Igår förtidsröstade Pär och jag på Murgrönan i Salem. Sedan fortsatte han hem till sin pappa och jag stavgångade hemåt. Det gick alldeles utmärkt även om det tog tid innan orken hann ikapp avsikterna, så att säga, men tempot blev riktigt bra.
Idag körde jag ett fullt pass med gummibanden. Hyfsat fullt. Ett av gummibanden var nytt och trots att det hae märkningen medium, så var det stenhårt och omöjligt att jobba med. Det kändes hårdare än vad de hårda banden brukar göra när de är nya! Det är av märket Casall och jag är van vid Abilica och tillverkarna har väl inte samma inställning till vad som anses vara medium… Jag skippade en av övningarna på grund av bandet och använde det vanliga (blåa) hårda bandet till de orangea övningarna. Allt som allt gick det kanonbra även om benövningarna blev både tunga och flåsiga. Jag ska beställa orangea band från Abilica i stället till nästa pass.
I torsdags började nedtrappningen av Venlafaxin och jag märker redan att magen uppskattar det. Den är åter igång på det sätt den ska vara och det är en enorm lättnad! En annan biverkning som har lindrats är yrseln och det märkte jag tydligt av medan jag tränade.
För 2 år sedan gjorde jag ett gästframträdande påföreningsstämman. Jag har fått höra efteråt av flera att jag gjorde intryck och det beror nog på att jag så sällan är med eller yttrar mig. Jag tycker det hela är fånigt och kan inte låta bli att undra hur sällan det sägs något av vikt på stämmorna om jag kunde ge ensån genklang… Intrycket de fick av mig var felaktigt: de har fått för sig att jag är extrovert, att jag vill vara med i styrelsen eller diverse smågrupper. Huvaligen! I fredags handlade Pär och jag på Konsum och mötte en av grannarna. En äldre dam med vacklande hälsa, men med stark vilja. ”Jag har fått en tokig idé”, sa hon till oss och vi lyssnade. Jag tog för givet att det gällde gård & grönska, men hon frågade mig om jag inte skulle vilja starta en promenadgrupp för alla gamlingar som bara sitter hemma. Whaaat… Mitt introverta jag gallskrek och sprang hem medan mitt hyfsade jag sa nej, jag föredrar att promenera själv. ”En halvtimme ett par gånger i veckan?” envisades hon. Aldrig i helvete, tänkte jag för mig själv. För att komma undan gick jag med på att fundera på saken. Varför respekterade hon inte mitt nej? Varför tog hon för givet att jag behövde trugas? Varför behöver hon någon som får ut henne på promenader?! Hon kan väl samla ihop alla russin själv. Nu får hon tro att jag funderar och om hon frågar mig igen får jag helt enkelt upprepa att nej, jag föredrar att promenera själv.
Elin kommer att flytta hemifrån om 1 vecka. Vi har bott ihop i 24 år…
Det handlar om förändringar. Saknaden efter Selma har, som jag skrev igår, blivit hanterbar även om jag per automatik fortsätter att titta in i Elins rum för att bara se henne, men buren är borta och platsen den stod på fylls med flyttkartonger. Jag har varit kaxig när det gäller Elins frigörelse. Det är jag inte längre. Jag kommer att sakna henne väldigt mycket. Hon är det som håller ihop familjen eller som jag uttryckte det: ”Du är nougaten i min Ballerina.”. Jag vet att jag kommer att klara mig; det blir en omställning av samma magnitud som när hon kom in i våra liv, men det ordnade ju sig till slut och det kommer det här oxå att göra. Då är jag mer orolig för att Pär kommer att få det urtråkigt med bara mig som sällskap eftersom jag blir allt mer introvert ju äldre jag blir. Dessutom hänger hans mammas tillstånd över honom och hans syster som ett stressigt svart moln…
