Etikett: Itrim

Försök

Jag går upp i vikt och är snart uppe i samma vikt som jag hade när jag beslöt att medlem hos Itrim. Det känns tungt både bildligt och bokstavligt. Jag promenerade i 75 minuter idag och det kändes inget vidare på något sätt. Förutom att jag blev trött fick jag ont i fötterna och eftersom jag fick ont blev jag trött i sinnet. Jag har inte för avsikt att bli medlem hos Itrim igen mycket beroende på att jag har läst mig till att den sortens viktminskningsmetod (måltidsersättningar) är helt fel för min kropp och leder bara till att vikten kommer tillbaka. Det enda som verkligen skulle kunna fungera för mig, bortsett från en enorm fettsugning inklusive plastikkirurgi för överskottshuden, är att dra ned på (snabba) kolhydrater och socker och så att träna, träna, träna. På måndag är det den 1 oktober och då försöker jag igen…

Livsrapport

Det går lång tid mellan blogginläggen och de gånger jag skriver är det inte så upplyftande. Mest klagovisor. Mitt liv, min tillvaro känns inte upplyftande. Det är tungt. Det känns torftigt. Mina nitiska rutiner gör att jag känner mig låst, men jag har ingen ork/lust/motivation/mod att rucka på dem. Det som har inverkat mest negativt är hälsporren som jag började känna av redan förra sommaren och som bekräftades under hösten och som blev riktigt jävlig mot slutet av året.  Igår var jag på min 10:e (?) laserbehandling och det går åt rätt håll. Nu kan jag anstränga/irritera hälen utan att få böta för det i flera dagar. I och med att den värsta irritationen har lagt sig kan jag använda MBT igen och det känns oerhört bra. Nu blir det 1 månads uppehåll i behandlingarna, så att det får en chans att läka ut av sig själv eller om det går åt andra hållet, så tar JA i med hårdhandskarna.

Vikten har ökat i stadig takt i och med hälsporren som satte en käpp stock i hjulet för allt vad promenader heter. Det är oxå jäkligt knepigt att se till att äta mindre eftersom jag rör mig mindre och det är det vågen meddelar mig de gånger jag vågar kliva upp på den. 103,7 är det senaste beskedet, så det där Aldrig mer 100!! som jag gapade om för 1 år sedan känns avlägset. Jag hoppade av Itrim och det har jag inte ångrat för jag vet att de inte har möjlighet att hjälpa mig mer än de har gjort. Det är inte på grund av det som jag har gått upp i vikt. Det är på grund av ogynnsamma omständigheter. Jag gör mitt bästa och gör små justeringar för att få läget under kontroll. Visserligen är det senaste viktbeskedet inget att hurra för, men det innebar ändå en minskning med 0,6 kg på 3 veckor. Det är kvällstugget som är och förblir min största stötesten.

Det är 3 månader sedan Elin flyttade hemifrån och 3 månader sedan Mio flyttade hem till henne. Vi har börjat kalla honom för Dyrgripen av 2 anledningar: han är oss – och särskilt Elin – väldigt kär och han har kostat Elin många sköna tusenlappar i veterinärkostnader och Pär har fått köra de  både akut och mindre akut. I dagsläget mår Elin hur bra som helst i sin självständighet och Mio mår oxå bra även om han har levermediciner och Critical Care som han behöver dagligen. Elin och Mio har fått en oerhört nära kontakt till följd av det här och att ge honom medicin och CC går som en dans numera.

Han är en dvärghermelin med betoning på dvärg för han väger mindre än vår knubbis Bibbi.

 

Bibbi, ja… Hon är singel och kommer att så förbli, men för att hon inte ska känna sig alltför ensam – vilket hon inte visar några som helst tecken på – så har vi en kartong där vi bäddat med handdukar där hon får vara tillsammans med ett salladsblad och lite hö och som jag sen tar med mig till vardagsrummet där jag äter lunch och så håller vi varann sällskap.

