Lyrica | Mitt liv i ord

Inte som bergochdalbana utan som en jojo

Far åt helvete vilken jobbig dag!! Jag sov inte bra i natt. Allt vattendrickande gjorde att jag fick gå på toaletten 2 gånger och så har jag växlat mellan att svettas och frysa. Jag vaknade med huvudvärk och ångest och hade svårt att få i mig äppelgröten utan mjölk (det ska ju vara lättmjölk och nåt sånt skräp har jag inte hemma). Det var 7 minusgrader och strålande sol och jag längtade ut, men jag orkade inte. Kroppen vägrade. Jag lade mig igen. Svettades och frös, men somnade till vid halv 10 och sov till 11. En snabb dusch hjälpte lite för att få bort unkenheten. Ångesten kom och gick hela.Jävla.Tiden. Vad har jag gett mig in på?! Jag vill inte göra det här!! Jag vägrar att gå tillbaka till lättprodukter!!! Jag vill inte, vill inte, VILL INTE! Försök ta 1 dag i taget. Jag kommer aldrig att få äta godis igen! Jag orkar inte…. Huvudvärk!! Det var ingen bergochdalbana – det var en jojo. Uppochned, uppochned, uppochned, uppochned, uppochned. Jag lyckades lugna ned mig och tänka att det är frivilligt, det är ingenting jag måste (även om Itrim kommer att dra 700 spänn i månaden i 2 år…). Och direkt efter kom paniken över vad jag har gett mig in på och att jag inte klarat av ens 2 dagar. Jag försökte titta på film, men kunde inte koncentrera mig. Huvudvärk och ångest och vattendrickande. Illamående. Som pricken över i kände jag mig uttråkad av att inte kunna koncentrera mig. Mer panik. Vid halv 15 dök jag rätt ned. Då gav jag efter. Låg i fosterställning i soffan. Jag vill inte göra det här! Jag vill dricka te med socker och röd mjölk och äta rotfruktsmacka med mycket leverpastej!! Jag vill inte vara fet… Jag vill gå ned i vikt och köpa nya kläder! Jag är så sugen på ferrarisar…. Du kan glömma allt vad godis heter för i fortsättningen kommer det bara någon enstaka ”undantagsdag”! Är det verkligen värt det?! Om jag hoppar av det här kommer jag att ångra mig, det vet jag. Jag vill inte, vill inte, VILL INTE!!! Jag började gråta. Jag vankade fram och tillbaka mellan vardagsrummet och köket och fick obehagliga minnesbilder från vintern 2011/12. Och jag fortsatte att gråta. Då kom jag på att jag kunde ringa IB och hon tyckte det att det var bra att jag ringde och att hälsan kommer alltid först vilket betyder att om jag mår så dåligt av enbart måltidsersättning måste jag ändra metod. Nu ska jag äta 2 vanliga måltider (Itrim-stilen alltså) och 2 ersättningar. Efter vårt samtal lagade jag riktig gröt och åt med äppelmos och röd mjölk och 1 kokt ägg. Det var inte gott. Det var nästan äckligt och då fick jag panik igen och ringde till Pär. Och grät. Vi pratade tills jag hade lugnat ned mig. Det är inte kört bara för att jag inte klarar att rivstarta. Det är ett 2-årsprojekt och jag kommer att gå ned i vikt även om det går långsammare. Det är tänkt att metoden ska anpassas till mig, inte att jag ska passa in i en färdig viktminskningsmall. Medan jag pratade med Pär bestämde jag mig för att ikväll skulle jag dricka te. Med socker och fullfet mjölk. Och det gjorde jag! Elin är hemma ikväll och vi drack te och tittade på ”Downton Abbey”. Jag tog en extra Lyrica och 2 treo mot huvudvärken. Nu är jag lugn och fin. Jag försöker att inte oroa mig för i morgon…

Juldagsfunderingar

Julen kan vara mysig. Julen kan vara en prövning. Julen är inte likgiltig. Varje år skrivs det och tycks det om alla som är ensamma just kring jul. Det finns de som är ofrivilligt ensamma och som mår dåligt av det och så finns det de – vi – som väljer att vara ensamma och som inte mår dåligt av det. Jag kan inte låta bli att undra om de som mår dåligt under julen, mår dåligt för att det är en prövning eller för att de upplever det som att de inte lever upp till omvärldens förväntningar och märkliga krav på hur julen ska upplevas? Det anses bättre att fira jul tillsammans med fullständiga främlingar än att sitta ensam. Ensam är ett fult ord så här års.

