Konsum | Mitt liv i ord

Städning

”Städa, städa varje fredag och så varje jul – det tycker jag är kul / Aldrig mörda på en lördag för det verkar skumt – det tycker jag är dumt.” Pippi Långstrump

Idag har jag inte mördat, jag har städat. Och städat. Och städat. Som riktmärke för hur långt jag har hunnit brukar jag ha kvar sovrummet (som oftast är lätt) och vardagsrummet (som oftast tar tid) när det är dax för lunch. Det brukar vara mitt vanliga arbetstempo. Den här gången hade jag bara klarat av badrummet och köket när klockan nästan hunnit bli 13. Jag är inte fullt på det klara med vad det var som tog sån tid. Hm. 10 i 9 gick jag ned till Konsum för stödhandling och var hemma till halv 10 när jag drog igång städningen genom att skaka mattor på balkongen. 3 timmar och endast 2 rum senare satt jag som bedövad och hade ingen matlust. Åt bara 2 ägg och en knäckemacka med ost tillsammans med 2 muggar tråkigt te. Det kunde ju bero på att jag hade klunkat vatten hela förmiddagen eftersom det var så varmt (25 grader), men jag hade ingen ro att sitta och tugga när jag visste att nästa uppgift var att krypa på hallgolvet för att skrapa bort Klisterkluttar från Helvetet en gång för alla… Strax före 14 var jag igång igen. Drygt 2 timmar senare dammsög jag det sista i vardagsrummet och stapplade in i duschen. Först nu känns hallen färdig. Allt utom nyckelskåpet har återbördats till sina platser. Vi har en sååååå snygg hall nu! Dessutom är hela nedervåningen väldigt ren & fräsch och jag känner stor tillfredsställelse vid tanken på att jag får vila i morgon igen.

Effekt eller sammanträffande?

Den löjligt rikliga mensen gör att jag inte vågar gå hemifrån. Det har i och för sig inte funnits någon anledning för mig att gå hemifrån, men ändå, men till saken hör att Pär åker bort i morgon igen och blir borta i hela 2 veckor, så jag måste kunna ta mig åtminstone till Konsum. Pär fick införskaffa Cyklo-F. De används visserligen vid riklig, regelbunden mens, men nöden har ingen lag. Jag tog 2 x 2 tabletter igår och inatt sov jag ostört och idag har blödningarna avtagit avsevärt. Är det en effekt eller är den väg att ta slut för denna gång? Jag vågar inte chansa på att hoppa över kvällsdosen.

Livat i holken!

Pär har femtielva hobbyprojekt på g i sin datorhörna på övervåningen. De flesta avslutas aldrig, men här kommer ett som han har färdigställt och som är så häftigt! Han byggde en fågelholk och monterade in en rörelseaktiverad web-kamera. Den sitter utanför vår ytterdörr sedan början av april. Det dröjde inte länge innan den upptäcktes av ett par blåmesar! De var på ett flertal ”visningar” och kameran aktiverades. Till slut bestämde de sig och boade in sig. Det var så gulligt! Fru Blåmes lade flera ägg som nu har kläckts till ungar.

Det här är trappan upp till oss. Holken syns till höger vid stuprännan.

Lite närmare. Den har baksidan hitåt i bild.

Du kan läsa om projektet i Pärs blogg, men det som är häftigt är att han har lagt ut flera klipp på YouTube plus att det finns möjlighet att se de små liven i direktsändning.

Här är länken till filmklippen.

Här är länken till direktsändningen.

Mamma och Pappa Blåmes ilar ut och in i holken hela tiden och då gäller det att inte bli stående vid ytterdörren för då vågar de inte närma sig holken. När jag kom hem från Konsum i förmiddags stod jag nere på gången och såg hur de turades om att hämta mat till sin avkomma. Det är hjärtevärmande! Den som inte blir varm i hjärtat eller imponerad göre sig ej besvär hos mig!

…och så var de bara 2.

Mimmi fick somna in idag. Pär och jag var med hela tiden. Jag höll henne i famnen länge och jag iakttog hennes andetag och hur de kom med allt längre mellanrum tills de upphörde helt. Döden inträffade 18.53 onsdagen den 24 februari 2016. Jag kommer att sakna henne länge. Mimmi blev min sista favorit. Nu orkar jag inte fästa mig extra mycket vid fler marsvin. Jag orkar inte. Nu har vi bara 2 småbusar. Jag vill inte skaffa fler. Jag vill inte åka till veterinären fler gånger. Nu får Pär och Elin dra det lasset.

