Jag har lyssnat på ”Lektioner i kemi” av Bonnie Garmus men Lena Endre som inläsare. Tidigt 1960-tal Kalifornien där Elizabeth Zott strävar efter att bli en erkänd kemist och att forska. 60-talets Amerika är motsträvigt och männen släpper ogärna in kvinnor oavsett yrke. När hon blir gravid är det helt kört. I stället blir hon motvilligt kock i ett matlagningsprogram i tv, men matlagning handlar i grunden om kemi.
Den är så bra! Språket inklusive översättningen är fantastiskt. TV-världens kändiskultur framställs som så absurd som den var redan då och Elizabeth Zotts vetenskapliga syn på tillvaron förstärker det. Karaktärerna är många och beskrivna med mycket värme och det finns gott om roliga situationer.
Lena Endre… Hon seglade upp till en förstaplats bland mina favoriter! Hennes röst är mycket behaglig, tempot är perfekt och hon fixar dialogerna med små variationer i röstläget. Hon är ett proffs! Den här boken kommer jag att lyssna på igen. Och troligtvis en tredje gång.
Torsdag: illamående. Från morgon till kväll. Kombinerades med vallningar och ångest. Jag hade räknat ut att illamåendet hade att göra med Brintellix, men frågan var om det handlade om en övergående period. Jag ringde 1177 på kvällen, men orkade inte vänta i telefonkön. Jag gick och lade mig före 21 och sov med tänd sänglampa hela natten. Ångesten var så stark att jag var mörkrädd.
Fredag: jag ringde psykmottagningen för att fråga om illamåendet. Skötaren återkom ett par timmar senare när hon varit i kontakt med läkaren. Jag skulle tydligen inte ha ökat till 15 mg per dag. Ännu ett av våra missförstånd… Och ja, illamåendet ska vara övergående och är en väldigt vanlig biverkning. Kände en anings aning hopp, men jag sov med tänd sänglämpa igen. Jag städade i fredags och även om det tog på krafterna så är det ett väl fungerande knep mot ångest eller i alla fall för att hålla den stången.
Lördag: efter att Bibbi fått sin frukost lade jag mig och sov några timmar. Visserligen hade jag 2 rum kvar att städa, men eftersom jag inte hade vare sig ork eller matlust, så hade mina rutiner rubbats i grunden. Det gällde bara att få tiden att gå. Det tog flera timmar att städa de återstående rummen. Jag pratade med Pär i telefon ganska länge och sedan blev det Netflix som hjälpte mig tills det blev läggdax och en tredje natt med tänd sänglampa.
Söndag: illamåendet hade dämpats en aning, men ångesten härjade hela tiden. Jag hade mitt söndagspyssel som jag tvingade mig själv att göra, men i övrigt satt jag vid Netflix eller låg i soffan och önskade att jag var död. Pär kom hem från Öland på kvällen och det kändes väldigt bra. Ingen tänd sänglampa.
Måndag: jag ringde psykmottagningen igen för att be om en akuttid och fick veta att jag var uppsatt på en telefontid hos överläkaren till klockan 13. Hon arbetar inte på fredagar och om jag inte hade ringt på måndag morgon, så vet jag inte hur jag skulle ha fått veta det. Till saken hör att jag inte svarar i telefon om jag inte känner igen numret eller har en avtalad telefontid. Ren tur! Dessutom ringde hon redan vid 11, men det blev ett bra telefonsamtal. Anledningen till att hon bokat in att ringa mig var att det blivit så rörigt med min medicinering och som överläkare var hon inte nöjd. Resultatet av samtalet blev att jag byter från Nozinan till Lergigan som, förutom ångestdämpande egenskaper, även dämpar illamåendet. Jag skulle prova Lergigan i 2 dagar och om jag inte märkte en klar förbättring skulle jag gå ned till 5 mg Brintellix/dag. Hon kommer att ringa mig på måndag igen och då ska vi besluta om byte av medicin. Igen. Hon gav mig mer hopp. Hon insisterade på att jag skaffar en gynekolog för hormonbehandling av vallningarna och sa att 1177 har en tydlig överblick och att jag kunde ringa för att få hjälp. Det gjorde jag oxå, men hjälpen var inget att hänga i granen. Jag fick ett enda telefonnummer och kliniken ligger ute i Järna!! Den kvällen lagade Pär middag och jag lyckades äta lite vilket var den första lagade måltiden sedan i fredags. Den kvällen hade jag svårt att somna och sov uselt.
