Jag hasade runt Flaten idag igen. Det tog 75 minuter och det var tungt. Ohemult tungt. Inte det minsta skönt. Ont i ryggen, men det var inte lika jävligt som igår. Undrar om MBT-skorna har tappat stunsen? När jag kom hem lade jag mig på golvet med benen mot väggen i en kvart. Det var ett bra tag sedan jag gjorde den övningen. Sedan flyttade jag över till kuddarna och filten i soffan och sov i 2 timmar. Något är fel.
Jag tycker att den här skylten är fin!
På flera meters håll såg jag att det låg något på vägen som inte var ett löv eller en kvist eller en överkörd groda. Jag saktade ned och närmade mig lite försiktigare tills jag såg att det var en mus. Den bara låg där. Ett par centimeter lång, om man inte räknar med svansen och helt stilla. Uppburrad på samma sätt som ett marsvin som inte mår bra. Levde den? Jag var så krass att jag fotade med mobilen. När musen hörde ljudet från kameran reagerade den, så den var vid liv. Jag började gå därifrån, men vände om igen. Jag kunde inte bara lämna den! Tänk om det var en unge som tappat bort sin mamma? Med händerna i sidan frågade jag högt: ”Har du ingen polare med dig? Typ.”. Det var ingen som anmälde sig. Jag klarade inte av tanken på att den skulle ligga kvar där och bli mosad under en bil, så jag flyttade över den i min hand och den vägde ju ingenting! Det var som att hålla en bomullstuss i handen. Jag kände de pyttiga, kalla tassarna mot handflatan, men ingen tyngd. Märkligt. Jag placerade den försiktigt i gräset vid sidan av vägen. Den mådde inte bra. Kanske var den i chock av någon anledning och jag hoppas att jag inte förvärrade något genom att ösa människolukt över den. Lilla kraken…
Dagens låtlisterepresentant blir Adele med låten ”Send my love (to your new lover)”.
Jag tog stavarna och gick 20 minuter till Salem och hämtade ett skopaket (mer om det längre ned) och 35 minuter hem. Mitt förhållande till uppförsbackar är fortsatt ansträngt, men raksträckorna klickar jag med och där fick jag upp farten ordentligt. Najs! Mot slutet fick jag ont på utsidan av höger ben. Ett tecken på snedbelastning, det är jag medveten om, men jag vet inte hur jag ska komma tillrätta med det. Antingen har skon blivit sned, men hur skulle det ha gått till eller så vrider jag foten/benet som kompensation för att skon känns sned. Behöver jag köpa nya MBT igen?
Det har varit rejält blåsigt de senaste dagarna och nu har värmen försvunnit. Tack för det! Idag var det runt 15 grader när jag var ute på förmiddagen. Det var rejält varmt i solen, svalt i skuggan och svinkalla vindar. Knepigt väder. Jag hade jeansskjortan över träningslinnet ena vägen, men lade den i ryggan på vägen hem.
Dagens låtlisterepresentant är Fallulah med ”Dumb me down”. Den är så skön och har blivit min nya favorit!
Ironiskt nog (eller logiskt nog?) är det mina fötter som är min akilleshäl. De har alltid varit det, ända sedan jag var liten och fick konstaterat av skolsköterskan att mina fotleder var klena. Redan då stukade jag fotlederna första gången. Flera gånger. Om och om igen utan att på något sätt försöka bygga upp styrkan i dem. Så har det fortsatt. En gång i tiden tyckte jag att det var roligt med skor, jag tyckte om att köpa skor och en period köpte jag alltid 2 par av varje, 1 brunt och 1 svart. Mina fötter är korta och breda och de har faktiskt förblivit just breda eftersom jag aldrig har lärt mig gå i högklackat med spetsiga tår. Skavsår på hälar och småtår, trött i fötterna, blåsor och lätt att både frysa & svettas om fötterna. Jag får inte glömma hälsporren! Nu tycker jag att skor är ett nödvändigt ont och köper bara när jag måste och aldrig för att titta-ett-par-snygg-skor-de-måste-jag-bara-ha. Jag har ytterst sällan möjlighet att känna mig fin. Att vara barfota i ett par skor finns inte på kartan. Jag har ett par sandaler från Hush Puppies som jag kan faktiskt kan vara barfota i när det är för varmt för strumpor, men det förutsätter att jag inte går någon längre sträcka. Sedan har jag förstås Ice Bugs som passar för väderlek på den andra änden av väderleksskalan. De svåraste skorna att hitta är mellanskorna. De där som är lätta att ta på när jag inte ska gå så långt, men som ändå ger mina klena fötter Stadga & Stöd – mina fötters 2 ledord. Som jag kan ha strumpor i, men ändå hyfsat smidiga. Tidigare i sommar gjorde jag ett felköp med Crocsskorna (har bara använt dem 1 gång och har slängt in de i garderoben) och i förra veckan gick jag tillbaka till Footway.se på ny skojakt. De har ett bra söksystem med flera alternativ för att begränsa antalet träffar. Dessutom är de löjligt snabba med att leverera och det är enkelt att returnera (jag har provat). Jag filtrerade min sökning, valde och sållade noga tills det här paret var kvar.