Jag vaknar av larmet halv 8, men blir kvar i sängen till 8 när jag stiger upp och fixar frukost till Bibbi. Jag plockar undan disken och lyssnar på en bok som inte är bra. Sedan blir jag tvungen att tillbringa en sammanlagd halvtimme på toaletten eftersom magen vaknat till liv. Av någon anledning fungerar inte Storytel-appen längre. Jag lyssnar på musik i stället – det kommer ju en fredagslista! – , men den nya fredagslistan har inte kommit ännu. Jag letar upp en annan lista. Jag äter frukost, lyssnar på musik och drar sedan igång städningen vid halv 10. Får hela tiden leta upp nya album eftersom ingenting är bra. När jag är färdig med badrummet är jag genomsvettig och matt och står plötsligt inte ut med att lyssna på musik. Stäng av för guds skull!! Jag vilade en stund och drack vatten. Jag vill lyssna på en bo-ho-hoook! Om Storytel inte fungerar, så får jag väl städa under tystnad … Olidlig spänning medan jag startar appen och väljer en annan bok än den jag lyssnade på tidigare. Den fungerar!! Jag lyssnar på ”This is my life” av och med Christer Lindarw. Den var överraskande bra! När köket och hallen var städade blev det lunchpaus och idag såg jag faktiskt en film i stället för att läsa, ”Ninotchka” med Greta Garbo som jag minns som rolig och den är fortfarande rolig. Klockan 16 ställde jag in dammsugaren i städskåpet igen. Rent och fräscht. Dusch! Paus i soffan innan jag kokade pasta och stekte falukorv till middag. Alltid lika gott! Småkakor till efterrätt. Tyvärr, var jag för trött för att orka läsa till teet. Jag lyssnade färdigt på Christer Lindarw (det är en kort bok) och spelade Candy Crush och nu sitter jag här och lyssnar på fredagslistan. Alternativ midsommar. Introvert midsommar. Aj lajk it!
För 1 år sedan hittade jag en ljudbok som heter ”Blekingegatan 32” och är skriven och inläst av Lena Einhorn. Den fokuserar på hennes år i Sverige när hon gick teaterutbildningen på Kungliga Dramatiska och sedan fick rollen som Elisabeth Dohna i ”Gösta Berlings saga” i samarbete med Mauritz Stiller som sedan fick henne med sig till Amerika och Hollywood. Det handlar även om hennes vänskap/förhållande med Mimi Pollack. Jag tycker om den här boken och har lyssnat på den 2 gånger. Det finns de som har synpunkter på Lena Einhorns research, att de inte får hennes bild av Garbo att gå ihop med andra biografiers. Jag kan jämföra den med ”Greta Garbo – divine star” (på engelska) av David Bret och David Bret täcker in en större del, men han nuddar bara vid Gretas år vid Dramatiska teatern, så jag tycker att böckerna kompletterar varandra.
Blekingegatan 32 i Stockholm där Greta Gustaffson växte upp.
Jag tänker skriva om David Brets bok, en biografi som täcker Greta Garbos hela karriär, som inte var lång, men produktiv. Kontrakten med MGM hade lite löpande band över sig. När en film var färdig började man med nästa. På, på, på! Gretas allra första filmroll, i Sverige, var i ”En lyckoriddare” 1921, stumfilm. Hennes första stora filmroll var den som Elisabeth Dona i ”Gösta Berlings saga” med Mauritz Stiller som regissör. I ”Blekingegatan 32” framgår det att inspelningen var arbetsam, den drog ut på tiden och att Greta var uppriktigt rädd för slutscenen med vargarna (som egentligen var vanliga hundar). Mauritz Stiller var krävande, elak och sadistisk och jag förstår inte hur Greta kunde dyrka honom, för det gjorde hon. Han verkade alltid kunna pressa ur henne ytterligare blod, svett & tårar och de fungerade tillsammans och var nära vänner ända till hans död. Det var han som fick henne över till Amerika. Stiller kunde flera språk flytande: ryska, tyska, svenska och polska, men av någon oförklarlig anledning fixade han inte engelskan och var sällan regissör av hennes filmer eftersom han inte kunde göra sig förstådd hos de övriga i teamet. Märkligt.
