Jag hade tid hos diabetessköterskan klockan kvart över 8, så idag blev det ingen sovmorgon. Igår tog jag Stilnoct för första gången på en vecka och jag sov gott. Tänk ändå att det inte var svårare än så att sluta med dem! Invägning, med skor (orkade inte ta av isbuggarna), men utan jacka. Drygt 108 kg. ”Det stämmer inte.”, protesterade jag lite lamt. ”Det stämmer inte.”, upprepade jag mest för mig själv. Jag förklarade för henne att flera kilon har försvunnit det senaste halvåret, men det var 108 kg hon noterade. Det kändes surt! Den vägningen visade ju 4 kg mer än vägningen hemma. ”Då vägde du dig på en annan våg?” Den lätt frågande tonen antydde att min personvåg inte är ens i närheten av lika bra som hennes professionella våg. Förra året hade vi en liknande diskussion om blodtrycksmätare (den ska vara från Apoteket ifall en mätning i hemmet ska godkännas). Skit samma, jag vet vad jag väger och det är under 105 nu!! Jag vet det och jag vet oxå att jag gör mitt bästa!
Att fasta 19 timmar innan provtagning hade effekt på fasteblodsockret för det sa hon inget om. Jäss! Långtidsblodsockret var något förhöjt jämfört med förra året. Meh! Det är min sista sockerbastion som är boven i dramat: sockret i teet. I de flesta fall är det bästa att sluta helt och tvärt, ”cold turkey”, men jag fixar inte det när det gäller teet. Jag kommer att minska med en halv tesked per vecka. Längre än så kan jag inte sträcka mig. Det känns som att te är det sista goda jag har kvar. Vanlig läsk, juice (åh, vad jag kan sakna apelsinjuice med fruktkött…), kakor, pasta, vitt bröd, vanliga frukostflingor, frukt – allt det har jag känt mig tvungen att ge upp med olika grader av motvillighet. Inte så mycket för att jag bryr mig om min hälsa utan mer för att andra ska sluta tjata. Men jag vill inte få diabetes eftersom det skulle innebära ytterligare en sjukdom med allt krångel det för med sig, så jag drar ned på sockret i teet. Jag ska göra så gott jag kan, mer kan jag inte göra!
Det var faste-hjärnan som var med på dagens besök och den var inte alltför alert för då hade jag haft argument och ork till att argumentera med henne, att fråga varför och om hon hade några råd att ge. Vågen – hennes våg – visade 108 kg, blodsockret är förhöjt, midjemåttet var samma som förra året, jag måste dra ned på sockret i teet och hennes tjänstemobil avbröt oss 2 gånger. Jag blev tvärleds. När hon hade kollat blodtrycket frågade hon vad jag trodde var anledningen till det förhöjda blodsockret. Förutom tesockret visste jag inte. Faste-hjärnan lyckades inte få fram mer än en huvudskakning. Där hade hon ett gyllene tillfälle att tala om det för mig, att föreslå alternativ, men hon sa bara: ”Då kallar jag dig om ett år igen.”. Varför ska jag betala 200 kr för ett goddag-yxskaft-besök? I fortsättningen ska jag kolla mitt blodsocker själv och bara väga mig på min personvåg.
Om jag brydde mig mer om min egen hälsa, hade jag då upplevt den här sortens läkarbesök som mindre förnedrande? Varje läkarbesök där jag inte får en klapp på huvudet för att jag har gjort precis som man ska göra för att vara frisk är en besvikelse. När blev det så? Jag gör så gott jag kan! Jag gör mitt bästa!! Det är tungt att stå på sig inför sig själv…
Jag var hemma igen strax före 9 och gick och lade mig och sov till 12. Den här fastan har jag inte mått bra. Hungrig och matt och uppblåst. Och leds. Så jääääävla leds.
