Det är en lyx att ha energi nog att klara av vardagen. Det är en lyx att vakna utan ångest eller Hur-fan-ska-jag-ta-mig-igenom-den-här-dagen-känslan. Visserligen blev inte den hoppfullt planerade promenaden av. Jag var trött i morse och vaknade med huvudvärk (jag behöver köpa nya kuddar…), men när jag väl kommit ur sängen och var igång har allt gått i ett; energifyllt stökande med julklappsinslagning, tvätt, orkidé-vattning och allmänt planerande som att åka till Mall of Scandinavia någon gång under Pärs jullov. Det kan låta som en struntsak, men för en vecka sedan kändes det absolut, fullständigt, totalt omöjligt. Nu är det någonting att se fram emot. Vi brukar äta indiskt när vi är där – mums!
Sedan flera år tillbaka köper Pär och jag inte julklappar till varandra. I stället köper vi något gemensamt t.ex. ett nytt sofföverdrag eller, som förra året, en riktig lyx-klapp i form av en ny tv. I år blev det nya handdukar och en brödrost. Förra gången vi köpte handdukar för x antal år sedan valde jag noga; jag letade, mätte storlekar och vi fick välja var sin färg (då bodde Elin fortfarande hemma) och sedan föll valet på Jotex’ egna märke Happy. Det var ett riktigt bra köp som inte ruinerade oss och som har hållit mycket, mycket bra med tanke på att jag har tvättat dem varannan vecka, men inte bytt dem, så de har hängt på krokarna i badrummet sedan de köptes. Nu har de äntligen fått avlösning! Pär valde skogsgrönt och jag valde randigt som får mig att tänka på marmeladstängerna som fanns att köpa när jag var liten.
Jag har tvättat dem 1 gång och nu är i alla falla den lilla handduken invigd. Väldigt mjuk o gosig….
Vår brödrost från OBH Nordicas gamla serie Chili sjunger på sista versen i och med att rostningen är nyckfull trots att jag upplever det som att jag ställer in med hjälp av de få reglage som finns. Det enda som inte är nyckfullt är att den aldrig rostar båda sidorna av brödet. Där är den konsekvent vill jag lova! Nu har vi beställt en stålgrå från Philips. Hos Tretti.se finns brödrostar från 189 kr till 4,809 kr. En av dem som gick till semifinal när Pär och jag valde var en stilren, vit sak från Electrolux och när jag såg att den fanns i rött blev jag entusiastisk, men entusiasmen dog fort för priset var 12oo kr högre. ??? Jag fattade inte varför och inte fanns det tillräckligt med information om varje brödrost för att kunna göra en jämförelse. Jag blev inte besviken, det handlade inte om det. Jag blev mer förundrad. Det handlar om en brödrost och inte brödtillverkning. Ja, just brödtillverkning för vissa brödrostar såg ut som små fabriker med runda displayer, spakar och extra galler att bygga ut med för uppvärmning av bröd som t.ex. den här från Delonghi som är nedsatt till en tusenlapp. Ganska snygg att se på ändå.
… eller den här från Kitchenaid prisnedsatt till 3,500 kr.
Jag antar att om man har ett STORT kök med många, STORA avställningsytor, så kan man ha en STOR brödrost stående framme på bänken. Även om jag hade plats skulle jag inte köpa den från Kitchenaid. Så ocharmig och klumpig….
Stockholm. Dax att fylla på teförrådet! Hallon och smultron och det var allt. På apoteket lämnade jag in 2 av deras specialpåsar som vi fyllt med gamla mediciner och så köpte jag allerginässpray och Treo. Sedan gick jag snett över Kungsgatan och in på Kreatima. Jag stannade i dörröppningen och tog in miljön: lugnt och tyst och mängder av papper, pennor och böcker – himmelriket! Faber-Castells lite mjukare färgpennor, Polychromos i en ask med Rejäl Känsla av Lyx. Jag har återupptagit målarboksmålandet igen och därför ville jag köpa nya pennor.
Få saker ger mig ett sådant habegär som pennor!
Dammsugare. Ett hjälpmedel som bara ska fungera, kort och gott. Inget fancy-schmancy eller komplicerat. Vi köpte en laddbar för ett tag sedan. Fördelar: lätt att ta fram och bara dra igång och så är den röd och fin. Nackdelar: den är tung att hantera, den har en usel sugförmåga om man inte kör på max hela tiden, men då dräneras batteriet på nolltid, den går inte in under vare sig soffan, vitrinskåpet eller skänken, den har uselt sug åt sidorna och tar inte alls i hörnen och de hårda hjulen under munstycket är stenhårda vilket gör att det dundrar ordentligt när den dras över golvytor. Vi beställde en hederlig, sladdriven modell från Tretti.se, men den fungerade inte över huvud taget. Stendöd! I lördags åkte vi till Elgiganten och köpte en liten mörkblå Miele som fungerar suveränt – jag har provat! Den är lätt, men robust och glider över golvet som en puck över isen. Den går in under alla möbler och den drar i sig skräp även från hörnen. Ett extra plus för mig som faktiskt läser instruktioner är just det – en faktisk instruktion och inte bara en lista över vad jag kan och inte kan använda dammsugaren till. Det står till och med hur ofta jag bör byta filter! Det här är vardagslyx för mig eftersom det underlättar och inte gör att jag gruvar mig för att städa.
