Etikett: flaten

Promenad, socker, fett & kolhydrater

Den här dagen har varit bättre. En anledning att komma ur sängen klockan 8 är att Bibbi – och för tillfället Selma – måste få frukost och idag var det mitt ansvar eftersom Pär och Elin åkt till Öland över helgen. Jag kom upp och jag stannade uppe. 20 över 9 gick jag ut och påbörjade ett hasande runt Flaten som tog 70 minuter. Det var gruvligt tungt, men ganska skönt. Solen brakade ned från en illande blå himmel och vid den tiden på dagen var det ”jacksvalt” i skuggan och det uppskattade jag.

Så stilla. Endast lätta krusningar runt näckrosorna.
Så stilla. Endast lätta krusningar runt näckrosorna.

Medan jag lufsade framåt bestämde jag att jag skulle kika in hos Kaffestugan och köpa en tomatfralla till lunchen. Och ett wienerbröd. Det var sjukt länge sedan jag åt ett wienerbröd! Medan jag stod i kön (det var full rulle där idag) såg jag bitar med morotskaka. Det var ännu längre sedan jag åt morotskaka och jag älskar morotskaka. Morotskakan delar favoritbakverkens första plats med Napoleonbakelsen (som de oxå hade idag). Jag blev så salig att jag valde att inte välja utan att köpa både wienerbrödet och morotskakan.

Den dekorativa moroten bestod av koncentrerat socker. Själva morotskakan skickade mig tur & retur till himlen. Glasyren var tjock med en spröd yta och kakan var så mjuk och saftig att jag blev gråtfärdig av salighet.
Den dekorativa moroten bestod av koncentrerat socker. Själva morotskakan skickade mig tur & retur till himlen. Glasyren var tjock med en spröd yta och kakan var så mjuk och saftig att jag blev gråtfärdig av salighet.

Jag var inte ensam om att avsluta promenaden på Kaffestugan. Jag hade mött en kvartett äldre damer med en hund som gick runt Flaten åt andra hållet och de dök upp igen på fikets uteservering. Socker, fett & kolhydrater är mumma för en deprimerad själ.

Nu under hösten inleds etapp 2 av byggandet av nya Rönninge centrum. Det för med sig att även pendeltågsstationens trapphus och gångtunnel piffas upp och det protesterar jag inte emot.

Nya träpaneler och vitmålade väggar. Nu gäller det bara att alla IQ-befriade ligister låter bli att klottra ned det första de gör när ställningarna tagits bort.
Nya träpaneler och vitmålade väggar. Nu gäller det bara att alla IQ-befriade ligister låter bli att klottra ned det första de gör när ställningarna tagits bort.

När vi flyttade till Rönninge för 17 år sedan fanns det en delfinmålning på väggen till vänster (väggen kom inte med på bilden). Jag älskar delfiner och det gjorde jag redan då och såg det som ett tecken på att det skulle bli bra att bo här och det stämde ju.

En önskedröm?

Igår kväll letade jag efter axelövningar med gummiband och hamnade på ett sidospår som handlade om att tejpa munnen för att motverka snarkning. Det går ut på att munnen hålls stängd och man blir tvungen att andas genom näsan i stället. En annan fördel med att andas genom näsan är att andningen blir djupare och bättre. Jag har nog aldrig varit den som sover med stängd mun och sedan jag fick bettskenan är det en rent fysisk svårighet. Det går att använda vanlig sårtejp som är skonsam mot huden (nej, Pär – silvertejp är inte att rekommendera i det här fallet!), så jag grävde fram sårtejpen från plåsterlådan, rev av en bit och tejpade igen munnen. Häpp! Pär sov sedan länge, så han visste inget om mitt försök, men kanske är det en önskedröm som gick i uppfyllelse? Hehe. Jag sov hyfsat, vaknade till ibland just av att munnen inte gick att öppna. Betyder det att snarkningar undveks? Jag vaknade med huvudvärk. Förmodligen spänningsvärk efter att jag hade försökt öppna munnen under natten.

Jag promenerade 65 minuter runt Flaten i ösregn. Det var skönt även om benen kändes tunga efter gårdagens gummipass. Fördelen med regn är att det inte är så mycket folk i farten.

