Etikett: Lyrica

Välsignade sömn

I tisdags började jag ta en extra Lyrica varje dag oavsett ångestnivå och sedan dess har jag sovit hela nätterna. I natt somnade jag  svimmade jag av vid halv 1 och sedan märkte jag inget förrän mobillarmet igång halv 8 och jag hade inga problem att stiga upp. Inget toalettspring, inga vallningar; endast sömn, välsignad sömn 3 nätter i rad. Jag känner mig inte tung i huvudet dagen efter, men jag är lite yrslig på kvällarna. Idag promenerade jag i 55 minuter (första promenaden sedan i lördags) och det fanns inget behov av att ha ett lägre tempo. Kroppen var med på noterna och det var så skönt! Höstsvalka i luften, sol på näsan och stuns i stegen!

Det går framåt!

Den krassa verkligheten är att det förmodligen är pengar som kan få mig att låta bli att äta på kvällarna. Det är pengar som kan motivera mig. Cold hard cash. Min motivationshöjande text har haft noll inverkan. Jag ”ser” den inte längre. Jag lämnade ett förslag till Pär, eftersom vi har gemensam ekonomi, som går ut på att jag får 25 kr för varje kväll jag inte äter något efter kvällsteet dvs. en kväll utan kvällstugg. De pengarna kan jag använda till Wrendale-porslin (det finns en mugg med MARSVIN!!!) eller något annat jag känner att jag inte kan leva utan. Det är billigare än KBT och det innebär inget förbud mot kvällstugg. Om den här metoden fungerar och jag får igång viktminskningen igen, så är det inte helt otroligt att motivationstexten kommer att fylla sin funktion. Allt är värt ett försök. Alla sätt är bra utom de dåliga.

Mer Lyrica

Trött, trött, trött. Sov dåligt igen och hade klockan på kvart över 6 eftersom jag skulle vara hos IB halv 9. Det blev ett bra samtal. Jag fortsätter med en låg ambitionsnivå med både träning och kost. Jag måste trycka undan panikkänslan som kommer när jag tänker på att tiden bara går medan jag inte orkar träna så ofta som jag tycker att jag borde. En. Dag. I. Taget. Det viktigaste just nu är sömnen, så från och med idag tar jag en extra Lyrica fram till läkarbesöket nästa vecka. Jag ska träffa IB igen om 2 veckor och det känns bra.

 

Jag behöver sova!

Vägning: 98,4 kg som innebär att 2 fisiga hekton har försvunnit. Försumbart. Min hälsocoach och jag enades om att jag ska sänka ambitionerna till att inte gå upp i vikt.

Jag tränade med gummibanden idag. Lätt pass utan uppvärmning. Gick finfint.

I lördags tog jag en extra Lyrica och den hjälpte mig att sova hela 6 timmar i sträck plus att jag fick till en sovmorgon på söndagen ända till 10. Vilken skillnad! Söndagen var så mycket bättre! Jag behöver sova; jag är oerhört känslig för sömnbrist. Jag har sett ett mönster de senaste veckorna där jag sover dåligt, 2-3 timmar i taget, natt efter natt. Tröttheten tar över mer och mer, motståndskraften minskar och ångesten stormar in. Då tar jag en extra Lyrica och får sova igen. Det händer kanske en gång i veckan. Jag är oerhört frestad att ta en extra varje dag för jag vet inte om jag orkar med det här tills nästa fredag när jag ska till läkaren.

Usel lördag

Jag lunkade på i 70 minuter. Sänk-ambitioner-tempo. Sluta-stressa-takt. Jag sov dåligt inatt igen och var trött, men jag hade ingen lust att tillbringa ännu en dag instängd och med avdomnad svanskota av allt sittande. Det blev inte skön promenad. Efteråt blev jag så trött att jag avbröt lunchen klockan 14 och gick och lade mig. Jag kunde inte somna! Ångesten har krälat i kroppen hela dagen och jag har bekämpat den med så mycket djupandning att jag blir alldeles yr utan att det blev bättre. Jag tog en Lyrica vid 15-tiden. Jag väntade på effekten, men den tog väldigt lång tid på sig. Så pass lång tid att jag började tvivla på att jag faktiskt tog den… Några timmar senare tog jag mina kvällsmediciner där en Lyrica finns och då kickade det luddiga lugnet in. En Stilnoct på det och så får jag kanske sova en hel natt.