Övervåningen. Pär har satt upp takpanel helt själv (jag har hjälpt till att hålla vid 2 tillfällen) medan han lyssnar på Metallica. Han har jobbat med det i stort sett varje kväll efter sitt vanliga arbete och hela helgerna. Han har dessutom tapetserat om alltihop helt själv inklusive en fototapet som finns endast i hans NördKårner. Han färdigställer den nu och kommer att återställa hela den delen av övervåningen och efter det är det dax att ställa tillbaka allt som vi packat ned i lådor och där kommer jag in i bilden igen. Jag är bra på att ställa i ordning och på att städa. Han har varit tvungen att arbeta med fullspäckade flyttkartonger staplade upp till öronen som han har roddat runt efter behov. Det är en välsignelse att han faktiskt tycker att det är roligt och tillfredsställande att renovera själv. Han är fantastisk, tycker jag.

Svärmor är döende och har varit det ett tag nu. Hon bor hemma, men åker in akut med ojämna mellanrum. Svärfar lever varje dag med ständig oro och sorg. Svägerskan bor närmare än vi gör och är där så ofta hon kan och orkar. Pär har för vana att åka dit på torsdagar och laga middag åt dem. Elin har följt med ett par gånger, men inte jag. Jag är för feg. Sjukdom på den nivån är mer än jag kan hantera.

Läsrummet. Vilrummet. Min oas. Jag sitter där flera gånger om dagen och definitivt med mitt kvällste. Jag läser eller lyssnar på bok och spelar. Den senaste förkylningen förde med sig att jag sov där i 2 veckor på grund av hostan. Jag har en rullgardin oxå som pricken över i. Nu är vi inne i april, så snart kan jag lyssna till koltrastens sång i stället för Metallica.

Jaha, nu vet ni mer om dagsläget hos familjen Sundbäck i Rönninge.

En bild som Pär tog för flera år sedan och som jag föll för eftersom det ser ut som om haren räcker lång näsa åt fotografen.

Blandat

I måndags var jag hos frisören. Den senaste klippningen i oktober har inte fungerat så väldans bra. Luggen började trilskas redan efter 2 veckor. Jag har en virvel som vill en sak medan jag vill en annan. Förutom att Anette klippte riktigt kort den här gången, så lät vi virveln få ta kommandot vilket innebär att jag inte försöker vaxa ihjäl den i hopp om att den ska ligga ned utan jag stryker den uppåt i stället; det blir ändå alltid så när håret har blivit långt och jag vill få bort den från ansiktet. Jag påminner om en föråldrad Tintin, men så länge jag undviker speglar och reflekterande ytor känns det bara bra.

Idag promenerade jag i 75 minuter. Bitvis fick jag trippa fram, bitvis hade jag ett riktigt bra tempo. Det var så skönt att komma ut och hemifrån! Elin har åkt på en halsfluss de luxe, så en stor del av de planerade flyttaktiviteterna har ställts in väldigt abrupt. Det känns som att vi hamnade i ett sorts vakuum där vi inte ens orkar fixa ordentliga middagar.

På tal om ordentliga middagar, så har jag efter en hel del funderande bestämt att lägga ned Itrim-köret. Jag vet vad jag behöver göra för att gå ned i vikt och jag vet hur jag ska göra det. Det gäller bara att göra det och där har Itrim och IB inte varit till någon större hjälp. Nu hampar det sig som så att det snart är nytt år och det finns väl inget bättre tillfälle att göra en omstart, eller hur? Jag vet att Pär är orolig för att jag ska ge upp alla försök att gå ned i vikt i och med att jag släpper Itrim, men jag lovar att det inte kommer att bli så! Ett nyårslöfte från mig.

PS! Nu kan jag inte hålla mig längre! Elin har adopterat en kanin från Djurens Chans!  En kaninherre vid namn Mio som är 2.5 år och nyligen kastrerad. Enligt jourhemmet är Mio en himla go kanin som tycker om att ”vara med”.

Lille Mio från Djurens Chans ska få flytta hem till Elin om 1 vecka.

Projicering

Vägning hos IB på Itrim: 100,0 kg som innebär en ökning med 0,3 kg de 2 senaste veckorna.

IB är inte min terapeut. Det är viktigt att komma ihåg. Jag har öst ur mig hos henne flera gånger nu och kände mig rätt trött på mig själv när jag var där i morse. Jag fick intrycket av att hon oxå börjar tröttna på min stagnation och ”Åh, jag mår så dåligt! Jag har ingen lust!! Ingen motivatioooon!!!”. Förmodligen handlar det om projicering. Jag är leds på att vara hindrad av min hälsa – att behöva ta hänsyn till den hela jävla tiden – , så vi bestämde att jag ska stryka alla snabba kolhydrater (pasta, ris, potatis, bröd) utan undantag. Och så ska jag öka på antalet promenader till 3 per vecka + det vanliga gummipasset. Vi ska ses om 3 veckor för en hälsouppföljning och då ska jag ha gått ned i vikt! SKA!!

