Jag promenerade i 65 minuter igår och 2/3 av rundan hade jag ett rackarns tempo! Och sedan kroknade jag fullständigt i backen och trapporna nästan hemma. Jag hade i och för sig en hyfsat tung Konsumkasse att släpa på…
Idag blev det ett pass med gummibanden och det gick bra även om det kändes småtungt. Det var litet motigt att komma igång över huvud taget och jag var frestad att hoppa över det, men jag har ju en sån jäkla självdisciplin nu för tiden (läs: jag hetsar mig själv i syfte att undvika dåligt samvete och känsla av misslyckande och värdelöshet), så jag tränade. Värken i tummen eller stelheten utgör inget hinder som så tack vare att jag egentligen inte behöver greppa runt gummibanden, men vid ryggövningarna, när jag behöver stå på alla 4, blev det ganska knepigt.
Efter 3 veckor med allmän skärpning och indraget kvällstuggande har det inte inte hänt något med vikten, varken upp eller ned. Bristen på resultat känns tröstlöst…
Jag har hittat min signaturmelodi: ”Lone wolf” med Georgi Kay.
“I like being alone. I have control over my own shit. Therefore, in order to win me over, your presence has to feel better than my solitude. You’re not competing with another person, you are competing with my comfort zones.”
Jag stavgångade till Salem och skickade MBT-skorna i retur (136 pix för att jag ville ha ett kvitto i stället för snålvarianten för att ha koll på att de kommer dit de ska). Det tog 30 minuter dit och 40 minuter hem och jag blev så infernaliskt trött i armarna igen. Jag bar stavarna nästan halva sträcka hem och tyckte att den extra svängen kändes dubbelt så lång som vanligt och jag blev förvånad över att det inte handlade om mer än 40 minuter. Bitvis var det väldigt skönt och jag fick in ett bra flyt.
Dagens låtlisterepresentant blir Sia med den väldigt passande ”Never give up” för det är så det känns nu när jag vet att jag kommer att gå ned i vikt och att all träning definitivt har gett mig mer ork.
Den senaste månaden har jag upplevt en sällsam lyx av att få må bra. Morgonångesten har bara visat sitt fula tryne vid enstaka tillfällen. Jag är fortfarande ingen morgonmänniska, men vet nu att det känns bättre bara jag kommer upp och igång och det är sällan jag sover längre än till halv 9. Att få vakna med en kropp som väger allt mindre … jag saknar ord! Jag slipper ha dåligt samvete för att jag inte gör allt jag kan för det är precis det jag har gjort sedan den 2 januari. Jag blir väldigt uppmuntrad av Pärs och Elins stöd och heja-rop och jag känner mig inte fullt så värdelös längre. Jag mår så bra av den frid som råder här hemma; att det går bra för Elin i skolan och ute på praktiken, att Pär trivs med sitt arbete och att han står ut med att vi inte äter middag tillsammans mer än 1 gång i veckan. Det faktum att läslåsningen har släppt och jag känner samma läsglädje som tidigare är en enorm lättnad. Te & lässtunden är återigen dagens höjdpunkt. Tidigare orkade jag med 3, möjligen 4, träningspass i veckan och jag hade ofta ont efter promenaderna. Nu blir det oftast 6 pass varje vecka och jag blir otålig när jag blir förhindrad (då räknar jag inte med vilodagar) och jag får nästan aldrig ont efteråt. Sedan jag bytte ut Itrim-baren som kvällsmål mot en liten charktallrik har jag inte haft några problem med kvällstuggande. Jag har hittat både en massör och frisör på kila-ned-avstånd.
På vägen hem från Salem fick jag syn på en hare som skuttade fram och tillbaka längs en väg. Sedan kom en till! De hoppade om varann, kors och tvärs för att sedan sätta sig platt ned på några meters avstånd från varandra och bara glo på varandra. ”Ni kan ju inte stanna mitt i vägen!!” Sedan såg jag en bil längre upp i kurvan. ”Flytta på er!!” Bilen närmade sig och jag visste inte om jag skulle gå eller stå kvar och kanske bli vittne till en massaker. Bilen kom allt närmare. ”Härregud … skutta iväg då!!” Då upptäckte tydligen föraren hararna och sänkte farten tills den stannade helt och först då fick haruslingarna fart och satte iväg mot tryggare nejder. Jag kunde andas igen och fortsatte att gå. Egentligen ville jag springa fram till föraren och tacka för att han/hon sänkte farten. Vardagsspänning i Rönninge!