Venlafaxin. Idag är det andra dagen med den nya medicinen. Jag kan inte säga att jag har märkt något av nedtrappningen av Sertralin och jag har inte märkt något av Venlafaxin än heller (jag är extra uppmärksam på en av de vanligare biverkningarna: illamående….).
Svärmor. Svärisarna lyckades ta sig till Öland med hjälp av Pär, men svärmor har inte mått bra. I förrgår, tisdag, blev hon akut sämre (en stafylokockinfektion som grädde på moset av alla andra sjukdomar) och fick åka med ambulansen till Kalmar sjukhus. Efter operationen har hon legat nedsövd och med respirator och hon lär inte vakna mer. Hela Vårat Gäng, utom jag, är där nu och svärfar är på sjukhuset hela tiden. Pär försäkrar mig om att det inte är någon som kräver att jag ska vara där ”bara för att”; min kontakt med svärmor har aldrig varit särskilt nära jämfört med Elins. Vilken jävla semester det blir för Pär… Jag går omkring och tänker på dem allihop mest hela tiden, väntar på Samtalet.
Idag klippte jag äntligen håret igen. 11 veckor sedan sist – åtminstone 3 veckor för mycket. Förra gången var det A som klippte mig och det blev helt ok. Jag upplevde henne som lite bossig och ouppmärksam på mina önskemål. När jag sedan bokade en ny tid och ville få in Elin samma dag och tid, så tyckte jag hon verkade irriterad över att jag var krånglig. Slut på det det besöket. Nu är ju jag oerhört känslig för hur andra uppför sig, reagerar och uttrycker sig och intrycken från det besöket bet sig fast på ett sätt som har både stressat och irriterat mig. Jag är besviken på mig själv eftersom jag brukar kunna skaka av mig sånt genom att resonera med mig själv (”Skärp dig för bövelen!” Typ.). Veckorna gick och håret växte och eftersom A inte hade klippt riktigt så kort som jag ville ha det kändes håret ganska snart långt och den senaste månaden har det blivit ohanterligt. Jag har många hårstrån, håret är tätt och tjockt och så här års känns det som att ha mössa dygnet runt. Poängen med det här pladdret är att jag har längtat mig sjuk efter att få klippa av rubbet samtidigt som jag har varit nervös pga. de negativa vibbarna från förra besöket. Jag har haft spänningshuvudvärk sedan i lördags och jag insåg att den inte kommer att försvinna förrän efter frisörbesöket. Hårda bud. Idag var det äntligen dax! Det blev en helt annan upplevelse. A sade det inte i direkta ordalag, men hon – precis som så många andra frisörer – hade inte vågat klippa så kort som jag velat ha. Det är som om hon och alla andra inte tror mig när jag beskriver hur kort jag vill ha. Idag gick hon ut hårt och fortsatte så tills allt överflödigt hår var borta, ungefär 65%. Hon gnodde på i nästan 1 timme och vi pratade ytterst lite och det tyckte jag var skönt. Håret väger nästan ingenting, men jag kunde ändå känna att det försvann (jag blundade större delen av tiden) – jag kunde känna luftdraget i nacken och mot hårbotten och det var ljuvligt! Medan A klippte fokuserade jag på att slappna av, andas och hålla paniken stången varje gång det kom ett värmepåslag (jag kände hur överläppen blev fuktig). Jag ångrar att jag inte bad om ett glas vatten. Vilken lyx det är att bara kunna promenera hem i stället för att gno iväg till tunnelbanan och försöka hinna med pendeln. När vi kom hem (Elin fick oxå ett positivt intryck och är nöjd med klippningen) drog jag i mig en halvliter vatten på en gång, fyllde på flaskan och drack ännu mer plus att jag tog den värkkombo. Efter en snabb dusch fortsatte jag dricka vatten och även Pepsi Max. Jag var äckligt trött, ögonen sved och huvudvärken gav inte med sig. Det fanns inget annat att göra än att ta en tupplur. Snacka om välbehövligt! Huvudvärken har faktiskt dragit sig tillbaka; det är en liten rest som gapar och skriker i bakgrunden. Jag tupplurade strax innan vi skulle äta middag och resten av kvällen har jag varit fortsatt trött, irriterad och grinig. Jag är, som sagt, besviken på mig själv. Det känns löjligt att jag stressar upp mig så till den milda grad över ett frisörbesök att jag kraschar när jag kommer hem!! Härregud…
Jag stavgångade till Salem och skickade MBT-skorna i retur (136 pix för att jag ville ha ett kvitto i stället för snålvarianten för att ha koll på att de kommer dit de ska). Det tog 30 minuter dit och 40 minuter hem och jag blev så infernaliskt trött i armarna igen. Jag bar stavarna nästan halva sträcka hem och tyckte att den extra svängen kändes dubbelt så lång som vanligt och jag blev förvånad över att det inte handlade om mer än 40 minuter. Bitvis var det väldigt skönt och jag fick in ett bra flyt.