Tisdag: jag lyckades ta mig tur och retur Salem med hjälp av bussen för att hämta ett paket. Det var så vansinnigt skönt att komma ut i friska luften och i dagsljuset efter att ha levt inomhus med tända lampor dygnet runt (att tända varenda lampa är oxå ett ångestknep), men jag blev helt färdig efteråt. Jag mådde fortfarande lite illa, frös eller svettades hela jävla tiden och kunde inte äta särskilt mycket till middag, men senare på kvällen åt jag choklad och grillchips vilket magen och själen tacksamt tog emot. Jag lyckades hålla mig från att gå och lägga mig alltför tidigt och med hjälp av extra Lergigan sov jag bra.
Onsdag – idag: jag fick ångest bara av tanken på att försöka hitta en gynläkare, så jag chansade och ringde Oxbackskliniken Kvinnohälsan. Förra gången, för några månader sedan, fick jag beskedet att de inte tar emot nya patienter, men idag fick jag besked att det fanns en tid den 15 januari. Kliniken ligger precis vid psykmottagninen och är enkel att ta sig till kommunalt och nu när jag vet att jag har en tid orkar jag vänta. En börda mindre! När jag tog medicinerna gick jag ned till endast 5 mg Brintellix och illamåendet är så gott som borta. Jag hade fått sms om att mina datorglasögon var färdiga för avhämtning, så efter en frukost bestående av naturell yoghurt med lite strösocker åkte jag till Tumba. De glasögonen kommer att fungera! Jag kunde äta en hel portion med sweet chili-kyckling och kokt ris och sallad och känner mig inte längre skakig även om orken inte är på full styrka ännu.
Under de här gräsliga dagarna har jag inte klarat av att läsa något som varit längre än ett sms. Jag har inte klarat av att spela på mobilen och jag har väldigt svårt att koncentrera mig på någon ljudbok. Naturligtvis orkar jag inte träna – bara att duscha och stå upp i 5 minuter har knäckt mig. Det är först idag som jag har känt att det kanske kommer att vända.
Söndag kväll strax efter klockan 21 och jag drar en suck av lättnad över att den här skitveckan är slut! Däremot vet jag inte om jag orkar lägga ned energi på att hoppas på att nästa blir bättre.
Igår var vi hemma hos Elin på middag. Nye Pojkvännen var oxå där och hon har gjort ett fantastiskt fynd i honom! Det var väldigt trevligt och inte alls krystat eller alltför trevande med tanke på att det var första gången vi fick träffa honom ordentligt (de var förbi hemma hos oss en kortis i somras för att bryta isen). Mitt vibb-känsliga jag tog inte emot några som helst negativa signaler liknande de jag fick med Skitstöveln och R. Mio var självklart med och jag fick den hjärtevärmande äran att gnugga honom i pannan.
Titta på de pyttiga framtassarna…
Naturligtvis förde gårdagens middag med sig anspänningar. Anspänningar som jag egentligen inte ville erkänna ens för mig själv för vi skulle ju bara hem till vår snorpa och hennes Pojkvän som jag redan visste är mer än godkänd, men idag har jag varit så in i helvete trött! Jag kan ju lägga till magkrasch och städning och brist på träning och redan existerande depression och medicinering… I morse steg jag upp vid 8, som vanligt, tog morgonmedicinerna, gick på toaletten och stod sedan vid balkongfönstret och tittade på det strålande höstvädret utanför och längtade efter att gå ut och få andas in frisk luft och bli av med spänningarna i ryggen. Jag fortsatte stå där medan tröttheten och tröstlösheten tryckte ned mig så att knäna nästan vek sig. I stället för en promenad tog jag kuddar och täcke och öronproppar och lade mig i lilla rummet. Det dröjde en halv timme eller mer innan jag somnade, men sedan sov jag till 12. Efter det uppvaknandet stod dagens göromål uppradade och väntade: städa hos Bibbi, tvätta, förbereda medicinerna för nästa vecka, göra matsedel och beställa från Coop on-line. Nu ikväll började jag läsa den sista boken från min senaste beställning och den verkar bra för Maggie O’Farrell kan man lita på, men jag blev trött och somnade en kort-kort stund.
