Tisdagens styrketräning gav mig träningsvärk de luxe i låren. Sinnessjuk träningsvärk. Värktabletts-träningsvärk. Den höll i sig i 4 dagar! Pinsamt är bara förnamnet… Det är först idag, söndag, som jag kan röra mig utan att pusta eller kvida.
Förutom styrketräningen har jag lyckats promenera 3 gånger! Träningsvärk är egentligen ingen anledning att låta bli att träna, men onsdagens promenad blev ingen njutning. Tur och retur Salem med en längre runda hem och jag tappade fart mer och mer tills jag stolpade fram. Blä! I torsdags vilade jag benen och hela kroppen och nöjde mig med att stolpa och hasa runt här hemma. Natten till fredag var det plötsligt minusgrader och fredagens promenad blev halkig. Jag tog MBT-skorna eftersom det såg torrt ut, men det handlade om lömsk svart-is. I en av nedförsbackarna blev jag stående mitt i vägbanan och koncentrerade mig på att inte glida för att sedan hasa försiktigt ut i diket. Jag är livrädd för att halka! Svanskotan och sönderstukade fotleder kvider vid tanken… Jag kom hem i ett stycke, men det tar på krafterna att spänna sig. MBT-skorna har en Vibram-sula som ska vara absolut halkfri, men det är rena rama nyset! MBT funkar bara på torrt underlag eller möjligen i regn, men inte annars. Igår var det minusgrader och mer frost och då tog jag odubbade Ice-bugs och i dem halkar jag aldrig. Den promenaden var skön!
Igår var det tisdag och på tisdagar tränar jag med gummibanden, men just igår blev det inte så. Medan jag åt lunch kände jag att jag helt enkelt inte skulle orka genomföra ens ett extra lätt pass. Jag var så trött! Efter lunch gick jag och lade mig, i pyjamas, under täcke och filt och sov hela eftermiddagen – 2,5 timme. Sedan kändes det bättre, men då var ju ingen större idé att byta om till vanliga kläder. Hehe.
Vädret svänger så jag får pisksnärtskador. I slutet av förra månaden var det 18 grader vissa dagar och sedan bara 5. I förra veckan var det runt 15 grader och nu är det nollgradigt och snöbyar! Det känns som jag har fått en respit från värmen som jag inte trivs med och från det aggressiva pollenet. Aj lajk it! Jag promenerade 50 minuter idag i nya MBT-kängor med stadig skaft runt vristen och de känns så bra! Det märks att jag inte har gått i MBT-skor på flera månader, så det är småjobbigt för benen; baksidan av låren och höfterna är plötsligt med i matchen på ett helt annat sätt. Idag hade jag täckjacka, mössa och handskar och det var skönt att komma ut. Knäet känns fortfarande av – efter nästan 2 månader – mest i slutet av promenaderna och efteråt, men jag haltar inte.
Den här bilden är väl en klassiker vid det här laget…
Den 4 juni invigde jag mina senaste MBT-skor och blev fruktansvärt besviken. Eftersom det ändå handlar om en utgift/investering på 1500 kr kände jag mig tvingad att ge dem en andra chans och det gjorde jag igår när jag gick till frissan. Inget större fel på dem! De är annorlunda och de har tunnare sula än jag är van vid och modellen är mjukare vilket inte kapslar in foten i lika hög grad, men de fungerar. Påminner mer om vanliga gympaskor än MBT. Idag ville jag ta en längre provtur genom att gå tur och retur Salem för att hämta Stilnoct. Det faktum att ovandelen av skon är mjuk och luftig och inte så stabil kändes i vänsterfoten genom att jag blev betydligt tröttare i den än i den högra och jag kände att jag fick jobba mer med hållningen som kommer automatiskt med de vanliga MBT. Annars var de helt ok; inga skavsår, tårna klämdes inte ihop och de är så pass luftiga att dagens kraftiga vindar faktiskt kändes genom ovandelen.