Dagens låtlisterepresentant blir Sia med den väldigt passande ”Never give up” för det är så det känns nu när jag vet att jag kommer att gå ned i vikt och att all träning definitivt har gett mig mer ork.
Den senaste månaden har jag upplevt en sällsam lyx av att få må bra. Morgonångesten har bara visat sitt fula tryne vid enstaka tillfällen. Jag är fortfarande ingen morgonmänniska, men vet nu att det känns bättre bara jag kommer upp och igång och det är sällan jag sover längre än till halv 9. Att få vakna med en kropp som väger allt mindre … jag saknar ord! Jag slipper ha dåligt samvete för att jag inte gör allt jag kan för det är precis det jag har gjort sedan den 2 januari. Jag blir väldigt uppmuntrad av Pärs och Elins stöd och heja-rop och jag känner mig inte fullt så värdelös längre. Jag mår så bra av den frid som råder här hemma; att det går bra för Elin i skolan och ute på praktiken, att Pär trivs med sitt arbete och att han står ut med att vi inte äter middag tillsammans mer än 1 gång i veckan. Det faktum att läslåsningen har släppt och jag känner samma läsglädje som tidigare är en enorm lättnad. Te & lässtunden är återigen dagens höjdpunkt. Tidigare orkade jag med 3, möjligen 4, träningspass i veckan och jag hade ofta ont efter promenaderna. Nu blir det oftast 6 pass varje vecka och jag blir otålig när jag blir förhindrad (då räknar jag inte med vilodagar) och jag får nästan aldrig ont efteråt. Sedan jag bytte ut Itrim-baren som kvällsmål mot en liten charktallrik har jag inte haft några problem med kvällstuggande. Jag har hittat både en massör och frisör på kila-ned-avstånd.
På vägen hem från Salem fick jag syn på en hare som skuttade fram och tillbaka längs en väg. Sedan kom en till! De hoppade om varann, kors och tvärs för att sedan sätta sig platt ned på några meters avstånd från varandra och bara glo på varandra. ”Ni kan ju inte stanna mitt i vägen!!” Sedan såg jag en bil längre upp i kurvan. ”Flytta på er!!” Bilen närmade sig och jag visste inte om jag skulle gå eller stå kvar och kanske bli vittne till en massaker. Bilen kom allt närmare. ”Härregud … skutta iväg då!!” Då upptäckte tydligen föraren hararna och sänkte farten tills den stannade helt och först då fick haruslingarna fart och satte iväg mot tryggare nejder. Jag kunde andas igen och fortsatte att gå. Egentligen ville jag springa fram till föraren och tacka för att han/hon sänkte farten. Vardagsspänning i Rönninge!
En bild som Pär tog för flera år sedan och som jag föll för eftersom det ser ut som om haren räcker lång näsa åt fotografen.
Vi har ju bara ett enda marsvin kvar nu och vi kommer inte att skaffa fler. Det är Bibbi som lever ensam i en bur lika stor som presidentsviten på ett lyx-hotell. Hon har alltid varit oerhört skygg, men ända sedan hennes mamma (Mimmi) dog i februari har hon faktiskt tuffat till sig. Bibbi och jag bondar för fullt. Hon har vant sig vid mig och ligger kvar i närheten till och med när jag städar buren! Det är en dryg månad sedan som jag fick avliva Maja och Bibbi blev helt ensam, men hon mår bra. Över förväntan bra. Hon är nyfiken även om hon är försiktig, hon äter som en mindre häst och kan vara rätt högljudd. Jag gillar henne mer och mer och hon är ju så söt, 70%-arn. Söt som choklad!
Den här bilden tog jag samma dag som Bibbi och hennes syrra Vera kom till oss, drygt 2 år sedan.
Den här bilden lyckades jag ta när jag städade buren igår. Bibbi ser så misstänksam ut.
