Den andra monsterfria delen

För knappt ett år sedan recenserade jag ”Mr Mercedes” av Stephen King och idag läste jag ut den fristående fortsättningen, ”Den som finner”. Före detta kriminalkommissarie Kermit (jag tänker alltid på grodan Kermit) William Hodges rycker in när en pojke, av en slump, hittar outgivna texter av en författare som mördades 30 år tidigare.

1978 mördas John Rothstein av sin mest hängivna beundrare, Morris Bellamy. Inte nog med att han blir skjuten i sitt eget hem, han blir även bestulen på kontanter och över 100 anteckningsböcker med outgivna texter och det är texterna som Morris Bellamy vill åt. Han lägger allt i en koffert som han gräver ned i väntan på att kunna sälja dem. 2010 hittar Peter Saubers kofferten. Pengarna kommer som en skänk från ovan. Anteckningsböckerna läser han och blir lika fängslad av John Rothsteins författarskap som Morris Bellamy blev. Det är när Peter behöver mer pengar och försöker att sälja böckerna som det skiter sig.

Jag börjar känna mig tjatig när jag försöker beskriva Stephen Kings berättelser och jag får nog leta upp synonymer till fantastisk berättare, underbart språk, mänsklighet och igenkänningsfaktor. Det är spännande och han driver handlingen framåt på ett sådant sätt att jag inte märker att jag läser sida efter sida efter sida. Den här andra delen är minst lika bra som den första och jag uppskattar – åter igen – att det är monsterfritt. Upplösningen är rafflande och händelserik, men inte överdrivet våldsam på det sätt som kriminalromaner är.

”För läsare är en av livets mest elektrifierande upptäckter den att de är läsare – inte bara att de är bra på att läsa (vilket Morris redan visst) utan att de är förälskade i att göra det. Hopplöst. Huvudlöst.” Det är en av anledningarna till att jag gillar Stephen King: det märks att han inte är enbart författare utan att han älskar att läsa. Han respekterar sin läsare. Stephen King rockar fett!

Nya knep eller bara vänta?

Jag är förkyld, men inte så farligt. Jag märker det mest på att jag behöver vanlig nässpray mot det täppta eftersom Nasonexen inte rår på det. Det har kliat i halsen, så det blev ingen styrketräning i tisdags. Idag promenerade jag – jag ville ut i snön! Det var moddigt och slirigt, men skönt att andas frisk luft. Efteråt blev jag fenomenalt trött och lurade i soffan en halv timme innan jag åt lunch. När jag vaknade var jag fortfarande trött och frusen och allmänt ruggig. Resten av dagen har varit seg. Det går nedför igen. Ångesten kommer och går hela dagarna. Panik varvas med irritation. Värmepåslagen (jag kallar dem så eftersom det inte handlar om direkta vallningar – jag svettas inte) kommer oftare och känns intensivare. Koftan åker på och av, på och av. Jag sover sämre trots Stilnocten. För varmt eller för kallt. Vaknar till femtielva gånger per natt. Ögonen svider. Jag har hudsprickor på hälarna och tummarna, till och med på insidan av läppen. De vanliga trivselknepen fungerar inte. Serien jag tittar på (”Breaking bad”) känns tjatig efter bara 1,5 säsong. Jag har tröttnat på att spela på mobilen. Det är svårt att hitta en bra ljudbok, så jag lyssnar om på favoriter (”Läsarna i Broken Wheel rekommenderar”). Inte ens godiset lockar längre. Det fungerar fortfarande att läsa, så länge ögonen inte är för irriterade. Jag saknar ork och motivation att hitta nya trivselknep, så jag får vänta ut eländet.

Det blå vinterljuset. Jag har inte gjort något annat med bilden utom att beskära den.
Det blå vinterljuset. Jag har inte gjort något annat med bilden utom att beskära den.

Mina mediciner. De förändras inte varken antalet eller sorten, men jag köper fler och fler kosttillskott och de är skrymmande.

