Etikett: Maggie O’Farrell

Spretigt

”Det måste var här” av Maggie O’Farrell är den tredje boken av henne som jag har läst. De andra böckerna är ”Den hand som först höll min” och ”Sommaren utan regn”.

Det handlar om Daniel som är lyckligt gift med Claudette och de bor mitt i ingenstans, långt från ära och redlighet. Daniel står i begrepp att åka tillbaka till USA för sin pappas födelsedag, något han inte ser fram emot. När han väl har landat på amerikansk mark gör han en avstickare för att hälsa på sina barn med från första äktenskapet. Han får också veta något om en kvinna han kände för många år sedan som skakar om honom och gör att han hamnar ur kurs.

Jag upplevde handlingen som väldigt spretig eftersom den hoppar mellan, inte bara, olika personer utan även olika årtal. Min koncentrationsförmåga varierar mycket nu för tiden och det påverkade min uppfattning av boken för jag har alltid haft svårt att komma ihåg namn, men den här gången var jag tvungen att även ställa om mig varje gång handlingen hoppade i tiden som med Claudette som exempel: när hon är ung och o-berömd i ett kapitel och sedan nutid för att nästa gång gå tillbaka till hennes första man och sedan nutid och så tillbaka till när hon träffar Daniel och så nutid igen. Handlingen för bokens alla karaktärer är uppdelad på samma sätt och det hade fungerat bättre om det inte varit så många personer inblandade.

Den här är inte min favorit av O’Farrells böcker, men jag gillar hennes stil. Hon är en mycket driven berättare som lyckas med konststycket att kunna ta tag i allvarliga ämnen utan att det blir vare sig deprimerande eller smörigt (ett av de tydligaste tecknen på att hon inte är amerikansk!) och alltid med den där gnuttan humor som alla med lite självdistans har.

Skitvecka

Söndag kväll strax efter klockan 21 och jag drar en suck av lättnad över att den här skitveckan är slut! Däremot vet jag inte om jag orkar lägga ned energi på att hoppas på att nästa blir bättre.

Igår var vi hemma hos Elin på middag. Nye Pojkvännen var oxå där och hon har gjort ett fantastiskt fynd i honom! Det var väldigt trevligt och inte alls krystat eller alltför trevande med tanke på att det var första gången vi fick träffa honom ordentligt (de var förbi hemma hos oss en kortis i somras för att bryta isen). Mitt vibb-känsliga jag tog inte emot några som helst negativa signaler liknande de jag fick med Skitstöveln och R. Mio var självklart med och jag fick den hjärtevärmande äran att gnugga honom i pannan.

Titta på de pyttiga framtassarna…

Naturligtvis förde gårdagens middag med sig anspänningar. Anspänningar som jag egentligen inte ville erkänna ens för mig själv för vi skulle ju bara hem till vår snorpa och hennes Pojkvän som jag redan visste är mer än godkänd, men idag har jag varit så in i helvete trött! Jag kan ju lägga till magkrasch och städning och brist på träning och redan existerande depression och medicinering… I morse steg jag upp vid 8, som vanligt, tog morgonmedicinerna, gick på toaletten och stod sedan vid balkongfönstret och tittade på det strålande höstvädret utanför och längtade efter att gå ut och få andas in frisk luft och bli av med spänningarna i ryggen. Jag fortsatte stå där medan tröttheten och tröstlösheten tryckte ned mig så att knäna nästan vek sig. I stället för en promenad tog jag kuddar och täcke och öronproppar och lade mig i lilla rummet. Det dröjde en halv timme eller mer innan jag somnade, men sedan sov jag till 12. Efter det uppvaknandet stod dagens göromål uppradade och väntade: städa hos Bibbi, tvätta, förbereda medicinerna för nästa vecka, göra matsedel och beställa från Coop on-line. Nu ikväll började jag läsa den sista boken från min senaste beställning och den verkar bra för Maggie O’Farrell kan man lita på, men jag blev trött och somnade en kort-kort stund.

På tal om böcker har jag – och nu är det bäst att du sitter ned – börjat tröttna på ljudböcker. Så där! Nu har jag skrivit det som gnagt i mig i flera veckors tid. Lurarna blir liggande allt oftare eller så lyssnar jag på musik. Jag har blivit alltför kräsen och överpetig för att någon ljudbok ska falla mig i smaken. Det finns åt helvete för många deckare och kriminalromaner. Jag förstår inte varför svenskarna är så svaga för den genren och att den har kommit att dominera så pass att det börjar likna monopol. Och så de här eviga feel-good-böckerna som bara gör mig avundsjuk över att ingen ingriper i mitt liv, så att jag får det jag tycker att jag borde ha! Storytel introducerar nya inläsare där den ena är sämre än den andra. Min bokhylla är väldigt tunn med bara 40 böcker, nästan hälften av dem är sådana jag vill lyssna på igen och många av de 40 är på engelska. Oktober 2014 blev jag medlem, ganska precis 4 år. Ska det ta slut här?