Dagens låtlisterepresentant blir Level 42 med ”Something about you”. Jag hade med den för 5 månader sedan – jag tröttnar inte på den! – och just idag fick den endorfinerna att flöda och gav mig ståpäls. Jag tillägnar den Pär eftersom vi har varit tillsammans i 26 år, så då är det verkligen ”something about you”!

PS. Träningsvärken i låren är…löjligt överjävlig.

Upprätt gående

Jag har promenerat idag och kroppen befinner sig så smått i chock. En vanlig lunk runt Flaten som tog hela 70 minuter, så inte gick det fort inte. Det kändes tungt och ovant. Det som kändes ovant var att röra mig upprätt och framåt. De senaste veckorna har jag legat hos naprapaten eller i soffan alternativt ränt runt i Crocsen eller dubbelvikt som en fällkniv när jag har målat, gnuggat, slipat och krälat. Ungefär som den där bildsekvensen som illustrerar hur apan rätar på sig för att till sist bli en homo sapiens.

Jag lyssnade på en bok i förra veckan medan jag målade trappan, ”Jag är sjuk” av Lisa Jisei med Frida Möller som uppläsare. Den handlar om ortorexi, en ohälsosam inställning till träning som faktiskt kan leda till döden om den inte behandlas. Just det – det går att träna ihjäl sig och det går fort när man, som Lisa Jisei, har en ätstörning (anorexi) i bagaget. Det som var det största hindret i kampen att få vård var att hon inte såg sjuk ut. Hon var vältränad med muskler och noll underhudsfett och BMI visade att hon inte var underviktig trots att hon levde på under 500 kcal/dag trots vansinnigt hård träning. Jag har länge ansett att BMI är en helt felaktig måttstock och den här boken bekräftade det. Mitt vanligaste argument är att Mr Universum som består av 110% muskler och mindre än 0% fett kan ha samma BMI som jag som är uppbyggd på nästan motsatta sättet. Muskler väger mer än fett. WHTR som betyder Weight toHeighT Ratio där man mäter runt magen vid naveln och delar det måttet med sin längd i centimeter är betydligt mer korrekt. Det allmänna målet är 0,5 eller mindre. Själv får jag 0,7. Hm. Det är ju inte så helt åt skogen ändå…

Cyklister på trottaren

Jag strosade runt Flaten idag. Det tog 70 minuter och kändes lite tyngre än igår, men det var skönt. Jag sov knappt 6 timmar inatt och i kombination med förkylning tog det ut sin rätt.

För 1 månad och 1 dag sedan var den här eken bar.
För 1 månad och 1 dag sedan var den här eken bar.
Idag är den täckt av ljust gröna löv.
Idag är den täckt av ljust gröna löv.

Jag mötte honom på krönet av backen vid Villa Talliden. En vuxen man som cyklade på trottoaren. Den trottoaren är normalbred och har vägen på höger sida och en sluttning uppåt, in bland diverse växtlighet, till vänster. Till en början höll jag mig kvar mitt på trottoaren eftersom jag tog för givet att han skulle ha förstånd att svänga ut på vägen. Trottoaren är för gående – duh!  Icke. Han trampade målmedvetet på. Då klev jag åt vänster, in mot växtligheten. Döm om min förvåning när han forcerar sig förbi mig på min vänstra sida utan att sänka tempot det minsta! ”Cykla inte på trottoaren!”, utbrast jag, men inte ilsket eller provocerat utan resignerat. Han svarade något, men jag hörde inte vad. Jag kan tänka mig att det var något om att han minsann har lika mycket rätt och bla, bla, bla. Det som jag kallar ”Jag har rättigheter, men inga skyldigheter-köret”. Små knattar som cyklar på trottoaren säger jag ingenting om såvida de inte har både mamma och pappa i släptåg. På varsin cykel. På trottaren. Då jävlar… Om en unge inte känner sig tillräckligt trafiksäker för att kunna cykla i vägbanan (jag pratar över huvud taget inte om cykelbanor för det handlar inte om det just nu), så ska ungen hålla sig hemma. En vuxen som cyklar på trottoaren… De områden av Rönninge där jag promenerar är inte så hårt trafikerade att cyklisterna måste ta skydd på områden som är avsedda för mig som gångtrafikant. Ned från trottoaren, för böveln!!