Mimmi 9

Jag hann med en promenad idag oxå och det var då jag ringde veterinären, så de 70 minuter jag var ute var ångestfyllda och tårdränkta. Jag handlade lite på Konsum mest för att aktivera mitt nya Medmera-kort. Den nya koden är x666x. ”The number of the beast”. Kanske byter jag den sedan, men just nu tycker jag att den passar in på hur jag tycker att tillvaron är.

2016-02-24_21.36.44

Inte bara träningsvärk

Efter att äntligen ha kommit iväg till apoteket – jag har skjutit upp det hela veckan – insåg jag att jag inte har varit utanför dörren på en hel vecka! Fastan sänkte mig, det har ösregnat och jag har varit så äckligt trött och sovit till framåt 11 nästan varje dag. Det var så skönt med frisk luft och rörelse! En promenad på 20 minuter dit och 50 minuter hem via Konsum. Den främsta anledningen till att jag kom upp ur sängen redan klockan 8 var att jag har frukosttjänstgöring för Pär har åkt till Öland igen.

Dagens låtlisterepresentant är Hilary Duff med ”My kind”. Hon hjälpte mig uppför alla backarna till Salem – en bra gånglåt för backar.

Jag har en makalös träningsvärk i låren från i tisdags. Det känns som om jag vaggar fram som värsta sortens kroppsbyggare som inte får ihop benen. Träningsvärken är inte proportionerlig till insatsen. Det gör ONT. Värktablett-ont och den som läser min blogg regelbundet vet att jag vanligtvis älskar träningsvärk. Klimakteriet har ett hormonellt finger med även här. Att jag har spänningsvärk i huvud och axlar så gott som dagligen beror inte enbart på brist på aktivitet eller stress eller knasiga sittställningar. Den rubbade hormonbalansen kan ge ökad spänning och värk i musklerna. Vad trött jag blir…

Provsvaren har kommit

Nu har en läkare gått igenom mina provsvar från Werlab. Långtidsblodsockret ligger bra. Jag har lyckats sänka det under det senaste året. Fasteblodsockret låg yttepytte för högt och det har förmodligen att göra med att det inte blev riktigt 12 timmars fasta (12 timmar utan mat eller te är lååååång tid). Totalkolesterolet är lätt förhöjt. ”… ett förhöjt LDL / det ”onda” kolesterolet coh en något förhöjd ApoB/ApoA1-kvot vilket åskådliggör en något ofördelaktig kolesterolfördelning, detta är något ogynnsamt men kan ofta påverkas med ändrad kost och ökad motion.” Läkaren uttrycker sig diplomatiskt, eller hur, men det ger mig möjlighet att tolka det som att jag inte är i behov av de förhatliga statinerna. Kostmässigt finns det spelrum, men själv känner jag att det är en bra balans som bygger på sunt förnuft. När det gäller motionen kan jag inte göra mer eftersom jag inte orkar mer (3-4 pass i veckan). Sänkan är något förhöjd vilket kan ses som att en inflammation har flyttat in. Förkylning eller den artrit som redan finns. Jag lider av en mild järnbrist vilket inte förvånar mig, så jag ska börja med Hemofer igen. Jag ska oxå börja med D-vitamin. ”I övrigt ses inget avvikande i dina provsvar.” Ja, men då så!

Nu för tiden kan Pär och inte prata om min övervikt, kost eller träning utan att det blir en märklig stämning. I början berodde det på att jag tog så illa vid mig, jag var överkänslig och kände mig alltid kritiserad. Vi tänker lika i det stora hela även om vi använder olika ord (Pär är och har alltid varit mer ”vetenskaplig”). Den senaste tiden har något ändrats och han verkar ovillig att prata om min övervikt oavsett i vilket sammanhang. I onsdags köpte jag varsin semla och när vi åt den till efterrätt sa jag någonting om att jag inte tror på stränga försakelser, för mig funkar det inte att bannlysa allt som jag tycker är gott och som faller utanför ramarna för vad som är bra för mig att äta. Sunt förnuft med en semla om man är sugen. Antingen förstod han inte vad jag menade eller så är han trött på samtalsämnet eller så tycker han att jag är dum i huv’et. Han himlade med ögonen och jag släppte ämnet. Om jag utbrister ”Gud, vad jag blev sugen på choklad!” reagerar han som om jag där och då tänker rusa till Konsum och köpa hela deras lager för att sedan svulla i dagarna 3 och kasta allt vad sunt förnuft heter över bord. Jag är medveten om att jag har gjort många försök att gå ned i vikt och misslyckats, tappat sugen, inte mått bra och han kanske inte törs lita på att den metod jag kör med nu är den jag tänker hålla fast vid. Det gör inte jag heller, men det blir jobbigt i längden om vi inte kan prata om det utan att han hela tiden tolkar in tecken på att jag kommer att ge upp allt. Det känns som om han inte har något som helst förtroende för mig eller att även jag har tillräckliga kunskaper för att veta hur jag ska äta och träna. Eller så är han irriterad över att mitt sätt som inte är hans sätt fungerar.