Knepiga namn

”Sommaren utan regn” av Maggie O’Farrell. Gretta Riordan bor med sin man Robert i Highbury, London. Det är sommar och det är hett. Det har inte regnat på 3 månader. En av de alldeles vanliga morgnarna går Robert för att köpa tidningen, som han alltid gör, men den här morgonen kommer han inte tillbaka. De vuxna och utflugna barnen återvänder för att hjälpa sin mor. Michael Francis, äldst i syskonskaran, är själv mitt uppe i en äktenskaplig kris. Monica, mittenbarnet, får inte tillvaron som styvmamma att bli som hon tänkt sig. Aoife är yngst och har flytt både hemmet och landet genom att flytta till New York. Ansträngda relationer jäser under ytan och blir än mer ansträngda när den skoningslösa värmen suger musten ur allt levande.

Berättelsen inleds med en presentation av alla familjemedlemmar utom Robert, men han knallar ju ut ur handlingen redan på sidan 12, så det är begripligt. Man förstår varför flera av relationerna är såriga. Den utspelar sig på 1970-talet när IRA var skyldiga till många attentat och irländare ofta inte sågs på med blida ögon enligt dra-alla-över-en-kam-principen. Både Gretta och Robert kommer från Irland. Hon är stolt över det medan han inte är det; han har ändrat sitt förnamn till det mer engelskklingande Robert. Inget av barnen har velat ta det irländska ursprunget till sig trots Grettas ihärdiga försök. Inte den katolska tron heller.

Maggie O’Farrell är skicklig på att gestalta relationer. Det är sårigt. Det är väldigt mänskligt. Jag undrar mycket över Monica och Aoife. Jag förstår anledningen till att Monica inte vill ha barn, men kan inte låta bli att känna skepsis över hur långt hon var villig att gå för att hjälpa/skydda sin mamma när Aoife var liten. Varför fick inte Aoife mer hjälp med läsningen och skrivningen? Det är oansvarigt.

Det är en bra bok liksom ”Den hand som först höll min” var. Jag kommer att läsa den igen och då kommer jag att veta hur Aoife uttalas redan från start. Det är irriterande att inte veta hur ett namn eller ord ska uttalas, det stör min läsrytm. Nästan längst ned på sidan 317 får man en begriplig förklaring av uttalet: Ee-fah. Nu har ni ett fördel när ni ska läsa boken. Vassego’!

Konsten att avslöja och att inte avslöja

Igår läste jag ut ”Den hand som först höll min” av Maggie O’Farrell och det var den sortens bok som fick mig att sitta kvar med boken i händerna medan jag tittade på omslaget, läste titeln, läste om baksidestexten medan jag smälte upplevelsen. Den var bra. Mycket bra! Den var snyggt berättad och raffinerat upplagd.

Vi för följa Lexie Sinclair som i slutet av 1950-talet flyr till London där hon lever med sitt livs stora kärlek Innes Kent. Lexie och Innes lever och arbetar tillsammans. Det är ett intensivt liv, ett lyckligt liv. Vi får oxå följa Ted och Elina i nutid. De gör sitt bästa för att hantera sitt omkullkastade liv med en bebis och chockvågorna efter en oerhört dramatisk förlossning. Det är 2 helt skilda berättelser som visar sig ha en knutpunkt och utan att avslöja för mycket tog jag titeln – som är en direkt översättning från engelskan – till mig på ett helt annat sätt efter att jag hade läst ut boken; den innehåller mycket längtan och saknad.

Maggie O’Farrell är skicklig på det där med att avslöja det som förhöjer läslusten och samtidigt hålla inne med små detaljer som visar sig ha avgörande betydelse. Det är en balansgång, en avvägning som långt ifrån alla författare klarar av. Hon avslöjar tidigt in i handlingen att Lexie kommer att dö ung och sakta men säkert driver handlingen läsaren framåt tills det står klart att ”Jäklar, nu händer det!”. Det avslöjandet förstör inte på något sätt, tycker jag. Hon lyckas oxå introducera karaktärer utan att presentera dem och utan att det blir konstigt för att längre fram ta med deras namn och lämna läsaren med tappad haka. Det finns humor oxå, mitt i all dramatik och den har en avväpnande effekt. Maggie O’Farrell har gett mig mersmak och nu ska jag leta efter fler av hennes böcker!