Jag har upplevt några olika konstellationer genom åren. När jag bodde hemma rådde rutiner och traditioner. Utomhusgranen tändes på lucia, inomhusgranen kläddes dagen före dopparedagen medan ”Beatrix Potters jul” gick på tv:n i bakgrunden med dansande grisar och möss. Storhandlingen på Obs! (det heter Stora Coop numera) klarades av någon vecka innan jul och skinkan griljerades en viss dag. När Elin var liten firade vi jul hemma på Fornbacken med svärisarna som kom ned från Luleå. Det var nog ungefär när vi flyttade hit till Rönninge som vi började fira med Vårat Gäng hos svärisarna på Klara Östra och det har vi fortsatt med. Julen 1999 dog pappa och det var några jular efter det som var extra tunga. Julstämningen har allt svårare att infinna sig. Jag mår dåligt av att det börjar julhetsas redan i oktober och som motreaktion har jag tvingat fram en allt mer nedtonad jul här hemma. De senaste åren har vi inte ens haft en gran utan bara en bordsgran från Clas Ohlson. Det är knappt att nyårsfyrverkerierna har tystnat innan jag river ner de få juldekorationerna. Äntligen vardag igen!! Jag mår illa av frossandet vid julbordet. Svärmors julmat är den godaste utan konkurrens, men mängden… Det är äckligt när man tar om både 2 och 3 gånger av sillen & potatisen innan man ens har kommit till varmrätterna som det oxå äts flera portioner av. Lite senare blir det fikabröd och julgodis. ”Ät mer annars får vi äta julmat fram till påsk!” Hur lite mat svärmor än gör, så är det ändå för mycket. Ingen annan gång under hela året äts det så mycket mat och jag undrar varför?! Urgamla traditioner som hänger i sedan jordbrukssamhället när man arbetade hårt, slaktade djur under hösten och verkligen unnade sig till jul. Den här julen talade jag om för Pär, en månad i förväg, att jag inte hade för avsikt att följa med. Han blir inte lika upprörd längre, har väl resignerat, men han fick ur sig något om att det kanske inte vore för mycket begärt om jag följde med därför att han och de andra ville det. Varför skulle någon vilja ha mitt motvilliga sällskap? Jag har firat både julaftnar och nyårsaftnar med hjälp av flera extra Lyrica som har gjort mig behagligt avtrubbad och sedan dödstrött och så vill jag inte ha det. Jag har aldrig bett någon göra något/följa med på något ”för min skull”. De ska vilja det själv, annars gör det hellre ensam. Så igår var jag ensam hemma med Bibbi och Selma. Lugnt och skönt. Sov ett par timmar i soffan. Jag åt lasagne av märket ”Familjen Dafgårds” och det var gott. Ingen julmusik. Ingen Kalle Anka. Ingen alkohol. Inget prat. Det är en god jul för mig.

