Etikett: kg

Glädjande siffror

Jag träffade Ida Bull på Itrim; den träffen som skulle ha varit i förra veckan. En ordinarie hälsouppföljning efter 3 månader. Hon ställde några frågor bl.a. om orken har förändrats och det har den ju. Överlag har jag mycket mer ork än tidigare. Jag orkar mer på dagarna helt enkelt, jag blir t.ex. inte lika trött efter att ha städat och jag blir sällan mörbultad efter promenaderna. Konditionen är bättre och det märker jag väl mest i uppförsbackarna. Att nå toppen ger mig ingen nära-döden-upplevelse längre även om syrgas skulle sitta fint. Maten? Jag kör på med min modifierade charktallrik och mitt nya kvällsmål (mörkt bröd med keso och 3 skivor parma) och soppa till middag. Det fungerar! DET FUNGERAR!! Vikten har minskat med 8,7 kg. Midjemåttet har minskat med 14 centimeter!! Till och med Ida var imponerad. 14 cm på 3,5 månad blir 4,5 cm i månaden. Fettmassan har minskat från 50,8% till 48,3%. BMI:t har gått ned från 38,6 till 35,6. Det minskande midjemåttet visar att det är det farliga bukfettet som försvinner – det kan inte bli så mycket bättre! Det går långsamt och det är så jag vill ha det även om jag blir otålig då och då. Det hjälper faktiskt att se i tydliga siffror och grafer att det händer något. Den senaste veckan har jag inte upplevt hungern som lika jobbig. Det kan på sätt och vis kännas skönare att vara hungrig än att äta. (Stäng av larmklockorna!)

Ärlighet

Vägning: 99,0 kg som innebär att jag har gått upp 0,5 kg. Igen. Jag ligger i alla fall kvar under hundra och jag tänker aldrig mer väga så mycket! Jag har bestämt mig för att vara ärlig mot mig själv och det innebär att jag skriver upp allt jag äter i matdagboken, verkligen allt även när jag äter mer än jag ska och det innebär oxå att jag måste sluta med att ”inte acceptera” det vågen visar och hoppas på en bättre siffra några dagar senare. Den här veckan har jag ökat i vikt med ett halvt kilo. Gilla det eller låt bli. Faktum kvarstår. Jag blev bortskämd de första veckorna när varje vägning visade minus. Det var tider det!

Gummiband idag. Medium. Det var småtungt och rätt flåsigt. Det tog ett tag innan jag fick in det rätta knycket under uppvärmningen, så den kändes tuffare än vanligt. Armarna fick pisk och det kändes bra trots kokt-sparris-känsla.

En låtlisterepresentant; ionnalee med låten ”Samaritan”. Ett maffigt sound i stil med ”I’m the ice” och den är min nya favorit.

Association om klackar

Vägning: 98,5 kg som innebär en minskning med 1,8 kg den senaste veckan! Ålrajt!! Det är den största minskningen sedan starten och jag kan inte säga att jag begriper varför, men jag är inne på rätt spår och kommer inte att ändra på något. Ja, jäklar… Mitt humör är avsevärt bättre och jag funderade på att sätta klackarna i taket. Klackar i taket får mig osökt och varje gång att tänka på ”kott-iljongen” från ”Grodan Boll och Kalle Stropp på svindlande äventyr”. En film som Elin gillar så mycket att hon börjar fnissa redan under inledningen. Jag hittade den på YouTube och den börjar 7 minuter 49 sekunder in i klippet, men hela klippet är sevärt. Mycket nöje!

Jag tränade med gummibanden idag, ett mediumpass. Jag var inställd på att uppvärmningen och benövningarna skulle kännas tunga med tanke på förkylningen, men den satt tydligen i armarna för några övningar orkade jag inte genomföra helt och jag kände mig till och med småyrslig. Nu har jag gått ned drygt 9 kg och det känns i kroppen. Den är lättare och mer rörlig, mer samarbetsvillig och så är ju orken en helt annan. Det är definitivt läge att sätta klackarna i taket!