20161110_160108-1[1]

Morgondosen. Uppifrån och ned. Levaxin (sköldkörteln), Cetirizin (allergi), Sertralin 50 mg och 100 mg (depression), Lyrica (ångest), Omeprazol (magen), Aloe Vera (mot allt och inget), B-vitamin och järn.

20161110_155908-1[1]

Kvällsdosen som jag tar när jag äter middag. Uppifrån och ned. Lyrica, D-vitamin (varannan dag), magnesium och 4 kapslar Membrasin/Havtorn (för alla slemhinnor bl.a. ögonen). Kvällsdosen har blivit besvärlig att svälja…

Försummelse

”Blodsbunden” av Augustin Erba. Jag tycker att det är svårare att recensera en bra bok jämfört med en dålig bok. Intrycken blir mer komplexa och det är svårt att hitta orden. ”Blodbunden” var en bra bok. En mycket bra bok. Det bestående intrycket är blandade känslor. Sorg tillsammans med en vilja att bryta mönster.

Augustin Erba växte upp i förorten Fisksätra. Pappan var en atomfysiker som flytt från Egypten. Mamman var ättling till den Habsburgska familjen. Det fanns en yngre syster och en yngre bror. Mormor och morfar bodde på Östermalm. Morfar klagade jämt på att de varit tvungna att fly från sitt slott och alla ägodelar utom tavlorna. Pappan var hård, ställde höga krav och bestraffade med slag. ”Var du bäst i klassen idag?”, frågade han Augustin varje kväll. Mamman var alltid sjuk och klen, mån om familjens rykte, använde migränen som ursäkt för allt. Augustin och systern fick gå i Franska Skolan i Stockholm. Han blev mobbad och slagen varje dag under hela skoltiden för att sedan förmodligen åka på stryk när pappan kom hem på kvällen. Följande rader är väldigt talande för syskonens uppväxtmiljö: ”Leopold, han var fortfarande kvar i smekmånadsfasen med min far. Han var så liten att inga krav kunde ställas på honom. Han var för liten för att behöva börja läsa, för att behöva börja skriva, räkna och hoppa över en klass. Han var för liten för att få mer stryk än några slag på stjärten och några ryck i örsnibben.” Försummelse är det ord som blinkar starkast för mig. När de äldre syskonen blir tvungna att ta hand om minstingen med blöjbyte och mat eftersom mamman alltid ligger instängd i ett rum med en fuktad trasa över pannan.

Boken växlar mellan barndomen och vuxenlivet där Augustin får en egen familj och det är ju det där med att själv bli förälder. Det för med sig att man ser på sina egna föräldrar på ett annat sätt. Att de, trots allt, gjorde sitt bästa eller att man tar avstånd från dem och väljer att bryta ett negativt mönster. Kommer jag att ha samma ilska och vilja att bestraffa som min pappa? Kommer jag att föra vidare samma rädsla för allt som min mamma förde över på mig? Augustin Erba har driv i berättandet och det finns flera glimtar av humor mitt i allvaret. Jag kommer att läsa den igen!

Avslöjad

Vilken är poängen med att avslöja en pseudonym? Nu har Elena Ferrante blivit avslöjad med följden att hennes Neapel-triologi kanske inte blir färdig. Hon ville vara anonym. Låt henne vara anonym! I våras recenserade jag ”Min fantastiska väninna” för Bokus räkning och i samband med det läste jag att om man vill vara en publicerad författare kan man inte kräva anonymitet. Vilket svammel! De läsare som uppskattar Elena Ferrantes böcker klarar nog av att låta henne få vara ifred. Jag har svårt att tro att de slutar läsa det hon skriver för att hon inte vill ha kontakt med sina läsare. I detta mediakåta samhälle är det väl oerhört svårt att förstå att det finns de som inte gör allt för att synas.

 

Hjälp mig upp!

