”Kvinnokungen” av Kristina Sjögren. En biografi i romanform – den bästa sortens biografi, tycker jag.
Christina föddes 1626 och då hade det trettioåriga kriget redan pågått länge. Jag undrar om hon hann träffa sin pappa någon gång? Han dog i slaget vid Lützen när hon inte var mer än 6 år gammal. Med hjälp av en förmyndarregering styrdes Sverige i ett tiotal år innan Christina började vallas in i regeringsarbetet för att sedan överta ansvaret vid 18 års ålder. Hon var oerhört intelligent och insatt och älskade att studera och det förde med sig att hon inte blev någon nickedocka som rådsmedlemmarna kunde härja med som de fann bäst. Dessutom var hon en skicklig politiker som ofta styrde herrarna – för det fanns inga kvinnor med i bilden utöver hennes hovdamer – utan att de var medvetna om det. Det var alltid planerat att hon skulle gifta sig med sin kusin Carl Gustaf Casimir, i första hand för att regeringsmakten inte skulle falla i utländska händer, men ju äldre Christina blev desto mer övertygad blev hon om att hon inte vill gifta sig över huvud taget. Hon började i stället att arbeta för sin abdikering.
Det här är en av de intressantaste och bästa biografier som jag har läst! Faktum är att jag började med att lyssna på den med Kerstin Andersson som inläsare och tyckte att boken var så otroligt bra att jag bestämde mig för att köpa den som inbunden och ett högre betyg kan jag inte ge en bok. Händelserna i boken har inträffat och till och med de flesta breven och samtalen är relativt autentiska. I Sverige är gamla riksrådsprotokoll inte bara sammanfattningar av tagna beslut, utan även utförliga redovisningar av diskussionerna som ledde till besluten och ofta hade man dessutom 2 vittnen som skrev sammanfattning efteråt. Drottning Christinas och hennes samtidas ibland kvicka och dråpliga repliker och arga gräl (inklusive svordomar!) finns alltså att läsa i original efter nästan 400 år och tack vare det här har Kristina Sjögren kunnat gjuta liv i sina dialoger på ett avundsvärt sätt.
”Jag är inte kvinna, jag är kung. En kung som råkar vara kvinna. En kvinnokung.” Drottning Christina
Jag gillar Christina! Hon var en stark och tänkande kvinna med ett öppet och ”spänstigt sinne”. Om hon inte hade varit av kunglig börd hade hon inte fått samma möjligheter att studera och jag kan inte låta bli att undra över hur Sverige, hur världen, hade sett ut om alla flickor och unga kvinnor fått studera i den utsträckning de önskat? Det finns hur många bevis som helst på att studier leder till ”spänstiga sinnen” som ifrågasätter och när kvinnor börjar ifrågasätta och upptäcka att de till exempel inte måste gifta sig … ja, det är bara början! Kunskap botar rädsla och utan rädsla kan man inte bli kuvad.
För 1 år sedan hittade jag en ljudbok som heter ”Blekingegatan 32” och är skriven och inläst av Lena Einhorn. Den fokuserar på hennes år i Sverige när hon gick teaterutbildningen på Kungliga Dramatiska och sedan fick rollen som Elisabeth Dohna i ”Gösta Berlings saga” i samarbete med Mauritz Stiller som sedan fick henne med sig till Amerika och Hollywood. Det handlar även om hennes vänskap/förhållande med Mimi Pollack. Jag tycker om den här boken och har lyssnat på den 2 gånger. Det finns de som har synpunkter på Lena Einhorns research, att de inte får hennes bild av Garbo att gå ihop med andra biografiers. Jag kan jämföra den med ”Greta Garbo – divine star” (på engelska) av David Bret och David Bret täcker in en större del, men han nuddar bara vid Gretas år vid Dramatiska teatern, så jag tycker att böckerna kompletterar varandra.
Blekingegatan 32 i Stockholm där Greta Gustaffson växte upp.