En bild som Pär tog för flera år sedan och som jag föll för eftersom det ser ut som om haren räcker lång näsa åt fotografen.
Jag träffade IB klockan 9 hos Itrim, Huddinge. Det handlade om mitt kvällstuggande. I min matbok skriver jag in ”Xtra” om jag äter något efter kvällsmålet som består av en bar. I början var ”Xtra” ett undantag för att sedan bli en regel. Eftersom jag ändå går ned i vikt känner jag ingen panik, men det är en vana som kan ställa till problem för mig när jag har blivit viktstabil. Då kommer kvällstuggandet att få mig att gå upp i vikt igen. Säkert som amen i kyrkan. Fördelen med att det är en ren vana och inte ett känslomässigt ätande är att jag har möjlighet att byta den vanan mot något som inte kommer att få mig att gå upp i vikt igen. Och jag har möjlighet att göra det direkt. Ikväll skippade jag baren (jag är ändå oerhört trött på dem och så är de dyra) och fyllde en assiett med 2 kalkonskivor, 3 parma, lite keso, 2 små tomater och 2 skivor rostat bröd med smör. Det var så gott, så gott, så gott! Från och med idag äter jag endast en måltidsersättning och det är soppan till middag. Vägningen visade att muskelmassan är konstant och det ska den vara för det är fettet som ska försvinna och det gör det från 50,8% till 48,5%. Jag består inte längre av hälften fett.
Efter mötet handlade jag lite på apoteket och så passade jag på att gå in på Stora Coop för att fylla på mina charktallriks-förråd. Jag hittade allt utom vindruvor. ??? Personalen var inte välkomnande eller särskilt trevliga och när jag skulle betala gick jag mot den enda vanliga kassan som var öppen. Kassörskan pratade med en kund och de verkade känna varandra väl. På kassabandet stod skylten ”Nästa kassa, tack!”. Det fanns bara snabbkassor där man scannar sina varor och det har jag aldrig provat på. Jag hade knappt börjat med denna skrämmande nya teknik innan kassörskan i den vanliga kassan hade öppnat för allmänheten. Hon hade tydligen babblat färdigt med sin bekant. Usch! Sånt beteende tål jag inte! Dit går jag ogärna tillbaka. De hade ett uselt utbud av blockljus oxå.
Promenerade Landet Runt-rundan. Den visade sig vara 6 km och det tog 80 minuter. Bra flyt och tempo större delen av tiden. Flera plusgrader gjorde att jag tog dubbla tröjor under den tunna jackan kombinerat med mössa och handskar. Jag ska nog ta stavarna nästa gång.
För flera veckor sedan sträckte jag mig när jag gjorde ryggövningar på golvet. Vänster sida protesterar. Sträckningen, eller vad tusan det handlar om, kommer och går. Det kan till och med vara svårt för mig att ta riktigt djupa andetag. Idag slog det nya rekord och jag hade jävligt ont när jag kom hem och efter duschen stapplade jag runt och stönade. 2 Treo. Jag sov i soffan i natt och det är möjligt att det förvärrade det hela.
Just nu känns det här med Itrim, måltidsersättningar och kalorier inte särskilt roligt. Jag kämpar med mig själv för att bryta kvällstuggandet. Faaan, vad det är svårt!!! Idag har jag haft en hungerdag, men jag ska verkligen, verkligen göra mitt bästa för att inte äta mer ikväll. Jag kämpar mot mig själv och min egen skoningslösa kritik. ”Det är kört…” ”Du fixar inte det här – du har ingen karaktär.” ”Du har noll uthållighet.” ”Du är ynklig som gnäller över att behöva gå hungrig.” ”Du vet att promenader fungerar bra, så du måste, måste ut varje dag!!” ”Kalorier in – kalorier ut. Kalorier in – kalorier ut! Kalorier in – kalorier ut!!” ”DRICK VATTEN!!!” Rösten maler hela tiden. Vis av förra veckans nedslående måndagsvägning skjuter jag upp eländet till imorgon, men det känns inte som att jag har gått ned.
