma in och säga ”god morgon”. Det planerade gummipasset blev aldrig av och det gav mig ångest. Jag skulle ha kunnat hetsa mig igenom uppvaknandet och någon sorts frukost och sedan träna, men jag vet att det inte hade fungerat – det hade blivit ett träningspass från helvetet. Jag skulle ha kunnat straffa mig själv i piska-fläsket-anda genom att tvinga mig igenom ett pass, men med samma slutresultat. De 2 kilona som jag hade gått ned förra veckan har kommit tillbaka, så straff-stämningen har legat tung här. När jag var yngre kunde jag få ångest av att hoppa över träningen och mitt i all den nuvarande ångesten måste jag se till att inte gå i den i fällan heller. Det är utmattande att leva just nu. Mer utmattande än vanligt och därför måste jag, behöver jag hålla mig benhårt inom marginalerna. Det handlar om överlevnad.
”Att göra det man måste är att göra det man vill.”
Mikael Rickfors ”Vingar för pengarna”
Min mobil ger mig oxå ångest. Jag köpte den i maj och redan efter 3 månader började den knasa sig när det hördes knastrande och sprakande ljud i lurarna så fort jag rubbade kontakten. Jag ringde ju Tele2 förra måndagen och har fått ett emballage hemskickat, men det var inte förrän idag som jag äntligen tog tag i den onödigt komplicerade process som det innebär att väcka liv i en gammal mobil som kan vikariera medan den senaste läggs in för översyn. Jag är så jävla okunnig och har svårt att fatta det som ska göras t.ex. att se till att alla mina kontakter följer med när SIM-kortet flyttas över eller att de bilder jag vill ha kvar kopieras över till, i det här fallet, datorn eftersom de riskerar att försvinna annars. En sån sak som att det behövdes en SIM-korts-adapter (???!) eftersom kortet i den här senaste mobilen är mindre än det som satt i den gamla. Om Pär inte hade hjälpt mig och om Tele2 inte hade skickat med en check-lista, så är det inte omöjligt att jag bara stängt av mobilen, packat ned den och skickat iväg den. Jag har aldrig behövt skicka in en mobil för reparation. Inte som jag minns i alla fall. Just den här mobilen har jag valt att ta på avbetalning och det innebär att jag kommer att betala av på den till och med maj 2020. Är det då inte typiskt på ett märkligt och oerhört irriterande sätt att det blir just den här mobilen som behöver läggas in? Det löste sig till sist och nu lyssnar jag igenom en av mina listor hos Spotify på min Samsung Galaxy S5 Mini medan den nyaste Samsung Galaxy S7 ligger inlindad i bubbelplast och sidor från en Gudrun Sjödén-katalog i en igentejpad kartong.
Vi fick en extra Earth Hour här i Rönninge när allt elektriskt ljus slocknade med en suck vid kvart över 19 och kom tillbaka 1,5 timme senare. Innan strömmen kom tillbaka stod jag vid balkongfönstret och tittade ut. Det lyste bara i några enstaka fönster i föreningen, men det var inte svart som i en säck utomhus trots att det är mulet utan mer som den känsla av skymning som infinner sig när ovädersmolnen är riktigt seriösa. Kusligt. Jag var frestad att gå en sväng… Just idag hade jag tänt varenda lampa utom taklamporna för att hålla tröttheten stången och då blir det strömavbrott. Ironin haglar hos oss.
TRISS
Idag är jag tacksam för …
… att Pär hjälpte mig med mobilen utan att bli irriterad på mig.
… att jag är medveten om hur jag agerar, reagerar och hanterar.
… att jag har en mobil som kan vikariera.
Idag är jag tacksam för …
… att jag kom iväg på en kortare promenad – ute för första gången sedan i torsdags!
… den mugg med svart vinbärste som jag drack efter promenaden – perfekt balans mellan styrka och sötma och så gott!
… att jag fick väldigt bra hjälp när jag ringde Tele2 angående min mobil som nog kommer att behöva läggas in för att ta reda på varför det skrapar så förbaskat i lurarna.