Lördagar borde inte få vara dåliga dagar. Jag åt allt mitt helgsmaskens igår kväll, så den här dagen har liksom känts onödig. Stryk den!

En mardröm

Är det vallningarna som triggar ångesten eller ångesten som triggar vallningarna? Oavsett känns det som en vaken mardröm. Ångesten kommer och går och jag har tagit en extra Lyrica. Några gånger har jag lyckats bekämpa den genom att bara andas, men jag känner att jag även spänner käkarna hela jävla tiden och har haft huvudvärk hela dagen trots avslappningsövningar. Jag får panik!!

Jag promenerade 70 minuter idag, men det var ingen höjdare.

Jag kände för att straffa mig själv idag eftersom jag känner i hela kroppen att jag har gått upp i vikt, så jag vägde mig nu på kvällen och bestämde att om jag väger mer än 98,5 kg, så blir det inget fredagsgodis för mig. Vågen visade 101 kg. Ångest, vallning och mer ångest.

Stimmigt och stressigt

Nu är det åter igen stimmigt hos oss. Grövelsjöveckan är i faggorna och för första gången på flera år ska Elin följa med, så nu är både hon och Pär fulla av resfeber och det planeras och packas högt och lågt. De kom hem från Öland i onsdags (det känns som de har varit hemma i flera veckor…) och på onsdag åker de igen. På lördagen, veckan efter, åker Elin hem medan Pär fortsätter till Sarek där han ska fjällvandra i härlig ensamhet. 1,5 vecka helt ensam igen (närmare 3 veckor utan Pär), men den här gången är jag inte pirrig av förväntan. Jag är stressad och jag har ångest. Det är den stimmiga stämningen som stressar mig och att jag ska vara kaninvakt den här svängen. Ångesten gör att jag har svårt att koncentrera mig och få ihop vettiga meningar, så jag skriver som det kommer:

Jag kommer inte att få någon sovmorgon eftersom Pärs frånvaro innebär frukostjänstgöring för mig plus att Selma kommer att vara här. Bibbis bur städas ordentligt på torsdagar (min uppgift) och fräschas till på söndagarna (Pärs uppgift) och nu blir det mina uppgifter plus att Selmas bur behöver fräschas upp varje kväll och storstädas ordentligt minst en gång medan Elin är borta. Selma ger mig dåligt samvete. Hon är så fin och go och förtjänar det bästa i form av stimulering och sällskap, men när Elin inte är här får hon inte uppmärksamhet mer än vid mattillfällena och när hon är ute på kvällarna. Hon sitter där och verkar övergiven… För att Selma ska hinna få åtminstone ett par timmars tid i frihet kortar jag av min te & lässtund (de dåliga dagarna gör stressen att jag inte alls kan ta till mig det jag läser). När jag är ensam veckor i stöten blir det ett jäkla rännande i affären och släpande på kassar (en online-best måste vara på minst 500 kr och det kommer jag sällan upp till) och kan kännas slitigt.

Just den här solo-svängen kan jag lägga till att tankarna hela tiden maler kring viktminskningen och det förestående besöket hos terapeuten som är obehagligt kostsamt… Vallningarna kommer tätare och blir varken färre eller svalare när jag är stressad. Jag sover dåligt, men jag tror att jag kan få bukt med det med hjälp av  ”Lätt att sova och somna om”. Efter ett 2-3 lyssningar vaknar jag inte riktigt lika ofta.

Som stress-prick över stress-i:et är det bra om jag fortsätter att träna som vanligt dels för viktminskningen, dels för att jag behöver det för att hantera stress. En släng av moment 22, tror jag.

Just i detta nu har jag inget att se fram emot. Inget att lyxa till tillvaron med utan att det ger mig dåligt ekonomisamvete. Inget som gör att jag kan andas ut och utbrista: ”JÄSS!!”. Det enda jag ser i den närmaste framtiden är trötthet. Kanske inte så mycket under tiden, men efteråt. Idag har jag tagit 1 extra Lyrica.

