”Hilma – en roman om gåtan Hilma af Klint” av Anna Laestadius Larsson. Det här är en roman och inte en biografi. Jag behövde påminna mig själv om det med jämna mellanrum medan jag läste boken. Hilma af Klint valde medvetet att inte lämna privata dokument eller foton efter sig. Det som fanns kvar var drygt 1000 målningar och 124 anteckningsböcker. Vad har Anna Laestadius Larsson egentligen byggt berättelsen på? Det var författaren som fick mig att läsa boken för jag hade aldrig hört talas om Hilma af Klint. Jag hade heller inte hört talas om Hedvig Elisabeth Charolotte som Anna Laestadius Larsson skrev om i tre böcker och de är bland det bästa jag har läst! Den här boken nådde inte samma höjder. Den kändes spretig. Perspektivet hoppar mellan första person och tredje person och dessutom varvas dåtid med ”nutid” (hennes sista år i mitten av 1940-talet) och författaren gör det utan tydliga övergångar. Hilma fick slåss för sin plats som kvinnlig konstnär – till och med där har det varit mansdominerat och förtryckt -, men i övrigt fick jag inte samma känsla för kvinnornas levnadsvillkor. Det blev mest själviskt flummande för att behaga De höga. Boken var tillräckligt bra och lättläst för att jag skulle läsa ut den, men inte mer än så. Du missar inte mycket om du inte läser den.