Klockan halv 9 var det 24 grader. Blä! Jag beväpnade mig med keps, solbrillor och vattenflaska, tog stavarna och gick till Filmkedjan och sedan Bamses för att hämta paket. Det var varmt, men det var skönt! Nu har muskelminnet vaknat ordentligt och stavarna känns inte längre klumpiga. Jäklar vad jag har fått många myggbett de senaste dagarna! I pannan av alla ställen – förmodligen medan jag låg och sov – och 3 bett på benen och 3 på armarna. De är legio! Både myggen och betten. Jag är känslig för myggbett, har alltid varit det och får ofta en infernalisk klåda plus att betten svullnar upp till bulor. Lösningen för mig är gamla hederliga Salubrin. Outspätt och osande och fungerande.
Mulet och regn mötte oss när vi gick till garaget för att hämta ut bilen. Det var Öresundsbron vi ställt in siktet på. I juli är det 17 år sedan den invigdes. Det var första gången vi åkte över den, men jag har sett den ofta, ofta i serien ”Bron”. Den är häftig! En mäktig konstruktion. 520 kr/fordon och endast enkel väg dvs. en dryg tusing för att åka fram och tillbaka, men vi var ju på semester…
Framme i ett garage i Köpenhamn var Pär så kissnödig att han inte kunde koncentrera sig på något över huvud taget. Medan vi tog oss fram till garaget såg jag att vi passerade Hotell Phoenix och på hotell finns alltid möjlighet att få låna en toalett. Jag visade en sammanbiten Pär vägen. Jag passade oxå på att gå för det finns 3 möjligheter man aldrig ska tacka nej till: en möjlighet att få kissa, en möjlighet att få sova eller en möjlighet att få äta. Det var riktigt lyxiga toaletter med marmorväggar och -golv och toalettpapper med dubbla lager. Tack, hotell Phoenix!
Regnet var ihärdigt. Pär hade glömt sin keps i bilen och fick låna min, så jag var hänvisad till huvan på jackan som har en benägenhet att minska synfältet och droppa vatten. Allt var blött och småfuktigt. Den ursprungliga planen var att gå till Naturhistoriska muséet, men Pär ville det inte tillräckligt mycket. Jag vill se Nyhavn med de färgstarka husen, så vi gick dit. Det gjorde alla andra tappra vädertrotsare oxå. Ute serveringarna hade öppet som vanligt och sightseeing-båtarna körde sina turer.
Jag såg att nästa tur i en av de övertäckta båtarna skulle gå om 20 minuter, så jag fick med mig Pär på den. Den tog 1 timme och regnet föll heeeela tiden, men att åka båt är så mysigt. Mer än så gjorde vi inte i Köpenhamn. Vi har varit där förut och ingen av oss har egentligen klickat med staden, den här gången var det Öresundsbron som lockade och drog. I närheten av bron såg jag reklam för ”Den blå planet” – nordeuropas största akvarium där det finns till och med hajar! Vi åkte dit. Regnet föll.
Det var lång kö och det fanns många gapiga snorungar där och ja, vårt blodsocker var nere i fotknölarna igen, men vi tänkte äta så fort vi kom in. Vi kom aldrig in. Allt, precis allt, kändes fel och vi hade ingen lust att betala flera hundra för att trängas med barnfamiljerna, så vi hoppade av kön. En liten restaurang serverade dagens för 79 kr. Det såg fullt ut, men servitrisen sa att det fanns ett fönsterbord för 2, men att det är många barn där inne… Vi tog bordet och det var många barn där inne och det var en samtalsnivå i det lilla rummet som liknade den från fredagskvällen. Det var gräsligt. Faktum är att jag satte i en propp i det örat som var riktat mot oljudet och det hjälpte mycket. Det försämrade knappast Pärs och mina möjligheter att samtala för de var redan obefintliga. Den stekta rödspättan med remouladsås på en skiva grovt bröd var inte god. Ännu en flykt. Vi gick tillbaka till bilen, åkte över bron raka vägen till en Circle K-mack och bunkrade upp med tepåsar, sockerbitar, mjölk, vatten, godis och chips. Plötsligt upptäckte jag att jag inte hade min mobil. Panik utbröt! Jag gör inte sånt, jag tappar inte mina saker! Skulle vi behöva åka hela vägen över Bron igen?! Jag hittade den. Den hade halkat ned på sidan av bilstolen. Tillbaka på hotellet drack jag 3 muggar te, den ena efter den andra. Sedan gick vi till Lilla torg där vi gick in på Victors och åt middag. Tortellini med spenat och mortadella. Ganska gott. Resten av kvällen läste jag och åt godis och drack mer te. En inte särskilt lyckad dag.