Greta Garbo kallades alltid för mystisk och hon bedömdes ofta som sjukligt blyg, men hon var helt enkelt introvert. Hon föredrog att vara ensam, gärna nära naturen och hon hade vänner som hon umgicks med några i taget. Däremot avskydde hon folksamlingar och hon hatade, verkligen hatade, journalister. I ”Blekingegatan 32” fick jag uppfattningen att hon drogs till skådespelaryrket som en fluga till socker, att hon gick in i sina roller så mycket att hon närapå hamnade i trans – hon var en naturbegåvning! Den teknik som senare kom att förknippas med Stanislavski och Strasberg (”method acting”) var en teknik som Greta Garbo behärskade till fullo utan att ha studerat den. Genom att ändra kroppshållning, ansiktsuttryck, tonfall eller röstläge ändrades hela karaktären. Det var inte många skådespelare som överlevde övergången från stumfilm till ljudfilm, men tack vare utbildningen på Kungliga Dramatiska Teatern med röstövningar och artikulation blev övergången knappt märkbar för henne. Hennes integritet, hennes självförtroende i förhållande till MGM visar att hon inte var någon blyg viol. Hon hotade ofta med att åka tillbaka till Sverige när hon inte fick som hon ville (divatendenser de luxe), så pass ofta att det hotfulla mattades ur, men MGM behövde henne mer än hon behövde dem…
Kungliga Dramatiska teatern. Om jag har förstått det rätt låg lektionssalen i tornet högst upp på byggnaden.
Jag har inte sett någon stumfilm med Greta Garbo, men jag fick tag i en box med 4 av hennes talfilmer: Anna Christie, Mata Hari, Queen Cristina och Anna Karenina. Mata Hari har ju faktiskt funnits i verkligheten. I början av filmen utför Mata Hari en exotisk 6 minuter lång dans, men i den version jag såg var dansen nedklippt till 2 minuter, så efter knappt 2 minuter kommer ett klipp och så ligger hon där, nästan naken medan en meddansare täcker henne med en cape. ”The Breen office” hade slagit till, en form av moralisk censur som försvårade för filmmakare och som överbeskyddade biobesökarna. Breen office ansåg att biopubliken inte klarade att se en kvinna avrättas (Mata Hari dömdes till döden genom arkebusering), så i filmens slutscen ser man hur hon leds ut ur fängelset, men inte mer. Stumfilmsversionen av ”Anna Karenina” fick en ny titel, ”Love” och ett nytt slut eftersom det riktiga slutet var för dystert och förmodligen omoraliskt då en mor överger sitt barn. Den andra inspelningen, talfilmen från 1935, är som den ska vara med både titel och självmord. I ”Queen Cristina” spelar Greta Garbo den svenska drottningen som föredrog kunskap, vetenskap, litteratur och skönhet framför krig och erövringar. Hon var lesbisk och hade ett långt och nära förhållande med Ebba Sparre. Hon ville inte gifta sig och gjorde aldrig det utan abdikerade till förmån för sin kusin Karl som hon var förlovad med. Breen-office kunde naturligtvis inte hantera en lesbisk kvinna utan skrev in en spansk diplomat som får Kristina på rätt spår och de rymmer tillsammans. Tyvärr, blir han dödad i en duell, så plusminusnoll. Kristina seglar ut i världen för att aldrig återvända till Sverige. När jag såg filmen kände jag att rollen som Kristina låg närmare Greta Garbo än de tidigare förförerskorna som hon alltid fått spela. Däremot är miljöerna inte särskilt svenska utan mer av alperna med timmerstugor och spetsiga trätak. MGM valde bort att spela in vinterscenerna i Sverige. Istället slängde de ut ofantliga mängder vetemjöl där fotspår inte syntes.
Greta Garbo som drottning Kristina i färd med att abdikera.