På tal om böcker har jag – och nu är det bäst att du sitter ned – börjat tröttna på ljudböcker. Så där! Nu har jag skrivit det som gnagt i mig i flera veckors tid. Lurarna blir liggande allt oftare eller så lyssnar jag på musik. Jag har blivit alltför kräsen och överpetig för att någon ljudbok ska falla mig i smaken. Det finns åt helvete för många deckare och kriminalromaner. Jag förstår inte varför svenskarna är så svaga för den genren och att den har kommit att dominera så pass att det börjar likna monopol. Och så de här eviga feel-good-böckerna som bara gör mig avundsjuk över att ingen ingriper i mitt liv, så att jag får det jag tycker att jag borde ha! Storytel introducerar nya inläsare där den ena är sämre än den andra. Min bokhylla är väldigt tunn med bara 40 böcker, nästan hälften av dem är sådana jag vill lyssna på igen och många av de 40 är på engelska. Oktober 2014 blev jag medlem, ganska precis 4 år. Ska det ta slut här?
Jag känner mig ämlig. Den ökade dosen av Lyrica gör mig trött och jag sitter faktiskt och sover flera gånger om dagen. Korta stunder, men ändå… Jag sover bra om natten. Tungt, men bra, men jag har svårt att vakna. När jag väl har kommit ur sängen och igång är det inga problem. Idag satt jag i köket hela morgonen och förmiddagen, över lunchen tills jag skulle träna med gummibanden på eftermiddagen. Ljudbok, mobilspel och korsord. Hela förmiddagen kryllade av små aber. Teet smakade inget, jag körde fast i vart enda spel, ljudboken var urdålig, korsorden verkade vara på grekiska för jag stötte hela tiden på patrull och så blev jag trött, såååå trött. Allt det här ackompanjerades av Bibbis tjoanden. ”Dags för pellets!” eller ”Dags för salladsbladet!” eller ”Nytt hö för bövelen!”. Så fort jag rörde mig på stolen tolkade hon det som att jag hade ätit färdigt och då är det dags för gurka. Ångesten flimrade i utkanten och jag sa åt Bibbi på skarpen och fick dåligt samvete direkt, innan jag ens avslutat bassningen.
Jag klarade i alla fall av ett mediumpass utan uppvärmning. Det var skönt, lagom tufft. Efter duschen tog jag burken med Tigerbalsam och balsamerade ryggen, höger knä och handen. Kyleffekten på ryggen blev så kraftig att jag frös som en gris resten av eftermiddagen innan den övergick i värmande effekt. Kofta och myssockor på!
”Musan” av Jesse Burton. När jag fick veta att Jesse ”Miniatyrmakaren” Burton gett ut en ny bok blev mina förväntningar så höga att jag köpte den som inbunden direkt i stället för att fega till det genom att först prova den som ljudbok. Mina förväntningar infriades!
Odelle Bastien i 1967 års version av London och Olive Schloss i 1939 års version av södra Spanien. Odelle är missnöjd med sitt arbete i skobutiken och söker ett arbete på Skelton Institute of Art. Hon får anställning som sekreterare till Marjorie Quick som visar sig vara en svårtolkad kvinna med växlande humör, men hon och Odelle kommer bra överens. På en fest träffar Odelle Lawrie som visar henne en tavla han fått av sin mamma. Odelle tycker att han ska ta med den till Skelton-institutet för värdering. Lawrie följer hennes råd och tavlan framkallar en hel del oväntade reaktioner.