Blä del 2

Jag har aldrig sett mig som en stark eller envis människa, men eftersom jag ändå kom iväg på en 70 minuters långsam, plågsam runda runt Flaten idag trots gårdagens elände, så kanske jag inte ger mig så lätt ändå. Jag fick en fråga en gång av en kurator (typ) om vad det skulle stå på min gravsten. Jag behövde inte fundera särskilt länge innan jag svarade: ”Hon orkade mer än hon trodde.”, men det är något jag bara kan säga med facit i hand. Varje gång jag är mitt upp i skiten känns det inte så. Nu är jag i alla fall 51 år trots 3 självmordsförsök och ständiga självmordstankar.

2016-05-03_11.20.49

 

Dagens låtlisterepresentant är Chris Loco med Ina Wroldsen och låten ”Human” som handlar om att komma igen gång på gång (även om jag personligen inte tycker att någon gud har med det att göra).

Misströstan

Vilken hälsans skitdag det här blev då! 20 över 9 tog jag med stavarna ut och stapplade runt Flaten. Stolpigt och vingligt, oflyt och trötta armar. Det gick långsammare och långsammare. Blä! Våren har gjort halt och det var bara ett par plusgrader med isiga vindar. Snön vräkte ned i helgen. Jag har haft så ont i vristerna resten av dagen. Trötthet.

Det blir i alla fall en låtlisterepresentant idag: Duvchi med ”Unfamiliar love – Carli Remix”.

En överväldigande misströstan sveper över mig allt oftare. På gränsen till depression. Perioderna med ork och en samarbetande kropp blir allt kortare och min buffert för att stå emot vågorna av misströstan blir allt mindre. Förra veckan gjorde jag allt rätt för att minska chocken efter en – för mig – stressig vecka. Jag passade på att träna när jag kunde och jag vilade när jag kunde. Jag fokuserade på en uppgift i taget för att inte bli överväldigad. Jag pysslade om mig själv inklusive en ovanlig tröstätning. Allt ledde fram till Pärs födelsedagsmiddag på lördagen som jag gruvade mig oerhört inför. Det blev ganska trevligt som så och vi blev bara 7 personer vilket drog ned på stimmigheten, men jag tog en extra Lyrica för säkerhets skull. Crocsen hjälpte mig mycket och gjorde att jag inte fick så ont i vare sig fötterna eller ryggen, men disken gav mig nästan panik. Pär och jag hjälps alltid åt vid såna här tillfällen och kanske berodde det på att jag inte var riktigt lika alert som vanligt (jag brukar oftast grovdiska lite då och då) för berget av disk kändes … det var inte möjligt att överblicka och jag visste inte var jag skulle börja. Jag blev tvärtrött när vi var klara strax efter 21 och jag var trött hela dagen igår och det är förmodligen samma trötthet som satte käppar i hjulet vid stavgången. Misströstan drog in som en tsunami och det enda jag känner för att göra är att lyssna på en bok, spela på mobilen och äta choklad & chips.

Stressbekämpning bland vårtecken

Stavgång, typ, i 70 minuter. Min absoluta favoritrunda runt Flaten som jag inte har gått på flera månader. Det var inte förrän jag hade kommit drygt halvvägs som det blev någon sorts flyt över stavgången. Vissa dagar är det helt jävla kört att få någon ordning på det! Jag blir irriterad och frustrerad och stressad. Till slut orkar jag inte lyssna på musik eftersom det känns som om den hindrar mig från att fokusera. Så kändes det idag. Igen. Jag stängde av och fortsatte framåt. Lyssnade på fågelsången – rena rama konserten! Prasslet från min jacka. De taktfasta dunsarna när stavarna sattes i marken. Stressen sjönk undan. Sedan kunde jag lyssna på musik igen, men när jag hade kommit fram till favoritslingan längs med Flaten stängde jag av. Nu hördes kvackandet från sjöfåglarna. På den sneda och vinda bryggan låg 3 stycken och slappade. Jag stannade och tittade, ville fota. De verkade kunna läsa mina tankar för jag hann inte få upp mobilen innan de, den ena efter den andra, gled ner i vattnet. ”Kvack! Varning för fotande tvåbening! Kvack!”