Laddat de luxe

Det tog emot att åka till Itrim. Motståndet var så pass stort att jag var nära att ta en extra Lyrica. Idag rörde det sig om kostnadsfri rådgivning. Jag fick prata med R. Vi pratade fram och tillbaka och när vi kom till den punkt som handlade om ifall jag är redo eller inte – för jag måste verkligen vara redo – frågade jag honom vilka signaler han plockade upp från mig. Han sa att jag inte är redo. Jag måste vilja göra det här för min egen skull till 100% och inte 50% för min skull och 50% för att Pär ska bli nöjd. Jag uppskattade hans ärlighet, men jag blev besviken. Itrim känns som sista chansen för mig för jag orkar inte ha det så här längre. Jag vaknar med det, jag lever med det, jag somnar med det. Allt som rör mat och träning har blivit så laddat att jag knappt kan närma mig ämnena. Tårarna rann. Det jag egentligen ville säga var att jag skiter i min hälsa och vill mest av allt göra slut på eländet en gång för alla, men det hade blivit för ärligt. Vi pratade lite till och plötsligt kände jag att jag struntar i om Pär stöttar mig eller inte. Jag kan fixa det här själv. Jag vill fixa det! Är det något jag har gott om, så är det tid och jag behöver det här som ett projekt att engagera mig i. Jag fick sitta för mig själv en stund och smälta och fundera. Det kändes allt bättre. Sedan gick jag ut i receptionen och skrev på ett 2-årskontrakt inklusive extra stödsamtal och det kommer att kosta 675 kr i månaden. Den 2 januari ska jag ha mitt första möte med min hälsocoach.

Det är drygt 7 timmar sedan jag gick från Itrim och ett lugn har sänkt sig över mig. Nu har jag bestämt mig. Nu kommer jag att få hjälp. Nu kan jag slappna av. Jag kommer inte att svulla fram till nyår och lägga träningen på hyllan, men jag kommer att vara mindre sträng mot mig själv. Jag förtjänar det. Faktiskt.

Nya knep eller bara vänta?

Jag är förkyld, men inte så farligt. Jag märker det mest på att jag behöver vanlig nässpray mot det täppta eftersom Nasonexen inte rår på det. Det har kliat i halsen, så det blev ingen styrketräning i tisdags. Idag promenerade jag – jag ville ut i snön! Det var moddigt och slirigt, men skönt att andas frisk luft. Efteråt blev jag fenomenalt trött och lurade i soffan en halv timme innan jag åt lunch. När jag vaknade var jag fortfarande trött och frusen och allmänt ruggig. Resten av dagen har varit seg. Det går nedför igen. Ångesten kommer och går hela dagarna. Panik varvas med irritation. Värmepåslagen (jag kallar dem så eftersom det inte handlar om direkta vallningar – jag svettas inte) kommer oftare och känns intensivare. Koftan åker på och av, på och av. Jag sover sämre trots Stilnocten. För varmt eller för kallt. Vaknar till femtielva gånger per natt. Ögonen svider. Jag har hudsprickor på hälarna och tummarna, till och med på insidan av läppen. De vanliga trivselknepen fungerar inte. Serien jag tittar på (”Breaking bad”) känns tjatig efter bara 1,5 säsong. Jag har tröttnat på att spela på mobilen. Det är svårt att hitta en bra ljudbok, så jag lyssnar om på favoriter (”Läsarna i Broken Wheel rekommenderar”). Inte ens godiset lockar längre. Det fungerar fortfarande att läsa, så länge ögonen inte är för irriterade. Jag saknar ork och motivation att hitta nya trivselknep, så jag får vänta ut eländet.

Det blå vinterljuset. Jag har inte gjort något annat med bilden utom att beskära den.

Mina mediciner. De förändras inte varken antalet eller sorten, men jag köper fler och fler kosttillskott och de är skrymmande.

20161110_160108-1[1]

Morgondosen. Uppifrån och ned. Levaxin (sköldkörteln), Cetirizin (allergi), Sertralin 50 mg och 100 mg (depression), Lyrica (ångest), Omeprazol (magen), Aloe Vera (mot allt och inget), B-vitamin och järn.

20161110_155908-1[1]

Kvällsdosen som jag tar när jag äter middag. Uppifrån och ned. Lyrica, D-vitamin (varannan dag), magnesium och 4 kapslar Membrasin/Havtorn (för alla slemhinnor bl.a. ögonen). Kvällsdosen har blivit besvärlig att svälja…

