Igår gick min promenad runt Flaten och längs strandpromenaden. Alltid lika skönt att gå där! Jag stängde av musiken och lyssnade på fåglarna och suset i träden. Det var 2 skäggdoppingar som kurtiserade varandra ganska högljutt. Sedan vred de sina huvuden åt höger och vänster, höger och vänster blixtsnabbt som bara fåglar kan och det verkade som att de var oroliga att någon hade sett dem. Finingar! Det finns bävrar vid Flaten! Jag har inte sett några tecken på det tidigare.
Det var inte alltför länge sedan de var där…
Det pågår – fortfarande – en trädkapningsfrenesi runt om i kommunen som jag absolut inte tycker om och som förfular omgivningarna rent otroligt. Vid Rönninge Kungsgård ligger de här travarna och de blir bara högre… Numera finns det inget ljud som ger mig sådan ångest som ljudet av en motorsåg. Det skulle vara av ett djur som plågas.
Travarna i sig är även de fula och jag blir ledsen. Ångest.
Gårdagens promenad tog 70 minuter och då var den bitvis långsam, helt stillastående varje gång jag tog en bild. Idag gick jag ut igen – fjärde promenaden den här veckan! – men det blev ”bara” tur och retur Filmkedjan för att hämta det efterlängtade bokpaketet med bland annat ”Kurtisanen” av Anna Laestadius-Larsson som jag verkligen ser fram emot att läsa. Igår kom äntligen den femte delen i Lövberga-serien av Göran Redin: ”En ensam färd”!!
”Små stora saker” av Jodi Picoult. En berättelse inspirerad av en verklig händelse. Det handlar om rasism och fördomar.
Ruth Jefferson arbetar som sköterska på en neonatalavdelning sedan 20 år tillbaka. Hon tillhör en av de mest uppskattade medarbetarna både bland patienter och personal. Hon är färgad. Vid ett av hennes skift får hon ta hand om ett vitt par som visar sig vara vit makt-anhängare och som kräver att ingen afroamerikansk personal får ta hand om deras barn. Hennes chef kopplar bort henne. Eftersom Ruth är den enda i personalen som är färgad blir hon direkt utpekad. Senare blir hon ensam vittne till hur babyn blir blå till följd av andningssvårigheter. Den övriga personalen är upptagna på andra håll. Hur ska hon göra? Hon är förbjuden att röra barnet, men hon har svurit sköterskeeden. Barnet klarar sig inte. Ruth anklagas för mord.
Boken är skriven ur 3 personers synvinkel: Ruths som är färgad, försvarsadvokatens som är vit och barnets pappas som är stolt rasist. Den formen av berättande tillhör mina absoluta favoriter just för att en och samma situation kan upplevas så olika. Ruth möts dagligen av rasism, både dold och öppen. Försvarsadvokaten lever sitt liv omedveten om alla fördelar som hennes hudfärg automatiskt ger henne. Pappan har lärt sig hata sedan han var barn och ser ingen anledning att ändra på det. Försvarsadvokaten betonar hela tiden att rasfrågan inte hör hemma i rättssalen, att hon inte kommer att basera försvaret på det, men är det verkligen möjligt?
Det här är en av de bästa böcker jag har läst och jag är glad att jag kostade på mig att köpa den som inbunden! Jag har läst flera andra av Jodi Picoults böcker, 5 eller 6, och alla är minnesvärda och tillhör De Som Jag Kommer Att Läsa Igen (jag tänker läsa om ”19 minuter” medan jag väntar på att nästa bokbeställning ska anlända). Den här boken väcker många funderingar även om jag betvivlar att jag blivit lika omskakad som de amerikanska läsarna verkar ha blivit av omdömena att döma. Har vi den här sortens rasism i Sverige? Tänk på att det är stor skillnad på rasism och fördomar. Rasism är att betrakta en annan människoras som mindervärdig. Fördomar baseras på förutfattade meningar. Bägge har okunskap och rädsla som grund. Det fanns en tid när samerna blev studerade och undersökta av frenologer och andra suspekta lärda. Då ansågs samerna tillhöra en lägre stående människoras som särbehandlades, spottades på och undveks. De senare decennierna har (nog?) stridigheterna handlat mest om jakt och markrättigheter. När jag växte upp i Kiruna märkte jag inget av motsättningarna. Kanske var jag för naiv. Vad är det för skillnad på att vara naiv och att vara fördomsfri? Naivitet är en form av tillit även om okunskap är en del, men rädslan saknas. Fördomsfullhet baseras även den på okunskap, men där är rädslan själva grogrunden.
