Igår var det tisdag och på tisdagar tränar jag med gummibanden, men just igår blev det inte så. Medan jag åt lunch kände jag att jag helt enkelt inte skulle orka genomföra ens ett extra lätt pass. Jag var så trött! Efter lunch gick jag och lade mig, i pyjamas, under täcke och filt och sov hela eftermiddagen – 2,5 timme. Sedan kändes det bättre, men då var ju ingen större idé att byta om till vanliga kläder. Hehe.
Vädret svänger så jag får pisksnärtskador. I slutet av förra månaden var det 18 grader vissa dagar och sedan bara 5. I förra veckan var det runt 15 grader och nu är det nollgradigt och snöbyar! Det känns som jag har fått en respit från värmen som jag inte trivs med och från det aggressiva pollenet. Aj lajk it! Jag promenerade 50 minuter idag i nya MBT-kängor med stadig skaft runt vristen och de känns så bra! Det märks att jag inte har gått i MBT-skor på flera månader, så det är småjobbigt för benen; baksidan av låren och höfterna är plötsligt med i matchen på ett helt annat sätt. Idag hade jag täckjacka, mössa och handskar och det var skönt att komma ut. Knäet känns fortfarande av – efter nästan 2 månader – mest i slutet av promenaderna och efteråt, men jag haltar inte.
Den här bilden är väl en klassiker vid det här laget…
Igår var en stor dag för då inleddes utfasningen av Lyrica. Jag har ätit den medicinen i ca 8 år och under det senaste året har den blivit narkotikaklassad med stor varning för vanebildning. Nu känner jag mig äntligen tillräckligt stabil för att börja vänja av kroppen och det är en utfasning som kommer att sträcka sig över ca 3 månader. Det känns bra att börja rena kroppen!
Idag tränade jag ett fullt pass med gummibanden och det var väl ingen höjdare. Benövningarna kändes väldigt tunga och armövningarna orkade jag inte köra fullt ut.
Jag är trött. Jag känner mig stel. Jag känner mig osmidig. Jag har ont. Igår valde jag att inte träna med gummibanden. Måndagens frenesi tog ut sin rätt och jag sov i 10 timmar, men kände mig inte utvilad. Hasade runt i pyjamas hela dagen. Idag promenerade jag i 1 timme, men det var rent plågsamt. Inget flyt, ont i knäet och jag fick aldrig ordning på andningen. Flåsigt var bara förnamnet. Selma kommer inte i morgon för hon har blivit magsjuk. Det är både tråkigt och en lättnad. De dagar hon har varit här har jag inte kunnat slappna av; det har varit intensivt både vad gäller fysisk aktivitet och känslomässig anspänning. Jag tar tacksamt emot en extra dag av vila. Jag tänker stänga av mobilen, sova och ta max-dosen av Alvedon. Pollensäsongen har redan dragit igång. Jag känner det i ögonen för nu hjälper inte längre vanliga ögondroppar utan jag måste ta allergiversionen. Det räcker med att titta på alla pollenstinna hängen på hasselbusken för att det ska börja svida och klia i ögonen.
Nisse & Vincent
Kalasmiddagen i lördags blev väldigt lyckad! Trevligt, roligt, god mat och riktigt bra presenter. Jag hade önskat mig ett par trådlösa hörlurar som kostar en hel del och jag fick dem. Wow! Jabra Elite 65t. De är suveräna! Jag känner mig mycket rörligare när jag slipper lursladden som har en benägenhet att haka tag i allting så vida jag inte stoppar in den under kläderna. Ljudet av betydligt bättre kvalitet och de var överraskande enkla att hantera till och med för mig.
Jabra Elite 65t
Mötet med dvärgschnauzern och hennes matte blev flyttat från söndag till igår. Jag fick en bra känsla för både M och för Selma, som hunden heter. Selma är sååååå söt och kelen och jag föll ju handlöst. Tänk att jag fick gosa med en hund – min själ jublade och slog frivolter och endorfinerna flödade. Jag kommer att ha henne på måndagar och torsdagar. Jag hoppas att det kommer att fungera för jag är ordentligt nervös… Efteråt klubbades jag av trötthet. Jag lyckades göra lunch och äta den, men jag hann aldrig dricka första muggen te innan jag somnade sittande rätt upp och ned i soffan och jag slumrade i 45 minuter! När Pär kom hem från arbetet åkte vi till Plantagen och jag fick 2 vackra brudorkidéer inklusive krukor och han köpte 2 små svärmorstungor att ha på övervåningen. Vi åt indisk hämtmat till middag.
Psykläkaren som jag träffade i januari kommer inte att vara kvar längre än mars månad ut. Hon sa att jag skulle bli kallad innan hon slutade, men tror ni att jag har blivit det? Icke. Igår ringde jag och det fanns ingen kallelse på g och läkaren har inga fler lediga tider i mars. Jag lyckades i alla fall boka in mig i mitten av april hos en annan läkare och det blir den 4:e läkaren på lika många månader. Håll med om att det är bedrövligt! Faktum är att jag skulle vilja tacka den senaste läkaren för att hon föreslog Lamictal eftersom jag mår riktigt bra numera och så frågar jag mig varför ingen har föreslagit den medicinen tidigare för den är inte direkt ny?! Jag hade kunnat slippa åtskilliga års lidande.
Idag körde jag ett fullt pass med gummibanden och det gick kanonbra! Ork och koncentration i ljuv förening! Det kommer att kännas i armarna… Mot slutet av passet tog jag 2 Alvedon för knäets skull. Jag övervägde att ta dem före träningen, men tänkte att det obehag, på gränsen till smärta, som jag känner kan jag utnyttja till min fördel eftersom den hindrar mig från att ta i för mycket.