 

Visste ni att …

… ett marsvin som bor ensamt blir mindre stressat av att inte hanteras/gosas med? Marsvin som lever med en flock får en grundtrygghet och klarar hantering bättre. Bibbi har bott ensam i 1 års tid och mår faktiskt prima! Hon är pratig och nyfiken, matglad och – överraskande nog – mindre skygg. När jag sitter på golvet för att städa buren håller hon mig alltid sällskap jämfört med hur hon såg till att hålla sig i motsatt ände på den tiden hon bodde med Mimmi. Vi pratar med henne och handmatar med diverse godsaker, men det är sällan vi gosar med henne.

Elin kände sig frusen, så hon lyfte upp Bibbi och stoppade nästan in henne under tröjan. Bibbi var helt lugn och det syns på hennes blick. 
Bibbis fina tryne.

Jag var ute med stavarna idag. 60 minuter, 4,2 km (5,3 utan stavar). Jag tog de nya MBT-skorna och det var knivhugg i hälen de första 10 minuterna, men sedan gick det riktigt bra. Det var en ganska skön runda och nu verkar kroppen ha vant sig vid stavarna för jag blev inte alls trött i armarna. Den långärmade nya tröjan från Àhkka var väldigt skön!

Panik. Ångest. Jag känner mig fet igen och har faktiskt – helt ärligt – svårt att tro på att jag verkligen har gått ned 7 kg för det känns inte så längre. På måndag ska jag träffa IB för den första uppföljningen dvs. inte stödsamtal. Målet med de 3 första månaderna var att gå ned 10 kg och det målet kommer jag inte att nå, men då räknade vi i och för sig med att jag skulle genomföra 3 veckors rivstart med enbart måltidsersättning och det vet vi ju hur det gick… Jag försöker att inte fundera så mycket på det här just nu utan väntar till på måndag och då kan förmodligen IB ge mig råd och peppa mig. Och väga mig och mäta midjemåttet…

PS. Jag gjorde Högskoleprovet ordförståelsetest och fick 19 av 20. Jag missade ”deduktion” som tydligen är det samma som ”härledning”. Har aldrig hört det ordet, inte på svenska.

Blä!

Vägning: 100,3 kg vilket innebär en uppgång med 0,7 kg. Det känns surt för jag trivdes verkligen att inte väga en tiondels ton…

Det blev en – nästan – plågsam tur och retur till Apoteket för att hämta ut Elins antibiotika. Hon hade en jobbig natt och jag försökte hjälpa henne, så ingen av oss sov särskilt mycket. Jag somnade nästan medan jag åt frukost. De nya MBT-skorna är stunsiga och stadiga, men sömmen i hälen gav mig en blåsa på vardera fot. När jag kom till Bamses för att hämta ett paket fungerade inte datorerna och trots att det inte handlar om ett stort postkontor fanns ingen möjlighet att leta manuellt. Suck. För att muntra upp Elin gick jag till Kaffestugan och köpte ett mörkt matbröd med valnöt och frukt (som var väldigt gott!) och en påse med småkakor. Jag somnade nästan i soffan före lunch, så efter lunch sov jag middag i sängen. Pär har åkt till Öland för en långhelg inklusive distansarbete. Selma mår bra och Elin är piggare.

Delmål

Det första delmålet, under 100 kg, nådde jag idag. Vägningen visade 99,6 kg vilket innebär en minskning med 0,9 kg den senaste veckan. Jäss! Det betyder att mitt nya kvällsmål fungerar bättre än Itrims barer. Det har känts i kroppen som den har fått en skjtus framåt efter att ha stått stilla på 100,5 kg i 2 veckor. Kläderna – byxor och bh – sitter lösare och jag känner mig smalare. Magen blir mindre och det har försvunnit stoppning från midjan och uppåt. Nu har jag hållit på i 2,5 månad och jag häpnar över att det fungerar, att det går stadigt nedåt. Jag har gått ned 8,1 kg! Delmålet är nått, så nu blir det nya MBT-skor och faktum är att jag beställde de i torsdags efter att ha fått skavsår från silvertejpen som jag är tvungen att ha pga. hårda sömmar i hälarna på skorna.