Rättvisa kommer aldrig att uppnås förrän de som inte berörs blir lika uppbragta som de som berörs. Benjamin Franklin
Allt som ses i vitögat kan inte förändras. Men ingenting kan förändras förrän det ses i vitögat. James Baldwin
”Det goda folket” av Hannah Kent. För drygt 3 år sedan läste jag ”En mörderska bland oss” (Burial Rites i original)av samma författare och tyckte den var riktigt bra. ”En mörderska…” är baserad på verkliga händelser, medan ”Det goda folket” är inspirerad av verkliga händelser. Det gör den varken mindre bra eller spännande eftersom det jag tycker är intressantast är de trovärdigt beskrivna levnadsförhållandena och personerna, myterna och traditionerna. Bitvis upplevde jag den som oerhört eländig, nästan deprimerande och berördes illa vid flera tillfällen, men värst av det faktum att de gick barfota året runt. Tänk att gå barfota om vintern… Mina fötter kändes kalla och såriga bara jag läste om det. Det är alltid lika svårt att förstå att människor kunde vara så oupplysta, skrockfulla och lättskrämda. Då ska man komma ihåg att långt ifrån alla kunde läsa eller skriva, att böcker definitivt inte var tillgängliga för andra än präster och lärare och att information och upplysningar tog tid att färdas. Det som fanns tillgängligt var berättelser, skrönor och skvaller.
”Romanerna om Patrick Melrose” av Edward St Aubyn. En romansvit (den här versionen innehåller 3 böcker) som höjts till skyarna och som även blivit serie hos HBO. Vilken smörja! Det är synd om lille Patrick, det håller jag med om, omgiven av självupptagna, drogande och sadistiska vuxna, men jag hade ingen lust att fortsätta läsa om hans drogupplevelser som vuxen. Språket var bra. Punkt.
Efter att M hade hämtat Selma i torsdags var jag ledsen. Ledsen, trött och gråtfärdig. För att skingra tankarna tjuvstartade jag den planerade städningen och tog sedan hand om mina stackars tånaglar som kändes helt bortglömda. Ingen matlust. Trött. Te, men jag orkade inte läsa. Trött. Det blev både en och två mikrotupplurar där jag satt i soffan. Mobilspelen var tråkiga. Trött. Önskade att dagen skulle ta slut. Jag tog mina sömntabletter redan halv 9 och var i säng en knapp timme senare. Jag lyssnade på ”Somna om” av om med Camilla Gyllensvan. En halv timmes avslappning som jag har använt mig av tidigare. Den fungerar fortfarande! Jag sov så gott den natten trots toalettbesök och jag vaknade halv 8 utan problem och kände mig inte alls lika eländig som dagen innan. Sömn är dunderkuren framför alla andra! Jag städade på förmiddagen, tog en lång spa-dusch på eftermiddagen. Den här gången tyckte jag om att städa och kände mig inte det minsta stressad. Rena lakan och ren pyjamas som pricken över i. Ett välbefinnande många mil från torsdagens våndor. Igår tog jag resten av städningen, men då var jag trött igen och hade ont i både knäet och vristerna. Direkt när jag var färdig gick jag till Konsum och köpte ägg och till Bamses för ett paket. Dusch och lunch. Jag hade fortfarande ont trots 2 Alvedon, så på kvällen tog jag till Den Äkta Dubbel-Dosen: Alvedon + Ipren och det fungerade. Jag lade mig vid 22, lyssnade på avslappningsboken och sov såååå gott hela natten och ända till halv 12. Tolv timmars sömn (13 om det inte varit för omställningen till sommartid) och jag kände mig utvilad och smärtfri.
Pär är strax hemma från Italien och det känns bra. I morgon är det måndag och om jag skulle ha haft Selma hade det handlat om 9 timmar och det är en stor lättnad att det inte blir så. Så fort jag tänker på det är det lättnad jag känner! Nu vet jag att jag inte passar att ha hund. Det är inte alla lärdomar som är vare sig smickrande eller uppmuntrande, men hellre på det här viset än efter att jag köpt en….
”The seven deaths of Evelyn Hardcastle” av Stuart Turton. Den är på engelska och jag tycker att det är så svårt att läsa engelska till skillnad från att lyssna på engelska. Det är den första överraskningen när det gäller val av bok för mig. Den andra överraskningen är att det är ett mordmysterium, nästan en pusseldeckare och den sortens böcker läser jag aldrig numera, men den här intrigen skiljer sig från mängden.