Under andra världskriget arbetade Greta Garbo som spion för det brittiska MI6. Hennes kändisstatus gav en unik chans att ta kontakt med t.ex. Wenner-Gren som fraterniserade med tyskarna. Vid ett tillfälle hjälpte hon till med att få ett tusental judar ut ur Köpenhamn över till Sverige.
Trots återkommande hot om att flytta tillbaka till Sverige blev det i New York hon bosatte sig när filmandet var över. Hon levde tillbakadraget, umgicks med få vänner, samlade på konst och var fortsatt misstänksam mot de som ville vara hennes vänner. Hon blev sviken och förrådd gång efter annan oftast genom att personen gav sken av ett intimare förhållande eller att de släppte uppgifter om henne till pressen. När Greta fick reda på sanningen bröt hon kontakten, rakt av, skoningslöst. Cecil Beaton var en skicklig fotograf som hade jagat Greta länge och när hon äntligen gick med på att bli fotograferad avkrävde hon honom ett löfte om att bilderna inte skulle säljas, de skulle inte få komma ut. Jag tycker att hans bilder av Greta är fantastiska! Hon är avslappnad, långt från det konstgjorda Hollywood. Hon är äldre och hon är så vacker. Bilden nedan är en av mina favoriter. Han sålde bilderna till tidningen Vogue…
Greta Garbo 1946 när hon hade lämnat Hollywood och kunde vara sig själv, avslappnad och inte så mystisk som hon hela tiden framställdes.
Själva biografin av David Bret innehåller mycket fakta och den var intressant, men han är genomgående inkonsekvent med stavningen av svenska namn och har lyckats med att få med ett fel i den allra första meningen där han skriver att Greta Gustaffson föddes den 8 september 1905 när det är den 18 september. I slutet av boken, ca 1988 åkte tydligen den svenska kungen och drottningen på besök hos Greta Garbo. ”Gustav XVI and his queen Sophia.” Författaren har inga problem att vid många tillfällen skriva både Selma Lagerlöf och Gösta Berlings saga med det korrekta ö:et. Vid ett besök i Sverige besöker Greta ”…Skargarden, a small island off the coast of Stockholm”. Skärgården är nu inte någon liten ö utanför Stockholm… Södertälje får han inte till bättre än ”Sodertaje” och biografen Röda Kvarn får heta Roda Kvam. Han påstår även att en av Stockholms finaste teatrar heter Lorensberg, men den ligger ju i Göteborg. Genomgående slarv och nonchalans som förtog en stor del av nöjet att läsa boken. Men Greta Garbo förblir gåtfull, svenskfödd, med integritet och självförtroende och slutligen begravd på Skogskyrkogården.
Solen har strålat från en klarblå himmel och ljuset har reflekterats i snön. SNÖN! Det vräkte ned större delen av gårdagen och det var flera minusgrader inatt och när jag gick ut med soporna var det halt i trappan! Igår kväll, vid 20-tiden när solen var på väg ned och vädret hade klarnat upp, tänkte jag ”Vilken härlig vintereftermiddag i december!”. Det påminde mig om Kiruna som ju får allt längre kvällar samtidigt som snön ligger kvar. Vårvintern. Jag har promenadstrejkat både igår och idag. Jag tänker inte ta fram vinterskorna igen och jag tänker inte ta fram vinterjackan heller. Jag vägrar! Jag sitter hellre inomhus, dricker te och läser. Promenera kan jag göra någon annan dag. Problemet är att jag får ont i ryggen av att inte röra på mig, men jag tar 2 Treo och inväntar bättre väder. Pär och Elin tillbringar påsken på Öland tillsammans med svärisarna och svägerskan och det är ljuvligt att få vara ensam. Vila öronen från prat och krav på uppmärksamhet. Jag känner mig extra introvert eftersom jag läser en biografi om Greta Garbo som nog kan beskrivas som introvert de luxe. Jag beställde från Lakritsroten för att ha påskgodis redo och jag tjuvstartade redan i onsdags och igår och idag har jag verkligen svullat. Lakrits är bra för min mage eftersom den är lätt laxerande. Nu ska jag hänga lite med familjens alldeles egna påskharekanin, Selma!
