flaten | Mitt liv i ord

Splittrat flyt

I morse gjorde jag en framåtböjande rörelse som fick vänster skulderblad att knasa sig. Det är väl en sorts sträckning längs med skulderbladet som gör ont när jag rör mig och som nu har utvecklat sig till spänningsvärk i nacken och huvudet. Jag använder massagekudden för andra gången och sen får jag prova värktabletter. Sträckningen utgjorde inget hinder för stavgång och det blev 65 minuter runt Flaten. Det är länge sedan jag gick den rundan beroende på att de bygger en rondell vid busshållplatserna och det är allmänt bullrigt, svårframkomligt och svårt att få en överblick av trafiken. Rondellen utgör steg 1 av förnyelsen av Rönninge centrum.

Stavgången gick hyfsat, men flytet splittrades av ett märkligt fenomen som det nu är tredje gången det uppstår. Jag lyssnade på musik när volymen sänktes till noll. Eftersom det inte var första gången har jag funderat mycket på vad som ligger bakom. Är det något som trycker på volymknappen? Nix. Har jag Spotify/ljudboken i offline-läge? Jäss. Kan det vara du-har-för-hög-volym-akta-hörseln-spärr som slår till? När jag lyssnar på bok på tåget behöver jag ha betydligt högre volym och då dyker varningen upp, men volymen sänks inte av sig själv. Är det fel på själva mobilen? Stämmer inte för det här inträffar inte när jag är hemma. Infrastruktur. Från i vintras har infrastrukturen byggts ut runt om i Rönninge och det har varit ett väldans grävande och byte av elskåp och Fenomenet uppstår oftast i tät bebyggelse. All fiberoptik och trådlöst och fjärrstyrt och blue tooth leder förmodligen till så mycket aktivitet att småkrascher inträffar. Det är vad jag tror. Hur som helst fick jag stanna flera gånger för att vrida upp volymen igen, så flytet splittrades och den sista biten tappade jag både farten och suget.

Det har vänt nu. Helgens oväder med kraftiga vindar, hällregn och åska jagade bort den sista sommarvärmen. Det är fortfarande varmt i solen, men vindarna har ett nytt nyp i sig och idag var första gången som jag stängde fönstret för att det blev för kallt och idag är första gången som jag hade dubbla strumpor samtidigt som jag använde filten i soffan. Välkommen, härliga höst!

En lång dag

För 16 timmar sedan, vid 5-tiden, sa jag hej då till Pär som drog iväg upp mot Skuleskogen och Björnlandets nationalpark för att på lördag åka till den årliga veckan i Grövelsjön. Det var tyst och stilla och knappt att fåglarna hade vaknat, men det är härligt att det fortfarande är ljust redan då! Att vara uppe och hoppa i gryningen är inte min grej, så jag kröp ned i sängen och sov till halv 9. Idag skulle det promeneras! Klockan var 20 i 10 när jag inledde släpandet av min lekamen runt Flaten – en i vanliga fall lagom promenad, men idag var den…otäck! Trött och tung i kroppen. Fortfarande huvudvärk och lätt illamående. Inte ens musiken fick fart på mig. Det kändes som om jag inte hade tränat på flera år. Död & pina! Efter 65 minuter var jag hemma igen och då hade jag stannat till och köpt hallon av tjejen på torget. Jag tog med mig hallonen och satte mig på balkongen. Jag åt allihop, kunde inte sluta och de var ännu godare den här gången! Efter lunchen tippade jag åt sidan i soffan och sov i nästan 2 timmar och efter det har jag mått bättre. Källsortering av förpackningar (fler glasburkar än vanligt efter att vi rengjorde kylen), middag, te & läsning. Huvudvärken ligger fortfarande och lurar, men är fullt uthärdlig.Dagen har känts låååång och jag är trött.

Intervallträning med djuriska inslag

En 60 minuters promenad i riktigt bra tempo, nästan power-walk! Det var så skönt att orka, att inte ha ont. Det känns som om jag inte är direkt bortskämd med sånt. Jag körde min egen variant av intervallträning: en försiktig start med ett jämnt tempo i en otäck backe. Sedan drog jag upp tempot och pinnade på tills jag såg en katt som lixom stod och väntade. Den jamade och jag jamade tillbaka och sedan fick jag klia den på huvudet. Endorfinkick! När jag fortsatte drog jag upp tempot igen tills jag kom till ”stallet” där det växer enorma hundkäx och jag fick syn på 2 rådjur. Jag smög fram för att inte skrämma dem och fick syn på det ena.

Hello, georgious! Den hörde när mobilkameran klickade, vände rumpan till och skuttade iväg.