Olive Schloss kommer tillsammans med sina föräldrar till en liten by i södra Spanien där de har hyrt ett hus. Redan första dagen kommer Teresa och Isaac. Teresa får anställning hos familjen och blir snabbt vän med Olive. Isaac arbetar som lärare i Malaga och är även konstnär och det sista fångar Olives intresse eftersom hon själv målar. Familjen vänjer sig vid livet på den spanska landsbygden och till slut trivs de så bra att de inte vill återvända till England trots den turbulenta hösten 1939.
Det är ett populärt berättarknep att knyta ihop två, till synes, vitt skilda personer och perioder på ett sätt som får mig, som läsare, att tappa hakan. Vissa författare är skickligare på det här än andra och Jesse Burton är skicklig. Dessutom skildrar hon kvinnors olika villkor på ett sätt som får mig att vantroget skaka på huvudet; kvinnor kan möjligen kludda lite som hobby, men saknar förutsättningar för att bli konstnärer (ett förhållande som beskrivs ännu tydligare i ”Hilma” av Anna Laestadius Larsson). Jag är väldigt svag för det här konceptet när det görs bra och den här boken läste jag på några dagar. Jesse Burton har ett flyt och driv som gör texten lättläst och språket/översättningen är levande. Karaktärerna känns trovärdiga i hur de påverkas av sina miljöer och upplevelser; Teresa är inte fullt så naivt romantisk som Olive samtidigt som hon inte är lika världsvan. Odelle känns en aning kuvad och försiktig. Både temat och stilen påminde mig om Tracy Chevaliers bok ”Flicka med pärlörhänge” som är en av mina favoriter.
”Du” av Caroline Kepnes. Den har fått väldigt positiva omdömen och jag tyckte att den verkade spännande rent psykologiskt. Jag har försökt lyssna på den, men den fångade mig inte och jag fick tipset att den passar bättre att läsa själv, så då gjorde jag det. Den fångade mig ändå inte. Jag gillade inte språket och jag hade svårt för att texten var uppstyckad med twitterinlägg (det var nog det som gjorde att den inte passar som ljudbok). Det blev nog inte ens 30 sidor.
”Ödehuset” av William Paul Young. Ett stycke i baksidestexten gjorde mig intresserad: ”Ödehuset brottas med de stora frågorna. Om gud finns, hur kan det då finnas så mycket lidande och ondska i världen? Om gud finns, är han kanske inte den vi tror?”. Det var den religionsintresserade ateisten i mig som fick mig att börja läsa den. De första 60 sidorna gick i ett nafs och det gjorde de följande 70 oxå, men sen tog det stopp. Det blev för mycket himmelsk kärlek och glädje. Det är möjligt att det som gjorde mig besviken var att även om bokens huvudperson ifrågasätter gud, så förblir han troende och till med en vansinnigt övertygad troende.
Vi bortser rutinmässigt från fakta som skulle tvinga oss att ändra uppfattning. Vi är så övertygade om vårt eget omdömes ofelbarhet att vi anser att alla bevis som inte bekräftar våra föreställningar är ogiltiga. Att på detta sätt komma fram till något värt att kalla sanning är omöjligt.
För 1 år sedan hittade jag en ljudbok som heter ”Blekingegatan 32” och är skriven och inläst av Lena Einhorn. Den fokuserar på hennes år i Sverige när hon gick teaterutbildningen på Kungliga Dramatiska och sedan fick rollen som Elisabeth Dohna i ”Gösta Berlings saga” i samarbete med Mauritz Stiller som sedan fick henne med sig till Amerika och Hollywood. Det handlar även om hennes vänskap/förhållande med Mimi Pollack. Jag tycker om den här boken och har lyssnat på den 2 gånger. Det finns de som har synpunkter på Lena Einhorns research, att de inte får hennes bild av Garbo att gå ihop med andra biografiers. Jag kan jämföra den med ”Greta Garbo – divine star” (på engelska) av David Bret och David Bret täcker in en större del, men han nuddar bara vid Gretas år vid Dramatiska teatern, så jag tycker att böckerna kompletterar varandra.