Ofokuserad städning

Jag hade planerat det så att jag skulle stänga alla fönster och dörrar mot gården för att slippa ljudet av motorsågen och så skulle jag städa i den andra delen av lägenheten. Jag började vid halv 10 med att skaka mattor och kuddar på balkongen och iakttog hur Trädslaktens Vänner förberedde genom att sätta upp avspärrningar. En extra Lyrica. Sedan flyttade jag in i badrummet. Det blev ofokuserat för jag kunde inte låta bli att ta reda på hur skövlingen framskred. Klockan 9.48 föll det första trädet, en tall. Jag grät. Faktiskt. Jag grät. Flydde tillbaka till badrummet. Vid ett av tillfällena när jag stod vid fönstret såg jag hur Trädslaktens Vänner och trädfällarna cirklade runt Den Stora Granen. Det är den jag bryr mig mest om. Det känns som att jag vill vara med när den fälls. Ett nödvändigt ont på samma sätt som att det aldrig skulle falla mig in att inte vara med när något av mina marsvin har avlivats.

trad-19

Den kommer att innebära problem, så vida de inte fäller den genom att kapa den uppifrån och ned. Om blickar kunde döda, så hade det legat 8 döingar på gården och då är trädfällarna inte inräknade för de gör bara sitt jobb. De fällde 2 andra träd. Vid 12 försvann alla och jag antog att det var lunchpaus, men de kom inte tillbaka. Enligt ett mail från ordföranden avbröts arbetet pga. byiga vindar. Jaha. Resten av dagen har det ösregnat och enligt SMHI kommer det att fortsätta i morgon. Moahahaha!

Efter min egen lunch gjorde jag ett sista ryck och städade klart. Vardagsrummet har blivit välsignat lättstädat sedan jag rensade i samband med renoveringen. Halv 16 var jag färdig och då var jag trött i ryggen och fötterna. Jag fräschade till mig, gjorde en kanna te (lunch-teet blev inte bra eftersom tiduret inte startade) och dunsade ned i soffhörnan. 2 muggar senare och med den 3:e muggen orörd sov jag sittande. Jag vaknade 10 i 18. Joråsåatt … Middagen, Findus Wallenbergare – gott!! – var inte färdig förrän efter 19. Idag blev det ingen te & lässtund. Hela dagen har känts splittrad och ofokuserad.

Ångesttripp

Igår var jag ute med stavarna i 55 minuter. Jag kom inte iväg förrän efter 10, så jag gick en kortis. Det var rundan med serpentinbacken fast åt andra hållet vilket innebär en låååång uppförsbacke till Högbacka. Det var skönt. Idag har jag tränat med gummibanden. Det lätta programmet. Småtungt i början, men sedan kändes det bara bra. Jag har utökat ryggövningarna med de yogaövningar jag numera gör varje dag. Ryggen tackar och bockar. Men vad hände efter träningen? Efter duschen kände jag mig frusen (dubbla sockor plus kofta-frusen) och jag blev trött. Pär fick äta middag själv idag för jag hade noll matlust och blev sittande i soffan och lyssnade på en bok, ”Avalons dimmor”, men störde mig på uppläsaren. Jag spelade olika spel på mobilen, men det gick åt pipsvängen i alla 4. Otålighet och irritation spred sig i kroppen. Ångest! En extra Lyrica. Vid halv 19 gjorde jag te och tog med mig brödrosten med allt som behövdes in till vardagsrummet där jag åt middag medan jag läste. Teet blev gott, men inte det rostade brödet. Boken var inte bra. ”Den trettonde historien” som jag läste första gången för 9 år sen och mindes den som väldigt bra. Jag har ändrat åsikt om det. Lyrican hjälpte som vanligt och jag har kunnat koncentrera mig på att betala räkningar. Jag fryser inte längre. Nu är det barfota som gäller. Jag får pisksnärtskador av de här humör- och värmeväxlingarna!

Dagens låtlisterepresentant blir PHASES med låten ”Paradise”. Det var paradiskänsla när jag tränade.

Utslag, hobbyångest och mjölbaggar

Idag tog det bara 60 minuter att gå runt Flaten, via Konsum (havregryn! Se längre ned.) och hem. Jag hade ett jäkla tempo, kroppen kändes pigg och lätt – det var skönt! Kanske har jag lyckats befria mig från de där blyskorna som tyngt ned mig träningsmässigt. Jag funderar oxå på om orken kommit tillbaka tack vare att jag har börjat med B-vitamin igen sedan 2 veckor. När jag kom hem gjorde ett par enkla yoga-övningar för ryggen.