Jag tänker skriva om David Brets bok, en biografi som täcker Greta Garbos hela karriär, som inte var lång, men produktiv. Kontrakten med MGM hade lite löpande band över sig. När en film var färdig började man med nästa. På, på, på! Gretas allra första filmroll, i Sverige, var i ”En lyckoriddare” 1921, stumfilm. Hennes första stora filmroll var den som Elisabeth Dona i ”Gösta Berlings saga” med Mauritz Stiller som regissör. I ”Blekingegatan 32” framgår det att inspelningen var arbetsam, den drog ut på tiden och att Greta var uppriktigt rädd för slutscenen med vargarna (som egentligen var vanliga hundar). Mauritz Stiller var krävande, elak och sadistisk och jag förstår inte hur Greta kunde dyrka honom, för det gjorde hon. Han verkade alltid kunna pressa ur henne ytterligare blod, svett & tårar och de fungerade tillsammans och var nära vänner ända till hans död. Det var han som fick henne över till Amerika. Stiller kunde flera språk flytande: ryska, tyska, svenska och polska, men av någon oförklarlig anledning fixade han inte engelskan och var sällan regissör av hennes filmer eftersom han inte kunde göra sig förstådd hos de övriga i teamet. Märkligt.
Greta Garbo kallades alltid för mystisk och hon bedömdes ofta som sjukligt blyg, men hon var helt enkelt introvert. Hon föredrog att vara ensam, gärna nära naturen och hon hade vänner som hon umgicks med några i taget. Däremot avskydde hon folksamlingar och hon hatade, verkligen hatade, journalister. I ”Blekingegatan 32” fick jag uppfattningen att hon drogs till skådespelaryrket som en fluga till socker, att hon gick in i sina roller så mycket att hon närapå hamnade i trans – hon var en naturbegåvning! Den teknik som senare kom att förknippas med Stanislavski och Strasberg (”method acting”) var en teknik som Greta Garbo behärskade till fullo utan att ha studerat den. Genom att ändra kroppshållning, ansiktsuttryck, tonfall eller röstläge ändrades hela karaktären. Det var inte många skådespelare som överlevde övergången från stumfilm till ljudfilm, men tack vare utbildningen på Kungliga Dramatiska Teatern med röstövningar och artikulation blev övergången knappt märkbar för henne. Hennes integritet, hennes självförtroende i förhållande till MGM visar att hon inte var någon blyg viol. Hon hotade ofta med att åka tillbaka till Sverige när hon inte fick som hon ville (divatendenser de luxe), så pass ofta att det hotfulla mattades ur, men MGM behövde henne mer än hon behövde dem…
Kungliga Dramatiska teatern. Om jag har förstått det rätt låg lektionssalen i tornet högst upp på byggnaden.
Jag har inte sett någon stumfilm med Greta Garbo, men jag fick tag i en box med 4 av hennes talfilmer: Anna Christie, Mata Hari, Queen Cristina och Anna Karenina. Mata Hari har ju faktiskt funnits i verkligheten. I början av filmen utför Mata Hari en exotisk 6 minuter lång dans, men i den version jag såg var dansen nedklippt till 2 minuter, så efter knappt 2 minuter kommer ett klipp och så ligger hon där, nästan naken medan en meddansare täcker henne med en cape. ”The Breen office” hade slagit till, en form av moralisk censur som försvårade för filmmakare och som överbeskyddade biobesökarna. Breen office ansåg att biopubliken inte klarade att se en kvinna avrättas (Mata Hari dömdes till döden genom arkebusering), så i filmens slutscen ser man hur hon leds ut ur fängelset, men inte mer. Stumfilmsversionen av ”Anna Karenina” fick en ny titel, ”Love” och ett nytt slut eftersom det riktiga slutet var för dystert och förmodligen omoraliskt då en mor överger sitt barn. Den andra inspelningen, talfilmen från 1935, är som den ska vara med både titel och självmord. I ”Queen Cristina” spelar Greta Garbo den svenska drottningen som föredrog kunskap, vetenskap, litteratur och skönhet framför krig och erövringar. Hon var lesbisk och hade ett långt och nära förhållande med Ebba Sparre. Hon ville inte gifta sig och gjorde aldrig det utan abdikerade till förmån för sin kusin Karl som hon var förlovad med. Breen-office kunde naturligtvis inte hantera en lesbisk kvinna utan skrev in en spansk diplomat som får Kristina på rätt spår och de rymmer tillsammans. Tyvärr, blir han dödad i en duell, så plusminusnoll. Kristina seglar ut i världen för att aldrig återvända till Sverige. När jag såg filmen kände jag att rollen som Kristina låg närmare Greta Garbo än de tidigare förförerskorna som hon alltid fått spela. Däremot är miljöerna inte särskilt svenska utan mer av alperna med timmerstugor och spetsiga trätak. MGM valde bort att spela in vinterscenerna i Sverige. Istället slängde de ut ofantliga mängder vetemjöl där fotspår inte syntes.
Greta Garbo som drottning Kristina i färd med att abdikera.