 

Herr och fru and fann sig i att fotas.
Herr och fru and fann sig i att fotas (frun ligger på bryggan).
En mäktig ek mot en illande blå vårhimmel.
En mäktig ek mot en illande blå vårhimmel.
Plötsligt dräller det av vårtecken. Blåsippor, krokusar, tussilagor, vitsippor och knoppar på syrénbuskarna.
Plötsligt dräller det av vårtecken. Blåsippor, krokusar, tussilagor, vitsippor och knoppar på syrénbuskarna.

Dagens låtlisterepresentant blir den sista låten innan jag kom hem: Bob Moses, RAC med låten ”Tearing me up (RAC-mix)”. Det är så det känns när stavgången inte vill sig…

 

Vårtecken och lakrits

En promenad runt Flaten på 70 minuter. Jag var frusen innan jag gick och det snöade lätt, så det var vinterjackan som gällde. Inga stavar idag, jag kände inte för det. Det gick bra och det var skönt med flera bra gånglåtar efter varandra. Jag har haft jävligt ont i vristerna efteråt, särskilt den vänstra.

Uggla

Ett vårtecken, snön till trots, är att de har sopat bort gruset!
Ett vårtecken, snön till trots, är att de har sopat bort gruset!

Dagens låtlisterepresentant är en klassiker på 30 plus, ”Something about you” med Level 42. Jag. Tröttnar. ALDRIG. På. Den. Här. Höj volymen!

Vad vore livet utan lakrits? Urtrist och smaklöst! Det finns lakrits och lakrits. Det ska vara salt lakrits. Haribo har salta piastrar – det är riktig lakrits. Djungelvrål är bara låtsaslakrits med salt på. Det är svårt att hitta bra lakrits, så när jag hittade Lakritsroten kändes det som att komma till himlen. Jag scrollade och klickade och dreglade länge innan jag gjorde en beställning som jag hämtade idag. Det var mycket… Lite för mycket, så Elin fick påsen med laktrits-hallon-fudge.

Lakrits, lakrits, lakrits!
Lakrits, lakrits, lakrits!                                                                                                      

Citronfjäril och vatten

Upp vid halv 9 och ut 1 timme senare. Stavgång i 70 minuter och idag gick det betydligt lättare även om jag blev klen i armarna mot slutet och inte hade mer än styrfart uppför den sista backen plus trapporna. Mina vrister har blivit bortskämda i vinter när jag har haft vinterskor med skaft som har gett stöd. Övergången till MBT gör att de får jobba betydligt hårdare och jag blir både trött och får ont. 6 plusgrader och sol på en illande blå himmel – det var härligt! När jag kom in på gården fick jag se en citronfjäril och när citronfjärilen är den första fjärilen betyder det att sommaren blir varm.

citronfjäril

Dagens låtlisterepresentant är Sia med låten ”Sweet design”. En bra stavgångslåt!

En av anledningarna till att jag trivs så bra i Rönninge är närheten till vatten. Jag har alltid trivts i och i närheten av vatten. Jag tycker om att simma och jag tycker om den fuktmättade luften som finns vid vatten. Vatten är en förutsättning för allt liv. Det är den bästa törstsläckaren och jag kan göra te av det. Delfiner och uttrar är mina favoriter och de är vattendjur. Jag är född i fiskarnas tecken – mer vatten. Jag tycker om vattnets alla former: is, snö, regn, dimma. Utan vatten finns inte regnbågen. Det är ett kraftfullt element och oerhört tålmodigt; en mikroskopisk spricka och det tar sig igenom och det kan urholka en sten om det får hålla på tillräckligt länge. Att kunna få så mycket vatten jag behöver genom att öppna en kran är en oerhörd lyx. Varmt vatten att duscha i eller kallt vatten som är friskt och drickbart och just Rönninge har ovanligt gott vatten.

Flaten i mitten av mars. Det ligger en tunn isskorpa där man fortfarande kan se var skridskobanorna plogats fram.
Flaten i mitten av mars. Det ligger en tunn isskorpa där man fortfarande kan se var skridskobanorna plogats fram.