När mobillarmet går igång klockan 8 stänger jag av det och somnar om. Jag försöker inte ens att stiga upp, än mindre att komma iväg och ut. Jag orkar inte, men framför allt vill jag inte. Jag vill bara sova. Låta dagen försvinna. Så många timmar att ha ihjäl. Klockan är runt 11 när jag äntligen tar mig ur sängen och då är det oftast för att jag är grymt kissnödig. Från 12 och framåt brukar det bli lättare. Jag stänger ute omvärlden med hjälp av Netflix eller ljudbok & spel eller de dagliga rutinsysslorna. De dagar jag kan koncentrera mig flyr jag genom att läsa, läsa, läsa. När klockan närmar sig 22 kommer obehaget krypande igen; jag vill inte lägga mig för då somnar jag och sedan kommer ännu en ny dag som jag inte vill ta itu med och som bara tröttar ut mig och får mig att känna mig fullständigt värdelös. Depression. Det var ett tag sedan jag mådde så här dåligt så länge. Det har varit på gång ett bra tag, men jag har kämpat emot. Nu orkar jag inte. Jag sjunker och jag behöver hjälp för att komma upp.

Attityder som måste ändras

Jag har lyssnat på 2 mycket tuffa böcker av Katarina Wennstam: ”Flickan och skulden” och ”En riktig våldtäktsman”. Den första boken tar upp samhällets inställning till våldtäktsoffer medan den andra boken handlar om förövaren. De är ensidiga var för sig och därför är det nödvändigt att lyssna på/läsa båda böckerna för att få en helhetsbild. Flera av fallen som Katarina Wennstam skriver om tas upp i båda böckerna och hjälper till att få en uppfattning av båda sidorna.

Det var jobbigt att lyssna på dem och jag kände att det var nödvändigt att vila hjärnan och känslorna genom lyssna på en lättsammare bok då och då. Varför utsätta sig för något som är så tungt när man inte måste? Jag vill förstå. Jag vill veta. Jag förstår fortfarande inte, men nu vet jag. Jag vet att det är mer angeläget att ändra på fördomar och att slå hål på myter än att ändra lagstiftningen. Det är bara 51 år sedan det blev förbjudet för en man att våldta sin hustru. Sverige ligger efter i utvecklingen när det handlar om lagstiftningen mot sexualbrott. Det spelar, som jag skrev, ingen roll när majoriteten av domarna och nämndemännen är män som inte själva har gjort upp med sin förlegade inställning till kvinnans sexualitet. Vi kan lagstifta oss blåa i ansiktet utan att det ändrar någonting om inte attityderna hos unga vuxna (15-25 år) ändras. Det har ingen som helst betydelse om kvinnan säger nej mitt i själva samlaget – ett nej är ett nej. Det har ingen som helst betydelse hur kvinnan har varit klädd. Det har ingen som helst betydelse hur mycket kvinnan har druckit. Det har ingen som helst betydelse om kvinnan var kär i våldtäktsmannen. Det har ingen som helst betydelse när kvinnan miste sin oskuld. Det har ingen som helst betydelse hur många förhållanden kvinnan har haft. Det har ingen som helst betydelse om kvinnan var flirtig i början av kvällen. Ett nej är ett nej.

Det finns inga förmildrande omständigheter som kan försvara vare sig tafsande eller våldtäkt. I Kanada och i Storbritannien ska våldtäktsmannen kunna bevisa att kvinnan ville. Många förundersökningar läggs ned i brist på bevis och det blir ord mot ord. Det är alla schyssta män som måste ställa sig upp och börja prata om de attityder som är sundare. Alla män är inte potentiella våldtäktsmän.

Luftrenaren

För precis 2 månader kopplade vi in luftrenaren i sovrummet och både Pär och jag är väldigt nöjda med den. Den kom när pollensäsongen var som tuffast, men jag har sovit för öppet fönster hela tiden utan att en enda gång ha vaknat med igenklibbade ögon. Fantastiskt! Luften i sovrummet känns fräschare och eftersom den inte bara suger in utan även blåser ut, så fläktar det skönt. En bra investering!