Aiden är inbjuden till en stor fest på ett gods tillsammans med många andra gäster. På kvällen för festen mördas Evelyn Hardcastle. Aiden vill lösa mordet. Det finns ett stort hinder: varje morgon vaknar Aiden i en ny kropp, i någon av de övriga gästernas kroppar och hela dagen börjar om och kvällen slutar alltid med att Evelyn dör.
Jag gillar idén! Den är fantasieggande, men ack så krävande för läsaren. Förutom att den är på engelska (den finns inte på svenska), så blandade jag hela tiden ihop de olika karaktärerna med likartade namn. Att hela tiden behöva dra ned på lästempot för att inte missa något och att alltför ofta behöva bläddra tillbaka till gästlistan som finns i början av boken ledde till att jag fick svårt att komma in i handlingen på detaljnivå där nyanser och stämningar ofta finns. Jag läste inte ut den, men jag sparar den uti fall att…
Jag har läst ”Flickan från ingenstans” av Justin Cronin som är den första delen i Passagetrilogin. Det är en tegelsten på 907 sidor och var fysiskt knepig att läsa. Recensionen känns knepig även den och jag började fundera på den innan jag ens läst färdigt boken. Problemet är att baksidestexten inte täcker mer än 303 sidor, det vill säga en tredjedel av berättelsen och det är svårt att skriva vad de återstående 2 tredjedelarna handlar om utan att avslöja hur det går, men jag tänker göra det i alla fall, så härmed utfärdar jag en SPOILERVARNING!!
Det utförs experiment med ett virus. Dödsdömda får en möjlighet att slippa sitt livstidsstraff eller dödsdom mot att de ställer upp som försöksdjur. FBI-agenterna Wolgast och Doyle som har som uppgift att hämta dessa fångar och föra dem till försöksanläggningen i Denver, Colorado och har nu fått uppdraget att hämta en liten flicka på sex år, Amy. Wolgast får en särskild kontakt med Amy och bestämmer sig för att inte föra henne till anläggningen, men lyckas inte. Sedan går allt åt fanders och viruset sprids okontrollerat. Wolgast får med sig Amy och hittar en övergiven barnkoloni där de finner sig till rätta.
100 år passerar. Vi förflyttar oss till Den första kolonin i San Jacinto-bergen i Kaliforninen. En grupp överlevande lever ett begränsat liv innanför murarna och kan bara röra sig utanför dessa dagtid på grund av varelser som de kallar för viraler och som är resultatet av viruset. Nattetid tänder de starka strålkastare ut mot det kompakta mörkret. Om strålkastarna slocknar anfaller viralerna och ingen kommer att överleva. Sedan dyker Amy upp efter att ha vandrat i 100 år. Något har dragit henne mot kolonin och hennes ankomst leder till att ett grupp bestämmer sig för att satsa allt på att ta sig tillbaka till anläggningen i Denver där allt startade.
Jag tyckte om den här boken! Den kom ut i pocket 2012 när det fortfarande var inne att skriva om vampyrer, så just den biten känns lite dammig, men berättelsen innehåller mycket mer. Det är en dystopi och med tanke på alla sjuka experiment som det mixtras med på hög forskarnivå är väl inte det här så otroligt. Hur skulle livet se ut efter att samhället som vi känner det har kraschat oavsett anledningen? Det blir till att börja om utan elektricitet och rinnande vatten. Justin Cronins berättarstil är gedigen, sammanhängande, förklarande, levande och flytande och påminner mycket om Stephen King och det är det högsta betyg jag kan ge. Jag hade inte fattat är boken är en del av en trilogi och jag blev glad när jag upptäckte det och jag tänker läsa del 2 och 3 också.
Det finns ett välkänt uttryck bland oss som älskar att läsa: boksmälla. En boksmälla infinner sig när du har läst ut en bok som är något utöver det vanliga, en bok som får dig att försjunka i berättelsen timmar i sträck och som gör att du hela tiden längtar tillbaka till nästa lästillfälle. Det kan även innebära att du läser långsammare för att boken inte ska ta slut för du vet att det kommer att bli så svårt att börja läsa en annan bok… Jag lider av boksmälla nu efter att ha läst alla 4 delarna om Lövberga av Göran Redin, den ena efter den andra; ”Ett fjärran krig”, ”En skärva hopp”, ”Ett bräckligt liv” och ”En vilsen själ”. I april kommer den femte delen, ”En ensam färd”.