Under andra världskriget arbetade Greta Garbo som spion för det brittiska MI6. Hennes kändisstatus gav en unik chans att ta kontakt med t.ex. Wenner-Gren som fraterniserade med tyskarna. Vid ett tillfälle hjälpte hon till med att få ett tusental judar ut ur Köpenhamn över till Sverige.
Trots återkommande hot om att flytta tillbaka till Sverige blev det i New York hon bosatte sig när filmandet var över. Hon levde tillbakadraget, umgicks med få vänner, samlade på konst och var fortsatt misstänksam mot de som ville vara hennes vänner. Hon blev sviken och förrådd gång efter annan oftast genom att personen gav sken av ett intimare förhållande eller att de släppte uppgifter om henne till pressen. När Greta fick reda på sanningen bröt hon kontakten, rakt av, skoningslöst. Cecil Beaton var en skicklig fotograf som hade jagat Greta länge och när hon äntligen gick med på att bli fotograferad avkrävde hon honom ett löfte om att bilderna inte skulle säljas, de skulle inte få komma ut. Jag tycker att hans bilder av Greta är fantastiska! Hon är avslappnad, långt från det konstgjorda Hollywood. Hon är äldre och hon är så vacker. Bilden nedan är en av mina favoriter. Han sålde bilderna till tidningen Vogue…
Greta Garbo 1946 när hon hade lämnat Hollywood och kunde vara sig själv, avslappnad och inte så mystisk som hon hela tiden framställdes.
Själva biografin av David Bret innehåller mycket fakta och den var intressant, men han är genomgående inkonsekvent med stavningen av svenska namn och har lyckats med att få med ett fel i den allra första meningen där han skriver att Greta Gustaffson föddes den 8 september 1905 när det är den 18 september. I slutet av boken, ca 1988 åkte tydligen den svenska kungen och drottningen på besök hos Greta Garbo. ”Gustav XVI and his queen Sophia.” Författaren har inga problem att vid många tillfällen skriva både Selma Lagerlöf och Gösta Berlings saga med det korrekta ö:et. Vid ett besök i Sverige besöker Greta ”…Skargarden, a small island off the coast of Stockholm”. Skärgården är nu inte någon liten ö utanför Stockholm… Södertälje får han inte till bättre än ”Sodertaje” och biografen Röda Kvarn får heta Roda Kvam. Han påstår även att en av Stockholms finaste teatrar heter Lorensberg, men den ligger ju i Göteborg. Genomgående slarv och nonchalans som förtog en stor del av nöjet att läsa boken. Men Greta Garbo förblir gåtfull, svenskfödd, med integritet och självförtroende och slutligen begravd på Skogskyrkogården.
Pär och jag var hos svärisarna på middag i lördax. Det var bara vi 4 som när de kommer till oss. God mat och möjlighet till samtal. Det finns en förutsättning för att det ska bli lyckat. I alla fall när det gäller mig. Det gäller att svärmor inte hakar upp sig på världens eländiga tillstånd. Om hon gör det blir det snabbt olidligt och jag är inte ensam om att tycka det. Min svägerska brukar påpeka det för svärmor och hon är ju dottern, så svärmor kan väl hantera det, men hur blir det när jag, hennes svärdotter, tiger still tills allt brister? Det blir inte bra. Det var så det slutade i lördax och det blev inte bra.
Vi hade inte varit där i mer än 1 timme när det började handla om det ena jävelskapet efter det andra. Det kändes som om jag hade fastnat framför en extra svart upplaga av Rapport, men utan möjlighet att byta kanal. Ångest och irritation kröp längs ryggraden. Jag gjorde små inpass för att prova om det kunde hjälpa, men jag hade inte den rätta orken att argumentera. Tänk om Donald Trump, pengar utan hjärna, blir president? Smack! Putin håller öststaterna i ett grepp av terror och ingen verkar kunna stoppa honom. Pang – en rak höger! Det finns ingen solidaritet längre. Pow – en uppercut! Ingvar Kamprad är skatteplanerarnas superskurk. Däng! Det går åt helvete för Sverige. T.K.O! Då frågade jag varför vi pratade om det här. Mår de bättre av det? ”Jaa…man kan påverka någon…” ”Jag blir påverkad”, sa jag. ”Jag mår dåligt. Jag vill åka hem nu!” Jag reste mig och gick mot hallen och då sa Pär det som han absolut inte ska säga vid ett sånt tillfälle: ”Lugna ner dig!”. Jag klädde på mig, grävde fram hemnycklarna från fickan på Pärs jacka och gick. Samma sorts ångest, panik och flykt som på julafton 2014. När jag klev innanför dörren hemma, en knapp timme senare, blev jag äntligen lugnare. Marsvinen och Selma gjorde sitt till. Dem är ta mig tusan de enda jag orkar umgås med nu för tiden!