Jag hade tänkt att kombinera dagens promenad med en sväng förbi Bamses för att hämta ett bokpaket och till det behövdes ingen ryggsäck, men precis när jag låser ytterdörren får jag ett sms och någonting säger mig att jag bör kolla det direkt. Magkänslan sviker sällan för det var ett meddelande om att ett annat paket fanns att hämta i Salem. Jag låste upp igen och hämtade ryggsäcken. Det tog 25 minuter att gå till Salem och 45 minuter hem. Det var skönt, men vristerna tar stryk. Ska jag investera i ett par MBT med skaft?
Jag har ett lyx-problem i form av segt knäckebröd. Förr om åren var förpackningarna från Wasa försedda med klister i kanten som gjorde det möjligt att återförsluta paketet och då hölls brödet knäckigt. Nu har jag provat att förvara förpackningen i en tätt försluten påse, men det har inte hjälpt. Hos Bluebox finns en rolig brödburk som jag har haft ögonen på ett bra tag och nu när jag tröttnade på det sega knäckebrödet slog jag till och köpte en röd och det var den som hade anlänt till Salem. Nu ska Pär få använda sin fiffiga etikettmaskin och skriva ut ”Wasa Havre” som jag ska märka brödburken med.
Upp vid halv 9 och ut 1 timme senare. Stavgång i 70 minuter och idag gick det betydligt lättare även om jag blev klen i armarna mot slutet och inte hade mer än styrfart uppför den sista backen plus trapporna. Mina vrister har blivit bortskämda i vinter när jag har haft vinterskor med skaft som har gett stöd. Övergången till MBT gör att de får jobba betydligt hårdare och jag blir både trött och får ont. 6 plusgrader och sol på en illande blå himmel – det var härligt! När jag kom in på gården fick jag se en citronfjäril och när citronfjärilen är den första fjärilen betyder det att sommaren blir varm.
Dagens låtlisterepresentant är Sia med låten ”Sweet design”. En bra stavgångslåt!
En av anledningarna till att jag trivs så bra i Rönninge är närheten till vatten. Jag har alltid trivts i och i närheten av vatten. Jag tycker om att simma och jag tycker om den fuktmättade luften som finns vid vatten. Vatten är en förutsättning för allt liv. Det är den bästa törstsläckaren och jag kan göra te av det. Delfiner och uttrar är mina favoriter och de är vattendjur. Jag är född i fiskarnas tecken – mer vatten. Jag tycker om vattnets alla former: is, snö, regn, dimma. Utan vatten finns inte regnbågen. Det är ett kraftfullt element och oerhört tålmodigt; en mikroskopisk spricka och det tar sig igenom och det kan urholka en sten om det får hålla på tillräckligt länge. Att kunna få så mycket vatten jag behöver genom att öppna en kran är en oerhörd lyx. Varmt vatten att duscha i eller kallt vatten som är friskt och drickbart och just Rönninge har ovanligt gott vatten.
Flaten i mitten av mars. Det ligger en tunn isskorpa där man fortfarande kan se var skridskobanorna plogats fram.
”Carolines arv” av Katherine Webb. Oj, vilken bra bok! Jag behövde inte läsa mer än något kapitel innan rysningar av välbehag spred sig i kroppen. Det skulle bli en läsupplevelse att minnas!
Erica och Beth återvänder till familjens släktgods efter att deras mormor har dött. Det är med blandade känslor. Barndomens somrar präglades av lättsinne och äventyr ända tills den sommaren deras kusin försvann spårlöst. Hans försvinnande har plågat Beth under alla år som passerat och hon lider av svåra depressioner. Erica försöker få henne att berätta eftersom hon själv inte minns händelsen. De återser barndomsvännen Dinny som också var med när kusinen försvann. Både Beth och Dinny anser att Erica mår bäst av att inte veta, men Erica ger sig inte. Medan hon luskar och letar hittar hon ett fotografi av deras gammelmormor Caroline med ett barn i famnen, men enligt släktträdet hade inte Caroline något barn när bilden togs. Har fotot något att göra med kusinens försvinnande?
Nutid varvas med minnen från sommaren då det hände och med Carolines historia. Allt pusslas ihop väldigt elegant och det driver berättelsen framåt på ett sätt som gjorde att jag hade svårt att sluta läsa. Enligt Bibliotekstjänst är det ”…välskrivet på en lättillgänglig prosa.”. Exaktemente! Det handlar om obegripliga konsekvenser av ett ögonblicks verk, att vara lyckligt ovetande och att det finns en gräns för hur mycket sorg en människa kan överleva. Gestaltningen av barndomens varma sommar kontra nutidens kalla, blöta vinter är tydlig. Beskrivningen av Carolines liv på en ranch i början av 1900-talet känns trovärdig; att komma från lyx och bekvämlighet i New York till det hårda slitet på en ranch långt från all ära och redlighet var chockartad, milt uttryckt. Jag kommer att läsa den igen!
