Etikett: läsa

Harry Potter hade nyckeln!

”Harry Potter och det fördömda barnet, del 1 och 2” av JK Rowling, John Tiffany och Jack Thorne. Den är inbunden och en så kallad repetitionsutgåva. JK Rowling kan jag lita på rent berättarmässigt och Harry Potter är ju ändå Harry Potter, eller hur?

I slutet av ”Dödsrelikerna” finns en epilog som utspelar sig 19 år efter att Harry Potter äntligen lyckades göra slut på Voldemort. Jag tyckte om den epilogen även om den blev urtöntig i filmversionen när Daniel Radcliffe och Emma Watson hade åldrats med hjälp av smink. Ett riktigt lyckligt slut med stort hopp om en lugnare framtid där Hogwarts och professor McGonagall finns med. Det är i den epilogen som pjäsen om ”Det fördömda barnet” tar vid och ja, det är en pjäs från början och inte en bok. Det är inte lätt att vara son till Harry Potter, pojken som överlevde och sedan kämpade mot Voldemort flera gånger. Albus, som sonen heter, hamnar faktiskt i Slytherins elevhem vid sorteringen och blir bästa vän med Scorpius som är son till Draco Malfoy. Scorpius slåss mot rykten om att han är son till Voldemort. Albus och Scorpio tyr sig till varandra. De känner sig förbisedda och kontakten med fäderna är knackig. Kentauren Bane siar om att det rör sig en mörk skugga över Albus och Harrys drömmar är tillbaka tillsammans med smärtan i ärret. Hur är det möjligt att Voldemort har kommit tillbaka?!

Det krävs en annan teknik att läsa ett övningsmanus, men när jag hade kommit in i det gick det fort. Det var väldigt lättläst eftersom det saknar allt det som ger känsla och djup i en berättelse. En kort beskrivning av scenen och så replikerna befriade från känslouttryck. Det är ett koncentrerat sätt att berätta och det går fort från en scen till en annan. Det finns inget djup, inga miljöer, inga klädbeskrivningar eller fysiska uttryck. Det är bara det absolut nödvändigaste som finns med. Manuset (för jag vill inte kalla den för bok) läste jag rakt av på 4 timmar. Jag anar JK Rowling i texten, men det finns ingen känsla som det finns i de övriga 7 berättelserna. Djupet och det lilla extra som göra att man tycker om eller avskyr en karaktär, saknas helt. Den får en 3:a i betyg. 

Fortfarande låst

”Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter” av Elizabeth Gilbert. Jag kom lite längre den här gången, närmare 200 sidor, men trots att boken var helt ok (ingen jag skulle ha läst om), så vägrade läslusten infinna sig. Boken låg där och gav mig dåligt samvete. ”Jag måste läsa i alla fall en halv timme!”. Just nu känns det som att jag aldrig kommer att läsa en bok igen…

Bara böcker

En ny kategori som jag har döpt till ”Böcker 2017” och som känns nödvändig nu när jag börjar bli gammal och förvirrad och inte längre minns vilka böcker jag har läst vilket kan resultera i att jag köper en bok som jag har gjort mig av med tidigare av den anledningen att den var dålig och så sitter jag där och läser och blir mer och mer irriterad över att jag tycker att den känns bekant… Mina recensioner hamnar förmodligen här i fortsättningen, men även de böcker som jag inte läser färdigt för är det något jag inte längre plågar mig med, så är det att läsa ut en bok jag inte gillar.

Förberedelser

Det har tagit stopp och därför har jag inte skrivit på några dagar. Min första träff med hälsocoachen hägrar och upptar en stor del av min koncentration, så till den milda grad att jag inte klarar av att läsa och jag blir rastlös. Jag har svårt att hitta en ljudbok och har gått som en skoningslös bärsärk genom bokhyllan hos Storytel och ratat den ena efter den andra. Trist eller fånig eller dåligt språk eller hemsk uppläsare eller kass översättning – you name it. Förkylningen, som mest sitter i näsan, har hindrat mig från att träna. 2 korta promenader (i mina nya vinterkängor) var urjobbiga och hela kroppen värkte efteråt. Idag gick jag min kortaste runda på 50 minuter i MBT-skorna och det var jätteskönt och jag fick inte det minsta ont efteråt. Betyder det att vinterskorna inte var ett bra köp?