Igår körde jag ett lätt pass med gummibanden efter ett uppehåll på 2 veckor. I början litade jag inte på att knäet skulle hålla plus att jag var oerhört medveten om hur fet jag är. Koncentrationen blev därefter och det krävdes en del för att göra övningarna rätt, för att det skulle bli mindre tungt. Det lossnade så småningom och kändes hyfsat bra. Jag blev åtminstone genomvarm… Jag tog 2 Alvedon direkt efteråt för knäet…
Idag gick en långsam runda på 65 minuter. Kroppen kändes ganska tung efter gårdagens träning, men det var skönt. Jag såg ett svanpar som flög iväg medan de honkade på svanars vis; lite gällare än gässens läte. Jag har flera deviser. En av dem är att långsamt också leder någonstans. Långsamt leder mig alltid hem. Kanske leder det till hälsa.
Lisa Nilsson har gjort en låt som heter just ”Långsamt”. Lyssna på texten!
I lördags var jag med om något som händer så sällan att det gränsar till unikt: jag träffade 2 nya personer som jag tyckte om direkt, som sände ut positiva, lugna och trygga vibbar och som var så enkla att umgås med att jag blev stärkt i min tro på min magkänsla. När magkänslan signalerar att det inte känns bra, när jag känt mig obekväm, så kan jag lugn i sinnet lämna den relationen åt sitt öde. Personerna Robins föräldrar, A och P som kommit upp från Blekinge för att hälsa på Elin och Robin och för att lämna över Juni, katten som Robin mer eller mindra vuxit upp med och som från och med nu bor här i Rönninge. ”Att du skulle bli en 08:a var verkligen otippat!” som A sade medan hon kliade Juni under hakan. Vi blev bjudna på middag och satt och pratade och skrattade i ett par timmar – det var så himla trevligt och avslappnat! Naturligtvis hade jag siktet inställt på att bli bekant med Juni och jag fick klappa henne på huvudet, klia bakom öronen och till och med pussa på huvudet. Nu har Elin åter sällskap på dagarna och Robin har fått tillbaka en katt som har har saknat. Titta så fin hon är!
Det var Robins syster som hittade Juni och flera kullsyskon efter att någon dumpat dem i en container på återvinningsstationen där hon arbetar. Det var för 8 år sedan och de var i princip nyfödda.
Den intensiva promenaden i torsdags har fått oväntade konsekvenser. Jag skrev ju att jag har nått en punkt där det brukar skita sig och det har det gjort… Jag har haft ont i vänster knä sedan dess. Till en början kändes det som att det var själva knäet för det var tjockt och svårare att böja, men inte varmt eller andra tecken på inflammation. Sedan igår har smärtan suttit på baksidan av knäet och får mig att tro att senorna har blivit överansträngda. Jag har svårt att både böja benet och att sträcka ut det helt. Eftersom det inte rör sig om smärta från en skada, så har jag promenerat. Vi promenerade till och från Elin i lördags, men det var jobbigt och så har jag promenerat idag, i 55 minuter och det var gräsligt. Efter 5 minuter ville jag bara hem, men vände jag tillbaka? Icke! Jag pressade vidare. Idiot. Jag kommer inte att träna med gummibanden i morgon och på onsdag ska jag få massage hos Bitte. Kanske kan hon hjälpa mig. En bra sak med promenaden idag var att jag äntligen kunde använda MBT-skorna nu när snö och is har tinat bort från vägar och och promenadvägar. De är bra!
I söndags gick jag en långpromenad i de nya isbuggarna även om regnet kvällen innan fått det mesta att smälta bort. Jag ansträngde mig för att hålla upp kroppen, rak rygg, skjuta fram höfterna, med hjälp av magmusklerna. Det fungerade för jag blev trött i magmusklerna efteråt och det har bara hänt när jag har använt MBT-skorna. Promenaden tog 70 minuter och det var skönt. Visserligen kändes benen tunga efteråt, men jag var inte speciellt trött, men jösses vad jag blev trött senare på dagen! Jag var så trött och gäspig att jag mådde illa och sov som en stock på natten och hela förmiddagen igår. Vilan var behövlig för igår mådde jag bra med schysst humör och vanlig ork.
Idag tränade jag ett fullt pass med gummibanden. Benövningarna blev mer än lovligt flåsiga. Jag skulle ha kunnat blåsa liv i vilken eld som helst! Koncentration, flyt och tempo utan längre pauser än planerat och det tog 1 timme och 40 minuter från början till slut – det kallar jag genomkörare! Träningsvärken kommer att bli grym…
Ett fullt pass med gummibanden och det var tufft plus att det blå gummibandet (hårt motstånd) gick av under roddövningen. En jäkla smäll faktiskt och en himla tur att ansiktet inte träffades. Jag får beställa nya. Avbrottet fick mig inte att tappa farten, men jag fick ta fram ett nytt blått band och när det är nytt är motståndet tuffare och det tog på handlederna, så den sista övningen (bicepscurls) blev jag tvungen att hoppa över.
Igår kom resultatet av mammografin och det finns inga tecken på bröstcancer, så idag ringde jag Oxbackskliniken och pratade med läkaren, RU och ställde några frågor. Han har skrivit ut Activelle och jag läste på FASS och det gjorde mig tveksam. Det handlar inte om ”klassiska” biverkningar utan om rena hälsorisker… Jag vet inte om jag vågar börja med dem.
Träning med gummibanden idag. Ett andra mediumpass, men jag känner att det finns ork att ta av till nästa vecka och då kommer jag att gå upp i fullt pass igen. Jag har köpt nya träningsbyxor. Egentligen likadana som de jag har haft, men storleken mindre. De ska sitta tajt och de gör de nya – det kändes som att ta på sig strumpbyxor! Det blev ett väldigt skönt pass, men bra flyt och koncentration.