Blekingegatan 32 i Stockholm där Greta Gustaffson växte upp.
Jag tänker skriva om David Brets bok, en biografi som täcker Greta Garbos hela karriär, som inte var lång, men produktiv. Kontrakten med MGM hade lite löpande band över sig. När en film var färdig började man med nästa. På, på, på! Gretas allra första filmroll, i Sverige, var i ”En lyckoriddare” 1921, stumfilm. Hennes första stora filmroll var den som Elisabeth Dona i ”Gösta Berlings saga” med Mauritz Stiller som regissör. I ”Blekingegatan 32” framgår det att inspelningen var arbetsam, den drog ut på tiden och att Greta var uppriktigt rädd för slutscenen med vargarna (som egentligen var vanliga hundar). Mauritz Stiller var krävande, elak och sadistisk och jag förstår inte hur Greta kunde dyrka honom, för det gjorde hon. Han verkade alltid kunna pressa ur henne ytterligare blod, svett & tårar och de fungerade tillsammans och var nära vänner ända till hans död. Det var han som fick henne över till Amerika. Stiller kunde flera språk flytande: ryska, tyska, svenska och polska, men av någon oförklarlig anledning fixade han inte engelskan och var sällan regissör av hennes filmer eftersom han inte kunde göra sig förstådd hos de övriga i teamet. Märkligt.
Greta Garbo kallades alltid för mystisk och hon bedömdes ofta som sjukligt blyg, men hon var helt enkelt introvert. Hon föredrog att vara ensam, gärna nära naturen och hon hade vänner som hon umgicks med några i taget. Däremot avskydde hon folksamlingar och hon hatade, verkligen hatade, journalister. I ”Blekingegatan 32” fick jag uppfattningen att hon drogs till skådespelaryrket som en fluga till socker, att hon gick in i sina roller så mycket att hon närapå hamnade i trans – hon var en naturbegåvning! Den teknik som senare kom att förknippas med Stanislavski och Strasberg (”method acting”) var en teknik som Greta Garbo behärskade till fullo utan att ha studerat den. Genom att ändra kroppshållning, ansiktsuttryck, tonfall eller röstläge ändrades hela karaktären. Det var inte många skådespelare som överlevde övergången från stumfilm till ljudfilm, men tack vare utbildningen på Kungliga Dramatiska Teatern med röstövningar och artikulation blev övergången knappt märkbar för henne. Hennes integritet, hennes självförtroende i förhållande till MGM visar att hon inte var någon blyg viol. Hon hotade ofta med att åka tillbaka till Sverige när hon inte fick som hon ville (divatendenser de luxe), så pass ofta att det hotfulla mattades ur, men MGM behövde henne mer än hon behövde dem…
Kungliga Dramatiska teatern. Om jag har förstått det rätt låg lektionssalen i tornet högst upp på byggnaden.
Jag har inte sett någon stumfilm med Greta Garbo, men jag fick tag i en box med 4 av hennes talfilmer: Anna Christie, Mata Hari, Queen Cristina och Anna Karenina. Mata Hari har ju faktiskt funnits i verkligheten. I början av filmen utför Mata Hari en exotisk 6 minuter lång dans, men i den version jag såg var dansen nedklippt till 2 minuter, så efter knappt 2 minuter kommer ett klipp och så ligger hon där, nästan naken medan en meddansare täcker henne med en cape. ”The Breen office” hade slagit till, en form av moralisk censur som försvårade för filmmakare och som överbeskyddade biobesökarna. Breen office ansåg att biopubliken inte klarade att se en kvinna avrättas (Mata Hari dömdes till döden genom arkebusering), så i filmens slutscen ser man hur hon leds ut ur fängelset, men inte mer. Stumfilmsversionen av ”Anna Karenina” fick en ny titel, ”Love” och ett nytt slut eftersom det riktiga slutet var för dystert och förmodligen omoraliskt då en mor överger sitt barn. Den andra inspelningen, talfilmen från 1935, är som den ska vara med både titel och självmord. I ”Queen Cristina” spelar Greta Garbo den svenska drottningen som föredrog kunskap, vetenskap, litteratur och skönhet framför krig och erövringar. Hon var lesbisk och hade ett långt och nära förhållande med Ebba Sparre. Hon ville inte gifta sig och gjorde aldrig det utan abdikerade till förmån för sin kusin Karl som hon var förlovad med. Breen-office kunde naturligtvis inte hantera en lesbisk kvinna utan skrev in en spansk diplomat som får Kristina på rätt spår och de rymmer tillsammans. Tyvärr, blir han dödad i en duell, så plusminusnoll. Kristina seglar ut i världen för att aldrig återvända till Sverige. När jag såg filmen kände jag att rollen som Kristina låg närmare Greta Garbo än de tidigare förförerskorna som hon alltid fått spela. Däremot är miljöerna inte särskilt svenska utan mer av alperna med timmerstugor och spetsiga trätak. MGM valde bort att spela in vinterscenerna i Sverige. Istället slängde de ut ofantliga mängder vetemjöl där fotspår inte syntes.