De kommer allt oftare. Dagarna som jag önskar bara kunde ta slut så jag får gå och lägga mig. Problemet är att jag inte sover bra. Jag upplever det som att jag vaknar varje gång jag vänder mig i sängen plus ett toalettbesök varje natt. Jag skulle vilja sova bort hela förmiddagen, men jag förblir vaken. Trött och vaken. Humöret svajar som en klen björk i stormen. Vallningarna är definitivt tillbaka, flera gånger om dagen. Först en sugande känsla i magen ungefär som när jag missar ett steg i trappan och sedan sprider sig värmen upp över ryggen och överarmarna och huvudet. För ett år sedan tacklade jag det här genom att öka Lyrica-dosen, men jag inser att det inte är en hållbar lösning, så jag har bett om en läkartid via vårdguiden. Koncentrationen sviker mig och det är svårt att läsa någon längre stund => kommer inte in i boken => tappar lusten att läsa => ångest. Tunga tankar.
Jag köpte ett par MBT-skor i ett annat stuk än mina vanliga sk. Zoom Street. De kändes väldigt bra inomhus och helt gräsliga utomhus. Det kändes som om jag gick barfota – närkontakt med markytan – och dämpningen var därefter vilket är redan döden för hälsporren. Jag blev så trött och fick så ont att jag blev gråtfärdig av besvikelse.
Det blir aldrig att jag går runt Garnudden lika ofta som jag egentligen vill. Antingen är det Salem som är målet eller så behöver jag handla och Konsum ligger i motsatt ände eller så regnar det eller har regnat och då blir det lerigt. Idag gick jag runt Garnudden trots att det har regnat och det var lerigt, men det var skönt. Det tog hela 85 minuter från start till slut, så det går inte så fort numera, men jag stannade några gånger och lyssnade på tystnaden och söp in de knallgula björklöven mot en lika knallblå himmel. En promenad för själen lika väl som för kroppen.
Det är en dryg vecka sedan jag skickade in mina”trasiga” MBT-skor för undersökning. Igår mailade jag för att höra vad som händer och idag ringde M. De kommer att skicka ett par nya skor. Ett helt nytt par!! Trots att jag tolkade det hon sa som att skorna egentligen inte är trasiga. Jag sade att jag tycker att det är väldigt generöst och M svarade att de vill att kunderna är nöjda. Ändå är jag orolig för att behöva börja om och genomlida en ny omgång med skavsår, plåster och silvertejp…
Jag gick till Salem via tennishallen i en stadig lunk och det var väldigt skönt och tog 35 minuter. Jag skickade ett paket (mer om det längre ned) och hämtade ett annat från Footway med mina nya träningsskor för att ha inomhus (New Balance som är väldigt bekväma). Jag passade på att hämta ut recept oxå. Det var frestande att gå hemåt via Fjärilstigen och Statioil, men jag påminde mig själv om att tagga ned ambitionerna och jag skulle till Konsum oxå. Vår Konsum som hade nypremiär idag efter att ha varit stängd i 3 dagar. Vilket lyft! Väldigt fräscht och rymligt med nya kyl- och frysdiskar över allt. Grönsakerna har stängts in bakom glasdörrar och inget kan trilla ut på golvet längre. 2 vanliga kassor och 2 självbetjäningskassor. Ny belysning och nya STORA skyltar på utsidan. Jag strosade runt lite extra medan jag lokaliserade det jag skulle köpa, pratade lite med personalen som var idel leenden – de har fått en trevligare arbetsmiljö och jag hoppas att den fungerar för dem. Alla Coop Konsumbutiker ska vara upplagda på samma sätt och ha ett enhetligt utseende.En elektriker handlade oxå (kanske en av dem som har jobbat med renoveringen?) och på ryggen på hans tröja stod det: ”Kompetenta elektriker är inte billiga. Billiga elektriker är inte kompetenta.”. Klockrent! På väg ut såg jag butikens fd chef, Ulle som övergav oss för ca 2 år sedan för att chefa för en butik i Stockholm. Hon har fått barn! Grattis! Jag skulle ha velat klämma på den omstoppade limpformade figuren i vagnen, men hon pratade med 2 damer, så jag fortsatte ut, men hon kände igen mig och hälsade.