Vilken jävla skitdag det visade sig bli igår! Pär har åkt till Öland över helgen för att skjutsa hem sina föräldrar för vintern, så jag gick upp klockan 8 och gav Bibbi frukost. Ingen ork att promenera plus att jag kände mig stressad av ett hobbyprojekt som jag påbörjat tidigare i veckan. Ett hobbyprojekt som legat och marinerat i några veckor bestående av en hemgjord ängel från Tilda.

tilda Jag har alltid gillat Tilda-dockornas utseende med den stadiga kroppen i kombination med de pinnsmala armarna och benen och för ett tag sedan hade Panduro sänkt priset med drygt hälften, så jag slog till. När jag öppnade förpackningen för att kolla vad jag stod inför började jag ångra mig. Det var tänkt att jag skulle rita upp och klippa till mönsterdelar, sy ihop för hand, fylla den och sedan sy en kjol. Joråsåatt… Det fick ligga ett tag till. När jag väl tog tag i det var det inte så svårt, jag föredrar att sy för hand än på maskin och jag lyckades få till kroppen med armar och ben liggande stoppade som korvar liggande lösa bredvid. Jag kände hela tiden en viss otålighet. Hur jävla länge skulle det ta att få till den satans ängeln?! Jag blandade medföljande färger och fick till den rätta nyansen på överdelen av klänningen som målades direkt på. Hår och skor målade oxå dit med svart färg. Med mycket möda och ohemult mycket pill lyckades jag fästa benen vid kroppen, men när jag skulle fästa armarna fick jag nog. Färgen på ängelns armar gjorde att de inte blev så medgörliga som jag hoppats på eller som de skulle vara enligt instruktionen. Den klena synålen som följt med fick jag inte ens genom färgen och in i armen. ”FUCK IT!”, skrek jag och körde ned allt i kartongen igen och tillsammans med påsen innehållande vadden åkte det i soporna. Jag kände mig fri!

Igår hängde hobbyångesten över mig som en våt filt och hindrade mig från att göra mer än att sy på den där ängeln och att tvätta. Jag drack flera kannor te oxå. Och sprang på toaletten. Vid 17-tiden blev jag sittande i köket efter att ha målat överdelen, armarna och skorna. Jag måste äta nåt. Gröt! Numera gillar jag verkligen havregrynsgröt med äppelmos och mjölk – funkar i alla lägen. Jag öste 1 dl gryn i kastrullen och flyttade över till kökskranen för att lägga till vatten. När jag håller fram decilitermåttet mot vattenstrålen ser jag något som rör sig på kanten. En mjölbagge. Inte nu igen! Jag sköljde av kastrullen och måttet. Jag ville ha gröt, jag var hungrig! Jag hällde upp havregryn i durkslaget för att kunna se om baggen hade släkten med sig. Ingenting. Det var kanske bara den. Dåså! Fast mjölbaggar är inga soloartister och tanken på att jag kanske hade ätit några till frukost… Jag öppnade havregrynspaketet och kikade in. Skakade om innehållet litet lätt och då kom baggens brorsa uppkrypande. Fy fan! Direkt i soporna! Sedan gick jag igenom skåpet för att kolla om det behövde skuras ur, men det fanns inget där. Det blev en fryspizza till middag och den var inte god.

Mjölbaggarna var pricken över i för jag höll på att bli tokig på klådan. För någon vecka sedan fick jag något som jag trodde var ett sent myggbett på fotknölen som kliade infernaliskt. Några dagar senare fick jag ett till på andra benet som kliade lika infernaliskt. Det var när ett tredje dök upp på handleden som jag blev misstänksam. Ett fjärde och ett femte dök upp på samma arm. Det är utslaget på handleden som är värst och som jag har kliat sönder och samman. Klådan gav mig ångest! Jag har provat med utspädd och outspädd Salubrin, Aloe Vera-salva och kortisonsalva utan resultat. LHP-salvan lindrade en stund. Hobbyångest i kombination med mjölbaggar och klåda gjorde att jag valde att ta en extra Lyrica.