Idag var jag hos naprapaten för första gången.AAA-kliniken på Surbrunnsgatan vid Odenplan. I vanlig ordning sov jag uselt inatt eftersom jag var nervös och i vanlig ordning virrade jag runt efter att tagit mig upp från t-banan trots att jag hade gjort en egen karta. För att en karta ska vara till någon hjälp förutsätts det att den hålls åt rätt håll och det gjorde inte jag. Till slut frågade jag en man (med hund) och han bekräftade att jag skulle åt motsatta hållet. Jag hade riktigt gott om tid, så jag var inte stressad, men jag känner mig korkad.
Mitt första intryck av mottagningen var sunkigt. Handtextade upptejpade lappar om skogräns och väntrum. En gammalmodig torkställning som den vi hade på balkongen när jag var liten fungerade som rockhängare. En äldre herre, smått krokig och lätt haltande frågade om jag hade ett kort och när jag sa nej förklarade han att jag skulle fylla i ett i väntrummet. Sedan försvann han. Jag slår vad om att det är honom jag kommer att få träffa, tänkte jag. En panschis som ser ut att vara mer ledbruten än vad jag är. Nåväl… Jag slog mig ned i väntrummet och fyllde i uppgifterna på stämpelkortet. De besvär jag valde att ta upp var värken i rygg och knän, depression, övervikt och den stress som det för med sig och min überslöa sköldkörtel som jag misstänker har checkat ut utan att meddela mig.
Det var den krokige panschisen som tog hand om mig och nu vet jag att det var Lars-Olof Berglöf i egen hög person, klinikens grundare och vansinnigt erfaren och kunnig. Först gick vi in på ett litet kontor som inte hade någon dator (härligt!). Han bad mig inte berätta varför jag var där. Han bad mig inte att rabbla upp alla mediciner. Jag behövde inte redogöra för min vikt, matvanor eller träning. Han ville bara veta hur länge jag har haft de besvär jag skrivit upp. Det kändes befriande! Sedan gick vi till ett av behandlingsrummen.
Jag fick ta av mig in på underkläderna och lägga mig på mage på en massagebrits. Han klämde och masserade kort utvalda muskelpartier från axlarna ned till vristerna och frågade hur det kändes. Det var bara skuldrorna som gjorde ont – musklerna var stenhårda – och runt höfterna. Han sa att han kände att min energi var väldigt låg och frågade om jag kände mig trött. Duh! Jag måste fråga honom hur han vet det. ”Nu ska jag sätta några nålar i dig.”, sa han sedan. ”Okej”, svarade jag och tänkte jäss, gör det, hjälp mig!! ”Tycker du inte om nålar?” Kanske snappade han upp någon omedveten tvekan. ”Jag har inget särskilt förhållande till dem.”, svarade jag och tänkte bara på nålarna som körs in i armvecket för att tömma mig på blod vid provtagningar. Han arbetade fort. Hårbotten, vänster tinning, öronen, axlarna, flera i ryggen, höfterna, låren, knävecken, vaderna, insidan av hälarna och längst ut på tårna (de kändes ordentligt). 18-20 nålar tror jag. Sedan fick jag ligga där. Ensam. I tystnad. Efter kanske 1 minut spred sig en värme över ryggen. Wow! Den den spred sig över hela ryggen och intensifierades tills det kändes som att ligga under en värmefilt. Otroligt fascinerande! L-O B stack in huvudet och frågade om det kändes bra och det gjorde det ju! Jag fick ligga där i 50 minuter. Det blev lite jobbigt för nacken, men det var övervägande skönt. Jag är en introvert nåldyna, tänkte jag. Det finns ingen dopaminjunkie som klarar att ligga still och tyst i 50 minuter. Sug på den! Jag andades, lyssnade på trafiken utanför och ljuden från kliniken och tankarna vandrade. När nålarna var borta kände han igenom samma områden och vi kunde konstatera att de var mycket mjukare. Det var så häftigt! När jag reste mig upp gungade allt. Det snurrade inte utan gungade som om jag försökte stå på en vattensäng. Det kunde vara så i några minuter förklarade han.