Greta Garbo som drottning Kristina i färd med att abdikera.
Under andra världskriget arbetade Greta Garbo som spion för det brittiska MI6. Hennes kändisstatus gav en unik chans att ta kontakt med t.ex. Wenner-Gren som fraterniserade med tyskarna. Vid ett tillfälle hjälpte hon till med att få ett tusental judar ut ur Köpenhamn över till Sverige.
Trots återkommande hot om att flytta tillbaka till Sverige blev det i New York hon bosatte sig när filmandet var över. Hon levde tillbakadraget, umgicks med få vänner, samlade på konst och var fortsatt misstänksam mot de som ville vara hennes vänner. Hon blev sviken och förrådd gång efter annan oftast genom att personen gav sken av ett intimare förhållande eller att de släppte uppgifter om henne till pressen. När Greta fick reda på sanningen bröt hon kontakten, rakt av, skoningslöst. Cecil Beaton var en skicklig fotograf som hade jagat Greta länge och när hon äntligen gick med på att bli fotograferad avkrävde hon honom ett löfte om att bilderna inte skulle säljas, de skulle inte få komma ut. Jag tycker att hans bilder av Greta är fantastiska! Hon är avslappnad, långt från det konstgjorda Hollywood. Hon är äldre och hon är så vacker. Bilden nedan är en av mina favoriter. Han sålde bilderna till tidningen Vogue…
Greta Garbo 1946 när hon hade lämnat Hollywood och kunde vara sig själv, avslappnad och inte så mystisk som hon hela tiden framställdes.
Själva biografin av David Bret innehåller mycket fakta och den var intressant, men han är genomgående inkonsekvent med stavningen av svenska namn och har lyckats med att få med ett fel i den allra första meningen där han skriver att Greta Gustaffson föddes den 8 september 1905 när det är den 18 september. I slutet av boken, ca 1988 åkte tydligen den svenska kungen och drottningen på besök hos Greta Garbo. ”Gustav XVI and his queen Sophia.” Författaren har inga problem att vid många tillfällen skriva både Selma Lagerlöf och Gösta Berlings saga med det korrekta ö:et. Vid ett besök i Sverige besöker Greta ”…Skargarden, a small island off the coast of Stockholm”. Skärgården är nu inte någon liten ö utanför Stockholm… Södertälje får han inte till bättre än ”Sodertaje” och biografen Röda Kvarn får heta Roda Kvam. Han påstår även att en av Stockholms finaste teatrar heter Lorensberg, men den ligger ju i Göteborg. Genomgående slarv och nonchalans som förtog en stor del av nöjet att läsa boken. Men Greta Garbo förblir gåtfull, svenskfödd, med integritet och självförtroende och slutligen begravd på Skogskyrkogården.
Vägning: 101,0 kg som innebär en minskning med ett hekto. Jag åt en hel del extra under helgen och får nog vara taxam att jag inte har gått upp i vikt.