5,3 kg ljus och Eartha Kitt

Stavgång tur och retur Salem, 20 minuter + 35 minuter. Åh, vad det var skönt!! Lagom mycket kläder, ork och tempo. Det var precis vad kroppen behövde och det känns ordentligt i ryggmusklerna. Jag orkade 30 knäböjningar också. Jag hämtade paket (det sista för i år), blockljus från Lagerhaus. Man skulle kunna tro att affärerna svämmar över av röda blockljus så här i december, men varken Konsum, Coop eller ICA har haft det. När jag saknar den rätta fysiska orken att ränna runt i affärer, så går jag ut på nätet, men jag fick leta ett tag. På flera sajter var de röda slutsålda och det är ju begripligt, men Lagerhaus hade det jag var ute efter. 4 julröda – oparfymerade!! – och 4 i blandade färger för när jul och nyår är över. Jag var tvungen att skära upp paketet med hjälp av nyckeln och lasta över ljusen i ryggsäcken och det blev tungt, 5,3 kg (jag vägde ryggsäcken när jag kom hem). Den sista biten hem var jag ordentligt trött och det var nog den extra vikten som känns i ryggmusklerna nu.

Varför lyssnade jag inte på min jullista när jag var ute? Duh! Eartha Kitt får vara låtlisterepresentant med ”Santa baby”. Den är med i en av mina absoluta favoritfilmer, ”Julnötter” (Mixed Nuts) med Steve Martin.

marsvin-julkort__

En äcklig dag

Nu är jag härligt snaggad igen! Jag var hos Rosie klockan 11 vilket var 2 timmar senare än min vanliga tid och allt har varit förskjutet 2 timmar och det har – löjligt nog – stressat sönder mig. Dessutom blev det inte mer än 5 timmars sömn eftersom jag vaknade redan vid 6 och inte kunde somna om. I vanliga fall brukar jag vara på väg till Rosie vid halv 9 och då är inga affärer (utom de på Centralen, sinnessjukt nog) öppna och det är bara jobb-folk i farten och det är faktiskt lättare att ta sig fram bland dem för de strosar inte med näsan i mobilen. Idag var allt öppet och det var fullt av julstrosande idioter. Jag hade noll och intet tålamod med dem! Hos Rosie var det bara hon och jag, inte ens radion var på och vi pratade och allt möjligt och det var såååååå lugnt och skönt!

Det var när jag kom till t-centralen som det började gå fel. Prat. Julmusik. Reklam. Rörlig reklam. Doften av varm korv. Julbelysning. Fler idioter med näsan i mobilen. Tiggare. Musiker med dragspel och trummor. Mer folk. Drottninggatan blev ett gatlopp där mina sinnen attackerades. Jag påminde mig själv om att andas. Andas!! Mentala skygglappar och blicken i marken. Andas. Folk överallt. Runt hörnet och in på Kungsgatan till tebutiken. Som var knökfull. Andas. Jag gick in och började vänta och gud ske lov gick det fort. (Trots att det var så mycket folk att det inte gick att inte stå i vägen var de 3 tedamerna trevliga och snabba och stämningen var uppåt även bland oss kunder.) När jag tog min påse och skulle gå hade det blivit kö ut genom dörren. Jag flydde!

