Etikett: läsa

Omläsning

”Där mitt hjärta finns” av Billie Letts kom ut på svenska 1997, jag läste den första gången 2002 och har nu läst den en andra gång. Den finns som film oxå och jag har för mig att jag har sett den. Det handlar om Novalee Nation som är 17 år och gravid i sjunde månaden när hon blir dumpad och övergiven utanför Wal-Mart i en håla i östa Oklahoma. Trots sina unga år har hon redan blivit övergiven en gång, av sin mamma, och vuxit upp i olika fosterhem. Hon bosätter sig där i varuhuset. På dagarna rör hon sig ute i samhället och kommer i kontakt med de original som bor där och tillbringar nätterna varuhuset i en sovsäck som hon lånat från avdelningen med campingutrustning. När barnet föds en natt i varuhuset blir det stor uppståndelse och uppmärksamhet från alla håll. Novalee och hennes dotter blir kvar i det lilla samhället och för första gången i Novalees liv upplever hon att hon har ett hem och en familj.

Berättelsen är småmysig och smårolig och eftersom den tillhör en genre som inte hade något namn när boken kom ut – feel-good-genren – så är den oxå bitvis sockersöt. Alltför lättviktig för min smak som den är nu för tiden.  Billie Letts är en skicklig berättare och det är väldigt lätt att börja läsa och sedan fortsätta, kapitel efter kapitel.

Boknit

”Teodlarens hustru” av Dinah Jeffries. Jag snappar upp ett boktips i FB-gruppen, läser om den på Bokus och lägger den i min favoritlista i väntan på nästa bokköp. Veckor och månader passerar och sedan är det äntligen dax att fylla på bokhyllan här hemma. Jag går igenom mina markerade favoriter, läser baksidestexter, funderar, går på magkänsla och beställer. När jag får hem böckerna lägger jag dem i min att-läsa-hög och så småningom väljer jag en bok som jag vill läsa. Idag blev det ”Teodlarens hustru” som jag köpte för att den räknas som en historisk roman, men när jag läste baksidestexten för att uppdatera mig blev jag fundersam. Hur tänkte jag? I den andra halvan av texten finns klyschor som ”låsta dörrar” och ”ledtrådar till det förflutna” och ”tvingas ta ett beslut …. för all framtid”. Romantiskt dravel! Förmodligen hade jag dömt ut boken redan när jag läste den första sidan, men efter 40 sidor kände jag mig säker på att det verkligen var romantiskt dravel. Blä!

Vadslagning

”När djävulen kom till Bagarmossen” av Anita Santesson. Den boken är Anita Santessons första bok för vuxna och är aningen samhällskritisk.

Vad händer när Ond slår vad med God om människans själ? Jo, det börjar hända saker som de intet ont anande människorna blir både delaktiga i och ansvariga för. Ylva är akrobatiklärare på ett gymnasium i Stockholm. Toto städar samma skola och Bahar är nyanställd skolsköterska på den samma. De bor i varsin av Stockholms förorter, men större delen av handlingen tar plats i Bagarmossen där Ylva bor. Jezebel Jones bor granne med Ylva och bit för bit tränger hon sig in i Ylvas liv och fungerar som katalysator för en händelsekedja som banar väg för en katastrof. Toto får oväntade förmågor som påverkar hennes närmaste omgivning på ett positivt vis.

Det var titeln som lockade mig. Jag lockas av tanken på hur människan påverkas av sin tro på en gud och dess motsats, djävulen; himmel och helvete. Som ateist är jag övertygad om att inget dera existerar. Anita Santesson väver in mytologiska berättelser som bidrar till den magiska känslan medan förortslivet representerar realismen (genren är tydligen magisk realism – hej å hå!). Ungefär i mitten tyckte jag att det blev lite för mycket realism, att författaren i sin iver att vara vuxet medveten ville få med så många samhällsproblem som möjligt. Det blev tungt och deppigt, men jag fortsatte till sista sidan och helhetsintrycket är att den är riktigt bra. Det är en bok som skiljer sig från mängden. Den är inte samhällskritisk på så sätt att författaren har egna idéer om hur problemen ska lösas och det är därför den kändes tung emellanåt. Som hos många andra författare som mest har skrivit för yngre läsare är språket lite väl enkelt ibland; det saknar tyngd och djup. Redigeringen är småslarvig med stavfel och ord som saknas. Kanske kommer jag att läsa om den.