En sista tempoökning fram till gångvägen vid Flaten där jag såg en katt till! Men den var inte lika tuff och när jag stannade och hälsade såg den skräckslagen ut och försvann in i det höga gräset. I den sista backen vid gymnasiet blev jag trött och tappade fart, men det var med gott samvete.

Jag satt i soffhörnet med ljudbok & spel när tröttheten övermannade mig. Jag satte mobillarmet på halv 13 för att inte sova förbi lunchen, men när larmet gick igång stängde jag bara av och somnade om, fortfarande sittande och sov en timme till. När jag vaknade hade jag ont i nacken och huvudet. Det är en trött dag. Fyrbeningarna fick vänta 25 extra på sin frukost eftersom jag råkade somna om och just nu har jag mest lust att lägga mig och tryna.

Många förtretelser små blir en kamp

Smågnäll. Vaknade onödigt tidigt och kunde inte somna om. När jag promenerade runt Flaten upptäckte jag att jag nog slog i knäet när jag ramlade i lördags för det protesterade med smärta i uppförsbackarna. Jag blev påmind om att foten är stukad igen… Träningsvärken från i fredags verkade ha kommit av sig när kroppen blev distraherad av fotstukning och satte in först igår plus att det nog blev en form av allmän muskelsträckning av fallet. Livostins allerginässpray har inte den effekt jag hoppades på. En utdragen klimakteriemens som är igång en dag för att sedan ta en paus i ett par dagar och så återvända när jag har invaggats i förhoppningen att det är över för den här gången. Allmänna småhinder som läckande youghurtförpackningar, nerviga nypor och småblessyrer som blöder för att jag inte kan låta bli att riva upp dem och så var jag så trött före lunch att jag somnade sittande i soffan. Blä!

#Blogg 100 del 130

Mååål! #Blogg 100 är slut och jag gick i mål med plus 30 inlägg! Det har bara varit roligt och det har inspirerat mig till att skriva om det som jag kanske inte skulle ha lagt ned tid på att skriva om i vanliga fall och det i sin tur är – över huvud taget – bra för mitt skrivande. Jag har hittat några nya bloggar att läsa och jag tror att jag har fått några nya läsare oxå. Aj lajk it!

Jag gick min favoritrunda idag, 60 minuter runt Flaten. Nu har Simvastatinet lämnat kroppen plus att jag gör mig av med överflödig vätska och det känns för det var inte alls flåsigt på samma sätt. Eftersom jag släpar på dryga 100 kilo, så tillhör uppförsbackar inte mina favoriter, men jag känner mig inte längre i behov av syrgas efter minsta uppförslut.

Regntunga skyar som inte längre utgör något hot för mig eftersom jag numera har en regnjacka!

Den 27 april tog jag den här bilden. Vitsippor i klunga, men inte så grönt.

Idag, 1,5 månad senare, är vitsipporna borta, men det är desto grönare.

Jag drog in djupa andetag av min favoritdoft: syren.

#Blogg 100 del 90

65 minuter stavgång, högervarv runt Flaten. Det tog ett tag innan det lossnade, men sedan blev det njutbart även om det var flåsigt.

Familjespänningar. Att lära sitt barn pengars värde och att handlingar får konsekvenser. Jag tycker inte att Pär och jag har handlat fel och jag kan ta att Elin är ordentligt sur på oss, men spänningarna sliter på mig. Tröttheten går inte över utan byggs bara på av små motgångar som jag i vanliga fall bara hade ryckt på axlarna åt. Jag sjunker bara djupare och djupare. Känner ingen motivation att kämpa emot. Jag har hoppat av Författarkurs 3 beroende på att den är mer fokuserad på egna projekt än de tidigare kurserna och mitt egna projekt ligger i respirator och kämpar för sitt liv. Jag orkar inte – jag klarar inte av att koncentrera mig.

#Blogg 100 del 80

Jag hasade runt Flaten idag igen och den här gången hade jag stavarna att hänga på. Ett ord summerar det hela: skitskor. Förbannade, jävla skit-Reebok!!

Trädet fick mig att tänka på en giraff som dricker vatten.

#Blogg 100 del 78

Då var det dax att börja kravla sig upp ur den dynga jag har befunnit mig i den senaste evigheten. Inget tempo, ingen stuns. Fullt fokus på att använda magmusklerna till att hålla upp kroppen i förhoppningen att jag skulle känna mig mindre trött. Det tog 80 minuter att hasa runt Flaten. Jösses. Det måste vara nytt snigelrekord!

Varför sitta på en uteservering i stan när man kan ha det så här i stället?

Sjösatt! Den båt som legat övertäckt på mina tidigare bilder.

En selfie. Den enda selfien jag någonsin kommer att ta.