När jag gick igenom materialet från Itrim och fyllde i hälsodeklarationen upptäckte jag att det är tänkt att jag ska räkna steg varje dag i ungefär 1 vecka. Ooops! Jag hade ingen stegräknare, men hittade en app som faktiskt fungerade och var enkel att använda. Jag beställde en stegräknare från Tretti.se, en Fitbit Zip som fått högst betyg i testen. Ibland är de sjukt snabba för jag hade den i brevlådan efter 2 dagar. Det är en liten rackare (se bilden).

Fitbit Zip jämfört med ett vanligt cerat.

Den synkas med mobilens Fitbit-app. Överraskande lätt att använda för en teknikfientlig tant som jag. Stegräknaren hakar jag fast i linningen eller bh:n. Egentligen är det inte meningen att jag ska promenera eller träna de dagar jag räknar steg och det är väl för att få fram hur många kalorier jag egentligen behöver förbränna. Häromdagen kom jag inte ens upp i 300 steg. Jag hade ont överallt och föredrog att sitta. Idag däremot har det blivit drygt 5800 steg (det rekommenderade antalet är 10.000) tack vare promenaden som var 3,7 km och det är inte så pjåkigt för att vara den kortaste för det är bara backe upp och backe ned. Antalet aktiva minuter är 52 och det rekommenderade antalet är 30. En bra dag röreslemässigt.

Pär har åkt till Öland över nyår och 13-helgen. Elin är hemma ikväll, men firar nyårsafton med Robin och hans familj. Här hemma blir det den vanliga trion, Bibbi, Selma & jag. Jag kör inte med nyårslöften, men jag måste erkänna att det är psykologiskt att börja hos Itrim måndagen den andra januari 2017. Jag känner mig försiktigt hoppfull.

Den här gjorde jag för 13 år sedan.

Nio år senare

I somras läste jag ”Blodbokens tid” av Bodil Mårtensson och härom dagen läste jag ut fortsättningen, ”Kastanjeträdets makt” som utspelar sig 9 år senare. Jag tyckte väldigt mycket om den första boken och blev sugen på att läsa en annan serie av Bodil Mårtensson om Barkhe. Den första boken var bra, men den andra var fånig, på gränsen till dålig och jag blev ordentligt besviken plus att jag oroade mig för att serien om Blodboken skulle visa sig vara lika ojämn. Jag oroade mig i onödan för ”Kastanjeträdets makt” var precis lika bra!

Det har alltså gått 9 år sedan den misslyckade kuppen mot kung Magnus och missnöjet pyr nere i Skåne. Det kostade en hel del penningar att köpa loss Skåne från Danmark och det lånet måste betalas tillbaka. Hertig Bengt Algotsson är kungens sändebud i detta ärende och han samlar kyrkan och adeln i Lunds domkyrka. Mötet slutar inte i god stämning, men hertigen är inte rädd för att skaffa sig fiender. Han går direkt från det mötet till ett annat möte som han har med sin käresta Anna Maria sömmerska. Det hertigen inte tänker på är att hans fiender kan blir farliga för Anna Maria.

En parallell handling i boken handlar om kung Magnus och drottning Blanches son Erik som är 15 år och otålig och angelägen om att få ta över makten från sin far. Herr Karl Ulfsson av Tofta är inne på samma spår som Erik och utnyttjar hans oerfarenhet.

Bodil Mårtenssons språk är rikt och tidstroget. Okvädningsorden uppskattar jag mycket som kontrast till dagens språkbruk. T.ex. ”… era svagsinta fän!” eller ”…du och dina dyngspäckade skånetölpar…”. Det finns en del som utspelar sig på ett piratskepp utanför Dovers kust som är spännande, men även farsartat. När boken börjar är det december 1355 och det är december även för mig när jag läste boken. Jag tänkte mycket på att jag bara kunde vrida upp värmen i elementet om det kom en köldknäpp medan de i boken var hänvisade till brasor som stod en bit bort och som slocknade och med dragiga fönster och kalla stenväggar.

Nästa del heter ”I ekens tecken” och nu väntar jag otåligt på pocketutgåvan.