Positivitet och Tacksamhet har semester. På obestämd tid. Vikarierna heter Ångest och Meningslöshet. Nu blir det åka av!
Jag är så satans leds!!! Enligt hypnosen ”kommer jag snart att märka hur mina mått krymper”. Jaha. Hur snart är snart? Efter 2 veckor märker jag bara en viss skillnad i mitt sätt att tänka och jag dricker en jävla massa vatten och springer på toaletten så ofta att det börjar kännas löjligt. Det blir inga ”dagliga promenader” eftersom jag har ont i knäna men mest i vristerna. Pär tittar på mig som om ”Suck. Idel ursäkter!”.
Jag avskyr människor mer och mer och orkar snart inte vara ute bland folk. De gapar och skriker, stressar och trängs, hänger med näsan över mobilen, luktar vitlök och tigger. Jag orkar knappt med min egen familj. Jag vill bara vara ifred, i soffan, med en kanna te, böcker och min mobil. Bibbi och Selma kan få hälsa på för de kräver inget av mig. Jag drar mig undan mer och mer för det är enklare än att försöka träna upp min tolerans. Jag drar mig undan mer och mer eftersom jag verkligen inte tycker om eller trivs med mig själv. Jag hatar att släpa runt på den här feta kroppen!!! Jag drar mig undan mer och mer för när jag inte tycker om mig själv tenderar jag att bli spydig, nästan elak och då tycker jag ännu mindre om mig själv utöver att jag får andra att oxå må dåligt. Det är sån jag är: jag mår hellre dåligt själv än att behöva ta hand om någon annan.
Jag är leds på att behöva ge mig själv en klapp på axeln i brist på annan respons och uppmuntran. Jag vill ha, jag behöver erkännande för hur mycket jag försöker både att hålla näsan över vattenytan och den satans kampen mot vikten. Jag tror på devisen att behandla andra som jag själv vill bli behandlad, så jag uppmuntrar, drar ned på spydigheter, nappar inte på störande kommentarer, jag gnäller och tjatar mindre (jag tiger och gör det det själv i stället). När vi träffar Vårat Gäng är det aldrig någon som frågar om mig. Aldrig och då överdriver jag inte! Den ende som frågar mig om något är min svåger och det handlar alltid om min hälsporre eftersom han oxå har haft problem med det.
Eftersom det är Ångest och Hopplöshet som sitter vid rodret saknar jag möjlighet att komma på hur jag ska göra för att må bättre. De vanliga knepen fungerar inte.
När L-O B frågade hur jag mådde idag kunde jag ärligt säga att jag mådde bättre (än i tisdags), men att jag mår dåligt av värmen. Han svarade att det gör han oxå. ”Jag är mer av höst- och vintermänniska”, lade jag till. ”Det är jag med!”, sa han. Jag börjar misstänka att det inte är så många som instämmer i det eviga förhärligandet av sol & värme. De flesta mår dåligt när det blir mer än 20 plusgrader. Jag blir extra trött och lättirriterad, får huvudvärk och värmepanik, tappar matlusten och blir körig i magen. Allt extra vattendrickande gör mig illamående och nästan sjösjuk. Jag har egentligen inga tendenser till sjösjuka.
Jag fick lägga mig på mage och när L-O B började nåla mig frågade jag om det inte finns triggerpunkter som kan göra mig sval. Det är klart att det finns! Det handlar om att styra energin i kroppen. 3 nålar på olika ställen runt varje handled och så de vanliga från hårbotten och ned till fotsulorna (aj!). Jag låg i ett av rummen mot Norrtullvägen. Fönstret stod på glänt, men luften stod helt stilla. Jag lyssnade på trafiken runt Odenplan. Ett billarm. Fiskmåsar. Inne i stan? Byggarbetare som arbetar med fasaden på huset intill. Någon pratade i sin mobil. Inne på kliniken gick folk fram och tillbaka. Telefonen ringde. Dörrar öppnades och stängdes. Prat. Då kände jag det. Svalkan som spred sig längs överarmarna mot axlarna och ned över skuldrorna. Wow! Det var så skönt att ligga där och slippa vara varm. Inte en enda värmevåg under den timme jag fick behandling. Det är en stresslindring som heter duga! När jag var färdig tryckte L-O B längs ryggen och klämde runt nacken. Han konstaterade att det hade ”tagit på djupet” och att massage inte behövdes idag och det uppskattade jag. För varmt. Att behandlingen hade ”tagit på djupet” förstod jag när jag allt gungade så fort jag rörde mig. Najs!