Trött, håglös och leds. Jag sov dåligt. Var på toaletten vid 2 och vid 4 och sedan vaknade jag kvart över 7. Vad skulle det vara bra för?! Det blåste och snöade igår och det har blåst och snöat idag med, men idag bestod snön mestadels av regn. Efter en hel del inre debatterande besparade jag mig den planerade promenaden eftersom jag skulle iväg till en workshop senare. Efter handduksbyte hos Bibbi, frukost och dusch gjorde jag en kanna te och satt i soffan och läste (JA – jag kan läsa igen!!). Teet var inte gott, men boken är bra. En dryg timme senare gick jag över till ljudbok och spel; andra boken i ”Game of thrones-serien”, på engelska med Roy Dotrice, men de böckerna är oerhört sega och uppläsaren var jobbig. Jag blev trött och var inställd på att sova en stund. Trots att det närmade sig lunchdax hade jag ingen matlust. Tvärstopp i magen. Elin kom hem från skolan vid halv 14 och jag åt en sen lunch med henne, men det var inte särskilt gott. Jag var oerhört frestad att stanna hemma från workshopen. Skitväder och att allt med Itrim känns som att kasta pengarna i sjön. Jag känner inte att jag har fått särskilt mycket stöd från min hälsocoach och jag ska inte träffa henne förrän i april. Det enda jag gör är att betala en månadsavgift och för måltidsersättningar som är svindyra. Men jag pallrade mig iväg och jag passade på att fylla på mitt ”skafferi” (12×2 portioner soppa och 3×4 bars för 695 kr). På vägen hem blev jag på dåligt humör bara för att det var så satans blött, halt och vidrigt!! Och så upptäckte jag att min isbuggar läcker. Förbannadejävlaskit.
Workshopen då. Idag handlade det om målbilden. Itrim kör en variant som kallas NÖRAH: Nuläge, Önskat läge, Resurser, Agerande, Hinder.
Vi fick fylla i det lite grand och jag ska göra det noggrannare hemma och det är väl tänkt att jag ska gå tillbaka till den här ”kartan” vid behov. Det var en aning mer givande än förra veckan och jag kände igen 3 av damerna medan de andra var nya. Att börja varje workshop med att prata 2 och 2 om varför, hur länge och målbilden tar oerhört mycket tid från de 45 minuter som planerats in och känns meningslöst eftersom vi sedan fortsätter med att presentera oss kort för hela gruppen. Whaaat… Nu har jag en ”obligatorisk” workshop kvar i mitten av mars och sen får jag se om jag ska gå på fler. Det är tveksamt om alla är upplagda på samma sätt.
Det har tagit stopp och därför har jag inte skrivit på några dagar. Min första träff med hälsocoachen hägrar och upptar en stor del av min koncentration, så till den milda grad att jag inte klarar av att läsa och jag blir rastlös. Jag har svårt att hitta en ljudbok och har gått som en skoningslös bärsärk genom bokhyllan hos Storytel och ratat den ena efter den andra. Trist eller fånig eller dåligt språk eller hemsk uppläsare eller kass översättning – you name it. Förkylningen, som mest sitter i näsan, har hindrat mig från att träna. 2 korta promenader (i mina nya vinterkängor) var urjobbiga och hela kroppen värkte efteråt. Idag gick jag min kortaste runda på 50 minuter i MBT-skorna och det var jätteskönt och jag fick inte det minsta ont efteråt. Betyder det att vinterskorna inte var ett bra köp?
När jag gick igenom materialet från Itrim och fyllde i hälsodeklarationen upptäckte jag att det är tänkt att jag ska räkna steg varje dag i ungefär 1 vecka. Ooops! Jag hade ingen stegräknare, men hittade en app som faktiskt fungerade och var enkel att använda. Jag beställde en stegräknare från Tretti.se, en Fitbit Zip som fått högst betyg i testen. Ibland är de sjukt snabba för jag hade den i brevlådan efter 2 dagar. Det är en liten rackare (se bilden).
Fitbit Zip jämfört med ett vanligt cerat.