Jag ska tillbaka redan på torsdag. Eftersom jag har samlat på mig det här under många års tid kommer det att ta ett tag att ”skala löken” som L-O B uttryckte det och det är mest effektivt om det är intensivt i början. Om jag hade orkat skulle jag ha åkt in varje dag. Det kommer att kosta och det får det lov att göra för det känns inte som att någon annan kan hjälpa mig. Förutom avgiften på 500 kr/besök tillkommer SL.
Har ni tänkt på vilken låg status begrepp som naiv och godtrogen har? De har blivit synonymer till idiot. Vem vill bli klassad som idiot? Inte jag, men för att slippa undan det måste jag bli mer misstänksam, visa större misstro och vara skeptisk och ifrågasättande till allt. Det är slitigt och det får mig att må dåligt. Jag blir deprimerad av att vara negativ. Duh! Jag vill vara positiv och ha tilltro till mina närmaste medmänniskor (även om jag inte har det till Människan).
Igår eftermiddag ringde 2 unga killar på dörren. De representerade Oxfam och raggade bidragsgivare som vill skänka pengar för att fler familjer Långt Borta ska få rent dricksvatten. De hade neongröna västar med Oxfam tvärs över bröstet och de hade ID-brickor och de hade massor av information. Mitt misstänksamma introverta jag ville säga att jag inte var intresserad, men hjärnan kortslöt sig och jag fick inte fram ett ljud och det utnyttjade den ene killen genom att prata på. Just igår hade jag turen att Pär var hemma och hans hjärna fungerade och medan han ställde frågor lyssnade jag. Det slutade med att killarna satt i vårt kök medan Pär försedde de med de nödvändiga uppgifterna för bidrag via autogiro. Mitt misstänksamma jag som inte vill bli kallad för idiot funderade på om jag inte borde fota deras ID-brickor med mobilen uti fall att och ”Pratar den andre killen alltid så där otroligt mycket för att distrahera?!”. Varken Pär eller jag kände dåliga vibbar, men om vi trots allt blev lurade, så tar vi den smällen. De är alla oärliga typer i legitima uniformer som sabbar för alla de som faktiskt är ärliga. ”Du läser väl tidningarna? De bryter sig in och rånar gamlingar hela tiden!” Jag kan helt ärligt säga att om jag hade varit ensam hemma hade jag inte släppt in dem. Idiot eller ej.
Samma dilemma uppstod när jag var tvungen att beställa reparation av tvättmaskinen (6 år gammal, 5 års garanti – meh!). Den sjukskrev sig för en vecka sedan och det var ingen överraskning. Den hade visat tecken på utbrändhet ett bra tag genom att inte orka centrifugera eller tömma ut vattnet. De paranoida tankarna gällade herr Reparatör tog sig uttryck i om jag skulle kräva att få se ID-handling innan jag släppte in honom och om jag skulle undvika att avslöja att jag var ensam med stort E (Pär har åkt till Öland och Elin bor hos Robin). ”Oj, ett sms från MIN MAN som kommer hem på lunch om 10 minuter och oj, igen – han har med sig VÅR DOTTER!” Jag skulle ta en kurs i självförsvar om det inte var för att jag är så introvert att jag hellre tampas med bovarna själv (jag har ju 2 marsvin med vassa tänder och klor) än konfronteras med en grupp människor. 20 över 11 ringde herr Reparatör på dörren och sa: ”Tvättmaskin?”. Han presenterade sig inte utan klev på och raka vägen in i badrummet, försäkrade sig om att han hade fattat vad felet var och så satte han igång. Det tog 1,5 timme med liten assistans från mig. Diagnosen blev inte utbrändhet utan förstoppning. Avlagringar, förmodligen bestående av hö och marsvinspäls hade korkat igen slangen så till den milda grad att han fick byta den helt. ”Nu ska den fungera igen.”, sa han innan han samlade ihop sina verktyg och den gamla slangen och gick lika tvärt som han kom. Det kommer en faktura, men jag hann inte fråga på hur mycket. Jag hann heller inte fråga var i maskinen han hittade 3 av Elins små, vita strumpor som har varit efterlysta i evigheter och som låg kvar på badrumsgolvet täckta av ingrodda dammtussar. Det är ingen myt att tvättmaskinen äter strumpor, men det krävs en obduktion för att få tillbaka dem.