Luftrenare

Trots att jag är en ivrig anhängare av att läsa instruktioner läste jag inte luftrenarens eftersom det inte fanns så många knappar eller funktioner. Det var bara att starta den. Typ. För några dagar sedan började den susa extra mycket samtidigt som det lugnande blå ljuset övergick i cerise och sedan i lila. Det hände flera gånger. Alltid när jag stod i närheten. Meh! Nu var jag tvungen att kika i instruktionerna och förstod att det krävs en hel del gullande med den för att den ska fungera som det är tänkt. Det finns in- och ut-blås samt en liten lins som helst ska rengöras en gång i månaden. Det yttre filtret ska dammsugas helst en gång i månaden. Det inre filtret ska rengöras var fjärde månad. Till och med utsidan ska torkas av regelbundet med en mjuk trasa. Joråsåatt… Idag gjorde jag det och det visade sig vara en baggis. Det gäller bara att komma ihåg det, så jag skrev in det i köksalmanackan. Pär tycker att luftrenaren är min eftersom det var pga. pollen som vi köpte den – i första hand – och så får jag gulla med den regelbundet. Så praktiskt.

Ur tjänstefolkets synvinkel

Skulle du kunna tänka dig att ha tjänstefolk? Då menar jag inte att det kan vara skönt att någon passar upp på en när man är trött eller städar när man hellre vill ligga i soffan och läsa och äta choklad. Jag menar att faktiskt ha anställda, att ansvara för deras löner och arbetsmiljö, att kunna både uppmuntra och tillrättavisa. Att ha någon boende i ditt hus som förhoppningsvis är lojal mot dig och din familj, men förmodligen tjuvlyssnar och skvallrar. I ”Herrskap och tjänstefolk” får man se båda sidor av ett hushåll och det är likadant i ”Downton Abbey”. Jag tycker att det är betydligt intressantare att se livet på ett gods sett ur tjänstefolkets synvinkel.

Jag har precis läst ”Huset Longbourn” av Jo Baker och den handlar om endast tjänstefolket. ”Huset Longbourn” handlar om tjänarstaben medan händelserna som skildras i Jane Austens ”Stolthet och fördom” utspelar sig. Det är ingen förutsättning att ha läst ”Stolhet och fördom”, men det förhöjer upplevelsen. Boken handlar främst om Sarah och mrs Hill. Sarah kom till Longbourn som föräldralös flicka och har vuxit upp i tjänst. Där finns även Polly som egentligen heter Mary, men eftersom en av familjens döttrar heter Mary kallas hon Polly. Mr Hill har precis som mrs Hill varit anställd i en herrans massa år. Arbetet är slitigt, men det flyter på tills en ung man dyker upp och får anställning som betjänt, samme betjänt som nämns en enda gång i ”Stolthet och fördom” när han överlämnar ett brev till Jane i början av boken.

Den här boken tog jag till mitt hjärta och jag kommer absolut att läsa den fler gånger! Jag tycker att Jo Bakers idé är lysande och boken är bättre än ”Stolhet och fördom” dels för att den har ett mer lättläst språk och dels för att jag tycker att vardagen alltid är intressantare än det pyntade och konstlade festlivet. Den ger onekligen perspektiv på vad som verkligen är ett slitigt liv och det som knäcker dagens människa t.ex. att jag själv blev helt sönderstressad av att vara utan tvättmaskin i 3 veckor. Hehe. Jo Baker vet hur man driver en berättelse framåt och hon ger karaktärerna liv och trovärdighet. Min uppfattning av de olika personerna i familjen Bennet ändras inte. Mrs Bennet är hysterisk och behöver riktiga problem, Jane är mesig, Elizabeth är vettigast, Lydia är otroligt barnslig och bortskämd och Wickham är samma skurk som i boken.