Besegrad

”Det” av Stephen King; storpocketformat på dryga 1300 sidor. Jag försökte läsa den när den kom ut på svenska första gången 1988, då gavs den ut i 2 inbundna delar. Den gången lyckades jag inte ta mig igenom den. Den är aktuell igen i och med nyinspelningen och för en tid sedan impulsköpte jag den på Konsum. Jag läste nästan 400 sidor innan jag fick se mig besegrad. Inte för att den är dålig – Stephen King är rasande skicklig – utan för att jag inte tilltalas av den formen av skräck och kusligheter. När jag var i tonåren och tidiga 20-åren slukade jag hans monsterhistorier (”Jurtjyrkogården” var skitläskig!), men jag skräms inte längre av mörker, döingar, blod, monster eller övernaturliga händelser. Det finns en anledning till att hans böcker är så massiva: hans evinnerliga utvikningar och detaljerade beskrivningar av både epok, miljö och karaktärer; man får alltid veta precis allt från barndom, mardrömmar, drömmar, familjeförhållanden, skola, jobb och fan och hans moster. Det var när jag satt och lunchläste i förrgår som jag blev tvärleds. ”Kom till saken för bövelen!” Nu tycker jag att hans senare böcker är mycket bättre t.ex. trilogin om Bill Hodges och ””22/11 1963”.

 

Kvinnokungen

”Kvinnokungen” av Kristina Sjögren med Kerstin Andersson som inläsare.  En historisk roman när den är som absolut bäst bör uppfylla följande kriterier: en eller flera karaktärer som inte är fiktiva, levande miljöer, ett språk som gör dialogerna trovärdiga och en gnutta humor. ”Kvinnokungen” är en fullpoängare!

Den handlar om drottning Kristina som regerade under 10 års tid, men var krönt drottning under endast 4 av dessa år. Dotter till kung Gustav II Adolf och drottning Maria Eleonora. Hon lärde aldrig känna sin pappa eftersom han var i krig nästan jämt och dog i Lützen 1632. Hennes mamma tog hans död väldigt hårt och avskärmade sig vilket ledde till att förhållande till dottern blev allt annat än varmt. Kristina var vetgirig – älskade att studera – och hade väldigt svårt att acceptera att hon som kvinna inte hade samma möjligheter som män t.ex. möjligheten att resa runt i Europa för att förkovra sig. Jag får uppfattningen att hon var en ovanligt redig regent som inte fick storhetsvansinne som t.ex. Gustav III som egentligen bara var intresserad av nöjen. Drottning Kristina kämpade ihärdigt för att få slut på det otroligt utdragna kriget som hennes pappa höll så kärt (30-åriga kriget) och hon kämpade lika ihärdigt för att förbli ogift och så småningom få abdikera till förmån för sin kusin Karl Gustav.

Den här boken är så himla bra att jag kommer att köpa den som inbunden för att kunna läsa den flera gånger! Kerstin Andersson tillhör mina favoriter bland inläsare och den här är nog hennes bästa.

Luddigt

”Problemet med får och getter” av Joanna Cannon. En bok som är knepig att beskriva. Det var titeln jag föll för och den hänvisar till en passage ur bibeln.

Handlingen utspelar sig på en återvändsgata där de boende känner varandra väl och är, mer eller mindre, indragna i varandras liv. Det är sommar 1976 och en av grannfruarna försvinner. Medan de övriga spekulerar i vad som kan ha hänt bestämmer sig Grace och Tilly, två 10-åringar att få fram svaret. Kyrkoherden inspirerar till att söka Gud efter svar (det är där fåren och getterna kommer in) och för att hitta Gud besöker de en granne i taget för ta reda på var han finns.