Titta vad de sitter snyggt! Jag gillar att foten ser slank ut. Tänk bort mjukisbyxorna och byt ut de mot ett par vanliga ljusa bomullsbyxor.
De satt som en smäck och i morgon får jag inviga dem!
Jag försöker ta hand om mina fötter utöver att hitta Den Perfekta Skon. Tånaglarna är alltid kortklippta och filade och oftast lackade för det tycker jag om. Jag filar på hälarna och smörjer in. För många år sedan, minst 10, köpte jag en fil av glas på Body Shop. Den sortens fil är mycket skonsammare än vanliga sandpappersfilar, pimpstenar och – gud förbjude! – metallraspar (jag använder glasfil på naglarna oxå). För några dagar sedan höll jag fodralet upp & ned och filen gled ur, landade på parketten och gick av. Meh! Den gick fortfarande att använda. Den blev kortare på ett bra sätt – lättare att hantera – och jag tejpade över den vassa änden med silvertejp. Sedan gick jag ut på nätet för att hitta en ny! Body Shop har inga glasfilar längre, men jag hittade en hos Bodystore.com. Jag köpte en salva oxå, Aloe Vera Creme Extreme från Avivir med läkande egenskaper för extra torr problemhud – som gjord för mina hälar! Filen är behändigt kort och ena sidan är grov medan den andra är fin. Idag invigde jag båda och fötterna uppskattade behandlingen. Salvan gick in ordentligt och trots att det har gått hela 10 timmar känns fötterna fortfarande mjuka och det har ingen annan salva lyckats med.
Aloe vera-salva och en ny glasfil från Bodystore.com.
Jag hade de nya skorna till naprapaten idag. Jag tvekade i det längsta, men bestämde mig för att behålla dem. ”Om du tvekar ska du låta bli!” Den lilla rösten hörde jag inom mig. Jag borde ha lyssnat för den har sällan fel. Skorna var sköna med en helt fantastiskt dämpning under hälen, men bristen på stadga tog hårt på vristerna. Och knäna. Och ryggen. Satfläsk! Inga skavsår – kul med omväxling.
L-O B var inte på kliniken idag, så jag nålades och knådades av A. Det var samma människa som hade så hårda nypor att jag kände mig blåslagen efteråt och som tjatade om hållningen. Hon kände inte igen mig och det var förmodligen för att jag redan låg på mage den gången med näsan nere i hålet på massagebänken. Hon var ganska trevlig och betydligt pratigare än L-O B och hon satte guldkant på min dag. När hon hade klämt längs ryggen och lixom känt sig fram, sa hon: ”Du har ändå en bra kropp här. Det finns gott om muskler!”. Om jag hade kunnat skulle jag ha skuttat upp från massagebänken, gjort segergester och vrålat ”Jag visste det!”. ”Du har ändå en bra kropp här. Det finns gott om muskler!” Ja, jävlar i min lilla låda… Hon nålade mig för svanskotan och tröttheten (hon bad mig räcka ut tungan och konstaterade att ”Du är verkligen trött.”. Jag förstod det som att tungan är något förstorad.) och lade till värmelampan. Jag låg där i en halv timme och somnade nästan. Sedan fick jag lägga mig på rygg och L masserade magen betydligt försiktigare och knäna. När hon kom åt akupunkturpunkten på insidan av knäna gjorde det O.N.T. Jag var yrslig och småvinglig efter dagens behandling. Jag har lagt märke till att efter varje behandling har jag kunnat gå nedför trappor lätt och ledigt i stället för att hänga på ledstången och nästan ta ett steg i taget. Fantastiskt!