Jag tränade med gummibanden idag och det var småtungt och si så där med koncentrationen. Jag var trött och så fick jag byta ett gummiband eftersom det gamla var trasigt. Efteråt fick jag ont i knäna. Det är en förkylning på gång som jag bekämpar med ett kompakt inre motstånd.

Dagens låtlisterepresentant blir Betsy med ”Lost & found”. Hennes röst påminner mycket om Chers.

Glada strumpor och ett råd

5,8 km på 75 minuter med 2 stopp för att hämta paket och 1 stopp på Konsum. Jag promenerade i fredax, söndax, måndax och idag, jag städade i lördax och styrketränade igår och all den aktiviteten kändes i benen idag, men det var så skönt att komma ut! I morgon ska jag ta en välförtjänt vila.

Elin avskyr att köpa strumpor. Hon tycker att det är såååå tråkigt och därför fick hon strumpor när hon fyllde år. Happy Socks i riktigt glada färger och av bra kvalitet och jag blev så sugen på såna att jag har köpt till mig själv fast i andra färger.

Glada fötter i glada strumpor och en kartong som är värd att sparas. 

Jag har mått bättre idag även om det var motigt i morse. Det var den tredje obligatoriska workshopen ikväll och den hängde som en våt filt över mig, så jag bestämde mig för att skippa den och då kändes allt lättare. För det första har jag noll och intet behov av gruppstöd. Pär och Elin är mitt stöd och trogna läsare av min blogg samt min hälsocoach och det räcker. För det andra är upplägget inget att hänga i julgranen. Beskrivningen av en workshop är 45 minuters föreläsning. I verkligheten har det gått till så att deltagarna troppar in och sedan kommer hälsocoachen. Vi får börja med att prata med varandra 2 och 2, bland annat om den kvällens tema (just ikväll skulle det handla om kosten). Sedan går vi laget runt och presenterar oss och den som vill får berätta lite mer om sig själv. Det har varit olika deltagare vid varje tillfälle och det där upplägget känns tidsödande. Jag har valt att inte berätta något om mig själv, men det finns alltid någon som behöver ösa ur sig, så jag har kunnat sitta där och bara lyssna. Otåligt. När vi har kommit så långt i programmet är det möjligen 15 minuter kvar att föreläsa på och så kanske en övning på det. Ineffektivt. Oinspirerande. Föga givande. Därför skippade jag kvällens ”föreläsning”. Handfast minus-metoden (min metod) innebär en handflata av kött och protein, en knytnäve av kolhydrater och så mycket grönsaker jag vill. Det kan inte bli enklare och eftersom det alltid går ut på att komma fram till det som fungerar för just mig är det ingen vits att sitta i grupp och jämföra eftersom vi hela tiden intalas att inte jämföra oss med andra. 

Jag snappade upp ett råd i en bok jag lyssnade på. Som exempel tar jag det som tyngde mig igår och så vänder jag på steken och föreställer mig att en nära vän har det problemet. Vilket råd hade jag gett den personen? Jag hade sagt följande: ”Det här handlar om ett projekt på 2 år och du har faktiskt gått ned mer än 7 kg, så tagga ned för bövelen!” Häpp! Det handlar om att få perspektiv! Jag har alltid varit mindre förlåtande gentemot mig själv än jag är mot andra och jag jobbar med det.

Inre demoner

Vägning: 100,5 kg som innebär en ökning med 0,2 kg. Endast 2 hg, men likafullt en ökning och det är nu det gäller för mig för det är nu besvikelsen hotar att ta över. Jag kommer inte att gå ned mer i vikt. Det kommer att bli som alla andra gånger när jag tappat sugen så fort viktnedgången stannat av. Det är ingen idé. Det verkar som att det är endast nolltolerans som fungerar för mig. Godis endast på fredagar. Inget extra efter kvällsmålet. Kanske var det ingen bra idé att börja med müsli till frukost trots att jag har letat upp de sorter som innehåller så få kalorier (per portion) som möjligt. Förmodligen är det ingen bra idé att äta rostat bröd till kvällsmålet. Ska jag trappa upp, skärpa till, byta till fler måltidsersättningar per dag? 7,2 kg på 2,5 månad – är det mycket? Är det tillräckligt? Är det en början eller är det allt? Jag fick en mat-smälta igår kväll. Efter kvällsmålet åt jag en halv kaka Marabou Gräddnougat (den är såååå god!) och ytterligare 3 rostade skivor med smör. Jag gjorde misstaget att inte gå och lägga mig när jag var trött av den anledningen att jag inte hade lust och sedan kom Jag Skiter I Allt-känslan över mig och den har hängt mig i hasorna hela dagen idag. Därför passar låten ”Chasing demons” med Leon.