Överraskande bra

Elisabet Nemert är en författare som jag försöker tycka om. Hon skriver historiska romaner som är min absoluta favoritgenre och hon har skrivit en hel del, så jag vill tycka om henne, men det går så där. För flera år sedan försökte jag läsa en av hennes böcker, ”Bortom stjärnan”, men tyckte att den var för romantisk och söt. Sedan dök hon upp som en av författarna i romanserien ”Släkten” med ”Ringens gåta”, en serie där jag har läst varje bok, men när jag såg hennes namn blev jag pessimistisk. Boken var bra, men sockrig och svulstig à la Nemert. Mot bättre vetande eller med ett alltför stort sug efter historiska romaner, så lyssnade jag på ”Röd måne” med Anna-Maria Käll som uppläsare. Den var överraskande bra! Anna-Maria Käll är ett proffs och så skicklig att hon kan lyfta vilken bok som helst och kombinationen Nemert/Käll fungerade.

I nådens år 1626 hittar läkekvinnan Ingrid ett övergivet spädbarn. Just den kvällen är månen röd och såna kvällar bör man hålla sig inne. Kvinnan ger barnet namnet Indra. Indra har en unik förmåga till inlärning och Ingrid lär henne allt hon kan om läkeväxter och örter. Indra har även helande händer. Okunnighet och vidskepelse var förhärskande då på 1600-talet när Sverige inte varit kristnat särskilt länge. Det faktum att Indra är ett hittebarn samt att hennes hår är flammande rött är tydliga bevis för att hon är en bortbyting, en trollunge. Ingrid blir utpekad som häxa och fängslas. Indra flyr tillsammans med stalldrängen Olof från Skokloster till Stockholm, men hon svär att hon ska komma tillbaka till gården Näs. När kung Gustav II Adolf dör i slaget vid Lützen blir hans dotter Kristina regent blott 6 år gammal. En slump leder till att Indra, som är jämngammal med drottning Kristina, är den enda som har möjlighet att hjälpa till när drottningen blir sjuk och det blir ett möte som får stor betydelse för dem båda.

Det är väldigt lätt att sitta hemma i soffan och himla med ögonen över att de faktiskt, på fullaste allvar, trodde att när någon hade rött hår, så var det ett solklart bevis på att hon var i förbund med djävulen. Betänk då att det finns människor idag, 400 år senare, som är lika övertygade om att en färgad person inte är lika intelligent eller renlig som en vit. Det är ingen skillnad. Allt handlar om okunskap och rädsla. När en kvinna väl blivit utpekad som häxa var det kört. Om hon nekade, så blev hon torterad tills hon erkände och sedan blev hon avrättad. Om hon tog tillbaka sitt erkännande innebar det att hon inte kunde ta emot nattvarden innan avrättningen och det verkade innebära ett större bryderi än att en oskyldig kvinna brändes på bål.

Boken var överraskande bra! Miljöerna och karaktärerna känns äkta och det gör även dialogen. Anna-Maria Käll blir bara skickligare och skickligare! Det var hon, mer än Elisabet Nemert, som gjorde att jag lyssnade på boken. Döm om min förvåning när jag sedan började lyssna på ”Vargarnas tid” av samma författare med A-M K som uppläsare och den inte alls höll samma höga standard. I den boken var huvudpersonen så himla präktig och vacker att hon blev ointressant. Dialogerna kändes osmidiga där den ena parten höll små föreläsningar för att få med så mycket fakta som möjligt. Tänk att en författare kan vara så ojämn!

Dyra benövningar

Återbesök hos sjukgymnast TI. Jag var inställd på ett kort besök och så blev det. En kvart kanske. Han hade knåpat ihop några stärkande övningar och vi gick igenom dem och sedan fick jag betala 200 pix. Häpp! ”Nu tänker inte jag göra något mer med dig”, förklarade han. Det är lugnt, tänkte jag och kände mig tacksam över att det inte är något egentligt fel på knäna. Jag fick hans kort om jag behöver mer hjälp.

På vägen tillbaka till Centralen besökte jag ett apotek och så fyllde jag på te-förrådet hos Tehuset.