Idag gick startskottet för Renovering 2016: hallen. Pär och jag åkte till IKEA (jag hatar, hatar, hatar IKEA!) för att reka garderober med tillhörande inredning, skåpluckor och IVAR som förvaring under trappan. När vi var där hade jag MBT-skorna, men vristerna och knäna var körda för idag. Inget hjälpte. Vi åt middag tillsammans med Elin på Amazon, men det var inte bra. Inte ens halloncheesecaken. Det har inte hänt något nytt med deras meny sedan vi började gå dit för några år sedan.
Det kändes som att det var dax för en Garnuddsrunda, så jag tog stavarna och gick ”motsols” längs Garnuddsspåret. Motsols innebär 2 otäcka uppförsbackar och 1 halv-otäck som kommer precis i slutet. Det var tungt och lite hostigt, men skönt. Jag blev så trött i armarna att jag bar stavarna den sista biten. 80 minuter tog det och jag hade ett bra flyt och kom inte i otakt fast jag fick väja för rötter och stenar. Najs! En dryg timme borta från en överbefolkad lägenhet – balsam för själen.
Det finns numera ett gym på Garnudden. Den här gången var det inte en själ där och jag passade på att ta en bild.
Dagens låtlisterepresentant är Lukas Graham med låten ”Mama said”. Varning! Den har en benägenhet att bita sig fast.
Hälsporre är ett missvisande namn på en smärta som i huvudsak sitter i hålfoten, på insidan av hälbenets framkant. När man tittar på bilden nedan blir det begripligt hur skor med dåligt stöd (i hålfoten) och taskig dämpning (i hälen) leder till hälsporre.
Jag har provat både tejpning och stötvågsbehandling, med noll respektive lysande resultat. MBT- skor, åff kårs! Jag stretchar fötterna och jag sitter med en tennisboll under foten som jag rullar fram och tillbaka med olika tryck. Ibland gör det ont på precis det ställe som är rödmarkerat på bilden, men det är en skön smärta. Det känns som det fungerar! Det blir en stund nästan varje kväll, när jag sitter och läser. Det skulle vara ännu skönare med en sån där knottrig medicinboll.
Motsols runt Garnudden tog 80 minuter, men jag tog det lugnt och pausade flera gånger för att dricka vatten. När jag köpte 6-kilos-stavarna i höstas hittade jag äntligen ett vätskebälte som har en tillräcklig räckvidd för att nå runt min kropp och det var en halvliters flaska inkluderad. Bältet har legat oanvänt i garderoben tills idag när det blev så pass varmt att det var nödvändigt att ha vatten med på stavrundan. Nu slipper jag ha en ryggsäck för att kunna ta med vätska! Jag valde motsols eftersom de otäcka uppförsbackarna blir till nedförsbackar. Det kändes ganska tungt, men det var inte samma pina som tidigare i veckan och jag har kommit underfund med varför. En av anledningarna, vill säga.
MBT-skorna som jag köpte för ca 1 år sedan.
De här MBT-skorna är lätta och luftiga och sitter lika precist som en strumpa och de har den bredare Dynamic-sulan, men de saknar stadga och stöd. Kanske kan jag ha dem någon gång i framtiden när jag inte släpar runt på lika många kilon, men nu fungerar de inte. In i garderoben med dem!
MBT-skorna som jag köpte i höstas.
De här MBt-skorna, däremot, har stadga och stöd förutom Dynamic-sulan. De är yttepytte tyngre och de är inte lika luftiga, men de är fantastiskt sköna och gör inte promenaden till en plåga. Det var de här jag hade idag!
Kristi himmelfärds dag i kombination med kanonväder. Jag var beredd på att jag inte skulle få vara ensam där ute i skogen trots att klockan inte var mer än halv 10, men det var mer folk i farten än jag tyckte om. Hundägare och joggare, ett par mountainbike-dårar, men ingen annan stavgångare. Meh! En annan anledning till att det kändes tungt är att pollensäsongen har brakat igång och kroppen kämpar mot allergin. Det är solglasögon som gäller ute och rullgardiner ner som gäller inne. Samma känslighet för ljus som varje vår. Efter lunchen lade jag upp en kudde på soffryggen som stöd för huvudet och slumrade en dryg halv timme, lutande som tornet i Pisa. En energilur i en ställning som fick det att kännas som att jag vaknade med bara ett ben eftersom det andra var helt bortdomnat.
