Shakespeare

”Nykomlingen” av Tracy Chevalier är en av böckerna i projektet Hogarth Shakespeare. Ett tjugotal förlag samarbetar om en utgivning av nytolkningar av Shakespeares verk som sträcker sig över flera år och som startade 2016, 400 år efter skaldens död.

”Nykomlingen” är en nytolkning av ”Othello” och Tracy Chevalier har valt att förflytta handlingen till en skola i en förtort till Washington DC 1974. Osei är ny och han är svart. Han står ut bland alla vita elever som för länge sedan har etablerade vänskapsförhållanden och hierarkier. Dee, som är skolans populäraste tjej, tar sig an Osei och det drar igång en dramatisk kedja av händelser som tar plats under en enda skoldag.

Tracy Chevalier tillhör en av mina favoritförfattare ända sedan ”Flicka med pärlörhänge”, så naturligtvis blev jag nyfiken även på den här boken. Det har gått dryga 40 år sedan året för bokens handling och eftersom jag själv var med på den tiden (jag var 9 år 1974), så känns det inte så himla avlägset och därför är det svårt att förstå rasmotsättningarna som rådde då; 70-talet kunde väl ändå anses som hyfsat upplyst. Det känns sorgligt att en pojke på endast 11 år är så van och luttrad att ingen behandling eller reaktion och inga skymford chockerar honom. ”Othello” är en tragedi och den som känner till handlingen i stora drag med Othello, Desdemona och Jago i centrum vet att den slutar eländigt, så även ”Nykomlingen”.

Det är lätt att läsa Tracy Chevalier! Jag tycker mycket om hennes språk och det här är en bra översättning. Däremot upplever jag intrigerandet och dramatiken som överdriven med tanke på att det 11-åringar det handlar om, men kanske är jag naiv?

En annan bok från Hogarth Shakespeare-serien är ”Honung och ättika” av Anne Tyler. Jag har lyssnat på den 2 gånger och den är suveränt inläst av Cecilia Walton Agrell. Det är ”Så tuktas en argbigga” i en mindre elak och rolig version än filmatiseringen med Taylor & Burton (det är i alla fall så jag minns den). Jo Nesbö har tolkat ”Macbeth”, men den versionen var så oerhört mörk att jag inte orkade lyssna särskilt länge. Just nu lyssnar jag på ”Hag-seed” av Margaret Atwood med Robert Holmes Thomson som inläsare. Det är ”Stormen” som ligger till grund för handlingen och den känner jag inte till, men den är klart lyssningsvärd!

Udda eller normalt

”Udda” av Sara Lövestam. Boken handlar om 3 personer som är udda. Eller? 2 av personerna skiljer sig från mängden rent utseendemässigt. Den tredje personen har ett ovanligt intresse. Jag tycker inte om ordet normal. Det är trångsynt. Naturligtvis hajar jag till om jag ser en kvinna som saknar ben. Jag hajar oxå till när jag ser en kvinna med grönt hår. Om en person berättar att han föredrar amputerade ben framföra hela blir min första reaktion ”Åhå!” följd av ”Varför?”. Att stämpla någon av dem som udda eller onormal skulle aldrig falla mig in.

Lelle är en kvinnlig Casanova och byter tjejer som andra byter strumpor. Hon arbetar som svensklärare på gymnasiet och älskar partikelverb. Martin är bästa vän med Lelle. Han arbetar som butikschef på Systembolaget och är omtyckt av kvinnsen, men han föredrar när de är mindre perfekta. Paula skriver på en avhandling om partikelverb. Hon föddes utan ben och föredrar bandinspelningar av partikelverb. Hon träffar Martin via ett nätforum. Han blir kär vid deras första möte och Paula har svårt att lita på att hans kärleksförklaringar. Hon är ju ett missfoster! När Lelle träffar Paula skär det sig. Lelle är inte direkt ”fin i kanten” och Paulas försvarstaggar fälls ut för säkerhets skull.

Det här är den tredje boken av Sara Lövestam som jag har läst. Den fjärde om jag räknar med ”Grejen med verb”. Hon har blivit en av mina favoritförfattare och det hon har gemensamt med mina andra favoriter är att hon kan konsten att berätta. Rent kronologiskt är det hennes första bok och just för att jag inte har läst dem i rätt ordning tycker jag att det är tydligt att det är hennes debut. ”Skriv om det du känner till!” är ett vanligt tips. Det gjorde hon. Hon är lärare i svenska för invandrare, hon älskar grammatik och hon är lesbisk. Sara Lövestam har en fantastisk känsla för dialog. Den flyter och känns okonstlad och den är dessutom rolig. Det finns ett driv i berättandet och de korta kapitlen gjorde att jag hela tiden tänkte: ”Äh, bara ett kapitel till!” och plötsligt hade jag läst mer än halv boken som inte är så tjock. Jag kommer att läsa den igen och det är det samma som högsta betyg.