Jag har tvättat 3 maskiner, så den fungerar och är åter i aktiv tjänst!
”Som ett brev på posten” av Birgitta Bergin med Anna-Maria Käll som uppläsare. Jag är en känslomänniska, en introvert född i fiskarnas tecken och tajming betyder mycket för mig och den här boken var helt rätt för mig just nu.
Elsa och Thore är båda 81 år när de träffas i ett bridge-sällskap och blir blixtförälskade. Deras respektive dog flera år tidigare och båda saknar den närhet som ett långt äktenskap innebär. De känner att de inte har tid att vänta. Elsa och Thore har vuxna barn och även vuxna barnbarn och de är knökfulla med åsikter om föräldrarnas förhållande.
Det är ett upplägg som är nog så enkelt, men som visar sig ta upp flera känsliga ämnen och fördomar. Man får följa berättelsen ur flera personers perspektiv och ett tag tyckte jag att det blev för många, det blev spretigt och plottrigt, men det visade sig fungera. Alla karaktärer är mycket mänskliga utom möjligen Elsa och Thore som jag upplevde som lite väl präktiga i allt från utseende (”bra gener”) till karaktär. Det är ett åldersfixerat samhälle vi lever i vilket bekräftas av de vuxna barnens upprepande av ”… är ju 81 år!!”. Känslor och sex är förbehållet de unga som inte har skrynklig hud eller stela leder. Olika former av beroende finns med: sex, spel, alkohol och bekräftelse. En girighet och en tro på pengars makt som känns helt främmande för mig; att ta för givet att arvet efter föräldrarna ska få en på fötter. Och sedan min käpphäst: att människor inte pratar med varandra. Att kommunicera är det samma som att respektera varandra.
Anna-Maria Käll gör en mycket bra uppläsning! Den här sortens böcker passar henne, tycker jag. Hennes snälla röst gör sig bra till berättelser med mänskliga karaktärer och mycket dialog.
Vi var hos svägerskan med familj där vi blev bjudna på risgrynsgröt (gryningsgröt som Elin sa när hon var liten och det var väldigt passande för hon var – milt uttryckt – morgonpigg…) och julskinka. Kusinernas farmor var oxå där och vi var 9 personer. Inte många tysta stunder och jag lyckades nog prata lite med alla. Det var hur trevligt som helst även om jag upplevde mig själv som alltför gapig. Jag var klimakterievarm hela tiden och min svägerska ääääälskar värmeljus… Medan de andra tyckte att det var kallt i vardagsrummet placerade jag mig så nära fönstret som möjligt utan att krypa upp på fönsterbänken och pressa mig själv mot det svala glaset. Ända sedan jag lyssnade på Linus Jonkmans bok kan jag inte låta bli att etikettera personer som introvert, extrovert eller ambivert. De flesta i Vårat Gäng är nog ambiverta medan svägerskan är en klar och tydlig extrovert. Hon och jag befinner oss i varsin ände på skalan. Idag har jag mått bra, i det stora hela och med de förutsättningarna tar det 4 timmar att dränera mitt batteri. När det är 2 streck kvar börjar jag bli trött och längta hem. När det bara är 1 streck kvar kryper irritationen under skinnet, just idag fick jag en jäkla huvudvärk och så blir jag tyst för jag orkar inte prata mer. I bilen på väg hem pep min inre varning allt ihärdigare. ”När vi kommer hem”, sa jag till Pär, ”ska jag göra en kanna te, stänga in mig i vardagsrummet och läsa för nu är jag helt dränerad!”. Sagt och gjort! Kvällsdosen av Lyrica var ett par timmar försenad. Ångesten satt bredvid mig i soffan och ville ha uppmärksamhet. Jag tog några djupa andetag, hällde upp te i muggen och fokuserade järnet på boken. Ångesten fattade vinken och när Lyrican kickade in så dröp den av och lämnade mig ifred. Det blev 1 timmes läsning i tystnad och efteråt kändes det bättre. Det viktigaste för mig när det gäller det här är att det inte är något fel på mig. Jag är inte socialt inkompetent eller ens blyg, jag är introvert och jag behöver inte träna på att bli mindre introvert.