Mina senaste MBT-skor. Vilka sorgens barn de har visat sig bli. Sju helsikes skavsår i början och den senaste månaden har de varit rena plågorisen. På impuls skrev jag till kundtjänsten hos MBT-skor Sverige och frågade om de kunde vara så att de helt enkelt är ”trasiga”. Det var den 29 september. Dagen efter fick jag svar från M med ett telefonnummer, men jag ringde inte förrän igår. Hon blev lika fundersam som jag känner mig, särskilt som besvären försvinner med de gamla skorna (som jag hade idag). Då föreslog hon att jag skulle skicka skorna till dem för ”undersökning”. De kan ju vara felkonstruerade som vilken annan produkt som helst. Varför inte? Idag skickade jag iväg dem. Jag är hänvisad till mina gamla och ärligt talat bryr jag mig inte så mycket om hur det går för sorgebarnen. Jag fick betala 70 kr i porto för att skicka iväg dem och kanske kommer de tillbaka i samma skick eller så får jag ett par nya eller tillgodokvitto. Fortsättning följer!
Från och med i morgon kommer jag att öka dosen av Sertralin från 150 mg per dag till 200 mg och jag gör det på eget bevåg. Att försöka komma i kontakt med en läkare är lögn i helvete, rent ut sagt. Jag har ätit SSRI-preparat i 30 år och kan hantera eventuella biverkningar. Senaste gången Elin var hos sin läkare för att få något mot ångesten valde han att höja dosen Sertralin i stället och det har fungerat för henne. Ångestmedicinen hon fick har hon inte behövt. Varför föreslog inte min läkare samma sak? Den vårdcentralen är värdelös! Elins läkare finns oxå där, så det är väl snarare min läkare som är värdelös!
En tvärmulen eftermiddag när solen plötsligt bryter igenom…
Det första delmålet, under 100 kg, nådde jag idag. Vägningen visade 99,6 kg vilket innebär en minskning med 0,9 kg den senaste veckan. Jäss! Det betyder att mitt nya kvällsmål fungerar bättre än Itrims barer. Det har känts i kroppen som den har fått en skjtus framåt efter att ha stått stilla på 100,5 kg i 2 veckor. Kläderna – byxor och bh – sitter lösare och jag känner mig smalare. Magen blir mindre och det har försvunnit stoppning från midjan och uppåt. Nu har jag hållit på i 2,5 månad och jag häpnar över att det fungerar, att det går stadigt nedåt. Jag har gått ned 8,1 kg! Delmålet är nått, så nu blir det nya MBT-skor och faktum är att jag beställde de i torsdags efter att ha fått skavsår från silvertejpen som jag är tvungen att ha pga. hårda sömmar i hälarna på skorna.
Jag tränade med gummibanden idag och det var småtungt och si så där med koncentrationen. Jag var trött och så fick jag byta ett gummiband eftersom det gamla var trasigt. Efteråt fick jag ont i knäna. Det är en förkylning på gång som jag bekämpar med ett kompakt inre motstånd.
Dagens låtlisterepresentant blir Betsy med ”Lost & found”. Hennes röst påminner mycket om Chers.
Jag har promenerat idag igen, 4,9 km på 60 minuter i MBT-skor. Varför ska jag använda andra skor egentligen?! Hälarna jublar över dämpningen, knäna visar sin tacksamhet genom att inte göra ont, ryggen älskar att hållas rak och själv gillar jag att till och med magmusklerna får sig en omgång.