Om min kortfattade beskrivning av handlingen verkar luddig, så kan jag säga att hela boken är luddig. Den är charmig och författaren beskriver karaktärerna med stor värme och en hel del humor, men vad 17 är premissen?! Baksidestexten på boken antyder att det är ett mysterium eftersom alla boende har något att dölja, men det rör sig inte om gömda lik i frysboxen i källaren eller att någon lever under skyddad identitet utan vardagliga saker som man kanske inte vill skrika ut till alla. Lotta Olsson på DN tycker att den är ”skrämmande”. Whaaat? Människor var lika skvallriga, misstänksamma och fördomsfulla som de är nu. Handlingen spretar och jag känner inte att författaren fick ihop alla trådar i slutet. Jag kommer inte att läsa om den.

 

En hårig berättelse

”Flätan” av Laetitia Colombani med Maria Lyckow som uppläsare.  En kort berättelse på 5 timmar och en av de bästa böckerna det här året. Jag sträcklyssnade på den idag och jag kommer att återvända till den.

Smita i Indien kämpar för att hennes dotter ska få lära sig läsa och skriva, men kast-systemet är oerhört begränsande. Giulia på Sicilien får ta över ansvaret för familjeföretaget som är nära konkurs. Sarah i Kanada  är ensamstående mamma, delägare i en advokatbyrå och dagarna är inrutade de luxe och det finns inga marginaler.

Laetitia Colombani har lyckats skildra 3 vitt skilda kvinnoöden i en relativt kort roman utan att det ger ett korthugget intryck. Man lär känna Smita, Giulia och Sarah ordentligt och förstår deras bevekelsegrunder utan att behöva grotta ned sig i minsta detalj; avskalat, men med mycket värme. Jag tycker att det är näst intill obegripligt att Smita lever i samma årtusende som jag. Hur är det möjligt att en kos liv värderas högre än en kvinnas?! Kast-systemet som låser fast människor i ett ödestänkande som är lika effektivt som hjärntvätt. Det kändes inte självklart att Giulias berättelse utspelade sig i nutiden med en aningen föråldrad kvinnosyn. Sarahs liv i Kanada var mest välbekant på gott och ont, men även hon kämpar mot förtryck. Det fanns flera tillfällen medan jag lyssnade som jag tvivlade på att författaren skulle lyckas knyta ihop säcken på ett snyggt sätt, men det gjorde hon och det gjordes så elegant att jag ryste av välbehag…

Maria Lyckow är ojämn som inläsare. Oftast tycker jag om att lyssna på henne, men det har hänt att hon låter oerhört uttråkad och oengagerad, nästan robotaktig. Den här gången fick jag känslan av att även hon tyckte om boken och inläsningen är mycket bra.

 

Stallo

Stallo av Stefan Spjut.

Det är andra gången jag läser den och jag hade glömt hur rackarns bra den är! Nästan 600 sidor som jag sög i mig på mindre än 1 vecka.

1987 tar flygfotografen Gunnar Myrén bilden som förändrar hans liv och som kommer att påverka hans dotter på ett oväntat vis. Susso Myrén arbetar inom hemtjänsten och hjälper till i mammans souvernirbutik. Hon har en hemsida där hon skriver om troll och andra väsen och hon har för avsikt att hitta förklaringen till fotot som hennes pappa tog. Så försvinner en pojke spårlöst och det är något i försvinnandet som gör att Susso misstänker att det inte är människor inblandade. Hon kan inte motstå att berätta för polisen om sina misstankar och efter det blir det åka av. Det är Susso, hennes mamma Gudrun och hennes styvbror Torbjörn som åker Sverige runt för att lösa mysteriet. Till och med Sven Jerrings änka finns med på ett hörn.

