Allvar, svammel och underfundiga fundringar.
En 70 minuters promenad i en riktigt bra rask lunk med farthållare. Jag lyssnade på musik, men det blev inte förrän mot slutet som det kom en gånglåt. När jag kom hem gjorde jag fotövningarna för första gången på länge, men det gick trögt och jag hade riktigt ont i foten efter promenaden. Numera har jag ont i hela området runt hålfoten och inte alls i hälen.
En upphottad version av ”Strangers in the night” med herr Humperdinck. Riktig 70-tals disco!
Jag promenerade 65 minuter idag. Det var dax att kolla läget vid vägbygget i Heliodal. Hittills har det inte varit några problem att promenera där – tack vare att det finns en hel del boende där – med en avgränsad gångväg vid sidan av, men den här gången tog gångvägen slut mitt i röran. Det var ett enormt hål i vägen utan den minsta vink om att det var tänkt att gående skulle kunna ta sig fram där och förmodligen skulle de inte det heller och om det hade varit en arbetsdag och full aktivitet hade jag varit tvungen att vända helt om, men idag är det ledig lördag, så jag knökade mig förbi avstängningen och fortsatte hela vägen med viss möda. Spännande! 😉 Det var en ganska skön promenad och överraskande milt efter att stormen har bedarrat, men jag blev väldigt trött efteråt och frusen med värk i både knäna och vristerna. Det är bara att inse fakta: jag pallar inte så mycket spänning. 😀
Mot slutet kroknade jag och sträckan längs Flaten kändes 7 mil lång, men jag fick oväntad hjälp av Lucian och låten ”Ashes to snow”. Kanonbra gånglåt!
Jag orkade ut på en 70 minuters promenad idag igen. Ålrajt! Det var skönt idag oxå, men benen kändes tunga mot slutet. Tröttheten kan ha varit psykologisk eftersom jag visste att det handlade om en sista backe och 3 trappor…
Dagens låtlisterepresentant blir The Fooo Conspiracy med låten ”My girl”. En bra gånglåt!
Idag har Mimmi både ätit själv och blivit stödmatad. Hon var definitivt intresserad av den dagliga gurkskivan och hon var inte beredd att ge sig utan strid när det var medicindax. Helt klart friskhetstecken! Veterinären är otroligt skicklig på att sno in marsvin och kaniner i en handduk så att bara huvudet sticker fram. Snabbt går det! Det är för att skona deras ryggrad när man är tvungen att hålla fast dem vid t.ex. stödmatning. Vi fick med oss en tydlig instruktion i bilder. Efter att hälften av medicindosen hamnat i Mimmis päls i stället för i munnen blev jag tvungen att sno in henne i en handduk. 8 armar hade varit bra! På instruktionsbilderna sitter kaninen så fint och stilla mitt på handduken. Ha! Jag hade ett styvt jobb att klara av ett marsvin på under 1 kg.
Efter att äntligen ha kommit iväg till apoteket – jag har skjutit upp det hela veckan – insåg jag att jag inte har varit utanför dörren på en hel vecka! Fastan sänkte mig, det har ösregnat och jag har varit så äckligt trött och sovit till framåt 11 nästan varje dag. Det var så skönt med frisk luft och rörelse! En promenad på 20 minuter dit och 50 minuter hem via Konsum. Den främsta anledningen till att jag kom upp ur sängen redan klockan 8 var att jag har frukosttjänstgöring för Pär har åkt till Öland igen.
Dagens låtlisterepresentant är Hilary Duff med ”My kind”. Hon hjälpte mig uppför alla backarna till Salem – en bra gånglåt för backar.
Jag har en makalös träningsvärk i låren från i tisdags. Det känns som om jag vaggar fram som värsta sortens kroppsbyggare som inte får ihop benen. Träningsvärken är inte proportionerlig till insatsen. Det gör ONT. Värktablett-ont och den som läser min blogg regelbundet vet att jag vanligtvis älskar träningsvärk. Klimakteriet har ett hormonellt finger med även här. Att jag har spänningsvärk i huvud och axlar så gott som dagligen beror inte enbart på brist på aktivitet eller stress eller knasiga sittställningar. Den rubbade hormonbalansen kan ge ökad spänning och värk i musklerna. Vad trött jag blir…
Stavgång i 60 minuter. Jag tog det lugnt i början och var frestad att korta av den planerade rundan, men jag är glad att jag inte gjorde det för det var en runda med få backar vilket gjorde att jag lättar fick in rytmen och flytet. Det var jätteskönt och jag fick hjälp av flera bra gånglåtar! När jag hade 1/4 kvar blev jag trött, men då kom ”Said too much” och trots att den är snabb fick jag in takten och lyckades hålla den hela låten, 3 minuter och 35 sekunder som blev rena ruschen. Endorfiner och lycka! När jag kom hem blev det 30 knäböjningar (25 igår) och sedan stretchade jag. Jäklar vilken genomkörare kroppen fick idag! Igår lade jag till det gröna gummibandet till knäböjningarna för det känns stabilare plus att höftmuskeln tränas, men det var inte bra för höger fot och resten av gårdagen och idag har jag haft riktigt ont. Idag hade jag skor på mig när jag körde knäböjningarna och det ska jag ha i fortsättningen.
En av de saker jag tycker om med Rönninge är att vi som är ute och rör på oss hälsar när vi möts. Inte alltid, men ofta. Just idag hände det flera gånger. Det är samma sed som man har när man möts i skogen eller ute på fjället. Det känns bra och ger ett vänligt intryck.
Dagens låtlisterepresentant är The Mowgli’s med låten ”I’m good”. Den kom direkt efter ovan nämnda endorfinkick och kanske var det därför jag tog till mig den positiva refrängen.
I’m good, I’m good, I’m good, I’m good
I’m living life just like I should
Wouldn’t change it if I could
I’m good, I’m good, I’m good
När jag passerade förskolan såg (och hörde) jag 3 småtjejer, ca 5 år och jag hade hunnit förbi när en av de sa:
”En till tjej som joggar! Vi måste fråga vad hon heter!”
”Vad heter du?”, frågade nummer 1.
”Ewa”, svarade jag. ”Vad heter du?”
”A”, svarade hon.
”Min mormor heter Eva!”, utbrast nummer 2.
”Ett fint namn.”, konstaterade jag.
”På min förra skola fanns det en som hette Eva.”, sa nummer 1.
”Jag hade en fröken en gång som hette Eva.”, inflikade nummer 3.
”Det är jättemånga som heter Eva!”, utbrast nummer 2.
”De är överallt!”, svarade jag och slog ut med armarna.
”Jaa!”, svarade 2:an.