Liv och död. Sida vid sida. Ett fallet träd omringat av pigga vitsippor.

#Blogg 100 del 48

Klockad på 55 minuter blankt, högervarv runt Flaten i brrra tempo (utom i uppförsbackarna för då drog hostan igång). Jag fixade snörningen, men fötterna domnade ändå lätt och jag tog ur hälsporrekuddarna för att skorna skulle sitta bättre runt hälen. Det hjälpte. Igår eftermiddag började jag inhalera Pulmicort igen mot hostan. Jag hade småpanik igår över att jag aldrig blir piggare, över att det ena träningspasset efter det andra har varit rena plågan och över att välbehaget och njutningen har uteblivit helt. Dagens promenad kändes bra, det var skönt och gav mig hoppet åter, men jag undrar ändå varför jag aldrig blir frisk… Nu är det april och jag blev lovad en träff med nya läkaren i slutet av april, men eftersom jag inte längre litar på vårdcentralen i Salem, så ringde jag och frågade om de syntes någonting om en kommande kallelse till besök. Sköterskan kunde se att en kallelse var planerad att skickas ut, men att läkaren är fullbokad, så det blir förmodligen inte förrän i maj. Det har egentligen ingen betydelse. Det som har betydelse är att sömntabletterna inte kommer att räcka till maj och att jag inte kan förnya det receptet över telefon… Naturligtvis vore det bättre om jag kunde sluta med Stilnoct, men det ska väl inte var av den anledningen?

Vi hade fint besök vid 9-tiden i morse: Kurre. Sedan de gallrade träd har hans besök minskat drastiskt i antal eftersom hans ”broar” har försvunnit.

Han e så fin! Jag stod i Elins rum och fotade med mobilen genom rutan. Han satt precis i ögonhöjd och svepte svansen fram och tillbaka.

Den här gåsen satt och honkade i sin ensamhet, men det kom ingen. Den verkade övergiven... — Den här gåsen satt och honkade i sin ensamhet, men det kom ingen. Den verkade övergiven…

SL. Det finns mycket att säga om SL, men under det senaste året har det inte varit mycket positivt. Inte nog med att den ena fantasifulla anledningen efter den andra försenar trafiken eller att bygget av Citybanan stänger ned hela skiten eller att rulltrapporna är avstängda, så har de mage att höja biljettpriserna och pricken över i är Access. Sedan biljettsystemet gjordes om har klagomålen blivit fler och Sofia Koch tillhör dem som orkade stå på sig. All heder åt henne! Numera åker jag så sällan med SL, inte ens en gång i månaden, att jag inte orkar lägga ned energi på att förstå reskassesystemet. När jag fyller på min reskassa fyller jag på med 100 kr och åker tills det tar slut. SL är ännu en anledning för mig att avskärma mig från den pestiga omvärlden.

#Blogg 100 del 41

Igår, när jag tränade inomhus, sken solen. Idag, när jag valde att gå ut fick jag göra det i snöbyar precis som i torsdags. Vänsterevarv runt Flaten på 70 minuter. Det var mer av strosande än promenad och tog lite längre tid än vanligt plus att jag hämtade ett paket som var så fenomenalt otympligt att bära att jag fick pausa sjuttielva gånger den sista biten. Paketet var helt kubiskt och det var tur att det inte var tungt för då vet jag inte om jag hade tagit mig hem över huvud taget. När jag försökte att hålla om det med båda armarna, framför kroppen protesterade ryggmusklerna så mycket att de nästan krampade och ett tag vaggade jag framåt på samma sätt som jag gjorde när jag var höggravid. Jag hade köpt några saker från Designonline, saker som jag skulle ha fått när jag fyllde år, men som inte fanns i lager just då. Påslakan, smycken, muminmuggar och smarta köksprylar är sånt jag har köpt därifrån genom åren. Det är lite dyrare, men jag har verkligen fått vad jag har betalat för – hög kvalitet. Den här gången var det förkläden, en pryl att ha diskmedel och dylikt i på diskbänken och ett väggur och vägguret gillar jag skarpt!

Det här är vår gamla klocka som vi köpte på IKEA i samband med renoveringen av vardagsrummet 2009. Den tickar förvånansvärt högt för att vara så liten... — Det här är vår gamla klocka som vi köpte på IKEA i samband med renoveringen av vardagsrummet 2009. Den tickar förvånansvärt högt för att vara så liten…

Den här är större och gjord av plåt lackerad i klara färger. Den tickar tystare.

M	T	O	T	F	L	S
				1	2	3
4	5	6	7	8	9	10
11	12	13	14	15	16	17
18	19	20	21	22	23	24
25	26	27	28	29	30