En aha-upplevelse och inga fördömanden

Vägning hos IB på Itrim: 99,7 kg som innebär en minskning med 1 hg de senaste 2 veckorna, med andra ord viktstabil.

Jag fick en aha-upplevelse även kallad ”ja, men det är väl självklart att det är så!!”. Mina hungerdagar dvs. de dagar jag vaknar hungrigare än vanligt, förblir hungrig hela dagen med en känsla av att inte kunna ”äta i kapp” och så slutar dagen med ett kvällstugg de luxe. Det här har jag inte lyckats förklara för Pär, men härom dagen – ping! – förstod jag varför jag inte nådde fram. När jag säger att jag inte kan ”äta i kapp” betyder det att bara för att jag är hungrigare än vanligt innebär det inte att jag äter mer av t.ex. frukosten; jag äter inte fler ägg eller fler portioner med youghurt. Jag äter det jag har planerat, men utan att bli mätt. Eller som IB uttryckte det när jag förklarade det här för henne idag: jag agerar inte på hunger känslorna – jag varken överäter eller småäter. Idag har jag haft en hungerdag, den lindriga varianten och det som hjälper mig mycket då är att jag har börjat äta en bar som ett mål mellan lunchen och middagen. En kombination av ointresse för mat och en svaghet för rutiner har gjort att jag ytterst sällan gör avsteg från mängden mat vid måltiderna. Det verkade på IB som att hon fick svaret på ett problem.

Förra gången bestämde vi oss för nolltelerans mot kvällstugg och det har ju inte alls gått bra. Idag bestämde vi oss för att jag fortsätter att träna det jag orkar (varannan dag), äter mellanmålet på eftermiddagen och tar bort så mycket av kolhydraterna som möjligt vid middagen dvs. att jag ska blir noggrannare med handfast-metoden. IB lät så säker på att det kommer att fungera medan jag bara upplever en desperation.

IB lyckades få mig att må bättre även idag. Jag behöver verkligen de här samtalen! Något som känns som balsam för själen är att jag aldrig, aldrig har fått känslan av att hon tycker att jag kommer med bortförklaringar, att jag skyller ifrån mig. Det förutsätter att jag är ärlig mot henne när det gäller matvanorna och jag tror jag lyckades få dit pricken över i:et idag.

En ny tavla

Vägning hos Itrim: 99,8 kg som innebär en ökning med 0,3 kg de 2 senaste veckorna och det kan väl anses som försumbart dvs. status quo. Jag är besviken medan IB tycker att jag inte ska vara så hård. Vi kom överens om att jag, de kommande 2 veckorna, ska vara benhård med att inte kvällstugga (utom min godisfredag) för att se om det verkligen är där problemet ligger. Om det inte har hänt något då får vi komma fram till hur viktminskningen ska ta fart. Angående dagens vägning kunde IB se på utskriften att jag hade mycket vätska i kroppen (det är motståndet/impedansen som visar det) – jag har egentligen inte gått upp i vikt. Hon sa att det syntes tydligt på mig att jag mår bättre nu än när jag träffade henne för en månad sedan – och det gör jag ju – och hon frågade i vilken utsträckning de Tunga Tankarna finns kvar. Jag funderade hur jag skulle uttrycka det och sa sedan att de alltid finns där som en sorts nödutgång, men att jag, just nu, har flyttat mig en bit från dörren.

I väntrummet hos Hälsokällan, där jag får massage, har det hängt en tavla. En rund tavla i starkt rosa nyanser. Jag såg den när jag var där i augusti och den hängde kvar när jag var där i torsdags. Den var till salu. Jag har inte velat släppa den. Färgerna tilltalar mig. Den runda formen känns mjuk och behaglig. Dessutom kunde jag se framför mig hur den livade upp den gråa fototapeten i vardagsrummet. Nu har jag köpt den! Häpp! 500 kr. Konstnären heter Susanne Tall och hon finns på Instagram (som jag inte har). Titeln på tavlan är något med ”lotus”. Det blev precis så effektfullt som jag föreställt mig. Nu måste jag hitta ett bra ställe att hänga upp min sältavla som har hängt på den platsen det senaste halvåret.