Enligt den senaste vägningen har jag gått ned 7,4 kg på drygt 2 månader och det har fört med sig förändringar till det bättre. Orken är en helt annan tack vare alla promenader. Lårmusklerna är starkare till följd av trapptämjande och de är smalare oxå; jag kan oftast både sätta mig i och resa mig ur soffan utan att knäna protesterar. Jag känner mig sällan mörbultad efter mina rundor. Vissa plagg hänger lösare över magen eftersom den har minskat, men även över ryggen där jag kan känna att tyget lixom fladdrar. Mitt samvete är lugnt för nu gör jag en seriös ansträngning och det fungerar, det känns hållbart och jag lever ett så pass sunt liv att ingen kan ha åsikter om det och det har frambringat en frid här hemma. Pär är lugn därför att jag gör något åt min hälsa. Jag blir lugn när han är lugn.För någon vecka sedan mötte jag några grannar som var på väg ut när jag kom hem från promenaden. ”Den dagliga promenaden, antar jag? Vi ser hur du är ute och går varje dag. Tänk om alla var så flitiga!” Jag svarade att jag gör det för att jag tycker om det för jag tror inte på självplågeri. Det är grundförutsättningen: om jag tycker om det, så ökar chanserna för att det håller.
Vägning: 100,3 kg som innebär att 1 sketet hekto har försvunnit den senaste veckan. Status quo, tycker jag. Den största besvikelsen kom av att jag ska fira med nya MBT-skor när jag når under 100 kilo och jag var säker på att jag skulle nå det målet den här veckan.
Det andra bakslaget kom när jag promenerade runt Flaten. Det har snöat igen. De plogar och vräker upp snön på trottoarer och gångvägar. Jag blev på så dåligt humör medan jag vinglade, slirade och pulsade att jag övervägde att endast gå till Konsum och hem igen. Den ynkliga viktförändringen fick mig att fortsätta och jag valde att se det som en bra träning för benen och att snöpulsande förmodligen höjer pulsen.
De har påbörjat pålningen. Dunk! Dunk! Dunk! Jag är glad att jag inte bor granne med bygget…
Det tredje bakslaget är att jag har tandvärk varje dag. Jag brukar klara mig med en omgång av värkkombon, men nu har det börjat värka även i den nedre kindtanden som oxå har en gammal lagning som bör bytas.
Det fjärde bakslaget är att jag inte lyckas ta mig förbi en svår nivå i Candy Crush. Jag skulle kunna köpa förstärkningar, men jag vet att nästa månads mobilräkning redan nu är otrevlig.
Ut igen! 6 km Landet Runt Xtra tog 80 minuter. Jag kallar rundan Xtra när jag vänder på den och får fler uppförsbackar än nedförsbackar och dessutom den xtra uppförsbacken nedanför Sannadalsvägen. Det var skönt! MBT-skor och vinterjacka. Motvindarna var iskalla. Vänster knä spökar igen och kändes inte pålitligt i uppförsbackarna; jag vågade inte lägga alltför mycket tyngd på det.
När jag vaknade kände mig helt ur slag. Trött och trög och funderade på om det vore bättre för kroppen att vila en dag till. Medan jag åt frukost lyssnade på ”1984” bl.a. därför att den har blivit aktuell igen pga. Trumpen, men den är inte bra. Klassiker eller ej, så är den inte bra och den kändes oerhört deprimerande. Inte skrämmande, endast deprimerande. Jag behövde muntras upp, så jag bytte till en bokmärkesmarkerad scen ur ”Populärmusik från Vittula” som fick mig att gråta av skratt första gången jag lyssnade och den fick igång livsandarna. Vakuumet efter Stephen Fry och ”Harry Potter” har inte släppt och det enda som fungerar sådana gånger är att lyssna på en favorit i repris, ”Blekingegatan 32” om Greta Garbo. Då släppte det tunga och tröga och jag kom iväg och den promenaden innebar att jag har avverkat 112 km och det är samma sträcka som den en kejsarpingvin avverkar för att komma till sitt parningsområde. Den utmärkelsen gillar jag dels för att den relaterar till djur och dels för att det är den sortens vetande som jag är så svag för.
PS. Lite mer värdefullt vetande som handlar om renar. Det är honorna som har horn vintertid, så Rudolf och hans behornade gossar är egentligen honor hela bunten. Ha! 😉