Det skulle aldrig falla mig in att be vare sig Elin eller Pär att stanna hemma. Aldrig! I det stora hela är den här stressen hanterbar. Jag är fullt medveten om att det handlar om hur jag förhåller mig till den, att Selma-delens dåliga samvete inte är befogat för 5 öre. Problemet är att tröttheten riskerar att slå in dörren som håller Depressionen ute. Ångesten har redan tagit sig in via brevinkastet…

Ökentorrt

Gårdagen blev en skitdag då jag bara önskade att den skulle ta slut och tog min Stilnoct redan klockan 21 för att skynda på det hela. Jag var trött och sov till 11. Ont i nacken. Rastlös. Ingenting förutom lunchteet smakade bra och jag var hungrig. Hasade runt i pyjamas hela dagen. Ångest och en extra Lyrica. Jag tröstade mig med att det sällan blir 2 såna dagar efter varandra och jag hade rätt.

Idag har jag mått bättre och jag fick till en 70 minuters promenad inklusive Konsum i riktigt bra tempo hela vägen. Det var väldigt skönt! Allt har smakat smaskens idag och jag har druckit en jäkla massa te.

Efter besöket hos tandhygienisten har jag börjat skölja med Listerin Total Care (LTC). Den ska tydligen ta hand om bakterier och tandsten samtidigt som den innehåller fluor. Inflammationen i tandköttet är borta, så den biten stämmer ju. Om tandstenen minskar lär väl visa sig, men Pär tycker att han har betydligt mindre sedan han började med LTC. Det är bra sting i den och det är tur att jag bara ska skölja i 30 sekunder för munnen känns bedövad och den är fullkomligt ökentorr efteråt. De stackars salivkörtlarna åker på pisk 2 gånger om dagen. Faktum är munnen blir så torr att jag är tvungen att använda Zendium saliv-gel efteråt. Det vore ju höjden av ironi om tandstenen försvinner, men jag får hål i tänderna till följd av muntorrhet…

Dagens låtlisterepresentant är Glassio med låten ”If I was your boy”.

Ångest, koltrast & online-läkare

Den här dagen är snart slut och det är en välsignelse! Jag var medveten om att jag utmanade ödet när jag skrev så mycket positivt i torsdags och skiten började ramla in redan dagen efter när Selma vägrade äta. Elin och Pär åkte till vetten på lördagen och fick mediciner. Efter det har vi fångat in, hållit, medicinerat och stödmatat tvångsmatat Selma flera gånger om dagen. Det är oftast jag som har hållit och igår kväll blev hon så leds att hon stampade i golvet, så fort jag kom i närheten. Jag klandrar henne inte…

Elins förkylning blir värre och vår vårdcentral är inte till någon hjälp. På den öppna mottagningen får man visserligen träffa en läkare, men max ett besvär i taget. Hon var där igår eftersom hon hade lock för ena örat plus värk. Det visade sig vara en rejäl vaxpropp som vi bekämpar med Revaxör. Det fanns inte utrymme för hennes hosta eller eventuell bihåleinflammation. Läkaren tyckte att hon skulle ta Revaxör 4 kvällar i rad och sedan skölja ur eländet hos en sköterska. 200 kr i sjön. Jag hjälper henne och efter dagens behandling kunde jag bokstavligen dra ut en del av den upplösta proppen med en pincett. Nu ikväll övertalade jag henne att prova Min doktor och hon kommer att få svar via mail senare ikväll. 250 kr som går på högkostnadskortet. Det är värt ett försök!

Vi veckohandlar på Coop online och det fungerar oftast bra. Den senaste tiden har det dock skitit sig och jag har fått sms om att jag måste lägga in beställningen igen och välja en annan dag. Det har varit måndagsleveransen som inte har fungerat, så då valde jag tisdag förmiddag i stället mellan 11 och 13 och så har jag tränat på eftermiddagen. Det har varit försenat båda gångerna och idag fick jag än en gång sms om att de är försenade och då blev jag tvärleds. Jag sket i träningen för jag skulle inte kunna koncentrera mig om jag samtidigt skulle vänta på leveransen. När det kom till kritan var de inte försenade, men då hade jag redan ställt in mig på att inte träna och så var jag trött och förkyld. Efter lunchen kom ångesten. Jag var frestad att promenera, men valde 1 extra Lyrica och läsning i stället. Medan jag läser hör jag att Elin gråter. Hon har varit sjuk i 2 veckor och det blir inte bättre. Täppt, huvudvärk, feber – hon fick panik hon med och tog Lyrica.

Det finns, trots allt, litet postivitet idag för Pär mår prima och var på ett strålande humör när han kom hem från arbetet. Selma mår bättre och har inte behövt stödmatas idag. Jag har läst ut ännu en bok och satt i vardagsrummet och lyssnade på koltrastens kvällsserenad. Och så ljuset – nu är det ljust till halv 21! Omställningen till sommartid är ett satans påfund, men jag älskar de allt ljusare kvällarna.