Hallen del 8. Min dagsform varierar så jäkla mycket att jag känner mig schizofren! Jag har varit vaken sedan strax före 7, klarat av naprapaten utan att bli dränerad och dessutom orkat måla lister på eftermiddagen. Jag målade 3 längre lister och några stumpar samt den andra sidan av hatthylledelarna. Sedan tvättade jag den väggfasta delen av trappräcket och grundmålade den ena sidan plus kanterna.
Efter det blev jag trött. Och fick ont. Falsk mensvärk som är motståndskraftig.
Jag var till Rosie idag för en mycket välbehövlig snaggning. Hon var inte riktigt sig själv och det var märkligt tomt i hyllorna med hårprodukter. Jag blev misstänksam. ”Jag måste berätta något sorgligt.,” sa hon. Jag höll andan. Mitt hårs värsta farhågor besannades: Rosie ska stänga sin salong av hälsoskäl redan efter sommaren, så dagens besök blev mitt sista. Hon var så ledsen att hon hade svårt att möta min blick och jag kände att tårarna tryckte på. Fy, vad tråkigt! Vi har känt varandra i mer än 10 år. 6 gånger om året har vi träffats och lixom fortsatt det samtal vi påbörjade gången innan. Hon är en av de väldigt få personer som jag genuint tycker om. Förutom att hon är den bästa frisör – rent tekniskt – som jag har haft, så beundrar jag henne för hennes ständigt soliga humör. Hon älskar sitt yrke och hon tycker om sina kunder. Vad ska hon göra nu? Jag blir gråtfärdig medan jag skriver det här. Att hitta en hyfsad frisör blir nog inga problem. Stockholm är nedlusad av salonger. Enbart på vägen från t-banan till Rosies salong finns det i alla fall 4 stycken. Jag fick den snilleblixten att Rosie skulle fota mig med min mobil, så att jag kan visa nästa frisör precis hur jag vill ha det.
Precis när jag var färdigfriserad ringde de angående tvättmaskinen. ”Vi är där om 1 timme.” Elin var hemma och Pär skulle oxå hinna hem. Han hade valt att skjuta på avresan tills att vi såg att allt fungerade. Det betydde mycket för mig! Jag kom hem mitt i alltihop och tyckte att det var så himla skönt att inte behöva ta det besöket själv. Tvättmaskinen och tumlaren har fått jobba non-stop sedan dess. Handdukar och lakan. Det är så roligt!
Förutom förlusten av min frisör känns allt mycket bättre idag. Pär och jag är sams igen. Tvättmaskinen fungerar. Jag får vara ensam med fyrbeningarna 3 hela dagar. Jag har en ny serie att se (”House of cards” med Kevin Spacey). Mitt långa hår är väck. Jag har choklad och lakrits hemma. Så nära himmelriket man kan komma enligt mig!
Farbror Frost är här med torrt och kallt väder – min favorit! Dessvärre är innebär det smyghalka oxå, så dagens stavgång gick i försiktighetens tecken. Innan jag kom iväg valde jag mellan 2 underbara alternativ: gå ut och riskera ett fall inklusive gud vet vilka skador eller sitta inomhus och tjocka på mig och bli irriterad och rastlös. Jag ångrar inte att jag gick ut. Det var så skönt!
Det blev 25 minuter till Salem och 35 minuter hem. Jag försökte göra 40 knäböjningar, men orkade bara 24.
Dagens låtlisterepresentant heter Erik Hassle och låten ”Smaller”.
What doesn’t kill you makes you stronger…
Nu har jag en ny mobil igen, Samsung Galaxy S5 Mini. Jag är väldigt nöjd med den, men den hade en himla märklig förinställning nämligen inget ljud. Jag försökte välja ringsingnal, men det stod bara att jag måste ”inaktivera ljud av i Hjälpmedelsinställningar”. Jag letade högt och lågt, men hittade inga Hjälpmedelsinställningar. Pär försökte och blev så irriterad att jag fick utfärda förhöjt blodtrycksvarning. Hans arbete handlar bl.a. om felsökningar och instruktioner och att en sån självklar sak som ljudet ska vara så svårt att hitta….. Den fanns längst in i inställningarna på ”ljud” och ”hörsel”. Frid råder!