På tåget till Stockholm satt en kvinna och en man och pratade med varandra på engelska. Jag försökte läsa på svenska. Det gick så där. Öronen drogs hela tiden till deras samtal, men jag lyckades inte snappa upp så mycket. Hon verkade vara en kul typ för han skrattade ofta. Han såg bra ut, i 30-års-åldern. Hon var äldre. Jag satt där i min knallröda vinterjacka och kände mig som en spärrballong och det är väl inte helt orimligt att de såg mig. När alla reste sig för att kliva av på Centralen kom jag i jämnhöjd med det pratande paret och nu hörde jag tydligt vad de pratade om. ”You don’t like fat people?”, frågade kvinnan. Han svarade nekande. ”But you have a fat wife?” Han nickade. *mummelmummel* ”But you sleep with her?” Han skakade på huvudet. ”That’s crazy! Just crazy!” och när hon sa de orden möttes våra blickar. Hon hajade till, gav honom en hastig blick och skyndade ut. Kanske är jag paranoid, men jag fick för mig att de diskuterade tjockisar eftersom de sett mig. Han blev genast mycket mindre snygg.

Knepiga namn

”Sommaren utan regn” av Maggie O’Farrell. Gretta Riordan bor med sin man Robert i Highbury, London. Det är sommar och det är hett. Det har inte regnat på 3 månader. En av de alldeles vanliga morgnarna går Robert för att köpa tidningen, som han alltid gör, men den här morgonen kommer han inte tillbaka. De vuxna och utflugna barnen återvänder för att hjälpa sin mor. Michael Francis, äldst i syskonskaran, är själv mitt uppe i en äktenskaplig kris. Monica, mittenbarnet, får inte tillvaron som styvmamma att bli som hon tänkt sig. Aoife är yngst och har flytt både hemmet och landet genom att flytta till New York. Ansträngda relationer jäser under ytan och blir än mer ansträngda när den skoningslösa värmen suger musten ur allt levande.

Berättelsen inleds med en presentation av alla familjemedlemmar utom Robert, men han knallar ju ut ur handlingen redan på sidan 12, så det är begripligt. Man förstår varför flera av relationerna är såriga. Den utspelar sig på 1970-talet när IRA var skyldiga till många attentat och irländare ofta inte sågs på med blida ögon enligt dra-alla-över-en-kam-principen. Både Gretta och Robert kommer från Irland. Hon är stolt över det medan han inte är det; han har ändrat sitt förnamn till det mer engelskklingande Robert. Inget av barnen har velat ta det irländska ursprunget till sig trots Grettas ihärdiga försök. Inte den katolska tron heller.

Maggie O’Farrell är skicklig på att gestalta relationer. Det är sårigt. Det är väldigt mänskligt. Jag undrar mycket över Monica och Aoife. Jag förstår anledningen till att Monica inte vill ha barn, men kan inte låta bli att känna skepsis över hur långt hon var villig att gå för att hjälpa/skydda sin mamma när Aoife var liten. Varför fick inte Aoife mer hjälp med läsningen och skrivningen? Det är oansvarigt.

Det är en bra bok liksom ”Den hand som först höll min” var. Jag kommer att läsa den igen och då kommer jag att veta hur Aoife uttalas redan från start. Det är irriterande att inte veta hur ett namn eller ord ska uttalas, det stör min läsrytm. Nästan längst ned på sidan 317 får man en begriplig förklaring av uttalet: Ee-fah. Nu har ni ett fördel när ni ska läsa boken. Vassego’!

Olga da Polga

Michael Bond är mest känd som författaren till böckerna om björnen Paddington (han som förvarar marmeladmackor i hatten), men han har skrivit om marsvin oxå. Han har själv haft ett flertal marsvin, men det var dotterns, Karen, marsvin som inspirerade honom att skriva om Olga da Polga.

Min favoritbild i boken. "That's the one! The one with the cheeky look and the oats sticking to her whiskers"
Min favoritbild i boken. ”That’s the one! The one with the cheeky look and the oats sticking to her whiskers”

Jag läste den i en sittning. Det är inte mycket text, engelskan är enkel att förstå och det finns många, härliga illustrationer av Catherine Rayner. En bok att läsa när man behöver piggas upp.