Det här är en berättelse med stort B! Stefan Spjut skriver på samma höga nivå som mina favoriter Stephen King och JK Rowling. Personerna är tydliga och mänskliga och dialogerna har en rytm som känns självklar; de kan avbryta ett samtal för att sedan bara fortsätta på precis det viset man kan göra när man verkligen känner varann. Det utspelar sig övervägande i Kiruna och jag ser allt så tydligt framför mig; Ferrum och Folkets Hus, Hjalmar Lundbomsvägen och Hermelinsgatan (där mitt barndomshem ligger). Jag hör Kiruna-dialekten medan jag läser dialogerna. Det finns en lågmäld humor och många dialektala uttryck. Den är spännande också. Stefan Spjuts stora fördel i förhållande till Stephen King är att Stallo inte är särskilt våldsam eller blodig och den slutar inte i en enda blodstänkt, kroppsdelsflygande kräk-crescendo.

Jag har äntligen köpt uppföljaren Stalpi och jag ser fram emot att läsa den!

Kompletterande

Jag tog mig hela vägen till optikern idag igen. Tågen gick utan minsta krångel eller försening. Jag hängde på låset och var först in, stegade fram till disken med mina 2 glasögonfodral innehållande 2 par idiotiska trippelslipade glasögon och sa: ”De här fungerar inte för mig!”. Det var inte samma kvinna som hjälpte mig den här gången och det ledde till att hon kontrollerade att glasögonen var korrekt inställda och sedan kom hon dragande med provtextkortet, men då kände jag för att skynda på processen. Jag förklarade att jag helt enkelt inte kan läsa med de idiotiska glasögonen, att jag har för vana att läsa 1-2 timmar varje kväll. Då säger hon att jag nog behöver komplettera med ett par läsglasögon eftersom de progressiva egentligen inte är avsedda för så långa läsperioder. Det intressanta i kråksången är att vid det förra besöket – då jag blev så frustrerad att jag grät efteråt – fastnade diskussionen vid att jag inte kunde använda de idiotiska glasögonen vid datorn och då förklarade den kvinnan att det är bättre att komplettera med ett par terminalglasögon eftersom de progressiva glasögonen egentligen inte är avsedda till någon längre period vid en dator. De anser alltså att det är rimligt att betala 7000 kr för progressiva glasögon för användning ”i det vardagliga” och ändå behöva både terminal- och läsglasögon utöver dem. ”Det är så smidigt att slippa jonglera med flera par glasögon!” Jo, tjena! Jag framhärdade och lyckades förklara att jag ville ha den båge som jag redan valt, men med enkelslipade glas och med den senaste styrkan. Jag kommer att få en sms när de är färdiga och då ska även ”den ekonomiska delen” klaras av. Jag bör få tillbaka 5000 kr och jag hoppas att det inte blir i form av ett tillgodo-kvitto… Sedan tänker jag byta till Specsavers i Tumba.

Inatt blev det mildare och började snöa. Snön övergick i regn som förvandlade allt till en blöt, hal och kall sörja. Det är sällan mitt humör påverkas av vädret, men det här är mitt absoluta hat-väder. Dessutom duggregnade det. Hata, hata, hata! Jag valde mina odubbade isbuggar med specialsulan i (inte hälkuddarna) och fötterna förblev torra, men inte ens Michelins supergummering hindrade mig från att slira. Inne i Stockholm var det fullständig barmark. Nu på kvällen har vi oxå barmark. På hemvägen hämtade jag de nya MBT-skorna och jag ser fram emot att få inviga de imorgon! De är sköna och ovanligt fina för att vara MBT med sin fina pälsfodring.

Långdraget

”I ekens tecken” av Bodil Mårtensson. Den tredje och avslutande delen om kung Magnus, hans hustru Blanche och deras söner Erik och Håkan. Jag tyckte mycket om de 2 första delarna och det gör jag nog om den sista oxå, men jag kan tyvärr inte göra boken rättvisa. Det har tagit mig orimligt lång tid – ett par veckor – att läsa den pga. att jag har haft svårt med koncentrationen och tjafsat med de här idiotiska glasögonen. Jag kom aldrig in i boken eller fick någon känsla för den. Jag klarar helt enkelt inte av att skriva något om den, men eftersom de första delarna var så pass bra att jag har för avsikt att läsa dem igen – det är min version av 5 stjärnor! – kommer jag att läsa även denna ordentligt. Med fokus och skarp syn!