Något händer i kroppen

Efter 6 besök hos naprapaten känner jag att det händer något i kroppen. Det kommer smygande, så pass försiktigt att jag inte märker det förrän jag kommer på att något saknas. Förstår ni vad jag menar? Jag är van vid att vakna med ångest och att det handlar mer om att överleva dagen än att uppleva den. Det känns inte så längre. Jag skuttar fortfarande inte ur sängen med ett leende på läpparna eller känner tacksamhet över att jag får leva ännu en dag, men det går åt rätt håll. Jag har vant mig vid att vara trött och att behöva sova middag varje dag, men nu orkar jag mer t.ex som det var igår. Naprapaten, handla, städa buren, tvätta, tvätta, tvätta utan att jag blev trött eller fick ont. På tal om att ha ont, så har huvudvärken minskat ytterligare – homeopaten fixade starten till förbättringen – och ryggen går smärtfriare tider till mötes. Svanskotenålningen hjälpte fantastiskt bra! Smaken har kommit tillbaka! Jag har upplevt det som minskad aptit när det i själva verket har handlat om att inget är gott trots att jag har varit hungrig. Nu är allt gott, men jag känner inte att jag måste äta mer utan jag njuter mer. Koncentrationen har blivit bättre och det märker jag mest när jag lyckas läsa Titanic-boken på engelska. Det här är fascinerande! Jag kom på att jag naturligtvis ska ta upp min onda hand oxå. Duh!

Jag är väldigt nöjd med mina knallblåa Crocs-tofflor. Jag är så nöjd att jag har köpt ett par till. Ett par vanliga skor som jag nog kan ha även om det regnar och som inte har snörning, är lätta att ta på och som passar till det mesta. Jag hämtade de idag och det blev en promenad på 25 + 30 minuter i ett tvärmulet och fuktigt väder. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska behålla skorna. De är ganska sköna och sitter bra och har en fantastisk dämpning under hälen, men de har ingen stadga. Jag får nog gå runt i dem lite till här hemma.

Crocs Busy Day Stretch Skimmer med ovandel i syntet.
Crocs Busy Day Stretch Skimmer med ovandel i syntet.

 

Böcker om Titanic

Jag promenerade tur och retur Salem, 2 x 25 minuter och hämtade ut en bok. För inte så länge sedan köpte jag James Camerons ”Titanic” på Blu Ray. Jag ville ha filmen i bästa möjliga utgåva plus att den innehöll massor av extra material bl.a. en dokumentär där James Cameron tillsammans med ett flertal experter (gubbs hela bunten – meh!) diskuterade i detalj hur det kom sig att Titanic blev så förstört som det ändå blev. En av gubbarna var Ken Marschall, en konstnär som har målat fartyget sedan 1970-talet och känner det utan och innan. Några av hans målningar finns med i boken ”Titanic – an illustrated history”. Boken gavs ut 1992 och finns inte i vanliga bokhandlar. Pär tipsade mig om Bokbörsen och den fanns där i ett enda exemplar som var i väldigt gott skick. Jag skyndade mig att beställa den och nu har jag den!

1466153327268

Don Lynch, historiker i ”Titanic historical society”, har skrivit texten. Det är en makalös bok! Så många foton och bilder (av vilka jag redan har sett överraskande många) med lagom stora textblock och som pricken över i: Ken Marschalls fantastiska målningar. Ståpäls, gott folk, ståpäls! Jag har läst nästan halva boken och den är i väldigt bra skick. Det verkar inte finnas böcker om Titanic på svenska (jag har bara hittat en som var något att ha, se nedan) och nackdelen med att läsa den här sortens fakta på engelska är ju att jag inte får något grepp om storlek eller avstånd. Varför går de inte över till metersystemet?! Nu har jag installerat en gratis app, Convertor Free, som omvandlar allt till begripligheter.

En annan Titanic-bok, på engelska, hittade jag hos Bokus. ”Titanic voyager” av Patrick Stenson handlar om C H Lightoller. Han var andre styrman och överlevde förlisningen genom att klamra sig fast vid en kantrad livbåt.

1466153100628

Här är det helt andra textmassor och jag har svårt att komma in i engelskan, men jag ångrar inte köpet.

Den tredje boken jag har är ”Titanic – katastrofen” av Bengt Fredrikson. En häftad bok i lättläst format som fokuserar på passagerarna. Fyra överlevande bl.a. en svensk snickare. Det bästa med den här boken är deras skildringar av allt från ombordstigningen till räddningen ombord på Carpathia.

20160617_160149

Snobben böcker