”Introvert – den tysta revolutionen” av Linus Jonkman med Emil Rehnström som uppläsare. Oerhört intressant och tankeväckande och bra! Och smårolig. Linus Jonkman är själv en introvert själ och är noga med att inte ta tydlig ställning för den läggningen även om det självklart lyser igenom ibland och varför inte? Det handlar även om de extroverta och de som är mitt emellan, ambiverta (de som har snott russinen ur båda kakorna). Jag kände igen mig i så mycket t.ex. att en extrovert människa kan beställa en jorden-runt-resa och sedan packa det nödvändiga medan taxin står utanför och väntar medan det är ett helt företag – inklusive resfeber – för mig att åka ta pendeln Stockholm för några timmar.
Det viktigaste i hela boken anser jag vara det faktum att oavsett läggning är den biologiskt betingad. Den är inte ett fritt val. Den är ”hårdkodad”. Det handlar om den nivå av aktivitet som krävs för att dina hormoner ska signalera till din hjärna att du mår bra och känner dig tillfredsställd. Som introvert är den nivån låg. Jag behöver sällan mycket aktivitet för att vara nöjd och det för med sig att jag ytterst sällan har tråkigt. Att vara autotelisk innebär att man kan finna glädje och tillfredsställelse i det som är monotont och repetitivt, ett drag som är starkt representativt för introverta. Här gick det upp ett Liljeholmens för mig för det förklarar varför jag egentligen aldrig blev uttråkad på arbetet med uppgifter som ofta var just monotona. Jag har alltid trott att det var kopplat till min intelligens, att jag var ointelligent som inte eftersträvade mer avancerade och krävande uppgifter. Det är förmodligen därför jag egentligen inte har något emot att diska och städa heller. Linus Jonkman berättar om en av sina vänner som upplevde det som en enorm lättnad att ha fått ”diagnosen” introvert. Det innebar att han förstod varför han blev så fullständigt dränerad i sociala situationer och att han nu visste hur han skulle forma tillvaron så att han fick de nödvändiga stunderna för återhämtning. Vi introverta tror att vi måste vara extroverta eftersom samhället är utformat på det viset, men det är inget fel på oss, ingenting som måste rättas till och av den anledningen finns det ingen som helst anledning att trycka tillbaka det som känns naturligt.
Det finns många fördomar om den introverta läggningen, men det verkar inte finnas lika många om ens några om den extroverta. Är det kopplat till att i vårt extroverta samhälle är det introverta avvikande och det är om det avvikande som fördomar frodas?
Att vara extrovert dvs. social är inte samma sak som att ha social kompetens. Att vara introvert innebär att behöva längre tid för att tänka igenom saker, men det betyder inte att vara ointelligent. Värt att notera!
Vad gör du när du inte behöver göra någonting? Det är den frågan du i första hand ska ställa dig om du vill ta reda på om du är introvert eller extrovert. När jag lägger mig för natten och vet att nästa dag är helt fri från aktiviteter blir jag lycklig. Om du känner panik över att inte ha kommande dag späckad av saker att göra är du förmodligen extrovert. Att vara introvert rockar fett mycket tack vare att vi aldrig egentligen har tråkigt. Sug på den!