Jag kan klia utanpå... — Jag kan klia utanpå…

Eftersom jag så ofta har problem med skavsår har jag ett stort urval av plåster och kompresser hemma. Den här sortens självhäftande funkar bäst. De som tål vatten irriterar huden runt om och släpper när jag svettas. Det går att klia utanpå plåstret. Med knogarna. Då river jag i alla fall inte upp såret.

Det mesta har känts lättare idag. Nu är det bara Tradkapardagen som hotar vid horisonten…

Förberedelse för ångest

Det blev en kort, men intensiv promenad idag: 40 minuter till Konsum plus 10 minuter hem. Jag hade bra tempo hela tiden utom möjligen i serpentinbacken upp mot Gamlebovägen. Det var skönt!

Det blir en låtlisterepresentant idag. MARKS med ”The modern life”.

Det finns ju planer på att göra om på föreningens gård. På föreningsstämman i våras lyckades vi rösta ned ett helt utflippat förslag à la engelsk trädgård. Efter det fick trädgårdsgruppen i uppdrag att komma fram med ett nytt för det ska göras om. Det blev ett förslag som går ut på att gå hårt fram. Ta ned 95% av de befintliga träden och sedan plantera andra sorter plus diverse buskar. Det förslaget röstades igenom med förkrossande majoritet på en extra föreningsstämma igår kväll. Om ordföranden får precis som han vill kommer det att genomföras innan vintern kommer för annars får det vänta till våren och han är otålig. Jag brukar inte ta ut elände i förskott – varför må dåligt 2 gånger? – men den här gången gör jag det eftersom jag vet hur jag har mått de andra gångerna som ljudet av motorsågen har trängt igenom märg och ben… Om jag håller mig undan, åker bort medan de gör det blir jag tvungen att komma hem till ett kalhygge. Om jag stannar hemma kan jag plugga igen öronen med proppar och stänga in mig i köket. I vilket fall kommer jag att behöva extra Lyrica.

Enligt förslaget kommer flera större träd att sparas, men inte den här granen. Den är frisk. Den har stått pall för flera stormar i 17 år och den kommer att tas ned. Fy fan vad det kommer att bli tomt!!! — Enligt förslaget kommer flera större träd att sparas, men inte den här granen. Den är frisk. Den har stått pall för flera stormar i 17 år och den kommer att tas ned. **Fy fan vad det kommer att bli tomt!!!**

Hos läkaren

I lördags eftermiddag domnade höger ben från knäet och nedåt. En obehaglig känsla. Som sockerdricka de luxe, men utan känselbortfall. Det var svårt att sitta stilla för jag ville hellre skaka benet eller vifta med foten som man automatiskt gör när benet har somnat, men nu behövde jag göra det hela tiden. Pär och jag såg en film på kvällen och då var domningen så störande att jag stod upp halva tiden; vaggade, viftade, knäböjde, trampade på stället. Senare drog jag på mina kompressionssockor och det kändes bättre. Igår var det inte lika farligt, men på kvällen höll jag på att bli knäpp. Trots kompressionssockorna kunde jag inte sitta stilla och ångesten kom som ett brev på posten. Var det något allvarligt fel? Det kunde inte ha med hjärtat att göra eftersom det var höger ben. Blodpropp? Stroke? Jag hade lovat Pär att gå till den öppna mottagningen idag och mina dåliga erfarenheter från den – kunde jag räkna med hjälp över huvud taget? – spädde på ångesten, så till slut tog jag en extra Lyrica. Tillsammans med Stilnocten sov jag bra hela natten tills mobilen väckte mig kvart i 7 och då for jag upp ur sängen direkt, gjorde mig i ordning, åt gröten ståendes (för mycket ångest för att sitta ned) och hasade mot vårdcentralen halv 8. Usch, vad det var tungt! Det tog 30 minuter att gå dit och jag fick vänta 1 timme. Jag lyssnade på en bok och halvsov trots träsmak i baken. Jag hade sett framför mig hur domningen gjorde att jag fick vanka fram och tillbaka i korridorerna i ett par timmar, så det var inte så illa, på det hela taget.