Dagens låtlisterepresentant heter Astrid S med Matoma och låten ”2 AM”.
Jag hade tänkt att kombinera dagens promenad med en sväng förbi Bamses för att hämta ett bokpaket och till det behövdes ingen ryggsäck, men precis när jag låser ytterdörren får jag ett sms och någonting säger mig att jag bör kolla det direkt. Magkänslan sviker sällan för det var ett meddelande om att ett annat paket fanns att hämta i Salem. Jag låste upp igen och hämtade ryggsäcken. Det tog 25 minuter att gå till Salem och 45 minuter hem. Det var skönt, men vristerna tar stryk. Ska jag investera i ett par MBT med skaft?
Jag har ett lyx-problem i form av segt knäckebröd. Förr om åren var förpackningarna från Wasa försedda med klister i kanten som gjorde det möjligt att återförsluta paketet och då hölls brödet knäckigt. Nu har jag provat att förvara förpackningen i en tätt försluten påse, men det har inte hjälpt. Hos Bluebox finns en rolig brödburk som jag har haft ögonen på ett bra tag och nu när jag tröttnade på det sega knäckebrödet slog jag till och köpte en röd och det var den som hade anlänt till Salem. Nu ska Pär få använda sin fiffiga etikettmaskin och skriva ut ”Wasa Havre” som jag ska märka brödburken med.
Idag har humöret gått från absolut tillfredsställelse till ”fan vad leds jag blir!”. Förmiddagen inleddes med stavgång i 60 minuter och jag tror att jag slog nytt rekord på den rundan! Ett underbart flyt och på de flata raksträckorna blev det meditativt. Igår blåste det ordentligt (15 sekundmeter i byarna) och det förde med sig ett väderomslag. När jag var ute var det runt 8 plusgrader och det var tur att jag hade sommarvarianten av MBT för annars hade fötterna kokat.
Det är lätt att bli tjatig, nästan manisk när man hittar något som fungerar till 100% och för mig handlar det om kombinationen MBT-skor plus Bungy Pump-stavar. Det är den optimala träningen! Varje gång jag möter en löpare känner jag mig smått överlägsen eftersom jag upplever det som att lilla, feta jag vet något som de inte verkar veta. Just idag kombinerades den överlägsna känslan med det meditativa tillståndet och att jag skulle må bra av lite ödmjukhet fanns inte på kartan. Jag vill ju dela med mig av det fantastiskt enkla – något dyra (se på det som en investering!) – sättet att träna, så därför lägger jag åter igen in bildbevisen på min teori.
Med vanliga skor till vänster och med MBT till höger.
Stavgångens fördelar jämfört med t.ex. löpning. Hela kroppen, gott folk! Hela kroppen!
Pär kom hem från Öland idag och jag erkänner att jag var en aning orolig för det med tanke på hur stämningen har varit här hemma de senaste veckorna. Trots att vi har pratat om ut om det mesta, så känns det allt annat än avslappnat. Han hade planerat att köpa en pizza på vägen hem och jag tänkte äta bacon och äggröra (en klassisk LCHF-måltid) som är nyttigare än pizza. Han hade ändrat sig, han köpte inte pizza utan ville ha samma mat som jag. När han förstod att jag hade för avsikt att äta alla 6 baconskivorna utbrast han: ”Jag förstår inte hur det går ihop med din viktminskningsplan!”. Fan, vad leds jag blev! Om jag hela tiden ska behöva höra om min övervikt så fort det handlar om att äta kommer jag att behöva öka dosen Lyrica! Det kommer inte att leda till att jag går ned i vikt, den saken är säker. Jag. Gör. Så. Helvetes. Gott. Jag. Kan. Faktum är att jag har gått ned i vikt och fortsätter att gå ned.