Jag kan se att det finns en poäng med att ha kunskap om hur världen ser ut och hur den fungerar. Jag kan oxå förstå att man kan ha ett behov av att ventilera sin oro, få bekräftelse på att man inte är ensam om att vara rädd. Det jag inte kan förstå är behovet av att rada upp skiten, grotta ned sig för att sedan konstatera att man inte kan göra något. Att allt var bättre förr. Jag får inte ut någonting av att förfasas över Donald Trump för jag har ingen möjlighet att påverka det. Jag mår inte bättre av att konstatera att Ingvar Kamprad, som redan har mer pengar än vad han kan göra av med, ändå inte drar sig för att lura åt sig mer, för jag kan inte påverka honom. Jag blir inte hjälpt av att inse att Sverige ligger mitt emellan en dåre i väst och en annan i öst för vad tusan kan jag göra åt det?! Maktlöshet ger mig ångest. Jag har oerhört svårt att tro att min svärmor som redan är deprimerad mår bra av att frossa i maktlöshet. Jag är ingen känslig liten porslinsdocka som inte tål otäckheter eller problem. Jag väljer att tackla de otäckheter och problem som jag har möjlighet att påverka, att göra något åt. Det är ren självbevarelsedrift för att orka stiga upp varje morgon.
Pär och jag har pratat igenom det här. Han var fly förbannad på mig när han kom hem. Svärisarna var sårade. Jag har bett om ursäkt och mer kan jag inte göra. Det var oartigt att bara rusa iväg, men jag har inte gjort något fel. Om de inte vill träffa mig mer pga. det här, så var vårt förhållande till varandra inte mycket att ha från början. Än en gång längtar jag till den lilla stugan i skogen hos ekorrarna och rådjuren…
”The woman who lived”, det är jag. Jag överlevde. Julaftonen blev riktigt bra. Visserligen mådde jag bättre än förra året, men jag var spänd och lättirriterad och jag drogade mig själv med Lyrica och värktabletter. Jag orkade delta och vara social och skratta och sjunga snapsvisor (”Varför sjunger du med?!”, väste Elin som skämdes örona av sig. ”Du dricker ju inte!” ”Jag behöver inte sprit för att komma i stämning!”, svarade jag och skrålade vidare.) Dessutom var min matlust på julhumör för allt smakade ovanligt bra och jag blev tvärmätt.
Jag har börjat prenumerera på ”Allt om historia” och som lockbete hade de ett specialnummer med 199 frågor och svar. Det är så intressant! Och roligt! Kulig kunskap. Visste ni till exempel att …
…Fanta skapades i Nazityskland. De experimenterade med restprodukter från ost- och cidertillverkning i brist på de nödvändiga ingredienserna som behövdes till Coca-Cola.
…ursprunget till tyskarnas bombkampanj (7 sep 1940 till 16 maj 1941) var ett misstag? Den 24 augusti 1940 flög en grupp tyska bombplan vilse i dimman och bombade av misstag ett bostadsområde i Londons East End. Churchill hämnades och Hitler blev förbannad och satte sig i sinnet att knäcka den brittiska allmänhetens moral.
…romarna framställde betong av vulkanaska som blandades med vatten och fick stelna. Den är fortfarande i gott skick.
…fingeravtryck började användas systematiskt i Calcutta 1897. Det var 2 indier som utvecklade ett system för klassificering av fingeravtryck.
…Marco Polo inte introducerade pastan i Europa. Pastan var redan populär i södra Italien. Föregångaren till det vi kallar pasta har ätits kring Medelhavet sedan antiken.
…William Shakespeare var faktiskt berömd redan under sin livstid.
…pralinen uppfanns av kocken som arbetade hos greven av Plassis-Praslin och bestod av mandlar som rostades i sockermassa.
…rosa från början var en killfärg. Rosa låg nära rött som betraktades som en maskulin färg. Blått förknippades med Jungfru Maria, mer känsligt och stillsamt. Rosa blev en tjejfärg i västerlandet på 1940-talet.
…Katharine Hepburn blev nominerad till sammanlagt 12 Oscars under sin karriär och vann 4 gånger. Hon leder ligan.
…Ku Klux Klan tog sitt namn från det grekiska ordet ”kyklos” som betyder cirkel. Som mest hade de 6 miljoner medlemmar på 1920-talet. Idag har de ca 1000 medlemmar.