Jag såg en av läkarna passera. En man i min ålder, vuxen med andra ord med grått i håret och ingen tjugoårsslät persikohy. Jag gillade honom och hoppades att det skulle bli han som ropade upp mig, men trodde inte att jag skulle ha sån tur. Det var han som ropade upp mig! Doktor HA som hade ett fast handslag och blå ögon. Han var bra. Han lyssnade. Han var närvarande. Tack vare att jag hade lämnat alla prover för 2 veckor sedan kunde han utesluta en hel del bl.a. sköldkörteln och blodsockret. Inget känselbortfall i benet, ingen försvagning eller obalans. Förmodligen berodde domningen på en fel- eller snedbelastning i samband med att jag städade i lördags. Eftersom det uppstod plötsligt och sedan har avtagit (känner ingenting av det just nu), så beror det inte på sjukdom.

När jag nu hade tillgång till en läkare med en dator och en skrivare, så bad jag att få en utskrift med mina provsvar för att kunna jämföra med Werlabs resultat från januari. Blodvärdet har stigit och ligger inom intervallet. Alla kolesterolvärden har sjunkit litet vilket innebär att det nu är något förhöjt i stället för statiner-rekommenderas-förhöjt. Långtidsblodsockret har sjunkit till att ligga inom intervallet. D-vitaminvärdet har ökat från 52 till 97 (referensintervallet är 50-178). Värdena är alltså bra! Inte rena hälsan, men det går åt rätt håll. Jag har inte ändrat kosten. Det har onekligen varit si och så med träningen. Den enda förändring som jag har gjort är att jag tar Aloe Vera i tablettform sedan en dryg månad. Aloe Vera är naturens egen superhelare! Det är den enda förändring jag har gjort.

Jag är lättad över båda svaren. Domningen har avtagit rejält och provsvaren var faktiskt bra.

Det är Pärs och min bröllopsdag idag. 24 år. Sammetsbröllop. Nu börjar det likna nåt jämfört med papper, galon och hampa. Vi firade i fredags med smarrig fiskmiddag och morotskaka till efterrätt.

hjarta

Syrénsniffande

25 minuters stavgång till apoteket och 35 minuter hem. Det var varmt, hett i solen, men det var skönt! Igår hade jag så jäkla ont i knäet att jag fick panik tills jag kom ihåg mitt knäskydd från Rheband som jag köpte för flera år sedan. Det lindrade betydligt. Jag tog det försiktigt när jag började gå för jag litade inte på att knäet skulle hålla, men det höll och när jag fått upp värmen försvann smärtan helt och det, i sin tur, gör mig orolig. Smärta som försvinner när musklerna blir varma för att sedan komma tillbaka brukar betyda långvariga besvär. Jag hade bokat en tid hos en naprapat inne i Stockholm till i morgon förmiddag (utforskningen av alternativ medicin fortsätter), men värmen fick mig att flytta den till nästa vecka med hopp om att det blir svalare till dess. På eftermiddagen kändes det som om jag hade fått solsting. Ansiktet och överarmarna hettade, jag hade huvudvärk och var trött. Jag hällde i mig vatten och sov någon timme i soffan med fönster och balkongdörr öppna. Ögonen har varit riktigt irriterade ända sedan jag kom hem. De svider och det känns som om det sitter skräp under ögonlocket. Och så var det varmt, varmt, VARMT! Och jag är så satans irriterad på att tvättmaskinen har pajat igen! En extra Lyrica.

Idag inleddes syrénsniffar-säsongen. Aaahh! Bilden tog jag förra året, tror jag.

I kampen mot pollen och med hopp om renare inomhusluft har vi köpt en luftrenare. Den är av märket Coway och är den som fått absolut högst betyg av Astma- och Allergiförbundet och övervägande bra recensioner. Vi köpte den hos Tretti.se och lyckades pricka in 10% rabatt. Den står i sovrummet och susar. Jag sover ju med öronproppar, men eftersom Pär inte stördes av den… Den är inte alltför skrymmande heller.

Luftrenare