Dagens låtlisterepresentant är Queen of Hearts med låten ”It isn’t enough” som visserligen inte alls handlar om min problematik, men som tar upp känslan av att det aldrig är tillräckligt…
Upp vid halv 9 och ut 1 timme senare. Stavgång i 70 minuter och idag gick det betydligt lättare även om jag blev klen i armarna mot slutet och inte hade mer än styrfart uppför den sista backen plus trapporna. Mina vrister har blivit bortskämda i vinter när jag har haft vinterskor med skaft som har gett stöd. Övergången till MBT gör att de får jobba betydligt hårdare och jag blir både trött och får ont. 6 plusgrader och sol på en illande blå himmel – det var härligt! När jag kom in på gården fick jag se en citronfjäril och när citronfjärilen är den första fjärilen betyder det att sommaren blir varm.
Dagens låtlisterepresentant är Sia med låten ”Sweet design”. En bra stavgångslåt!
En av anledningarna till att jag trivs så bra i Rönninge är närheten till vatten. Jag har alltid trivts i och i närheten av vatten. Jag tycker om att simma och jag tycker om den fuktmättade luften som finns vid vatten. Vatten är en förutsättning för allt liv. Det är den bästa törstsläckaren och jag kan göra te av det. Delfiner och uttrar är mina favoriter och de är vattendjur. Jag är född i fiskarnas tecken – mer vatten. Jag tycker om vattnets alla former: is, snö, regn, dimma. Utan vatten finns inte regnbågen. Det är ett kraftfullt element och oerhört tålmodigt; en mikroskopisk spricka och det tar sig igenom och det kan urholka en sten om det får hålla på tillräckligt länge. Att kunna få så mycket vatten jag behöver genom att öppna en kran är en oerhörd lyx. Varmt vatten att duscha i eller kallt vatten som är friskt och drickbart och just Rönninge har ovanligt gott vatten.
Flaten i mitten av mars. Det ligger en tunn isskorpa där man fortfarande kan se var skridskobanorna plogats fram.
Säsongspremiär för stavgången. Det har varit barmark i en dryg vecka nu, så jag kan äntligen köra det ultimata träningspasset igen: Bungy Pump plus MBT. Det var tungt, riktigt tungt, men ändå skönt. Jag blev såååå trött i armarna… 6 plusgrader och mulet – riktigt skönt! Ljuset och luften signalerar att våren borde vara på väg även om det tydligen ska bli snöstorm till påsken. Det kommer visst att bli en pollenchock de luxe i år och jag känner redan i ögonen. Blä! Jag får väl gno på utomhus innan frömjölet knockar mig.
Dagens låtlisterepresentant är RAC, Doe Paoro med låten ”Nostalgia”. Nostalgi och sentimentalitet har aldrig legat för mig och det är nog därför jag fastnade för texten i refrängen. ”I wish you could see your history is chaining you. We could let go and never lose. Nostalgia is killing us.”
Jag har haft ont i ryggen och nedre delen av magen ända sedan jag kom hem från stavgången. Det känns som mensvärk. Jag har inte haft mens på 3 månader (halleluja!) och jag hoppas och ber att det är falskt alarm… Varken massagebältet eller ryggövningen har gett lindring. Inte 1 Treo heller, men kanske ytterligare 1.
Säsongspremiär för MBT-skorna! Promenad tur och retur Salem i ett stadigt strilande regn. Mina vrister har blivit bortskämda med att få ha kängor med skaft i flera månader, så de kändes trötta efteråt, men MBT är så sköna! Jag fick stuns i stegen och jag kände mig lång i och med att hållningen blev rak. Det var moddigare än jag väntade mig, så bitvis blev det slirigt. MBT är bra, men de har inget som helst grepp på halt underlag. Samtidigt hade de vanliga vinterkängorna varit helt fel eftersom det var flera plusgrader och isbuggarna var inget alternativ över huvud taget. Min cerisefärgade regnjacka fungerar fortfarande och även om jag var torr när jag kom hem igen kände jag mig dränkt.
Dagens låtlisterepresentant är Paris Wells med låten ”Overbite”. Den är så skön att gå till!
Elin och jag såg ”Frukost på Tiffany’s” när vi åt lunch (den är betydligt bättre än jag kommer ihåg!) och där finns ”Moon river” med. Åååå, vad jag tycker om den! Här är den instrumentala versionen.