Jag har varit trött och håglös idag vilket jag blir när jag slåss mot mina demoner hela tiden, men jag tränade med gummibanden och det gick väldigt bra och var jäkligt skönt! Jag orkade ett medium-pass utan problem, det var bara när jag gjorde axelpressen som vänster arm fick nog och blev till kokt spagetti, så att jag inte kunde slutföra övningen. Gårdagens stavgång kändes i armarnas baksidor och i skuldrorna.

Dagens andra låtlisterepresentant blir ”Diamond” med Monakr.

 

Förändringar till det bättre

Jag har promenerat idag igen, 4,9 km på 60 minuter i MBT-skor. Varför ska jag använda andra skor egentligen?! Hälarna jublar över dämpningen, knäna visar sin tacksamhet genom att inte göra ont, ryggen älskar att hållas rak och själv gillar jag att till och med magmusklerna får sig en omgång.

Enligt den senaste vägningen har jag gått ned 7,4 kg på drygt 2 månader och det har fört med sig förändringar till det bättre. Orken är en helt annan tack vare alla promenader. Lårmusklerna är starkare till följd av trapptämjande och de är smalare oxå; jag kan oftast både sätta mig i och resa mig ur soffan utan att knäna protesterar. Jag känner mig sällan mörbultad efter mina rundor. Vissa plagg hänger lösare över magen eftersom den har minskat, men även över ryggen där jag kan känna att tyget lixom fladdrar. Mitt samvete är lugnt för nu gör jag en seriös ansträngning och det fungerar, det känns hållbart och jag lever ett så pass sunt liv att ingen kan ha åsikter om det och det har frambringat en frid här hemma. Pär är lugn därför att jag gör något åt min hälsa. Jag blir lugn när han är lugn.För någon vecka sedan mötte jag några grannar som var på väg ut när jag kom hem från promenaden. ”Den dagliga promenaden, antar jag? Vi ser hur du är ute och går varje dag. Tänk om alla var så flitiga!” Jag svarade att jag gör det för att jag tycker om det för jag tror inte på självplågeri. Det är grundförutsättningen: om jag tycker om det, så ökar chanserna för att det håller.

De små bakslagens dag

Vägning: 100,3 kg som innebär att 1 sketet hekto har försvunnit den senaste veckan. Status quo, tycker jag. Den största besvikelsen kom av att jag ska fira med nya MBT-skor när jag når under 100 kilo och jag var säker på att jag skulle nå det målet den här veckan.

Det andra bakslaget kom när jag promenerade runt Flaten. Det har snöat igen. De plogar och vräker upp snön på trottoarer och gångvägar. Jag blev på så dåligt humör medan jag vinglade, slirade och pulsade att jag övervägde att endast gå till Konsum och hem igen. Den ynkliga viktförändringen fick mig att fortsätta och jag valde att se det som en bra träning för benen och att snöpulsande förmodligen höjer pulsen.

De har påbörjat pålningen. Dunk! Dunk! Dunk! Jag är glad att jag inte bor granne med bygget…

Det tredje bakslaget är att jag har tandvärk varje dag. Jag brukar klara mig med en omgång av värkkombon, men nu har det börjat värka även i den nedre kindtanden som oxå har en gammal lagning som bör bytas.

Det fjärde bakslaget är att jag inte lyckas ta mig förbi en svår nivå i Candy Crush. Jag skulle kunna köpa förstärkningar, men jag vet att nästa månads mobilräkning redan nu är otrevlig.