Kan du se lotusblomman?

Idag är det 25 år sedan Pär och jag gifte oss i Stockholms stadshus. Silverbröllop! Tack för att du vill vara gift med mig, Pär!

 

 

Jag behöver mer hjälp

Igår promenerade jag runt Flaten. Jag strosade. Tog det lungt och klunkade vatten. Det var ganska skönt, men lite för varmt i solen. Det är så fint längs sjön! Så ljuvligt lugnt och obefolkat – åtminstone före 10 en söndag. 

Vägning: 97,4 som innebär en ökning med 0,9 kg. Fy fan! Jag lade mig igen efter att Bibbi fått sin frukost och jag tagit mina mediciner. Jag bara låg där. Ångesten kom och gick innan Lyrican kickade in. Jag var äcklad av mig själv. Så in i helvete leds! Och så vallningarna… Precis när jag har lyckats varva ned, slappna av och känner att sömnen är nära, så väller värmevågen in och i stället får jag slänga av mig täcket, koncentrera mig på att hålla ut, bara vänta på att den ska passera. Sedan sov jag till halv 12. Bibbi tjoade från köket: ”Hallå! Är du hemma? Det är matdax!!”. Jag kom på att jag glömde att ge henne frukosthö och fick dåligt samvete, men jag låg kvar. Det som fick mig ur sängen var, som så ofta, att jag var kissnödig.

Jag behöver mer hjälp! Det insåg jag när min första tanke för dagen var att jag måste, måste se till att bli mätt vid middagen för att undvika kvällstugget och att bara tanken på det gav mig ångest. Det här går inte! Jag är så fastlåst i det sättet att tänka. Det känns som att rusa runt i ett rum utan fönster eller dörrar och så stannar jag upp och tänker att jag kan försöka att springa åt andra hållet, att det kanske går bättre, men det går bara runt, runt, runt. Jag behöver hjälp! Det känns inte som att IB på Itrim har det rätta djupet utöver peppning och att ringa vårdcentralen – inga kommentarer. Att få hjälp av en psykolog över nätet kostar nästan 1000 spänn!! Då kom jag på att Bitte, som ger mig massage, sa att de har slagit sig ihop med en terapeut inom KBT och jag fick ett visitkort. Jag har mailat henne och hoppas på det bästa.

Jag är leds. Jag är mentalt trött. Jag försöker ändra mitt förhållningssätt, men jag kommer ingen vart. Egentligen vill jag bara skita i allt och vräka i mig vad jag vill, närhelst suget ramlar över mig; klockan 9, kvart över 15, halv 23. ”Aldrig mer 100!!” Det är det som stoppar mig. ”Aldrig mer 99!!” påminner mig. ”Aldrig mer 98!!” lägger jag till idag för jag kommer att ångra mig så fruktansvärt om jag ger efter. Om jag ger upp. Jag vill inte behöva ångra mig, men jag är så trött och tålamodet är försvinnande litet…

Skiljeväg, analys och motivationshöjare

Jag befinner mig vid en skiljeväg där den ena vägen leder till slutmålet 70 kg och den andra vägen är en återvändsgränd med en stege där jag kan klättra uppåt och nedåt, några hekto hit, några hekto dit, men stanna kvar på 96 kg.

Det jag upplever nu handlar inte om att jag ger upp eller att jag är leds och absolut inte att jag är nöjer mig med 11 kg minus. Det handlar mer om VARFÖR jag och kroppen verkar ha gjort halt här.

Det största problemet har visat sig vara kvällstugget. Anledningen till att jag började med det var att slippa kommentarer från Pär om vad jag äter. Han lägger sig tidigt och då kunde jag slappna av och äta mig mätt. Anledningen till att jag fortsatte även sedan kommentarerna blev färre och även sedan stödet ökade sedan jag gick med i Itrim är en helt annan femma. Hunger är en sak. Okynnesätande är en annan. Trots att jag inte ens är sugen går jag i skåpen och stoppar i mig eller rostar några skivor med smör. Jag är medveten om att jag gör det. Jag är medveten om att det inte är så smart. Jag väger mig och ser att det ju inte är någon fara eftersom jag – i bästa fall – har gått ned i vikt eller att jag åtminstone inte har gått upp i vikt. PANG! Fällan slår igen! Jag fortsätter och sedan går jag upp i vikt och får ångest och bestämmer mig för att skärpa mig och så vidare, och så vidare. Det är dömt att misslyckas.

Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att göra sig av med en ovana utan att ersätta den med något annat, något bättre. Jag har provat mig fram i 6,5 månad nu. Olika strategier. Olika förhållningssätt. Jag blir egentligen inte nedslagen över att inget har visat sig vara hållbart och jag känner mig inte misslyckad. Jag känner mig själv. När jag hittar ett sätt som känns som när en pusselbit faller på plats, så kommer jag att bita mig fast. Eller när jag är tillräckligt angelägen. Jag har börjat ställa mig just den frågan oftare. Varför är jag inte tillräckligt angelägen att fortsätta gå ned i vikt? Nu vet jag ju att det enda jag behöver avstå ifrån är kvällstugget. Kvällstugget som inte längre fyller någon funktion. Kvällstugget som bara ger mig ångest dagen efter när jag reflexmässigt rekapitulerar hur mycket jag stoppade i mig kvällen innan. Kvällstugget har ingen tröstande, uppmuntrande eller belönande funktion. Det händer att den har en mättande funktion, men – som sagt – det är inte tillräckligt ofta för att vara befogat.

Det som finns kvar att prova är mental träning genom påminnelser och tänk-efter-före-metoden. Jag har satt ihop en motivationshöjare som jag har skrivit ut i 3 exemplar och kommer att sätta upp i ögonhöjd på lämpliga ställen.

Ewa!

107  106  105  104  103  102  101  100  99  98  97  96

11 kilo på 6 månader är bra gjort!

Du kommer att fixa resten också!

Kom ihåg hur bra det känns varje gång vågen visar minus.

Kom ihåg hur skönt det är när magen minskar.

Kom ihåg känslan när du orkar mer.

Kom ihåg vilken lättnad det är att slippa få ont i knän och vrister efter promenaderna.

Du har alltid ett val: att äta eller att fortsätta gå ned vikt.

Texten är skriven i olika fonter, både stilmässigt och storleksmässigt, kursiverat och understruket för att det inte ska bli en löpande text som ögonen bara kan svepa förbi, men det syns inte här i bloggen. Inga pekpinnar, inga förmaningar utan uppmuntran och betoning på att komma ihåg en positiv känsla.

Så nej, jag har inte gett upp! 

 

Mer melodifestival

Promenad till Salem för att hämta ännu en omgång med VLCD-soppor från Itrim plus att jag handlade lite på ICA. Det var väldigt skönt! Jag kom iväg klockan 9 innan det blev för varmt. Jag gick via Tennishallen och även om den backen är flåsframkallande, så behövde jag inte stanna uppe på toppen för att hämta andan. Framsteg!

Dagens låtlisterepresentant är After Dark igen med ännu en melodifestivallåt. Den här gången från förra året, 2016. Gruppen finns inte längre men firade 40-årsjubileum det året. (Hur gammal är jag egentligen eftersom jag minns när de slog igenom…) ”Kom ut som en stjärna!” – en inspirerande text om att våga vara sig själv.

 

Komfortzonen

I och med att vi kom hem i tisdags var jag tillbaka i min komfortzon. Aaaah!!! Jag har inte varit utanför dörren förrän idag. Dels för att jag har varit så himla trött att jag sällan har lyckats komma ur sängen före halv 11 och dels för att mina brännskador av solen ska få möjlighet att läka ihop utan ännu mer sol. I tisdags kände jag mig febrig, varm och ömhudad. Jag har använt min EMS-crème som jag har smort in så snart det har behövts svalkas av eller stilla klådan som alltid kommer när den sortens brännskada ska läka. Idag var det då läge att sticka näsan utanför min komfortzon. Jag skulle hämta min Itrim-soppor hos ICA och ett rek till Pär. Det var tungt och trögt och kroppen kändes som en grinig tonåring som inte vill följa med på något som innebär att man måste gå själv. Jag gick bara tur och retur och fick ihop 50 minuter. Det har varit varmt och klibbigt, så det har inte varit några problem att få i mig 2 liter vatten heller. Jag har tvättat och läst ”Det mörka tornet” av Stephen King, inne i den andra delen av 8. Mycket bra!