Tån på vänster fot som gör ont efter att jag rev loss en bit av en trasig nagel. Jag trodde att det var en infekterad blåsa och försökte sticka hål på den. Det kom litet var, men mest blod. Det gick inte att dra loss den. Ping! Det är samma sorts utväxt som jag hade på höger tumme för 8 år sedan, ett pyogent granulom. Tack vare min gamla blogg kunde jag läsa om alla turer och att det tog 5,5 månad innan den var bortopererad och att jag nästan fick tjata mig till en läkartid. Det var då ångesten slog till och jag satt som förlamad. På grund av att den sitter på foten kommer jag att bli sittande inomhus i flera månader eftersom jag redan nu har svårt att ha skor på mig om det inte är sandaler.
Det här var på midsommarafton och vi hade bjudit in svärfar, Elin och Robin på middag, så Pär och jag hade en del att förbereda. De skulle komma klockan 17. Vid 15 tog jag en Lergigan, men effekten tog väldigt god tid på sig. Pär föreslog att jag skulle ringa 1177 och det var värt ett försök. Jag valde alternativ 1: få hjälp med att hitta en vårdkontakt. Jag fick prata med en trevlig och hjälpsam sköterska som talade mumin-svenska. Jag sa att min vårdcentral suger å det grövsta, svarade på många frågor både om själva granulomet och mina övriga sjukdomar och mediciner. Det ökade mitt hopp om att få bra hjälp. Hon föreslog Husläkarjouren i Södertälje som hade tider samma dag och jag tackade ja till en tid halv 18. Klockan var kvart över 16 när jag lade på luren bara för att direkt ringa och beställa en taxi till klockan 17. Jag praktiskt taget mötte våra gäster i dörren. Pär fick förklara allt.
Något jag är oerhört trött på är dagens taxi-chaufförer. På den gamla goda tiden, innan GPS fanns, var de helt enkelt tvungna att plugga in varje adress utantill och kände därmed till alla genvägar som gjorde att de kunde undvika köer och vägbyggen (chaufförerna i London ansågs länge vara världens bästa). Den här gången fick jag en som talade knackig svenska och som TROTS gps hade svårt att hitta ut ur Rönninge. Dessutom var han på väg att köra upp på E4:an mot Stockholm och när jag hojtade till och han fick göra en trafikfarlig gir för att komma på rätt spår. Han skyllde på att han mest körde norr om Stockholm. När jag sedan fick förklara att jag inte visste var Vegagatan låg (för varför skulle det krävas av mig?!), så sa han att han väl fick följa GPS:en. Idiot.
Väntrummet låg öde. TV:n på väggen var inställd på kanal 4 och visade en (gammal?) konsert med Björn Skifs och Tommy Körberg som tjafsade godmodigt och sjöng gamla godingar. Volymen var öronbedövande, men jag hittade varken en fjärrkontroll eller knappar som jag kunde sänka den med och jag orkade inte bry mig tillräckligt för att be om hjälp. Jag satte mig så långt ifrån jag kunde.
”Ewa.” hördes en röst från dörröppningen. Jag svarade ja och reste mig. Det var en lätt grånad läkare som gav ett trött och uppgivet intryck där han hasade före mig till en undersökningsrum. Han hälsade inte och han presenterade sig inte utan frågade bara varför jag var där på hyfsad svenska. Inte ”Vad kan jag hjälpa dig med?” eller ”Vad har du för problem?”. Som introvert är jag oerhört känslig för hur jag blir bemött, hur folk uttrycker sig, om de möter min blick, handslag osv. AL, som ger mig akupunkturbehandlingarna, gav mig ett genomgående positivt intryck och jag fick förtroende för henne. Jag fick allt utom förtroende för den här läkaren. Jag förklarade och visade min tå och jag fick hålla benet utsträckt så gott jag kunde. Det hade underlättat om jag t.ex. fått lägga foten på hans knä. Han tittade och petade på den en gång. ”Om det är ett pyogent granulom, vad gör man åt det?” frågade HAN mig. ”Man opererar.” sa jag. ”Det är inget för Husläkarjouren. Du får gå till vårdcentralen.” Jag fick bita ihop om en spydighet. ”Kan du ge mig en remiss då?” Han skakade på huvudet. ”Jaha. Dåså.” När jag gick smällde jag igen dörren efter mig. Han erbjöd mig inte ens ett nytt plåster som ersättning för det jag var tvungen att ta bort för ”undersökningen”! Tillbaka på gatan började jag gråta. Jag satte mig i skuggan och lät tårarna rinna en bra stund. Det skrivs alltid om hur Sverige inte tar tillvara de förmågor som invandrat hit t.ex. läkare. Alla dessa nötter jag hela tiden träffar på då? Som inte talar ren svenska och som gör att jag, som redan är i en utsatt situation, inte kan känna mig säker på att jag når fram, att jag gör mig förstådd. När de skriver att invandrade läkare inte får arbeta som läkare, är det endast hjärnkirurger de avser?! Avskrapet hamnar på vårdcentralerna. Jag ringde efter en ny taxi och den här chauffören sa inte ett ord och det var bra för jag vet inte om jag hade kunnat svara på ett sätt. Han använde GPS:en hela vägen utan minsta problem.
Jag gick raka vägen in i sovrummet, stängde dörren och stortjöt. Pär försökte trösta. Jag bytte till pyjamas, lade mig på sängen och det dröjde inte länge innan jag sov. Pär väckte mig när gästerna hade gått hem och jag åt lite innan jag tog mina mediciner och 1 Lergigan till och gick och lade mig.
Midsommardagen, igår, började inte bra, men gud vare tack för hushållspyssel som ångestdämpande! Pär och jag planerade i detalj för de nya hyllorna till köket, vi gjorde matsedel för veckan som kommer och en lista på det som behövde handlas från Coop on-line.
Idag har vi varit på IKEA igen och införskaffat hyllsystemet. Pär pysslar med det just nu medan jag skriver det här. Jag rycker in om det behövs.