Under tiden från t-centralen tills jag flydde ut ur tebutiken hade jag sms-kontakt med Elin. Eller försökte. Jag kunde inte formulera meningar och kände ilskan puttra under ytan. I hennes ände var det lugnt, hennes sinnen blev inte attackerade och jag kände mig elak för att jag helst av allt ville texta: ”Lämna mig ifred!”. Jag hade så ont i fötterna. När jag damp ned på tågsätet 15 minuter senare var jag gråtfärdig. Elin var i skolan och sa att hon kunde hoppa på samma tåg när det kom till Flemingsberg och så blev det. Då hade jag hunnit samla mig. Vi stödhandlade på Konsum (Pär är fortfarande hemma med sin förkylning) och släpade oss hem uppför trappor och backar. Klockan var kvart över 14 när vi klev in genom dörren och då kände jag irritation, ilska och panik. En snabb dusch och en jävligt sen lunch (som smakade blä). Efter 2 avsnitt av ”Grey’s anatomy” där Derek Shepherd checkar ut från serien i ett av dem (Patric Dempsey vill inte vara med längre) och 1 extra Lyrica somnade jag sittande. När det var dax att äta middag klockan 17 hade jag inte ens dukat undan lunchbrickan. Hela dagen har varit förskjuten, sned och äcklig! Jag kunde bara peta i mig en halv laxkotlett och 2 körsbärstomater. Jag är beredd på att vara utslagen i morgon.

”Begränsad vidarekoppling är aktiv”. Är det någon som förstår den meningen? Jag hade programmerat in fel nummer till Vårdcentralen i mobilen och har försökt att ringa hela eftermiddagen bara för att få ”Begränsad vidarekoppling är aktiv” som ett snabbt förbiilande meddelande när samtalet avbröts. Vad fan betyder det?! Varför fick jag inte ett meddelande om att numret var fel eller att abonnent saknas? Jag trodde att det var fel hos VC:n, överbelastning eller vad som helst. Det där är en goddag-yxskaft-formulering som antyder att jag har gjort ett val så att en tjänst har aktiverats. Det var inte rätt dag för den sortens idioti!!

Klockan är 22 och jag har just tagit min älskade Stilnoct, så nu vet jag att den här äckliga dagen är slut. Halleluja!

Besegrad mur ligger kvar

Mulet, småduggigt, blåsigt och 8 plusgrader. Det behövdes ingen vinterjacka idag. Stavgång i 60 minuter. Jag valde min favoritrunda runt Flaten och det var lite nervigt. Jag hade för avsikt att se till att onsdagens besegrade mur förblev liggande och när jag kom fram till stället där jag föll pladask gick jag långsamt, men målmedvetet tills jag hade passerat. Ha! Annars var det ingen höjdare, trögt och tungt. Jag dök in på Konsum och köpte en Japp och en påse lakrits. På torget pågick julmarknaden. Den hade varit igång en knapp halvtimme, så det var inte så mycket folk, men stämningen var hög. Det behövs mer än vind och duggregn för att Rönningeborna ska banga! När jag kom hem gjorde jag 50 knäböjningar och det var tufft. Jäklar! Jag var tvungen att pausa en halvminut efter 25 stycken. Resten av dagen har jag känt mig väldigt mörbultad, inte så mycket i benen som i överkroppen.

Mensen är riktigt spännande numera. Jag vet aldrig när den kommer, om den kommer och inte hur mycket eller hur länge. Det enda som jag vet med säkerhet är att jag får ont, mycket ondare än förut. Idag har det gjort helvetiskt ont (värkkombo flera gånger) med störtblödning. Jag har lärt mig något nytt om klimakteriet. När östrogenhalten sjunker, sjunker även serotoninhalten. Då är det inte längre så märkligt att många (de flesta?) kvinnor blir deprimerade och får ångest. När man då kommer till en läkare och beskriver att tillvaron är nattsvart och ”Kan det ha att göra med klimakteriet?” och läkaren svarar nej, vad gör man då? Då kan det vara bra att veta att serotoninhalten sjunker tillsammans med det kvinnliga hormonet. Det är inte samma sak som att behandla klimakteriet som sådant med antidepressiva, men man bör behandla symptomen.

Dagens låtlisterepresentant är The Mountains med ”Kings”.

Skitvecka

Det började i lördags med att jag var erbarmligt trött. Söndagen var likadan. På måndagen försökte jag ta mig ur sängen men sov till 11. I tisdags tog jag mig till Konsum med stort besvär. Igår sov jag till 11 igen. Inatt sov jag dåligt och vaknade inte förrän 10 över 12. Det gick helt enkelt inte att vakna! Obehagligt. Knäppa drömmar. Inte en enda runda med stavarna, endast knäböjningarna. Jag har vräkt i mig 2 påsar med lakrits och en liten förpackning med SIA chokladglass (det kan omöjligt finnas en chokladglass som är godare än den!). Nu är klockan 7 minuter efter midnatt och jag har gjort en kladdkaka som står på svalning. Jag har tappat lusten för allt igen. Trött och ont varje dag och nu har jag börjat göra mentala noteringar de dagar jag klarar mig utan vare sig Alvedon eller Ipren och de är inte många ….