Den synkas med mobilens Fitbit-app. Överraskande lätt att använda för en teknikfientlig tant som jag. Stegräknaren hakar jag fast i linningen eller bh:n. Egentligen är det inte meningen att jag ska promenera eller träna de dagar jag räknar steg och det är väl för att få fram hur många kalorier jag egentligen behöver förbränna. Häromdagen kom jag inte ens upp i 300 steg. Jag hade ont överallt och föredrog att sitta. Idag däremot har det blivit drygt 5800 steg (det rekommenderade antalet är 10.000) tack vare promenaden som var 3,7 km och det är inte så pjåkigt för att vara den kortaste för det är bara backe upp och backe ned. Antalet aktiva minuter är 52 och det rekommenderade antalet är 30. En bra dag röreslemässigt.
Pär har åkt till Öland över nyår och 13-helgen. Elin är hemma ikväll, men firar nyårsafton med Robin och hans familj. Här hemma blir det den vanliga trion, Bibbi, Selma & jag. Jag kör inte med nyårslöften, men jag måste erkänna att det är psykologiskt att börja hos Itrim måndagen den andra januari 2017. Jag känner mig försiktigt hoppfull.
Ett gummibandspass. Jag trodde att det skulle bli tungt eftersom jag är förkyld. Eller tror att jag är förkyld. Näsan täpps till ett par gånger om dagen och jag nyser en del, men jag känner mig inte förkyld. Inte i kroppen. Inget av den orkeslöshet som brukar vara Förkylningens Partner in Crime. Uppvärmningen innebar inga problem (3 minuter på step up-brädan), bendelen blev på mediumnivå och småtung, men knäna protesterade inte det minsta. En av övningarna som jag fick av sjukgymnasten innebar att jag skulle ha något under hälen när jag gjorde knäböjningar för att tuffa till dem. Jag tog ett överblivet hyllplan, 2 cm tjockt. Det gick lättare att göra djupa knäböjningar och det var lurigt för det kändes betydligt lättare i början för att sedan bli tvärtungt. Jag får förmodligen veta slutresultatet i morgon i form av träningsvärk.
Nu är jag säker på att Membrasin (havtorn) fungerar för mina torra ögon! 4 kapslar om dagen i en dryg månad tills jag kom underfund med att jag inte behövde ögondroppar lika ofta. Från att ha droppat 5-6 gånger per dag, när det var som värst till att droppa 1 gång kanske varannan dag. Ja, jävlar i min lilla låda, de fungerar! Nu har jag gått ned till 2 kapslar per dag eftersom de har kickat in. De är dyra, 3 kr styck, men ögondropparna är inte gratis de heller och nu sparar jag 350 kr eftersom jag inte behöver åka till ögonläkaren. Häpp!
Något helt annat som oxå verkar fungera på mig är en ljudbok, ”Lätt att sova, lätt att somna om”, av och med Camilla Gyllensvan. Den är såååå skön att lyssna på! Det är inte hypnos den här gången utan meditation. Avslappning. Avslappning som hjälper dig att somna, men också att du förblir så pass avslappnad att du lätt somnar om och inte blir liggande vaken och ser hur klockan närmar sig väckningsdax. Det är samma Camilla Gyllensvan som författat och läste in hypnosen jag provade. Den här inläsningen gör hon betydligt bättre och hon är väldigt behaglig att lyssna till. Hon låter snäll och lugn. Stilnoct i all ära, men den effekten brukar inte sitta i längre än 6-7 timmar och jag brukar ha svårt att somna om ifall jag har vaknat för att jag t.ex. behöver gå på toaletten (jag brukar ofta hålla mig just för att inte behöva vakna helt och hållet – kontraproduktivt, jag vet!). De senaste nätterna har jag bara somnat om efter ett toalettbesök eller som i morse, när jag hade sovis till klockan 10 och behövde gå på toaletten vid halv 9, inte ens då hade jag svårt att sova mer.
Dagens låtlisterepresentant är Chrisitne and the Queens med låten ”Tilted”. Jag var ”tiltad” med hyllplanet under hälarna. Hahaha!
