Etikett: Miniatyrmakaren

Infriade förväntningar

”Musan” av Jesse Burton. När jag fick veta att Jesse ”Miniatyrmakaren” Burton gett ut en ny bok blev mina förväntningar så höga att jag köpte den som inbunden direkt i stället för att fega till det genom att först prova den som ljudbok. Mina förväntningar infriades!

Odelle Bastien i 1967 års version av London och Olive Schloss i 1939 års version av södra Spanien. Odelle är missnöjd med sitt arbete i skobutiken och söker ett arbete på Skelton Institute of Art. Hon får anställning som sekreterare till Marjorie Quick som visar sig vara en svårtolkad kvinna med växlande humör, men hon och Odelle kommer bra överens. På en fest träffar Odelle Lawrie som visar henne en tavla han fått av sin mamma. Odelle tycker att han ska ta med den till Skelton-institutet för värdering. Lawrie följer hennes råd och tavlan framkallar en hel del oväntade reaktioner.

Olive Schloss kommer tillsammans med sina föräldrar till en liten by i södra Spanien där de har hyrt ett hus. Redan första dagen kommer Teresa och Isaac. Teresa får anställning hos familjen och blir snabbt vän med Olive. Isaac arbetar som lärare i Malaga och är även konstnär och det sista fångar Olives intresse eftersom hon själv målar. Familjen vänjer sig vid livet på den spanska landsbygden och till slut trivs de så bra att de inte vill återvända till England trots den turbulenta hösten 1939.

Det är ett populärt berättarknep att knyta ihop två, till synes, vitt skilda personer och perioder på ett sätt som får mig, som läsare, att tappa hakan. Vissa författare är skickligare på det här än andra och Jesse Burton är skicklig. Dessutom skildrar hon kvinnors olika villkor på ett sätt som får mig att vantroget skaka på huvudet; kvinnor kan möjligen kludda lite som hobby, men saknar förutsättningar för att bli konstnärer (ett förhållande som beskrivs ännu tydligare i ”Hilma” av Anna Laestadius Larsson). Jag är väldigt svag för det här konceptet när det görs bra och den här boken läste jag på några dagar. Jesse Burton har ett flyt och driv som gör texten lättläst och språket/översättningen är levande. Karaktärerna känns trovärdiga i hur de påverkas av sina miljöer och upplevelser; Teresa är inte fullt så naivt romantisk som Olive samtidigt som hon inte är lika världsvan. Odelle känns en aning kuvad och försiktig. Både temat och stilen påminde mig om Tracy Chevaliers bok ”Flicka med pärlörhänge” som är en av mina favoriter.

2 böcker

”Murder bag”  av Tony Parsons. Jag har läst flera av Tony Parsons tidigare böcker på engelska och jag tyckte mycket om dem. De var mänskliga, roliga och tänkvärda. ”Murder bag” är på svenska trots den engelska titeln och är något helt annat än det han skrivit hittills.

Max Wolfe är ensamstående förälder till Scout och arbetar som kriminalassistent på West Ends mordrotel. De bor tillsammans med hunden Stan i en vindsvåning mitt emot Kötthallarna och gör sitt bästa för att få vardagen att gå ihop. En bankman blir mördad på sitt kontor. Ett brutalt mord utan vittnen eller mycket till bevis. Sedan blir en hemlös man mördad på exakt samma sätt. Max Wolfe hittar snart ett samband mellan offren som leder tillbaka till händelser 20 tillbaka i tiden på den prestigefyllda privatskolan Potter’s Field.

Den är spännande trots den vägvisande prologen. Den är välskriven, Tony Parsons är fortfarande en skicklig berättare och trots att en thriller är ett relativt tungt ämne finns humorn där och det tycker jag om. Det finns en liten twist i slutet. Precis när jag tänkte att ”Det var det det!”, så kom den. Det gillar jag! Thrillergenren är väldigt förutsägbar, men ”Murder bag” känns inte så. Mycket tack vare språket som inte är knökfullt av hårda och känslolösa beskrivningar och – den största fördelen – det var inte den ena efter den andra kvinnan som blev besudlad, förnedrad och mördad. Boken var bra, men om det inte var Tony Parsons som var författare hade jag nog inte läst den. Nu visste jag i förväg att den åtminstone skulle vara välskriven.

”Miniatyrmakaren” av Jessie Burton med Angela Kovacs som uppläsare. Nella Oortman är 18 år och har blivit bortgift med den 20 år äldre Johannes Brandt. Vigseln är mycket enkel varpå Johannes Brandt reser iväg. Nella får ta sig till sitt nya hem i Amsterdam för egen maskin och när hon anländer en höstdag 1686 möts hon, inte av sin man utan av hans syster Marin. Välkomnandet kunde ha varit varmare, om man uttrycker det så. Stämningen i huset är konstig med röster om natten, spänningar och mycket som är outtalat. När Johannes kommer hem igen har han en överdådig bröllopsgåva till Nella i form av ett kabinettskåp som är en exakt kopia av huset. Nella kontaktar en miniatyrmakare för att inreda skåpet och när de små, oerhört välgjorda föremålen börjar anlända visar de sig vara allt annat än opersonliga.

Vilken berättelse! En historisk roman med övernaturliga toner. Jessie Burton har skildrat miljöer och dräkter fantastiskt skickligt och jag hade inga problem att leva mig in i tidsandan med osande talgljus, kalla rum och makalösa, men obekväma, kläder. Den känns som en saga även om 1600-talets Amsterdam är absolut trovärdigt. Jag tror det är den förtäckta stämningen i huset. Systern är inte direkt motvillig till att Nella kommer, men hon vill heller inte förklara något om deras levnadsvanor och hon tycker inte om frågor. Vad gör en kvinna som Nella i den situationen? Jo, hon söker sig tjänstefolket. Kokerskan Cornelia och betjänten Otto som är något så ovanligt som en färgad man. Där blir hon åtminstone vänligare bemött och i köket är det alltid varmt.

Angela Kovacs gör en mycket bra insats och hon klarar av de holländska namnen och uttrycken med glans, tycker jag.

Visste ni att man brukade avrätta brottslingar genom att knyta fast en kvarnsten runt halsen på dem för att sedan dränka dem? ”Som en kvarnsten runt halsen”. Då vet jag det!