 

Härdsmälta

Igår var inte någon bra dag. Jag var sjukt trött och när jag drack mitt lunch-te – pang! – kom tandvärken tillbaka. Jag ringde tandläkaren som rådde mig att vänta till efter helgen eftersom det kan vara ”efterskalv” (mitt eget ord) och att Alvedon + Ipren brukar fungera. Jag vet att värkkombon fungerar, så jag tog den i stället för Treo och den hade och har bättre effekt. Efter det gick det utför resten av dagen och när jag hade min te & lässtund blev det en härdsmälta. Koncentrationen var väck, irritation och rastlöshet kröp som loppor i kroppen och jag önskade bara att den jävla dagen skulle ta slut. Jag fick verkligen behärska mig för att inte skrika åt Elin eller Pär. Klockan 20 bestämde jag mig för att göra slut på dagen genom att gå och lägga mig. Jag tog min Stilnoct och en extra Lyrica och en andra dos av värkkombon. Jag somnade vid halv 21 och sov som en död till ungefär 1 när jag behövde gå på toaletten. Sedan somnade jag om som ett släckt ljus och sov till 8. I vanlig ordning har jag analyserat orsakerna till härdsmältan, men utan något resultat. Visst var tandläkarbesöket tufft, men inte så tufft.

Det ramlade ned ett par centimeter vattenmättad snö inatt och dagens promenad var ingen höjdare. Blött och slirigt och tungt – jag var inte i högform direkt. Jag hade mina vinterkängor (tåmördarna) eftersom jag ville förbli torr om fötterna. De senaste veckorna har de stått med skoblock i och de har faktiskt hjälpt till att töja ut skorna och tårna överlevde promenaden.

Det går en gräns

Jag promenerade till Salem (20 minuter) och via tennishallen hem (40 minuter). Enligt min stegräknare är det 5 kilometer dvs. en halv mil. Det var ett makalöst vinterväder med knallblå himmel, en sol som orkat upp över horisonten (det var vid 10-tiden) och 10 minusgrader. Livsandarna vaknade. Men det går en gräns här i Rönninge/Salem. Gränsen utgörs av järnvägen och det handlar om plogning. På min sida plogas bilvägar och parkeringar. Punkt. Absolut inte trottoarer och knappt gångvägar. När jag har passerat järnvägstunneln vid Hagavägen och kommer till gångbron mot Salem, så är framkomligheten föredömlig. Skillnaden är så tydlig att det är pinsamt! På hemvägen var det plogat fram till ”tennisbron” över järnvägen där jag fick trippa fram i tidigare fotspår hela vägen ned till tennishallen. Där finns en parkering och en bilväg, så där var det plogat. Suck. Samma sak varje vinter.

Jag har minskat skärpan och lagt till en vinjett, men inget mer. Vilket ljus!

Jag funderar en hel del på orsakerna till ångestattacken i tisdags. Pär påpekade att jag ju har haft den här förändringen i tankarna länge och när den väl påbörjas slappnar jag av samtidigt som jag stressas just för att förändringen är så avgörande. Krasch! Det handlar oxå om mina rutiner. Jag älskar mina rutiner! Det är de som får mig att fungera, som gör att jag slipper tänka och det är de som gör mig oflexibel och att jag stressas när de ruckas på. De 2 senaste dagarna har jag tagit tillbaka en del av dem genom att få äta ordentlig mat, men framför allt genom att jag har gjort det på de tider jag har blivit så van vid. Känslan av det kaos som förändringen fört med sig har minskat. Men. Jag mår inte toppen direkt. Ångesten lurar i bakgrunden och jag kan inte bestämma mig för om jag ska dämpa den med en ökad dos av Lyrica eller inte. Jag känner igen ångesten från vintern 2011/12 för plötsligt står jag inte ut med tystnad, så jag lyssnar på en bok hela tiden om jag inte tittar på film med Elin. Jag har inte haft min läs & testund på ett par veckor eftersom jag inte kan koncentrera mig på sammanhängande text. Jag brukar tycka om att lufsa runt i en mörk lägenhet, men nu tänder jag nästan alla lampor när det skymmer vid 16-tiden. Det är inte bra. Inte bra alls.