Jag har lyssnat på de 4 första delarna 2 gånger inlästa av Anne-Li Norberg som tyvärr avled förra året. Hon har gjort en oerhört proffsig inläsning och det var en njutning att lyssna. Jag kan tänka mig 3 inläsare som kan ta vid och det är Kerstin Andersson, Anna-Maria Käll eller Katarina Ewerlöf. Hoppas innerligt att någon av dem har möjligheten att ta upp stafettpinnen!
Jag har skrivit om de här böckerna tidigare, det är jag medveten om, men nu vill jag skriva om dem som en grupp och jag vill göra det för att de ligger mig varmt om hjärtat så som inga andra böcker har gjort tidigare! De har intagit guldmedaljplatsen bland Historiska Romaner och de är svårslagna!
Navet i berättelsens hjul är den lilla gården Lövberga i Björsäters socken, Bankekinds härad i Östergötland under stormaktstiden och med det 30-åriga kriget ständigt mullrande i bakgrunden. De 3 syskonen Anders, Karin och Erik (de 2 sistnämnda är tvillingar) har sina rötter här, men de kommer att leva 3 helt olika liv.
Göran Redin är en fantastisk berättare som har fått med allt, allt, som jag vill ha av en historisk roman. Det finns gott om kalla, historiska fakta med både platser, händelser och personer. Detaljrikedomen flödar över i både miljöer och kläder, bruksföremål och vapen. Dialogerna flyter och känns trovärdiga både i sitt något uppstyltade sätt gentemot överheten och mellan vanliga ”ofrälse”. Han har inte gått i den fälla som så många författare och översättare går i och som har blivit min käpphäst: när en person har en titel, så duas inte den personen utan det är ”ni” eller ”frun” eller ”överstelöjtnanten” som gäller. Hatten av för Göran Redin! Det är den främsta anledningen till att de många dialogerna känns trovärdiga och färgar stämningen i berättelsen. Pricken över i:et är humorn. Det lilla, lågmälda humorn med många fyndiga uttryck och liknelser och det faktum att det fnissas en hel del både bland små flickor och vuxna karlar. Det gillar jag! Det finns en, men endast en detalj som jag hakar upp mig på. Anders, Karin och Erik är så oerhört präktiga. De gör aldrig fel, men blir utsatta för stora oförätter som till och med blir livshotande och det är då, men endast då som de sträcker sig så långt att de hatar. Jag har en viss förståelse för deras motståndare som upplever som gullegrisar. Det är, som sagt, en detalj och det är inget som lägger den minsta sordin över min entusiasm för de här böckerna. Varje gång någon ber om tips på historiska romaner, så vill jag ställa mig och utbrista: ”Böckerna om Lövberga av Göran Redin, för bövelen!!”.
”Skönhetens väg” av Martha Hall Kelly. Författaren blev oerhört intresserad av Caroline Ferriday som gjorde stora insatser för utsatta kvinnor från Ravensbrüks koncentrationsläger efter andra världskriget slut. Martha Hall Kelly reste runt i 10 år för att samla material till den här boken, allt för att den skulle bli sanningsenlig och trovärdig och den är trovärdig.
Caroline Ferriday arbetar på det franska konsulatet i New York när hon träffar den franske skådespelaren Paul Rodierre. Han skulle komma att få en stor betydelse för henne. Kasia bor i Polen och vill inget hellre än att bli spion och hon får sin önskan uppfylld, men det slutar i katastrof när hon blir gripen tillsammans med sin mor, syster och en vän. De förs till Ravensbrück. Herta Oberheuser är utbildad till läkare, men har svårt att få ett arbete och känner sig, till sist, nödsakad att acceptera en tjänst i ett koncentrationsläger.
Berättelsen är, som sagt, trovärdig och bitvis gräslig, men mitt i alltihop finns den där lilla gnistan av humor som är så viktig både i verkligheten och i en berättelse. Personerna känns absolut äkta och mänskliga även om det var svårt att känna annat än avsky för Herta eftersom hon var så uttalat nazistisk. Alla kämpar för överlevnad, men under helt olika förutsättningar. Martha Hall Kelly är en skicklig berättare! Den här boken är drygt 500 sidor (ett halvt tusen!!), men det tog inte särskilt många dagar att läsa ut den och jag är en långsam läsare. Utan att avslöja för mycket var Caroline Ferridays insatser efter kriget det som var verkligt intressant för, med risk att verka kallsinnig, det finns inte så mycket övrigt i boken som är nytt. Jag har läst många skildringar av kvinnors förhållanden under andra världskriget och särskilt ”Molnfri bombnatt” av Vibeke Olsson och ”Jag heter inte Miriam” av Majgull Axelsson har påverkat mig starkt och efter de 2 böckerna känns mycket som upprepningar.
”Nykomlingen” av Tracy Chevalier är en av böckerna i projektet Hogarth Shakespeare. Ett tjugotal förlag samarbetar om en utgivning av nytolkningar av Shakespeares verk som sträcker sig över flera år och som startade 2016, 400 år efter skaldens död.
”Nykomlingen” är en nytolkning av ”Othello” och Tracy Chevalier har valt att förflytta handlingen till en skola i en förtort till Washington DC 1974. Osei är ny och han är svart. Han står ut bland alla vita elever som för länge sedan har etablerade vänskapsförhållanden och hierarkier. Dee, som är skolans populäraste tjej, tar sig an Osei och det drar igång en dramatisk kedja av händelser som tar plats under en enda skoldag.
Tracy Chevalier tillhör en av mina favoritförfattare ända sedan ”Flicka med pärlörhänge”, så naturligtvis blev jag nyfiken även på den här boken. Det har gått dryga 40 år sedan året för bokens handling och eftersom jag själv var med på den tiden (jag var 9 år 1974), så känns det inte så himla avlägset och därför är det svårt att förstå rasmotsättningarna som rådde då; 70-talet kunde väl ändå anses som hyfsat upplyst. Det känns sorgligt att en pojke på endast 11 år är så van och luttrad att ingen behandling eller reaktion och inga skymford chockerar honom. ”Othello” är en tragedi och den som känner till handlingen i stora drag med Othello, Desdemona och Jago i centrum vet att den slutar eländigt, så även ”Nykomlingen”.
Det är lätt att läsa Tracy Chevalier! Jag tycker mycket om hennes språk och det här är en bra översättning. Däremot upplever jag intrigerandet och dramatiken som överdriven med tanke på att det 11-åringar det handlar om, men kanske är jag naiv?
En annan bok från Hogarth Shakespeare-serien är ”Honung och ättika” av Anne Tyler. Jag har lyssnat på den 2 gånger och den är suveränt inläst av Cecilia Walton Agrell. Det är ”Så tuktas en argbigga” i en mindre elak och rolig version än filmatiseringen med Taylor & Burton (det är i alla fall så jag minns den). Jo Nesbö har tolkat ”Macbeth”, men den versionen var så oerhört mörk att jag inte orkade lyssna särskilt länge. Just nu lyssnar jag på ”Hag-seed” av Margaret Atwood med Robert Holmes Thomson som inläsare. Det är ”Stormen” som ligger till grund för handlingen och den känner jag inte till, men den är klart lyssningsvärd!
När jag var hos läkare GF den 18 december lovade han på heder och samvete att notera tydligt i min journal att inga ändringar vad gäller Lyrica skulle få göras vid det kommande besöket som var idag. Vad tror ni att de jävla människan säger? Att hon funderade på om det inte vore bäst om jag började fasa ut Lyrica. ”NEJ!!” utbrast jag. ”Du tar INTE bort Lyrica!! Jag tänker INTE sluta med dem på flera månader och när det väl är dax, så har jag en nedtrappningsplan som jag fick av GF! DU RÖR INTE LYRICAN!!” Det är ta mig fan otroligt!! Och innan dess ställde hon samma satans frågor som jag har svarat på vid varje läkarbesök sedan i somras: hur länge har du haft de här besvären, har du några bra perioder, är det årstidsbundet, har du familj, har du släkt i närheten, har du vänner, varför har du ingen kontakt med dina syskon. LÄS MIN JÄVLA JOURNAL!! Läkare LJG påpekade att den var diger och det är den, men hon behöver inte läsa längre tillbaka än augusti förra året när jag åter igen kom till psyk i Södertälje. Fy fan för psykvården!! Fy fan för vården över huvud taget!! Vid ett tillfälle frågade jag henne om jag skulle komma att träffa henne igen. Hon svarade att hon bara kommer att vara kvar i 3 månader och då förklarade jag att jag INTE ORKAR svara på samma frågor från varje förbaskade (jag var nära att säga förbannande, men behärskade mig) läkare varenda gång. JAG ORKAR INTE DET.
Jag fick en ny medicin, en så kallad stämningshöjare, Lamictal. Eftersom min depression är kronisk/dystymisk så räcker inte enbart SSRI-preparat. ”Varför har ingen föreslagit stämningshöjare tidigare?” Den ska trappas upp väldigt långsamt med 25 mg varannan vecka. Det är värt ett försök för vad fan ska jag annars göra?
Jag får, förresten, behålla Lyrica. Tacka fan för det!
